Annelie Pompe hann inte ens ner från berget Shishapanmga innan hon blev anklagad för att ha ljugit om toppbestigningen. Äventyraren Janne Corax ansåg att det saknades bildbevis och grävde fram tunga argument mot henne. Det var början på cirkusen kring årets mest diskuterade ”toppbestigning”.

AV Glenn Mattsing I UR Outside nr 11-2009

På redaktionen är vi vana vid käbbel bland bergsbestigare, men inte att två medarbetare är i luven på varandra. Den 16 oktober avlossade vår uppskattade frilansmedarbetare Janne Corax en rejäl bredsida av kritik mot Annelie Pompe, även hon en uppskattad medarbetare i Outside. Det som ?ck Janne att publicera en, som han kallade det, förundersökning, var Annelies blogginlägg på outsideonline.se och dn.se: ”Klockan är 11 på morgonen, och jag står på toppen av underbara Shishapangma, 8008 meter över havsytan”. Detta är motsägelsefullt då den riktiga toppen är 8027 meter och det får Janne att undersöka expeditionen närmare.

Han upptäcker då att ”toppbilderna” verkar vara tagna på lägre höjd och att Annelies klätterkompis Johanna Öhrn publicerat manipulerade bilder på sin blogg. När tjejerna kommer ner till baslägret – och kan kommunicera bättre – upptäcker de med bestörtning att deras klättring skapat brännheta diskussioner på utsidan.se. I ett inlägg på Utsidan berättar Annelie därför om klättringen tillsammans med sherpan Tashi, som bekräftade deras toppbestigning av den lägre av de två topparna, Central Summit (8008 m.ö.h.), och om hennes spökskrivare Hanli som rapporterade om ”toppen” utan att känna till den riktiga toppen, Main Summit (8027 m.ö.h.). Hon förklarade också att Peter Larsson, Johannas spökskrivare, manipulerade bilderna på bloggen för att rapportera till vännerna som visste väldigt lite om alpinism (Han bad därefter offentligt om ursäkt).

Diskussionerna på Utsidan fortsätter sedan i sådan omfattning att varken Janne eller Annelie vill kommentera allt. Den 2 november träffades de i Växjö för att reda ut alla frågetecken, vilket ledde fram till deras respektive slutbeskrivningar:

ANNELIE POMPE, 28, PT, FRIDYKARE OCH ASPIRERANDE ALPINIST
”Welcome to central summit”, sa Tashi Sherpa. Han och kunden Edmund klättrade efter oss under toppattacken. Efter närmare åtta timmars klättring från läger tre stod vi på en platt topplatå med böneflaggor och några gamla syrgasflaskor. Jag och Johanna kramade om varandra, lyckliga och utmattade i den tunna luften. Våra höjdmätare visade 8008 och 8010 meter. Vi tittade upp mot den något högre toppen i norr och såg en bräcklig kam med överhängande lössnö. Farligt. Precis vad vi läst om klättringen till Main Summit.

Några veckor tidigare hade vi betalat 100 USD till kineserna för att få använda deras fasta rep, som enligt dem gick hela vägen till Central Summit. Vårt mål var att nå Main Summit på Shishapangma, men vi insåg tidigt hur farligt och svårt det var att nå dit. Även om vi sålunda hade misslyckats att bestiga den riktiga toppen var vi lyckliga över att vara över 8000 meter utan syrgasflaskor, och vi mådde bra. Vi hade ingen anledning att tvivla på att vi var någon annanstans än Central Summit, förrän vi var nere från berget och upptäckte vilken kalabalik och uppståndelse våra bloggar och vår ganska obetydliga klättring skapat.

Shishapangma är inget tekniskt svårt berg och vi valde att klättra berget före Cho Oyu som en slags acklimatisering och utmaning innan vi begav oss tillbaka till vår nemesis. Vi såg således inte bestigningen/misslyckandet att nå huvudtoppen som något stort att kommentera, men såklart värt att nämna i våra bloggar. Vi hade aldrig varit så högt innan och 8000 meter är ett tufft jobb. Jag och Johanna ringde våra vänner via satellitsamtal, och de skrev våra bloggar. Vi berättade andfått att vi stod på Central Summit. Min spökbloggare, Hanli, missade att skriva Central Summit. I bloggen stod det ”toppen av Shishapangma. Topp som topp, tänkte Hanli, och det misstaget skapade ett ramaskri i den svenska alpinistvärlden. I efterhand önskar jag att jag varit mer noga med att säga till henne hur viktigt det var att skriva ”Central” före ”toppen”. Misstaget korrigerades men nu hade vi ovetandes fått ögonen på oss. Det började efterforskas och kommenteras allt mer, och Janne Corax beslutade att publicera anklagelser och ”forskningsresultat”, utan att ha frågat oss om hur det stod till.

Corax grävde fram en källa som menade att kineserna bara lagt de fasta repen fram till den så kallade ”North Summit”, en platå innan Central Summit. Källan ifråga gratulerade oss till Central Summit i baslägret, utan att nämna något annat. Det hävdades att våra
bilder från toppen och en film över Everest inte var tillräckligt för att bevisa att vi varit på någon topp. Vi var inte på toppen för att bevisa något för någon annan än oss själva. Den kommersiella expeditionsorganisatören Summit Climb firade också Central Summit i baslägret. Men efter kalabaliken i Sverige ändrade plötsligt arrangören på sin hemsida – de hade endast nått North Summit. I alla fall en av medlemmarna, Richard Pierse, visste inte ens om att han ändrat. Bilderna på deras hemsida visade att de var på samma plats som vi tagit för Central Summit. Alltså har arrangören medvetet, eller omedvetet, ljugit för sina medlemmar såsom vi blivit vilseledda av Tashi och kineserna.

