Det farligaste på hela expeditionen är att befinna sig i Kathmandu. Särskilt bakpå en motorcykel med en Sherpa som chaufför.
”What about helmet?” frågar jag innan jag klättrar upp bak på motorcykeln.
”No problem, only the driver needs helmet” ler Ngawang Sherpa betryggande. Enligt Nepalesisk lag är det bara föraren som behöver hjälm.
Jag åker på hårresande färder på de smala ojämna gatorna och vill nästan blunda för mötande bussar och andra motorcykelcyklister. Men trafikanterna är otroligt skickliga på att undvika varandra och jag överlever uppenbarligen alla färder. Det är en helt klart en upplevelse att se det lokala Kathmandu från en motorcykel. Lokalbefolkningen verkar dessutom gilla att åka motorcykel och vänligen skjutsa mig. Vart jag än ska erbjuder de sig att köra. Jag får t o m skjuts av en munk till ett Buddhistiskt tempel. Hans vinröda munkklädnad fladdrar i vinden, men han kör försiktigare än de Sherpas jag åkt med.
Jag tillbringar närmare en vecka i det Buddhistiska templet med att studera den tibetanska buddhismen och delta i ceremonier och övningar, till största delen i tystnad. Man ska inte prata i onödan utan studera sina tankar istället.
”When you are with others, watch your speech. When you are alone, watch your thoughts”,
säger en av lärarna.
Kopan monastery liknar ett litet paradis. Det ligger på toppen av en liten kulle i utkanten av Kathmandudalen och är omgivet av gröna träd och blommor. Luften där känns lite renare och framförallt råder ett lugn över tempelområdet. Jag blir lugn av att vara där. En Sherpavän som hälsar på blir däremot snabbt rastlös och åker tillbaka ner till staden efter ett par timmar.
Min Buddhistiska lärare använder exemplet för att förklara att det vi ser bara finns inuti våra huvuden. Om vi vaknar och är på dåligt humör kan templet vara hemskt och irriterande. Om vi däremot vaknar utsövda och är på bra humör är templet vackert och lugnt. Men templet har ju inte vetenskapligt förändrats alls över natten. Ingen av oss ser egentligen det verkliga templet. Likaså är det med paradiset som så många letar efter. Paradiset är inte en plats, det är en sinnesstämning.
Den Tibetanska buddhismen (även övriga Buddhistiska traditioner) är inte så mycket av en religion som det är psykologi. Buddha själv betonade förståelse över tro. Metoden går ut på att förstå sitt eget sinne och sina tankar. På så sätt kan man även få en större förståelse för andra. Det är egentligen ganska simpelt; ditt mål i livet är antagligen att på ett eller ett annat sätt bli lycklig och undvika olika typer av obehag. Likaså är andra människors mål att bli lyckliga och undvika obehag, fast kanske på ett annat sätt än du.
Cho Oyu i backspegeln
De sista två dagarna innan flygresan tillbringar jag med de Sherpas och deras familjer som jag lärt känna. De är underbara människor och det gör lite ont i hjärtat att ta farväl. I framtiden vill jag inte klättra utan Sherpas, de förgyller hela upplevelsen! Innan jag lämnar Kathmandu träffar jag ytterligare en Sherpa som varit på Everest 14 gånger. Jag observerar honom noggrant för att se om Everest gör något med en människa som förändrar honom på djupet. Sherpan Namgya verkar ödmjuk och har förlorat några fingertoppar till bergen. Han ser klättringen som ett sätt att komma nära gudomarna och absolut inte som att ”besegra” ett berg. Berget står ju bara där, det är dig själv och ditt ego du måste besegra.
Jag funderar över om expeditionerna har förändrat mig på något sätt. Såklart har det det. Jag har pressat gränserna för vad jag orkar ytterligare och jag har lärt mig mycket om mig själv, om berg och en hel del nya vänner och ett 50-tal ord på Sherpa språk. Jag har frusit och upplevt en av de fysiskt tuffaste dagarna i mitt liv, och kanske en av mitt livs lyckligaste timmar på centraltoppen – och under tiden har jag haft jättelkul! Dessvärre har klättringarna framkallat ett ännu större beroende och jag har redan börjat planera in nästa års expeditioner.
Jag saknar och längtar tillbaks till Nepal så fort flygplanet lyfter från marken.
