Kategorier | Resor

Är vi unika nu?

Är vi unika nu?

»Där ute

På sin jakt efter ”äventyrsresenärer” och overachievers har vi på Outside kunnat se hur researrangörer har utvecklat allt mer extrema (och udda) resor världen över. Men hur äventyrlig och unik kan egentligen en guidad resa bli? Fotografen och vulkanjägaren Fredrik Schenholm bjöd in Martin Letzter (Seven Summits på skidor) för att testa resebranschens gråzon under en aldrig tidigare prövad vintersegling till vulkanön Jan Mayen i Norra ishavet. Mycket riktigt fick de sig ett sjuhelsikes äventyr (och en cool statusuppdatering på Facebook).

AV Martin Letzter, FOTO Fredrik Schenholm, UR Outside nr 10-2011

Läs även fler researtiklar ur samma nr:
Res och tävlaNyheter från backenToppresorÅk söderut – långt söderut!Tio äventyr i Amerikanska nationalparker

En organiserad äventyrsresa är ett intressant koncept. Att under ordnade former erbjuda betalande resenärer en unik och äventyrlig upplevelse utöver det vanliga. So far so good. Men det är här problemen samtidigt börjar hopa sig. Om äventyret i sin själva natur är oskriptat och bygger på ovissheten om vad som ska hända härnäst, samt i förlängningen hela företagets och projektets lyckande eller misslyckande, kan man svårligen organisera, planera och sedan regelbundet guida dessa resor efter noga framtagna körscheman.

Eller? om målet är att få en speciell och unik upplevelse, förtas inte känslan av att så många före, efter och parallellt köper samma typ av unika äventyr? Eller? Om den fysiska utmaningen och faran skall vara en extra krydda i denna typ av upplevelse, för att ge mig som resenär den fulla känslan av genomförande, kan man då leva med vetskapen att resebolaget alltid försäkrar sig om att min säkerhet aldrig hotas. Eller?

Måndag 11 april, 03.00
Utanför norra Islands kust
”Ohh my god, hold on to something. We’re gonna strand!”. Det är ord ingen turist vill höra i en storm, omgiven av becksvart nollgradigt vatten och fyra meters sjö. Orden kommer från vår guide runar som skriker med vild och chockartad inlevelse för att överrösta stormen. Sittandes under däck med fulla seglarställ och räddningsvästar, hugger vi tag i masten och väntar på den stundande smällen.

Fångade inuti det ekande skrovet hör och känner vi kollisionen med all önskvärd tydlighet. Knastret av glasfiber som slits upp och av sten som knäcks när vi och den en gång så stolta 60-fotaren aurora hjälplöst och upprepade gånger kastas mot klipporna innan vi äntligen sköljs in i hamnen, missar ett par större fiskefartyg, och intar slagsida under kölens ljudliga klagan.

Några månader tidigare
I januari i år fick den notoriske vulkanjägaren och geologen fredrik schenholm höra att de norska myndigheterna beslutat sig för att stänga vulkanön Jan Mayen i norra ishavet för allmänheten, trots att ön saknar hamn, ordentlig landningsbana, har 4,2 soldagar per år och knappast attraherar stora skaror turister. Fast besluten att hinna fotografera den 2 277 meter höga vulkanen Beerenberg, som formar största delen av ön, innan det skulle bli svårt på riktigt, beslutade han sig genast för att åka dit.

Att Beerenberg även bjuder på norra europas längsta oavbrutna skidåk från toppen av kratern och hela vägen ned till havsnivå, blev en extra bonus som snabbt samlade en liten trupp inbitna skidåkare kring projektet. Det enda sättet att ta sig ut till ön vintertid (om man inte har tillgång till en Hercules med dubbdäck) är sjövägen. Därmed kontaktades Borea adventures på island för att hjälpa till att organisera logistiken. Med den 60 fot långa segelbåten aurora hade besättningen bestående av Siggi och Runar tidigare organiserat turer till Jan Mayen under sommarhalvåret, men beslutade sig efter viss övertalning att göra ett försök även vintertid.

