Det lilla polynesiska ö-riket Tuvalu blir enligt klimatforskarna det första land som försvinner om havet fortsätter att stiga. De mest optimistiska beräkningarna ger landet 50 år. Sen är ön borta.

AV Rasmus Thirup Beck | FOTO Anders Birch | UR Outside nr 3-2010

Den lilla båten glider sakta bort från oss. När vi har vinkat hej då och vänder oss om är vi helt ensamma. Det är bara vi tre, jag och ett tyskt par, en lång sandstrand formad som en cirkel, palmer och så det långsamt rullande och azurblå Stilla havet. Jag känner mig som Robinson Crusoe. Vi börjar snart att fundera på hur vi själva skulle hantera att bli strandsatta ­ att klara av att hitta färskvatten ­ men efter en halvtimme låter vi tankarna bara vandra. Snart sitter vi vid strandkanten med var sin bok.

Efter ytterligare en halvtimme återvänder båten, nu med två nyfångade tonfiskar. Våra Cruseo-funderingar övergår till nutid och vi minns varför vi rest hit. Ön heter Tepuka och är en del av Funafutiatollen, huvudön i landet Tuvalu, som ligger gömt två timmars flygning från Fiji. Här och på de omkringliggande öarna ser man kanske tydligast den förändring som väntar ö-riket. Runt hela ön kan vi konstatera att palmer och träd har vält omkull i vattnet eller är på väg att stupa. Havet äter långsamt Tepuka, precis som det gör med många andra små havsöar. Världens forskare är eniga om att det stigande havet beror på polarområdenas avsmältning.

Det förfärliga är att Tuvalu blir det första landet som försvinner. För inte länge sedan halverade forskarna landets livslängd, från 80-100 år till 40-50 år. Tuvalus turistslogan, ”Tuvalu ­ Timeless” stämmer alltså inte helt. En lite mer fräck ­ och politiskt okorrekt ­ turistchef kunde ha valt att spela mer på paradislandets mer dystra framtid: ”Tuvalu ­ besök oss innan det är för sent” Det skulle säkert locka fler, äventyrliga, besökare.

Redan vid inflygningen till Funafutis ganska korta landningsbana kan vi tydligt se att det är en liten nation vi har under oss. Det är egentligen bara det 600 meter breda området vid landningsbanan som breddar ön. Resten av den 12 kilometer långa ön är smal, på vissa håll endast en smal landremsa. Det är inte så svårt att föreställa sig hur en våg skulle kunna skölja över hela landet. De flesta städer ligger bara en meter över havsytan, som mest fem meter. Väl ute ur planet slår hettan emot oss som en mur. Solen står rakt över oss, alla skuggor är bortjagade, och i den tillfälligt byggda terminalen kan man skära luften med kniv. Det är inte konstigt att lilla Tuvalu står stilla mellan klockan elva och tre på dagen.

På ön funafuti finns ett hotell, men vi har valt den lite billigare själv-cateringlösningen med ett dubbelrum på Vailuatai Lodge för 60 australienska dollar per natt. Det ska bli vårt hem de kommande veckorna. Trots 40 timmars resa (KöpenhamnLondon-Los Angeles-Nadi-SuvaFunafuti) och 11 timmars jetlag packar vi ryggsäckarna och ger oss ut direkt. Vi börjar med att vandra längs den lugna lagunsidan på öns södra del. Vi passerar det påkostade hotellet, som är sponsrat av Taiwan, den flotta regeringsbyggnaden, sponsrad av Japan, och skråar upp över landningsbanan för att blickar ut över ön. En landrygg löper över hela ön, ända ner till ett frustande Stilla hav. Efter en timmes vandring når vi ner till sydspetsen där två män ligger och vilar under en falé, en vanlig typ av övertäckt skydd. De är vänliga och bjuder oss på var sitt glas rödvin. Ljummet rödvin.

På vägen tillbaka svänger vi in på hotellet som, upptäcker vi snabbt, fungerar som öns givna mötesplats. Vi tar ett par öl med några av journalisterna som var på samma flyg, och som är här av samma anledning som vi ­ att rapportera om landet som är på väg att försvinna. De snackar med ett par invånare och vi för höra att Tuvalu är ett isolerat och resursfattigt land, ett land som andra länder hjälper för att få landets politiska medhåll. Vi får reda på att de nio öarna ligger så långt från varandra att man behöver flera veckor för att nå de perifera öarna med egen båt. Och vi hör att många av de kristna på ön inte tror på forskarnas dystra förutsägelser. De menar att Noah ingick en pakt med Gud efter syndafloden, och så länge folket tror på honom har han lovat att inte skapa ytterligare en syndaflod.