Parentes. Från alla diskussionen kring topparna på Shishapangma har jag också lärt mig att det nog är bättre att skriva sin blogg utan spökskrivare, att det är viktigt att ta massa toppbilder och att vara petnoga med rapporteringen 
två glada tjejer
Paradiset är inte en plats
Det farligaste på hela expeditionen är att befinna sig i Kathmandu. Särskilt bakpå en motorcykel med en Sherpa som chaufför.
”What about helmet?” frågar jag innan jag klättrar upp bak på motorcykeln.
”No problem, only the driver needs helmet” ler Ngawang Sherpa betryggande. Enligt Nepalesisk lag är det bara föraren som behöver hjälm.
Jag åker på hårresande färder på de smala ojämna gatorna vill nästan blunda för mötande bussar och andra motorcykelcyklister. Men trafikanterna är otroligt skickliga på att undvika varandra och jag överlever uppenbarligen alla färder. Det är en helt klart en upplevelse att se det lokala Kathmandu från en motorcykel. Lokalbefolkningen verkar dessutom gilla att åka motorcykel och vänligen skjutsa mig. Vart jag än ska erbjuder de sig att köra. Jag får t o m skjuts av en munk till ett Buddhistiskt tempel. Hans vinröda munkklädnad fladdrar i vinden, men han kör försiktigare än de Sherpas jag åkt med.
Jag tillbringar närmare en vecka i det Buddhistiska templet med att studera den tibetanska buddhismen och delta i ceremonier och övningar, till största delen i tystnad. Man ska inte prata i onödan utan studera sina tankar istället.
”When you are with others, watch your speech. When you are alone, watch your thoughts”, säger en av lärarna.
Kopan monastery liknar ett litet paradis. Det ligger på toppen av en liten kulle i utkanten av Kathmandudalen och är omgivet av gröna träd och blommor. Luften där känns lite renare och framförallt råder ett lugn över tempelområdet. Jag blir lugn av att vara där. En Sherpavän som hälsar på blir däremot snabbt rastlös och åker tillbaka ner till staden efter ett par timmar.
Min Buddhistiska lärare använder exemplet för att förklara att det vi ser bara finns inuti våra huvuden. Om vi vaknar och är på dåligt humör kan templet vara hemskt och irriterande. Om vi däremot vaknar utsövda och är på bra humör är templet vackert och lugnt. Men templet har ju inte vetenskapligt förändrats alls över natten. Ingen av oss ser egentligen det verkliga templet. Likaså är det med paradiset som så många letar efter. Paradiset är inte en plats, det är en sinnesstämning.
Den Tibetanska buddhismen (även övriga Buddhistiska traditioner) är inte så mycket av en religion som det är psykologi. Buddha själv betonade förståelse över tro. Metoden går ut på att förstå sitt eget sinne och sina tankar. På så sätt kan man även få en större förståelse för andra. Det är egentligen ganska simpelt; ditt mål i livet är antagligen att på ett eller ett annat sätt bli lycklig och undvika olika typer av obehag. Likaså är andra människors mål att bli lyckliga och undvika obehag, fast kanske på ett annat sätt än du.
De sista två dagarna innan flygresan tillbringar jag med de Sherpas och deras familjer som jag lärt känna. De är underbara människor och det gör lite ont i hjärtat att ta farväl. I framtiden vill jag inte klättra utan Sherpas, de förgyller hela upplevelsen! Innan jag lämnar Kathmandu träffar jag ytterligare en Sherpa som varit på Everest 14 gånger. Jag observerar honom noggrant för att se om Everest gör något med en människa som förändrar honom på djupet. Sherpan Namgya verkar ödmjuk och har förlorat några fingertoppar till bergen. Han ser klättringen som ett sätt att komma nära gudomarna och absolut inte som att ”besegra” ett berg. Berget står ju bara där, det är dig själv och ditt ego du måste besegra.
Jag funderar över om expeditionerna har förändrat mig på något sätt. Såklart har det det. Jag har pressat gränserna för vad jag orkar ytterligare och jag har lärt mig mycket om mig själv, om berg och en hel del nya vänner och ett 50-tal ord på Sherpa språk. Jag har frusit och upplevt en av de fysiskt tuffaste dagarna i mitt liv – och under tiden har jag haft jättelkul! Dessvärre har klättringarna framkallat ett ännu större beroende och jag har redan börjat planera in nästa års expeditioner.
Jag saknar och längtar tillbaks till Nepal så fort flygplanet lyfter från marken.