På detta sätt kom det sig alltså att vi tidigt under 2011 sammanstrålade i dalvik på norra island för att på gott och ont pusha konceptet med äventyrsresor i arktis. Legio var de som sade att det var korkat. Många var de som avrådde. Och otaliga de som sa att vi inte skulle komma fram. Norra ishavet är, kanske speciellt vintertid, ett ogästvänligt hav med lynnigt humör och oförlåtande sjö. Kombinerat med Jan Mayens hårda strandlinje, brist på lä och avsaknad av infrastruktur såsom hamn, skulle vi sannolikt aldrig ens kunna komma iland. Vi gjorde det i alla fall. det är bara så vi är funtade.

Fredag 1 april, 16.00
Island
Det sägs att Herren vakar över barn och idioter. Vädret är nämligen strålande när vi kastar loss från island för den 400 sjömil långa seglatsen norrut. Vid oförtjänt gott mod och oförstående för alla goda råd vi mottagit, prisar vi vår företagsamhet och goda omdöme som förmått oss att genomföra denna resa. Sedan tar fjorden slut och havet, vidderna och vågorna tar vid.

Inte mer än en lätt arktisk bris hjälper oss norrut, men de två meter höga våg-orna börjar ändå snabbt ta ut sin rätt. en efter en försvinner tappra sjöbjörnar ned under däck och in i kojerna. Maginnehåll töms överbord, i toaletterna och i middagsgrytan, innan de första timmarnas sjösjuka övergår till postafenbaksmälla och den sedvanliga seglarkoman. distanser avverkas, minuter blir till timmar och timmar till dagar. inte mycket händer eller blir gjort.

Is hackas under okarakteristiska stunder av företagsamhet bort från däck och mindre livskraftiga besättningsmedlemmar matas med lättsmält mat. det är kallt, fuktigt och blött. allt rostar. stainless är bara en bluff, både japanska mästerkocksknivar och våra oförstörbara karbinhakar, quickdraws, och skidor, inköpta för en mindre förmögenhet, ramlar sönder efter bara ett par dagar.

Söndag 3 april, 18.00
Jan Mayen
Efter 50 timmar siktas slutligen Jan Mayens välkända konformade profil vid horisonten. det krävs dock ännu en natt liggandes för ankar i stasjonsbukta tills vinden och vågorna lägger sig tillräckligt för att göra en landstigning möjlig. utan hamn eller möjlighet att kliva iland från båten, blåser vi upp en gummijolle, och iklädda vattentäta överlevnadsdräkter som skydd mot det minusgradiga saltvattnet börjar manskap och utrustning långsamt slussas över in till stranden.

Guiden runar får förtjäna dagspenningen då jollen flera gånger kapsejsar i de brytande vågorna vid stranden, medan kapten siggi förtjänar allas vår respekt och medlidande då han förkunnar att han lojalt kommer stanna på aurora medan vi likt skeppsbrutna kravlar iland på Jan Mayen för att slå upp våra tält, prisandes lyckan i att återigen ha fast mark under fötterna, medan auroras mast gör sitt bästa för att imitera en pendel ute till sjöss.

Tisdag 5 april, 05.00
Jan Mayen
Vi vaknar i sann alpin tradition okristligt tidigt och lämnar efter en stärkande frukost lägret vid sjutiden. sin vana trogen bjuder Jan Mayen inte heller denna dag på någon sol, utan vi inleder klättringen uppåt i whiteout och med en rå och fuktig sidvind som snabbt isar ned både utrustning, kläder och manskap. Med ett ständigt skrapande för att hålla borta ispansar från att byggas upp på våra goggles rör vi oss på hudarna sakta upp genom molnbankarna, över Beerenbergs långsamt tilltagande sluttningar.

Efter 1 200 effektiva höjdmeter, vilket i normala fall hade inneburit en hederlig dagstur och tid att vända nedåt, har det istället blivit dags för lunch. i en mysig vindgrop går åsikterna isär om huruvida vi någonsin kommer komma ut ur molnmassorna och kunna se själva toppen, medan den fjäderlätta primusbrännaren lättar vår packning genom att nu fylla upp våra små vattenflaskor och hålla vår skara av åtta åkare hydrerade, mätta och på gott humör trots det bistra vädret.