Nästa dag vandrar vi mot norr. Men det blir ingen lång vandring. Efter en kvart har vi vatten på båda sidor. Här är det kanske 80 meter från kust till kust, men ändå bebyggelse. Kvinnorna pysslar med typiska hemmasysslor, eller vilar tillsammans med mannen i sina luftiga hus. När vi passerar människor hälsar de med ”talofa” goddag på tuvaluanska. Många av barnen försöker sig på engelska, men det verkar ha missuppfattat en del. De flesta hälsar glatt med ett ”bye” istället för ”hello”. Längs lagunsidan passerar vi skeppsvrak. Ett av dem är ett rostigt fraktskepp som gick på grund i samband med orkanen Bebe 1972. Vi passerar också ”Davids Drill” platsen där brittiska forskare borrade sig ner i atollen för att bevisa Darwins teorier om hur atoller bildas.

Ju längre norrut vi kommer, desto smalare blir ön. Till slut blir det så smalt att det bara finns plats för vägen vi går på ­ man får inte mycket yta för pengarna, men mängder av palmer och azurblått polynesiskt hav. Men vid nordspetsen tar paradiset slut. Här visar sig globaliseringens och materaliseringens mörka baksida i form av skräp som för bara 20 år sedan var obekant för tuvaluneserna. Plastlådor, kolapapper, kondomer och allt möjligt bråte är samlat i tunnor där man har försökt att bränna resterna. Här stannar vi inte länge, det gör oss bara deprimerade.

Vi hoppar på en buss för att ta oss tillbaka till Vailuatai Lodge. I bussen spelas glad tuvaluansk musik och vi lever upp igen. Väl tillbaka på hotellet beställer vi middag. På menyn står det givetvis fisk, närmare bestämt tonfisk. Det tuvaluanska köket är enkelt. Bland annat för att det finns väldigt få grönsaker på ön, men man få i gengäld mycket mat. Det sista är utan tvivel grunden till att majoriteten av de vuxna är överviktiga, som på många håll i Stilla havsregionen. Ett annat skäl är nog att människor inte företar sig så mycket på en liten ö som Tuvalu. Livet är mycket tillbakalutat, och man måste själv växla ner om man ska besöka öarna.

Vill man uppleva det traditionella Tuvalu ska man resa vidare till de mindre öarna. På Funafutiatollens huvudö är det tätt mellan både människor och barer. Och de gör därför vad de kan för att hindra stranderosionen. På flera platser har man byggt fula skyddsväggar av betong, vilket tyvärr har resulterat i att stranden helt har sköljts bort. Vi har inte tid att ta oss till de avlägsna öarna ­ där livet säkert fortlöper än mer sakta än på Funafuti ­ men en båttur till en av de mindre öarna i atollen är ett enklare projekt. Med en hyrd båt tar vi oss tvärs över lagunen och ut till paradisön Tepuka, där ingen bor, och därför har man inte heller bemödat sig att skydda ön mot erosion. De omkullfallna palmerna är kanske pittoreska, men de är också tecken på att en mörkare framtid väntar öarna.

Vi behöver inte åka mer än fem minuter längs kusten för att se hur det kommer att se ut inom en snar framtid. Tepuka Savilivili var en liten palmklädd ö när en storm sköljde bort både sand och palmer 2005. Nu finns bara bruna klippor kvar, som just nu täcks av tidvattnet. Parallellen till vad forskarna har sagt blir tydlig. Det är med dessa tankar i huvudet vi seglar tillbaka senare på eftermiddagen. En grupp lekfulla delfiner hoppar längs båten, men de kan inte helt få oss att släppa tankarna på att våra barn säkert inte kommer att kunna besöka Tuvalu.

Tuvalu

INVÅNARE 9561
AREA 126 km2; sex atoller och tre öar
HÖGSTA PUNKT 5meter
HUVUDSTAD Funafuti
SPRÅK Tuvaluanska och engelska
HASTIGHETSGRÄNS Max.30km/t
ANTAL TURISTER 2007:190

SÅ KOMMER DU TILL TUVALU Flyg från Köpenhamn till Fiji. Du behöver en separat biljett från Fiji till Tuvalu, som bokas hos Air Pacific. Räkna med minst 40 timmars resa.

Läs om fler resmål under tagen resa här.