Parentes. Från alla diskussionen kring topparna på Shishapangma har jag också lärt mig att det nog är bättre att skriva sin blogg utan spökskrivare, att det är viktigt att ta massa toppbilder och att vara petnoga med rapporteringen.
Prenumerera på Tidningen Outside idag! 
Jag måste nog erkänna att jag är oerhört besviken, du har inte bemött den allvarliga kritik som riktats mot dig med något av substans. Och här har du en lite raljerande parentes om att du lärt dig skriva din blogg själv och vara ”petnoga med rapporteringen”. Jag hade ärligt hoppats att du kunnat ta debatten och visa att ni varit uppe, utan rimliga tvivel, men eftersom du hela tiden undviker detta så tror jag numera att det enda ni gjort är ”En Pompe”.
http://www.utsidan.se/forum/showthread.php?t=58384&page=21
Kräver inte dina sponsorer några bevis för det du säger dig ha åstadkommit?
Mikael,
1. jag betraktar inte kritiken som allvarlig.
2. jag har besvarat frågor på utsidans forum, inte i blogginlägg.
3. jag har inga ekonomiska sponsorer, expeditionerna bekostades på egen hand.
Men du har ju INTE besvarat kritiken på utsidans forum!
Notera att Annelie, precis som de andra turist-klättrarna, jumaretat på fasta rep. Det är inte klättring, utan mer avancerad vandring. Fysiskt jobbigt naturligtvis, men otroligt långt ifrån alpin klättring.
Annelie:
1 Uppenbarligen inte, men det handlar ju om din egen trovärdighet, har du varit på toppen, vilken topp i så fall, du har gått ut offentligt och påstått en sak, rimligen bör det ligga i ditt intresse att besvara kritiken.
2 Nej, jag tycker inte du gjort det. Och eftersom du inte läser inläggen på Utsidan, din egen uppgift, så ser du heller inte att det är ganska många som inte tycker du svarat på ett bra sätt.
3 Din hemsida, och kommentarer du fått på bloggen tyder på det, men om du säger att du inte har några (ekonomiska?) sponsorer så får jag väl tro på dig.
Mikael
Mm,
den ev. sponsorkopplingen till Tierra (som Hero) rör säkerligen bara utrustning, om något.
Om min dröm var att nå toppen av ett berg, så skulle inte min högsta prioritet ligga i att ”bevisa det verkligt” för andra – utan att nå upp för min egen skull. Det måste kännas jobbigt att vara ”oerhört besviken” för det. Skaffa ett liv.
Vad är det som är ett så stort problem, varför kan inte två tjejer åka till Himalaya och ”turistklättra” på ett berg om de vill? Har de klivit in i någon sorts manlig domän och trampat alla på tårna eller? De behöver inte bevisa någonting och de är inte skylldiga att ”ta” någon debatt. Verkar som denna farsartade ”diskussion” drivs på av en puckad fårskock med datorer.
Annelie,jag kommer att följa dina framtida äventyr med intresse…
Martin, hon försökte slå ett rekord. Högst och djupast. Därför denna kritik mot utebliven bevisning. ”Yrkesfotograf” som hon är så borde bildmaterial vara hennes minsta bekymmer att fixa.
Vad som många i alpin klättring mer insatta personer irriterar sig på är hur dessa turistklättrare framställer sig i media. Med rubriker som ”Vi nådde toppen”, även om de inte varit på den egentliga toppen ses som en skyms. Turistklättrarna får en allt för stor plats i media, mycket pga deras märkliga rekordjakt och sponsorer.
@ anneli
1. Du gor en grov felbedomning om du inte uppfattar kritiken som allvarlig. Utsidan ar ett begransat forum men EXWEB lases av allt och alla. Dessutom sa ar det ju sa att Tierras kunder hanger pa utsidan sa du borde bry dig. Lagg ner din arrogant stil den passar inte pa en rookie. Kom tillbaks nar du utrattat nagot vart att snacka om.
2. Nej det har du inte gjort. Inte pa ett sakligt satt. Ett svar ar inte ett pastaende, ett svar inehaller fakta. Om du far fragan har du en klocka ar svare JA. Inte klockan ar 8.08. Far du fragan hur vet du att den ar 8.08 sa besvara det. For att GPS ocksa sa det, eller svara det som i ditt fall sannolikt ar det arliga att du inte vet.