Klicka på siffrorna nedan för att fortsätta läsa artikeln.

Gillar du detta? Dela med dig!


Sidor: 1 2

  • http://www.pbase.com/eaaseth Erik Aaseth

    Ai ai ai, close call!
    Bra at det gikk såpass bra som det gikk. Kunne jo fort ha gått liv med litt uflaks her, samt at Aurora også rett og slett kunne gått ned med knust skrog. Moralen må vel bli at JM ikke blir noen kommersialisert tur vinterstid! Ja, ikke ellers heller, for den slags skyld. Med en kommende fredning og ferdselsforbud er jeg glad jeg fik sjansen i -08. Beerenberg er noe man aldri glemmer, et srktisk stykke natur som helt klart setter seg under huden når man først har vært der! Takk for en spennende beretning! :)

  • http://www.schenholm.com Fredrik Schenholm

    Tack och lov gick det bra. Och tack och lov hade vi Siggi och Runar som skeppare på Aurora. Dom gjorde ett grymt jobb hela vägen. Trist att båten fick ligga på varv i 2 veckor. Men det gick ju trots allt bra… Jag läste om fredning och ferdselforbudet, är detta bestämt? Och kommer man inte få ta sig dit då? Jag förstod aldrig det genom rapporten jag läste. Har du koll på detta Erik? Kul att du tyckte om läsningen!

  • Markus

    Vilken resa ni hade! Jämfört med er resa var min egen segling och bestigning av Beerenberg sommaren 2009 rena barnleken.

  • tobbe persson

    Hej
    Tragiskt att man kan utnyttja lokala välvilliga människor och utsätta både dom, sig själva men också en tredje part för uppenbar risk bara för att man 1-vill topptura lite exotiskt trots alla avrått dem, 2-motivationen börjar tryta och flygbilhetterna är i fara. Är friåkare, toppturat i hela världen och anser Outside vara en matnyttig tidning med lite mer djup än andra tidningar i branschen. Men här har man verkligen red tappat eftertanken. Båt som folk satstat pengar i, man över bord, brutet ben och kapsejsningar möts med en grabbig attityd om tappad motivation, moln vid fikat och dyr utrustning som rostar/går sönder. Och inte minst -dyr flygbiljett. Buhu buhu… Jag har följt svenska friåkare och ”ävetyrare” med inspiration och respekt under flera år. Men det här var ju inte kul alls om man bara tänker liiiite längre än näsan räcker.
    Trist

  • Glenn

    Hej Tobbe
    Kul att du gillar Outside.
    Som jag skriver i ledaren till detta nummer har vi på Outside kunnat se en trend mot allt mer äventyrliga och nischade produkter inom resebranschen. Då våra läsare i stor utsträckning attraheras av resor av detta slag är det som jag ser det viktigt att vi tittar närmare på det. Den här artikeln var tänkt att visa på var gränsen går idag. Den här typen av resor arrangeras lagligt, och det ville vi belysa.
    Det är inte som du skriver, att någon av de inblandade har blivit utnyttjade. Alla var med på det och alla inblandade fick betalt. En kommersiell produkt alltså.
    Vi kommer, som vi alltid har gjort, att rapportera från gränsen och peta i sådant som andra tidningar inte petar i.
    /Glenn

  • Glenn

    Hej där friåkare!
    Vi uppskattar din uppriktiga respekt samt oro för manskap, maskineri och moral, under Jan Mayen-resa. Det är sött…
    Vi måste nog tyvärr också göra dig ännu mer besviken genom att erkänna att resan på inga sätt klimatkompenserades, ingen ansats till att städa berget gjordes under klättringen och att inga nepalesiska gatubarn räddades till följd av expeditionen. That just wouldn’t be us.
    Vad vi istället gjorde var att komma iväg till samt skida Beerenberg innan norska myndigheter stängde Jan Mayen för vidare besök; med vissa kreativa friheter och inslag av det uppenbarligen svårfångade konceptet ”självdistans” skriva en intressant och läsvärd historia; samt framför allt ha fruktansvärt kul på vägen.
    Martin Letzter