UR Outside nr 7-2010

Det är i början på februari och som så många andra sitter jag hemma och tycker fruktansvärt synd om folk i Haiti. Jag uttrycker mitt medlidande genom den lilla, omedelbara gesten att skicka en SMS-donation på fyrtio spänn. Jag vill förstås göra mer, men inser varje gång en naturkatastrof inträffar att jag saknar de specialkunskaper inom medicin, räddning eller logistik som verkligen behövs i de här situationerna. Visserligen kan jag fixa ihop en trasig telemarkbindning i ett nafs men i en katastrofzon är jag i princip värdelös.

Men så en morgon när jag sitter och surfar på nätet hittar jag ett reportage på tidningen Cruising Worlds hemsida som får mig att lysa upp. Det handlar om den ideella organisationen OceansWatch North America som ska ordna en seglats till Haiti för att leverera förnödenheter, och de behöver frivilligarbetare till besättningen. Sånt här kan jag; jag har faktiskt lite erfarenhet av att segla på öppet hav. Så jag ringer upp VD:n, en 60-årig före detta meditationsinstruktör och discjockey från Aspen som heter Sequoia Sun, kollar upp honom genom en av hans vänner (en Greenpeace-kapten) och skriver upp mig på listan. När en annan frivilligarbetare två dagar senare meddelar att han fått förhinder, erbjuder Sequoia hans plats till mig och jag smiter glatt före i kön.

Trots att jag fortfarande är lite tveksam (Seqouia Sun? DJ från Aspen?) älskar jag idén. Glöm overheadkostnader à la Röda korset och militärens fetmagade fraktflygplan. Fyll i stället en lånad segelbåt med skänkta prylar, samla ihop ett gäng kompetenta personer och segla sedan söderut för att leverera bistånd. Det här direkta, äventyrliga tillvägagånssättet låter som ett radikalt paradigmskifte. Och det är det. Men i vissa stunder kommer det också att kännas som en stor, radikal röra, då jag undrar om det inte hade varit bättre för både mig själv och resten av världen om jag hade stannat hemma och skrivit ut en check i stället. En vecka efter att jag ringt samtalet och en månad efter jordbävningen sitter jag vid ett rastbord i plast bakom en sliten bungalow i centrala Key West, Florida.

Vi är seglare med ett syfte som träffas för första gången för att slutföra planeringen för vårt uppdrag. Båten vi ska åka med, en 43 fot lång Westsail-båt vid namn Hiatus, har ställts till vårt förfogande av ägaren, 58-årige kaptenen Dan Wever, som nu sitter jämte mig under prasslande palmträd. Kapten Dan var en gång i tiden officer inom flygvapnet, och det hörs på honom. Mittemot honom sitter Sequoia, som ser ovanligt timid ut för en satt, två meter lång man. De två kom i kontakt med varandra efter att Dan såg samma Cruising World-artikel som jag gjorde men de möttes för första gången för bara ett par dagar sedan. Det har redan blivit friktion dem emellan och problemet är uppenbart: Båda männen vill bestämma.

Och resten av gänget? Bredvid ett återvinningskärl som svämmar över av ölburkar sitter en eftertänksam, 34-årig kvinna med näspiercing som heter Tory Field som har hjälpt till att starta ett jordbruk för närproducerade grönsaker i västra Massachussets. Gino Muzio, en slank, 54-årig specialist på infektionssjukdomar från italienska Neapel som har arbetat med Läkare utan gränser ska också följa med, även om han inte är här idag på grund av en förkylning. Vi kallar honom Doktor Gino. Vår destination är La Gonâve, en jordnötsformad ö med 75 000 invånare som på grund av att den relativt sett hade tur och klarade sig undan de värsta effekterna av jordbävningen har attraherat mängder av flyktingar; vi har hört rykten om att mellan 15 000 och 40 000 hungriga och hemlösa människor från fastlandet har tagit sig dit.

I slutet av januari var det fortfarande inte mycket internationellt bistånd som levererats, vilket fick CNN att sända ett kort inslag där La Gonâve kallas för ”den bortglömda ön”. När mötet har pågått någon halvtimma kopplar vi upp oss till en bildlös Skypeanslutning och ringer vår kontaktperson på plats: Fader Soner, en haitisk biskop som är baserad i Anse-à-Galets, en stad i östra La Gonâve. Han säger att lokalbefolkningen fortfarande har svårt att ta hand om sina hemlösa landsmän. Tältstäder står fortfarande kvar. De enda fungerande färjorna transporterar inte mat utan inkommande flyktingar och vattenresurserna är redan tänjda till bristningsgränsen.