3. Harklyveri som inte du eller dina sponsorer tjanar pa.
Oj då David, vad du är arg. Tagga ner. Annelie har åkt till Himalaya, försökt klättra Cho Oyu och Shingsha men inte lyckats. Hon nådde Central Summit på Shingsha, that’s it. Det är vad hon påstår, inget annat. Resten är bara spekulationer och spöken som du och andra skapat på utsidan. Låt henne klättra i fred och glädja sig åt att hon haft en fantastisk upplevelse. Håll inte på och försökt att hetsa Tierra och skapa dolda hot om att ”skärper du inte så ser vi på utsidan att du blir av med dina sponsorer”. Vad är det för dålig stil? Har ni inget bättre för er än att förstöra för andra. Kom igen!
Sorry, det var inte utsidan som är den granskande domaren, det är EXWEB. Mitt fel. Kanske att David i själva verket är Tom på EXWEB? Det skulle inte förvåna mig.
Ett ärligt menat råd till er alla som har valt detta forum för att avreagera er: sök er till skatteverket eller lantmäteriet – dä får ni garanterat utlopp för era behov.
@ per
Och hur vet du att hon varit pa centraltoppen? Var du dar?
Ingen har hotat om att kontakta hennes sponsorer det ar ju helt poanglost. Du e val inte sa naiv att du inte fattar att dom foljer denna tragiska historia …
Jag tycker det har varit intressant att följa detta äventyr på bloggarna. Långt mer intressant att följa en ”rookie” eller ”turistklättrare” och läsa om deras upplevelser och perspektiv på äventyret än att bara ha möjlighet att läsa om ”experter” på nätet. Annelie-det har bara varit kul att kunna följa dig på denna expedition. Stå på dig och fortsätt utvecklas som äventyrare.
Det är nog få som tror du varit på centraltoppen om du inte har bevis (du har inte presenterat några oavsett vad du tror/önskar). Efter allt som varit är det ganska ointressant vad du påstår.
Det är aldrig ointresant att veta vad andra människor påstår, hederskodex. Det är bra med alla experter och explorers som är fyllda av egna liv och visioner…och som själva har varit på toppen. Visste inte att så många svenskar har varit där före tjejerna. Kan inte Ni som redan varit där, berätta hur det var. Ser fram emot Era berättelser!
Bra jobbat Annelie!Ladda för nya ävenyr Annelie!
Sa har ser det ut om man har varit dar…
http://www.russianclimb.com/kaz_shisha.html
Tack David! Rejält!
@ Martin, Stefan et al. Min besvikelse gäller att de inte bemött kritiken, inte att de inte nådde toppen i sig, sånt kan hända. Men, ger man sig ut offentligt och ska sätta rekord, rapporterar framgångar via små lokaltidningar som t ex Dagens Nyheter osv så får man faktiskt vara beredd att bevisa det man påstår. Åker man iväg två personer (oavsett kön, jag förstår inte vilken manlig domän de trampat in på, påstår man saker ska man kunna styrka dem) helt privat och turistklättrar för sitt nöjes skull krävs inga bevis. Hoppas ni ser skillnaden. Är man dessutom proffsfotograf och inte kan åstadkomma bättre bilder än vad som visats hittils så blir trovärdigheten lidande. Men nu ska tydligen det komma någon form av bemötande av kritiken snart. Förhoppningsvis kommer de då att kunna styrka sina uppgifter.
Mikael
Mikael,
Jag har besvarat den kritik som givits. Att jag inte svarade snabbare efter Shishapangma beror på att jag och Johanna hade annat att göra – vi hade fullt upp med att försöka klättra upp på Cho Oyu. Synd att du uppfattade det som något annat och att vi gjorde dig besviken.
Det är lustigt att det klagas på mina svar utan att kritiken i sig granskas alls. Mycket av ”kritiken” är direkt faktafelaktig, och är ofta snarare irrelevanta påhopp än kritik. Eftersom jag skriver för Outside svarar jag på den lilla kritik som finns under min blogg.
Igen: Min bloggare gjorde ett misstag, och det är allt. Både jag och Johanna ringde våra spökbloggare och berättade att vi stod på centraltoppen, varav min bloggare inte har koll på berg, hörde dåligt och bara skrev ”toppen”. I Johannas blog stod det ”centraltoppen” hela tiden. Hade vi velat lura världen hade vi väl ändå varit smarta nog att få båda bloggare att skriva ”toppen”? Vi har ingen avsikt att lura någon och det hade heller inget tjänat till. Att bilderna inte bevisar mer beror på att vi inte tog dem i syfte att bevisa någonting.
