När man tittar på den spenslige Tony är det svårt att tro att han får en kost som består av upp till 60 procent fett. ”Man skulle döda en sällskapshund med den kosten” säger Erica McKenzie, pro, fessor i veterinärmedicin som har studerat slädhundar tillsammans med Davis. Och om vi människor åt en sådan kost skulle vi alla bli diabetiker och dö i förtid. ”Slädhundarna lever ständigt på en kost som är rik på fett, samtidigt som de är väldigt insulinkänsliga” säger Da, vis. Det gör ju att man frågar sig om det verkligen finns ett orsakssamband (mellan en fettrik kost och diabetes), eller om det bara är en kombination av medfödda avvikelser. Eller finns det någonting annat i en fettrik kost som orsakar insulinresistens hos människor?

Eller så finns det kanske något du kan göra för att undvika att utveckla insulinresistens, även om du äter en fettrik kost. För det har visat sig att det troligtvis är fettet som ligger bakom hundarnas otroliga uthållighet. När vissa hundar tvingas avbryta Iditarod sker det vanligvis inom några hundra kilometer från starten. En del visar tecken på utmattning och muskelsmärta, precis som en människa skulle ha gjort. Men någonting gör att resten av hundarna klarar av att gå i mål. Zirkle säger att hon själv blir förvånad över att hennes egna hundar verkar vara mer sugna på att springa efter att de gått i mål än de var efter tävlingens första eller andra dag. Faktum är att Davis och hans kollegor har upptäckt att de mest vältränade hundarna har en förmåga att läka sig själva under loppets gång.

”Hundarna är ute och springer 16 mil dag efter dag och ändå kommer de tillbaka och sover, äter och gör det en gång till utan att visa några tecken på att det spelar någon roll” förklarar Davis. Man skulle kunna tro att de har uppnått homeostas (det tillstånd då kroppen fungerar optimalt). Man skulle aldrig tro att de i själva verket är så långt ifrån homeostas som man kan komma. De skadar sina vävnade och gör slut på sina energireserver, samtidigt som deras oxidativa stress är skyhög. Allt det här borde göra att de klappar ihop. Och ändå klappar hundarna inte ihop. ”Det de har visat oss är att det går att anpassa sig till den här typen av påfrestning på några dagar, och då blir det inte längre påfrestande” säger Davis. Davis har till och med sett tecken på att magsår kan börja läka sig mot slutet av ett maratonlopp.

Men något som är ännu viktigare är att hundarna kan bygga upp sina glykogenreserver igen. Förmodligen är det hundarnas förmåga att bokstavligt talat växla bränslekälla från glukos till fett som ligger bakom den mirakulösa egenskapen. Inga utbrända celler, ingen mjölksyra och inga långvarigt uttömda energireserver. I en vetenskaplig artikel beskriver Davis och hans kollegor den här upptäckten som ett ”nytt rön” men det var en under, drift. Bielitzki säger att nyheten i själva verket”chockade alla”. Ingen vet precis hur hundarna växlar bränslekälla, förutom att det är en förmåga som förmodligen kontrolleras av generna. Och nu har jakten på de genetiska signalerna börjat.

Resultaten från den här typen av forskning ter sig ofta så långt borta att de inte är mycket mer än en science fiction-dröm, men att ge idrottare och soldater slädhundarnas förmåga är kanske inte så avlägset som det verkar. Projektet har redan rönt viss framgång. Forskare vid Stanford har till exempel utvecklat en nerkylningsapparat som gör det möjligt för idrottare och soldater att kyla sin kroppstemperatur på samma sätt som hundar gör. Apparaten säljs nu av företaget Avacore Technology och används av flera amerikanska fotbollslag, både vid Stanford och i Florida. Samtidigt dricker Lance Armstrong en sportdryck som innehåller quercetin, en växtbaserad flavonoid som tros öka kroppens produktion av mitokondrier. Man behöver visserligen inte vänta på något stort genombrott inom genforskningen för att tillämpa Davis upptäckt om hur slädhundar använder energi.

Davis tror att människan eventuellt redan har en viss förmåga att använda stora mängder fett som primär bränslekälla och inom de närmsta fem åren kommer kanske fler kostråd och träningsprogram att utvecklas med syftet att ge människor bättre förmåga att anpassa sig till träning. Det kan till exempel handla om en kost som är rik på rätt slags fettsyror, eller träningsmetoder som tar till vara människors latenta förmåga att pressa sig förbi den fas i uthållighetsträningen då de flesta skador uppstår. När den genetiska mekanism som hundarna använder för att växla från kolhydrater till fett upptäcks, kan det leda till att människor väljs ut till extremt krävande sporter eller militiärtjänstgöring baserat på den informationen.

Enligt armén förväntas Davis forskning kunna ”skapa en grund för att ta fram och testa lämpliga träningsformer som kan framkalla motståndskraft mot utmattning i djur och, så småningom, människor”. Inget av detta verkar otroligt. Men Bielitzki nöjer sig inte med försiktiga prognoser. Han menar att människor kanske inom tio år kommer att kunna ta ett piller som gör dem kapabla till att göra det som slädhundarna gör. ”Det var det som var vår avsikt och det är fortfarande det vi hoppas på” säger han. Det finns gott om incitament. Det företag som kan utveckla ett så kallat småmolekylärt läkemedel, skulle kunna angripa de faktorer som ökar risken för insjuknande i diabetes och hjärt- och kärlsjukdomar. Och ett sådant läkemedel skulle omedelbart bli en internationell storsäljare.

”Vi har bara börjat förstå hur molekylära tekniker som hänger ihop med genomen och metabolomet förändras när de får vissa signaler” säger han. ”De närmsta tio åren kommer att bli en magisk tid. Vi kommer att lära oss en hel del”. Glöm inte att tacka Tony för det.

FOTO Glenn Mattsing