Vi är såklart besvikna på Tashi Sherpa och på kineserna som ljugit för oss om repen. Vi har varit naiva nybörjare på 8000 meter, men vi har i alla fall varit där. Efter samtal med Janne Corax på Outsides redaktion är jag införstådd med att han inte tror på oss. Nåväl, vi har inget att vinna på att låtsas eller ljuga att vi har varit på varken Main Summit eller Central Summit.

Många tror att vi är rika eller sponsrade, men vi har inga sponsorer som blir mer eller mindre glada. Jag fick låna en dyr dundräkt och pengar för att ha råd med expeditionerna. Den sponsring jag personligen har fått är i form av kosttillskott och lite kläder. Vi borde säkert bli avskräckta av all kritik, men det förändrar inte att vi älskar att klättra i berg och planerar nästa expedition!

Johanna Öhrn på en bild som inte diskuterats på forumen, men efterlysts, då den visar den omtalade Central Summit, och bevisaratt de nådde ”North Summit”.

JANNE CORAX, 42, ÄVENTYRARE, ALPINIST OCH LÅNGDISTANSCYKLIST
Annelie inleder: Jag har kommit på att jag inte var på Central Summit. Tanke: Det kom jag på för 13 dagar sen. Annelie har blivit lurad och är utan skuld. Tashi, Sherpan lurade henne. ”Kineserna” som satte repen också. Höjdmätaren och till och med Nick Rice får sig en känga. Hanli och telefonlinjerna likaså. Jag pekar mot arkivbild: Inga bilder åt det hållet? Nej, det var inte vackert däråt. Sekvensnumren säger att det finns fler. Nej, det gör det inte. Vi utlovades en film med
”fantastisk utsikt över bland annat Everest”. Den ”finns” inte heller längre. Då jag pressar får vi höra att ”hela diskussionen är löjlig”. Jag försöker få Annelie att förstå att Outsides surt förvärvade kredibilitet står på spel. ”Det borde du tänkt på innan du drog igång”, blir svaret. Vidare får jag höra att det är skit att starta upp sånt här utan att följa upp.

Tanke: Om ”följa upp” är liktydigt med att idiotförklara alla som haft åsikter, utan att ha läst vad de haft att säga är det eventuellt klokt att avstå. Åsikt: Har jag inget konstruktivt och genomtänkt att tillföra är det bättre jag är tyst. Slutsats: Annelie har tappat bort både filmer och foton och hennes estetiska ådra gjorde att hon inte tog bilder åt det för sammanhanget enda relevanta hållet. För övrigt är allt alla andras fel.

Annelie var under mötet tydlig med det ovan, men jag skapar en alternativ teori. Det kanske är så enkelt att Annelie är naiv och dåligt påläst. Hon hade inte en aning om var hon befann sig. Inte heller hur berget såg ut. Hon hade inte ens bemödat sig att ta reda på grunderna om Shishapangma. Hon litar helt på andra. Någon säger: Det här är toppen! Annelie köper det fast hon befinner sig på en rygg, som bär brant uppåt, mot två klart synliga, betydligt högre väldefinierade toppar. ”Men, Tashi sa…”. Före expeditionen: fanan högt. ”Efter det (ABC) får vi klara oss själva”. Nu: till otroligt hög grad beroende av andra. Inte nog med nyttjande av andras fasta rep, ”lån” av andras tält, tältuppsättning utfört av andra och som kronan på verket låter Annelie någon annan avgöra vad som är bergets topp.

Alternativ slutsats: Annelie är naiv och har köpt allt som andra sagt till henne. Hon är helt enkelt en blåögd nybörjare som inte haft kunskapen eller självförtroendet att göra egna bedömningar. Jag funderar: I vårt snabba, förljugna, hippa och fasadsamhälle är det kanske bara lyckliga stories som räknas. Succényheter är guld, negativa ratas. Som i gamla DDR och i Nordkorea. Glada äventyrare. Lyckade äventyr. Välpolerad skräpunderhållning med obefintlig sanningshalt där alla får guldmedalj. Toppcertifikat till alla. Varsågod: här är ditt Camp Two Summit Certificate. Lyckliga klienter hos överlyckliga arrangörer. Allt rikare, leende företrädare för klätterförbund levererar den ena framgånghistorien efter den andra till media som presenterar hjältar och hjältinnor i parti och minut. Det kanske är framtiden, vad vet jag.

Mina funderingar vindlar nu iväg till de som misslyckades och hade kurage och stolthet att erkänna det. Under det gångna året är det två historier som etsat sig fast. Jorge Egocheaga som vände 12 meter under K2:s topp och Boyan Petrov som fick sitt certifikat för Gasherbrum II, men som i en pressrelease berättade att han vänt 5-7 meter under toppen. Båda var ensamma i dödszonen, långt bortom världens granskande blickar och de hade gyllene tillfällen att skriva in sig som hjältar i historieböckerna. De valde bort rampljus, segerbucklor och hyllningar och prioriterade sanning och ärlighet. I min lilla värld var det just det som gav dem hjältestatus och är enligt mitt tycke fina exempel att följa, trots att de misslyckades. ”Vi nådde inte hela vägen och var tvingade att vända” kanske numer ter sig som en magisk mening. Hade den uttalats klockan 11 på morgonen den 1 september hade garanterat välförtjänta hyllningar rungat. ”Otydlighet”, bedrägligt beteende och panisk rädsla inför misslyckande gjorde att vi istället fick tjära, fjädrar och pannkaka.

Två klättrare på väg ner från Central Summit och två på väg upp mot den omtalade ”toppen” North Summit. Från säsongen 2003.