Som Janne angivit på utsidan har vi båda skrivit ett stycke i kommande nummer av Outside ang. hela kalaset, och att jag och Johanna sedan vi kom hem har dubbelkollat med källor huruvida centraltoppen vi trott vi var på egentligen var den s.k nordtoppen. Tvivlet uppkom tyvärr då Summit climbs ledare, vars grupp nådde förtoppen en dag efter oss och berättade att de varit på centraltoppen, ändrade sig till att de varit på ”nordtoppen”. Då vi fick se bilder från deras toppklättring, såg vi att det var samma topp som vi varit på.
Sherpan Tashi som klättrade efter oss, har alltså medvetet eller omedvetet förlett oss genom att säga att nordtoppen var centraltoppen. Kineserna som vi betalalt för fasta rep till centraltoppen och sade att repen ledde hela vägen fram, ljög och drog bara rep till den mindre farliga nordtoppen. Den kam och topp vi såg ett hundratal meter längre bort och som Tashi sade var huvudtoppen var alltså inte huvudtoppen, utan just centraltoppen. För oss spelar det inte så stor roll, vi misslyckades ju att nå huvudtoppen, och är mest nöjda med att ha varit på 8000, men det är säkert glada nyheter för alla som anklagat oss. Vi kan be om ursäkt för att vi har haft fel.
Jag liksom många andra tycker att det är dåligt att man i bloggar kommenterar utan att behöva ange sitt fullständiga namn utan gömmer sig bakom en pseudonym. Frågan är vad folk hade skrivit om man var tvungen att ange sitt fullständiga och korrekta namn. Vågar man inte stå för vad man skriver om man går under pseudonym?
@ Annelie
Jag vill borja med att saga att jag tycker det ar kul att ni bada fatt upp ogonen for Himalaya klattring. Sedan ar det trist att ni inte sattsat pa att lara er grunderna och utvecklat era fardigheter pa ett naturligt satt. Jag skulle vilja ga sa langt som att pasta att ni delvis helt har missuppfattat poangen med att klattra i Himalaya. Att bestiga stora berg ar en lang och komplex process dar toppen ar nagot man passerar om man har tur. Alla berg har en topp. Allt annat ar olika punkter som man passerar pa vag mot toppen. Dessa punkter saknar inte betydelse men de salnar varde for den som ar pa vag mot en topp, varfor det blir vilseledande att borja tala om framgang eller bestigning nar man vander pa en av dessa punkter.
Nar jag sager att ni missuppfattat poangen med Himalaya klattring syftar jag pa att for manga av oss som sysslat med att forsoka klattra i Himalaya lange (jag var i Himalaya 1989 som 18 aring pa min forsta expedition) finner vi vagen till toppen som det centrala i var expedition. Toppen ar en fin bonus men en expedition kan vara val sa lyckad om den tur man gjorde var fin, svar, ny, komplex, kravande eller nagot annat som leder till personligt utveckling. Nar jag laser vad du skriver och pa det satt du forsvarar dig sa blir jag besviken och jag misstrostar. Manga av mina vanner som klattrar i Himalaya med eller utan mig ar nagra av de absolut bast i varlden. Ingen av dessa aker for att gora en topp. De aker for att klattra en led pa ett berg och na en topp. Manga misslyckas gang pa gang inte bara med att na toppen utan viktigare de misslyckas med sina mal. med att klara sina mal. For dem blir expeditionen ett satt att lara sig vad de behover for att na sitt mal, att kara av att ta sig upp pa berget pa dess villkor, inte sina villkor. Manga forsoker inte bara en utan flera ganger fore de lyckas.
Jag har forstaelse for din ambition att lyckas men lat den inte forblinda dig. Glom inte vad som ar viktigt med klattringen. Det ar en resa med vanner dar man ar ett team och i det saknas det plast for ego och ambition. Om du ska lyckas i Himalaya maste du borja finna gladje i bestigningen inte i att na toppen. Jag tycker ocksa du ska frag dig sjalv hur du vill na toppen. Har du ambition att gora det av egen kraft sa maste du se till att folja spelreglerna for en alpin stil bestigning. Allt annat blir att slira pa sanningen.
Nar du forsoker saga att du gor Shish sjalv utan hjalp sa tar du inte bara aran av de Sherpas som hjalpt dig utan du devalverar vardet pa andras prestationer, de som gor turer helt enligt konstens alla regler i alpin stil.
