Klättring och Johan Luhr har varit ett oskiljaktigt par i över två decennier. Sedan hans son insjuknade sommaren 2007 har klättringen dessutom erbjudit en fristad för honom, ett ställe att hämta kraft från. Trots det har sportens plats i Johans framtid aldrig varit så osäker som nu.

AV Mattias Hildenborg | UR Outside nr 5-2009

Johan Luhr tar emot hemma i familjens blågrå tvåvåningsradhus i Tullinge. Han är 47 år, men det är svårt att tro. Inget onödigt fett på kroppen och det syns att musklerna underhålls regelbundet. Det enda som avslöjar åldern är tinningarnas vita hårstrån i det annars mörka, kortklippta håret. Han ber om ursäkt för röran. Efter att Johans son Daniel kom hem efter sitt insjuknande sommaren 2007 har huset varit i behov av förändring. En vit hiss för Daniels rullstol är installerad på utsidan och i korridoren som leder ut från hallen står några av de hjälpmedel som han behöver i sin vardag.

Johan berättar också att familjen behövt byta bil. Dalmålet är tydligt, men de första åren tillbringade han på Åsögatan i Stockholm. Fadern var jägmästare på Domänverket och modern idrottslärare. Efter Johan fick de en dotter och sedan ytterligare en son. På grund av faderns jobb flyttade de runt mycket när Johan var liten. De bodde i Skellefteå, Gällivare och Portugal för att till sist landa i Falun 1974.
­- Min pappa arbetade mycket. Man kan säga att han var arbetsnarkoman. Själv vill jag inte lägga ner för mycket tid på jobbet, helst vill jag bara klättra, säger han sittande i den röda tresitssoffan på övervåningen.

Han poängterar dock att han alltid gjort sitt bästa på de jobb han har haft. När det var dags att välja yrke valde han det som verkade minst tråkigt, mellanstadielärare, ett yrke han fortfarande är verksam i. Sedan 1988 jobbar han på Knutbyskolan i Rinkeby och det var också där han träffade sin sambo Marianne. Klättringen kom in i hans liv i tonåren. Under en av fjällvandringarna med sin far kände Johan hur klippväggarna däruppe drog i honom och han började fundera på hur klättring går till.

Väl hemma läste han böcker om bergsbestigning och tjatade på sina föräldrar om att få komma ut. Till slut kapitulerade hans mor och anmälde honom till en kurs på Bispberg utanför Säter.
­- Jag var livrädd och tyckte det var otäckt. Blev nästan lite förbannad på mamma för att hon anmält mig, säger han och skrattar åt minnet.

-> ARTIKELN FORTSÄTTER, KLICKA PÅ SIFFRORNA NEDAN FÖR ATT BLÄDDRA VIDARE.