- ­Folk dricker vatten från havet, berättar han.
Vårt mål är att dumpa maten ­ tre ton ris, bönor och mjöl ­ hos Fader Soner. Sedan ska Doktor Gino hjälpa till på det lilla lokala sjukhuset i ett par dagar och jag ska vara hans assistent. Precis hur vi ska gå tillväga är knepigare än väntat att reda ut, eftersom det fortfarande är lite oklart vilka ”vi” egentligen är. Och under mötets gång förstår jag att Sequoia inte har varit helt tydlig. Det är egentligen inte OceansWatch som organiserar den här resan, utan de hakar bara på en plan som utvecklats av Conch Republic Navy, en segelklubb för saltindränkta Key West-bor som grundades för flera decennier sedan.

Det visar sig att det är CRN som har samlat in alla donationerna, valt destinationen La Gonâve och fått ihop en eskader med sex båtar. Sequoia hade sagt till mig att vi skulle segla i täten för upp till två dussin OceanWatch-båtar men tydligen var det bara kapten Dan och Hiatus som ställde upp. Nu kommer vår båt att ta befälet i den pyttelilla CRNeskadern. De ändrade planerna gör mig inget, eftersom CRN verkar krylla av proffs som under årens lopp har levererat bistånd till mer än ett halvdussin katastrofområden i Karibien.

Vi fortsätter planerna nästa kväll ombord på Hiatus, där vi studerar sjökartor och till slut bestämmer oss för en rutt som alla kan komma överens om. Vi ska segla den säkra och långsamma vägen runt Bahamas: 130 mil på åtta dagar, om vi har tur med vinden. Vi ska spurta genom Golfströmmen, glida ner genom det grunda, vykortsblåa vattnet vid Bahamas och Exumas, och sticka över till Windward Passage som ska ta oss till La Gonâve. Torsdagen den 11 februari förtöjer vi och lastar båten vid Western Union Dock. På däck surrar vi fast reservdunkar med diesel och matolja, tillsammans med 20 par donerade kryckor.

Ett dussintal frivilligarbetare kör 20 kilo tunga säckar på säckkärror från containrar som står parkerade i närheten och langar ner dem för Hiatus rufflucka. Kapten Dan överbevakar arbetet och staplar säckarna som stora Jenga-klossar i båtens inre. Under tiden grälar han och Sequoia om Hiatus sjöduglighet med så mycket extra vikt.
- ­Nu lastar vi inte något mer, ryter kapten Dan vid ett tillfälle. Vi är åtta tum (20 centimeter) under vattenlinjen.
- ­Jag skulle vilja ha ett par säckar till i fören, så det blir plant att sova, säger Sequoia.

Jag har ingen aning om hur mycket vikt Hiatus kan klara men jag gissar att hon är fullastad. När jag försöker öppna dörren till förpiken måste jag rycka hårt tre gånger innan den lossar från sin förvrängda karm med ett ljudligt kniiiirrrrrrrk. Söndagen den 14 februari hissar vi segel. Skepp ohoj! Spännande nog har en skonarriggad CRN-segelbåt som heter Drummer och är bemannad av tre unga vänner bestämt sig för att haka på oss. Jag har börjat gilla den högröstade kapten Dan, särskilt efter att han berättat för mig att han en gång seglade ensam runt Bahamas enbart med hjälp av en kompass, ett ekolod, en maritim VHF-radiotelefon och den våta drömmen om att få till det med några sjuksköterskor.

Sequoias bakgrund, däremot, förblir ett mysterium och hans mest charmerande avslöjande än så länge är att hans riktiga namn är John Wayne. Men jag räknar med att det finns gott om tid att lära känna alla. Eller inte. Vid midnatt informerar besättningen på Drummer oss om att vinden plötsligt håller på att vända. Kapten Dan väcker Sequoia och säger till honom att om vi vill ta oss genom Golfströmmen utan att bli bombarderade av höga vågor måste vi åka nu. Det var ingen bra idé. Man kan inte väcka kapten Queeg och säga till honom att planerna har ändrats. Efter flera dagar av käbblande och förseningar slår det till slut över.

Klicka på siffrorna nedan för att fortsätta läsa artikeln.