Sedan tycker jag du ska tona ner dig nar du yttrar dig pa forum och i media. Du maste satta dig in i Himalaya klattringens historia och uttala dig pa ett satt som inte framstaller dig som en arrogant idiot. For jag ar ganska (inte helt) saker pa att du inte ar det. Det ar viktigt att de Sherpas som gjorde det mojligt for dig att forsoka dig pa Shishapagma far den uppskattning de fortjanar. Sluta darfor att snacka om att ni gjort allt sjalva och inte varit beroende av nagra Sherpas. Ni ska vara glada att de i strid mot sin tro ger sig upp pa dessa berg for att hjalpa er att forverkliga era drommar. Bade du och jag vet att ni fick valbehovlig hjalp av sa val Tashi som andra.
Slutligen ta till dig av kritiken, borsta inte bort den med fjantiga argument som nedan. Valdigt fa har skrivit annonymt. Ladda om och forsok pa nytt som du kan kanna att du bemastrar i den stil du verkligen vill gora en bestigning.
”Frågan är vad folk hade skrivit om man var tvungen att ange sitt fullständiga och korrekta namn. Vågar man inte stå för vad man skriver om man går under pseudonym?”
Sorry ska korrigera min sista mening och mina stavfel i ovrigt…
”Ladda om och forsok pa nytt som du kan kanna att du bemastrar i den stil du verkligen vill gora en bestigning.” var gansk daligt formulerad.
Det ska vara: Ladda om och forsok pa nytt men kanske pa nagot som du kanner att du kan bemastra i den stil du verkligen vill. Sank ribban och klattra pa den niva dar du har kapacitet att gora en bestigning du ar nojd med.
Anneli, jag tar mig friheten att citera dig.
————————————————————
Mikael,
Jag har besvarat den kritik som givits. Att jag inte svarade snabbare efter Shishapangma beror på att jag och Johanna hade annat att göra – vi hade fullt upp med att försöka klättra upp på Cho Oyu. Synd att du uppfattade det som något annat och att vi gjorde dig besviken.
—————————————-
Du har ju själv här svarat:
———————————————–
”Mikael,
1. jag betraktar inte kritiken som allvarlig.”
——————————————————–
Jag tyckte Corax hade mycket väl underbygd kritik, du valde att ignorera den från början, att du nu ändrar dig och skyller på tidsbrist ökar inte din trovärdighet
——————————————————————
Det är lustigt att det klagas på mina svar utan att kritiken i sig granskas alls. Mycket av ”kritiken” är direkt faktafelaktig, och är ofta snarare irrelevanta påhopp än kritik.
—————————————————–
Som jag ser det borde du då bemöta kritiken just för att faktafel inte ska stå oemotsagda. Min besvikelse bottnade i att jag trots allt hoppades att ni skulle reda ut den här soppan. Men du tyckte inte kritiken var allvarlig, eller hade inte tid att svara.
————————————————————–
Igen: Min bloggare gjorde ett misstag, och det är allt.
—————————————————————–
Ja, det är er bild, vad andra tycker kan du se här:
http://www.mounteverest.net/news.php?id=18835
Mikael
det är rätt fantastiskt att folk orkar ta sig så mycket tid och energi för att klaga på människors prestationer eller icke prestationer. mer lättkränkta människor och uppblåsta egon får man leta länge efter. underbyggd kritik i all ära men det här har blåst upp till en häxjakt utan dess like.
Hva er din forklaring på bildeforfalskningene? (Bild-juks, på svensk?)
Er det Petter Larsson som har photoshoppad og forfalsket, eller er det deg?
Hej Joakim
Eftersom Annelie för närvarande har varierande tillgång till internet har vi kommit överens om att jag svarar på alla eventuella kommentarer under hennes resa. Frågan du tar upp besvarades i Outsides genomgång av händelserna. Den finns att läsa i nummer 11 2009 och här på bloggen.
MVH
Mats Petersson / Outside
Hei Mats, og takk for svar.
Kan du oppgi en link til hvor det besvares her på bloggen? Jeg synes det er helt sentrale spørsmål, som bør klargjøres i større grad enn hva som har blitt gjort hittil. (Jeg abonnerer ikke på Outside…)
Mvh
Joakim
Hej Joakim
Du hittar det i följande bloggartikel: http://outsideonline.se/2009/12/06/toppmote-med-bildbevis/
”Hon förklarade också att Peter Larsson, Johannas spökskrivare, manipulerade bilderna på bloggen för att rapportera till vännerna som visste väldigt lite om alpinism (Han bad därefter offentligt om ursäkt).”