Världens starkaste atleter, i alla kategorier, är slädhundarna i Iditarod. Det menar Mike Davis som är forskare i veterinärmedicin och som nu har startat ett projekt för att ta reda på hur människan ska kunna förbättra sin fysik genom att utgå från slädhundar. Och projektet finansieras av Pentagon.

AV Brian Alexander | UR Outside nr 3-2010

Klockan är kvart över sex när jag närmar mig en av världens bästa idrottares hem. Han heter Tony och han bor i en pytteliten plywoodlåda ungefär fyra och en halv mil från Fairbanks, Alaska. Han har all rätt att vara utmattad. Han gick upp klockan fyra och sprang tre och en halv mil i septemberkylan. Och inte sprang han på några jämna asfaltsvägar. Nej, tillsammans med sina lagkamrater sprang han över fält och genom leriga hjulspår på små skogsvägar, frenetiskt ryckande i selarna som satt fastspända i fyrhjulingen bakom dem. Det var utan tvekan ett stenhårt träningspass och det som gör det ännu mer anmärkningsvärt var att det var Tonys första tuffa lopp på flera månader.

Så jag blir förvånad när jag nu ser honom stående utanför sin dörr, uppenbarligen pigg och ivrig. Som du kanske redan har gissat är Tony en slädhund, vilket betyder att han är en Siberian husky-korsning som avlats speciellt för sin snabbhet, ivrighet och uthållighet. När Tony är i toppform är hans VO2-max, det vill säga måttet på hans syreupptagningsförmåga i blodet, över 200 milliliter syre för varje kilo kroppsvikt och minut. (Då Lance Armstrong vann Tour de France år efter år var hans berömda VO2-max som högst 85.) Även om Tony är lite ur form kommer han att kunna springa i genomsnitt 16 mil per dag i åtta eller nio dagar under Iditarod om några månader. Och han kan jobba på 50 procent av sitt VO2-max timma efter timma. Tillsammans med sina lagkamrater kan han springa tre kilometer på under åtta minuter i över tio mil.

”När det gäller förmågan att träna under långa tidsperioder kan varken människan eller något annat djur ens komma i närheten av dem” säger Ken Hinchcliff som är australiensisk veterinär som forskat mer om slädhundar än någon annan. Fåglar kan visserligen migrera tusentals kilometer men till skillnad från slädhundar drar de varken någon vikt eller tävlar mot varandra. Inte heller är de så lämpliga att använda som jämförelse i studier om människans fysiologi. Det är däremot Tony och hans däggdjurskompisar, och just nu hjälper de forskarna att svara på viktiga frågor som i framtiden kan leda till nya sätt att förbättra prestationsförmågan hos tvåbenta idrottare som du och jag.

Det där kanske låter långsökt med tanke på att hundar och människor är så olika, men det tycker inte Mike Davis som är veterinär och träningsfysiolog vid Oklahoma State University. Davis har tagit med mig till slädhundförarna Aliy Zirkles och Allen Moores hemvister för att visa mig hundarna på nära håll, och förklara sin komplicerade forskning. Medan vi går genom en flock med 50 ylande djur påpekar han att hundar är stora däggdjur precis som människor ­ våra gener och reglerande proteiner är förvånansvärt lika. ”När vi lärt oss att förstå hur hundar reglerar sina muskelproteiner för att åstadkomma det de gör, är det möjligt att vi kan få mänskliga muskler att göra samma sak” säger han. I flera år har Davis, 46, sökt efter svaret på hur människor kan få samma fysiska krafter som Tony.

Under tiden har han dragit på sig skulder, skrapat sig fram på statliga forskningsanslag och stått ut med såväl stelfrusen utrustning som mardrömslik logistik. Nu har han och tre kollegor ­ Ray Geor vid Michigan State University, Pauline Entin från Northern Arizona University och Shannon Pratt från North Carolina State University ­ fått hjälp från amerikanska Diabetes Action Research and Education Foundation för att ta reda på mer om hur slädhundarna reglerar glukos och insulin, ämnen som driver både hundars och människors kroppar. Forskningen är en del av ett projekt som Davis startade för flera år sedan, när den amerikanska militärens forskningsgren, DARPA (Defense Advanced Research Projects Agency), upptäckte att man kunde förbättra människors prestationsförmåga genom att studera slädhundar. ”Någonting som alltid har intresserat oss är soldater i specialförband” säger Joe Bielitzki, en veterinär och bioteknikforskare som tidigare ledde DARPA:s forskning om elitsoldaters prestationsförmåga.

DARPA ville till exempel veta hur man kunde ge arméns eller flottans elitsoldater förmågan att gå in i Tora Bora och utföra tunga, fysiska uppgifter i flera dagar med lite sömn och vila, utan att för den skull förlora sin mentala skärpa. Man visste bara inte hur det skulle gå till. Bielitzki visste att en del av de mest radikala vetenskapliga framstegen som påverkat människan, till exempel provrörsbefruktning och kloning, härstammar från den veterinärmedicinska forskningen. Med det i åtanke besökte han 2003 veterinärhögskolor i hela USA för att berätta för forskarna där om DARPA. Många hade varken hört talas om organisationen eller forskningsanslagen som den erbjöd. ”Det hölls ett sådant möte på Oklahoma State University, men jag var inte inbjuden till det” säger Davis. ”Jag var nyanställd och ansågs väl inte vara riktigt torr bakom öronen”.

Klicka på siffrorna nedan för att fortsätta läsa artikeln, eller läs fler artiklar om forskning här.