AV Mike Kessler | UR Outside nr 1-2010

Tanken ekar i mitt huvud som om den kom från en byråkrats megafon: Det är varje väluppfostrad cyklists plikt att hålla lämplig hastighet och korrekt avstånd till medcyklister när man cyklar i grupp. Vi är elva stycken och vår fart är cirka 30 kilometer per timme när vi cyklar ner genom ett pass utan namn i det nordvästra hörnet av Vietnam. Den dieseldoftande staden Lai Chau ligger några kilometer bakom oss; dalgångsbyn Pa Tan nära 50 kilometer framför oss. Det är fjärde dagen på vår resa och bland minibussar, avgasstinkade motorcyklar och kinesiska lastbilar har vi lärt oss att cyklister tillhör de vietnamesiska vägarnas bottenskikt. Så varför har vi inte brytt oss om vår guides råd och saktat ner?

Innan jag hinner framföra mina tankar till gruppen inser Kim, en 39 år gammal marknadsförare som cyklar precis framför mig, att hon håller för hög fart och panikbromsar. Hennes framhjul låser sig, hon far över styret och landar på huvudet. Hårt. Jag hoppar av min cykel, ropar ”Cyklist omkull!” och springer fram för att hjälpa henne. Hennes ansikte börjar anta en grön ton. Ögonen är stängda, ögonlocken fladdrar och hon stönar högljutt. Som tur är kan hon resa sig upp och klarar sig undan med några småsår och blåmärken. Dagen efter känner hon sig tillräckligt bra för att kunna fortsätta turen. Vi är i Vietnam med Roadmonkey Adventure Philantrophy, en nystartad researrangör som ägs och drivs av Paul von Zielbauer.

Han bor i New York och arbetade tills nyligen som heltidsanställd reporter på The New York Times. Roadmonkeys affärsidé kan sammanfattas ungefär så här: Ta med en grupp betalande klienter på ett grymt äventyr som dessutom inkluderar flera dagars volontärarbete. Resan jag är med på är Roadmonkeys första och innefattar en nio dagar och 45 mil lång cykeltur, med bilsupport, som följs av fyra dagar där man hjälper till att bygga en lekplats åt ett barnhem där majoriteten av barnen har HIV. Det är lika bra att erkänna: jag hade vissa betänkligheter inför den här resan. Jag har undersökt fenomenet ”volontärsemestrar” tidigare. Både som resenär och inför ett tänkbart karriärbyte. Volontärturismen verkar vara ett meningsfullt sätt att resa på och eventuellt en bransch där man kan tjäna lite pengar.

I alla fall jämfört med att arbeta som frilansskribent. Men jag var inte helt övertygad. Det kändes lite som resorna var en ursäkt för västerlänningar att få en dos adrenalin i någon vacker och avlägsen men fattig del av världen och sedan skryta över sina bravader när man kommit hem. Vad kan jag åstadkomma som inte en dåligt betald vietnamesisk arbetare kan? Förutom låta andra veta att jag är en trevlig och socialt medveten människa? Till att börja med kan jag samla ihop pengar genom mina sociala nätverk. Något som förväntades av mina resekamrater. Pengarna går till den icke vinstdrivande organisationen Worldwide Orphans Foundation (WWO) som stödjer det barnhem vi besöker. Efter några mail och inlägg på Facebook hade jag fyra dagar senare samlat ihop 5 800 kronor. En stor del av dessa kom från människor jag inte pratat med på minst tio år. Efter det tog jag ett flyg till Hanoi för att med egna ögon se om Roadmonkeys filosofi stämde överens med min egen.

Oj vad barnen är söta ­ speciellt en liten kille som heter Lanh. Jag mötte honom för första gången på barnhemmets sovavdelning. Vi är nära staden Ba Vi som ligger en timme väster om Hanoi. Barnhemmet, som i princip är en gårdsplan med flera olika rum, var tidigare det närliggande fängelsets sjukstuga. Lanh har varit på barnhemmet i snart två år. Som de flesta, utom några få, av de 60 HIV-positiva barnen verkar han förvånansvärt frisk. Och det beror på att han är det. ”Ger man dem rätt behandling finns det ingen anledning till varför barn som är födda med HIV inte kan leva ett fullvärdigt liv” säger Linh Do, den 34 år gamla kvinnan som ansvarar för WWO:s verksamhet i landet.

Klicka på siffrorna nedan för att fortsätta läsa.