Runt en halv miljon fritidshus runt om i Sverige tjänar som tillflyktsorter under semestern och diverse skollov. I snitt använder vi fritidshuset två månader om året. Vi har tittat närmare på den älskade fjällstugan för att se om den är värd sitt pris och var man ska investera för att känna sig trygg, och givetvis ha nära till skidåkning.

AV Emma V. Larsson & Glenn Mattsing, UR Outside nr 12-2011

Mer än någonsin borde fjällstugan vara en bra tillflyktsort för att komma undan fullbokade kalendrar och stressiga storstadsmiljöer. I takt med att de mobila nätverken blir bättre (det är fortfarande så där) kommer fjällstugan också att kunna utgöra basen för allt mer distansarbete, ”Jag måste upp till fjällen och jobba”.

Men hur ska man tänka för att känna sig trygg med ett köp? Kan man till och med tjäna pengar genom att hyra ut stugan? och var ska man köpa? Generaliserar man är det lätt att se vad som lockar med en egen fjällstuga, förutom möjligheten att ta det lugnt. ”Köparna vill helst ha ski-in/ski-outläge, men även stugor med bastu och braskamin är eftertraktade”, säger Peeter Pütsep, vd för svensk Fastighetsförmedling.

Enligt svensk Fastighetsförmedlings egen undersökning förra året är priset den mest avgörande köpfaktorn (50 %) följt av närhet till backen (39 %) och öppen spis (37 %). Inte helt oväntat är det Sälen och Åre som hamnar i topp som de mest populära destinationerna när vi köper fjällstugor eller bostadsrätt för vinterbruk. Denordligastefjällkommunerna,som Kiruna, gällivare, Jokkmokk, Arvidsjaur, sorsele och storuman (som verkligen kan erbjuda lugn), halkar ner på listan över sålda fritidsobjekt.

Troligtvis på grund av avståndet till den stora massan av potentiella köpare samt tillgången på fritidshus. Men sett till prisutvecklingen de senaste åren finns det en uppstickare – just i norr. Lollo Vedbring, fastighetsmäklare på svensk Fastighetsförmedling i Hemavan/ Tärnaby, har sålt en stor mängd fritidshus de senaste åren. Det är nämligen här vi hittar den bästa utvecklingen – i kvadratmeterpris räknat. En lägenhet med skidnära läge är lätt att sälja för runt en miljon, menar hon.

Enligt en kartläggning av Mäklarstatisk förra året kostar en fjällstuga i Hemavan/Tärnaby 15 957 kronor per kvadratmeter, det är en ökning med 64 procent sedan 2005. Anledningen stavas norrmän. i Hemavan och Tärnaby har man lyckats attrahera norrmännen, som enligt Lollo ”inte har samma dystra syn på framtiden som svenska spekulanter”. De norrmän som letar stuga i Hemavan och Tärnaby vill gärna ha en egen stuga, berättar hon, helst inte precis bredvid andra stugor.

Fokus ligger på skoteråkning och om stugan ligger nära gränsen är det ett extra plus. Men det är inte bara norrmän som investerar i Hemavan och Tärnaby. ”I Hemavan, till skillnad från resten av inlandsnorrland, vågar folk bygga. Men de bygger så att det kan säljas som ett fritidshus.”

Priserna i Hemavan/Tärnaby är fortfarande fyndpriser jämfört med sveriges ”dyraste” destination – sälen. Här kostar en stuga i snitt 29 915 kronor per kvadratmeter. Anledningen till att sälen är så populärt är flera, men närheten till södra sveriges storstäder är givetvis en. Sälenfjällen är också de sydligaste ”riktiga fjällen”.

Den stora efterfrågan på fritidshus i sälenområdet har också gjort att det finns utrymme för specialiseringar; till exempel exklusiva fjällstugor. Mats Olausson är ägare och vd av Portalen Fastigheter (Fjällhus i stöten) och har sedan 2008 sålt tomtmark och exklusiva hus i stöten. ”Vi har sett en större efterfrågan på kvalitetsboende även till fjälls”, säger han. ”Förra året gick uthyrningen dåligt i sälen, men det som funkade bäst var uthyrning av kvalitetsboende.”

Förutom ski-in/ski-out-läge har de valt att satsa på stugor med hög köksstandard, tre badrum och TV i alla rum. I stöten är det inte ovanligt med fjällstugor på runt 4-5 miljoner, i Lindvallen är snittet snarare hälften. Där är det också vanligare med lägenheter. Men vad får man då för en stuga mellan en och två miljoner, vilket är ett vanligt pris i sälen? ”En stuga på 75 till 100 kvadratmeter med ett, högst två, sovrum runt fem till åtta kilometer från närmsta backe”, säger Alena bogren som är fastighetsmäklare på ERA och jobbar i sälenområdet.

”Men då är inte stugan nybyggd, utan kanske 30 år gammal. En nybyggd stuga kostar ofta runt två och en halv miljon.” I sälen har man löst problemet med avstånd till backen genom regelbundna busstransporter som hämtar upp i de olika delarna. Vill du bo nära backarna och har en budget på max två miljoner är det bostadsrätter som gäller.

Är man intresserad av sälenområdet men inte vill betala 30 000 kronor per kvadratmeter är idre, med halva kvadratmeterpriset, ett alternativ. I Åre domineras fjällstugemarknaden av bostadsrätter, i alla fall i åre by, björnen, Duved och Tege. I edåsdalen, ottsjö och till exempel Trillevallen är det fritidshus som gäller. I åre kommun får du räkna med att slanta upp 23 243 kronor per kvadratmeter för en fjällstuga, en ökning med 41 procent sedan 2005.

Snittpriset under 2010 för en bostadsrätt var 27 912 kronor per kvadratmeter, en ökning med 23 procent sedan 2005. Det gör åre till landets näst dyraste område för fjällstugor. Enligt Per-Arne sandegren, analyschef på svensk Mäklarstatistik, säljs varje år mängder av bostadsrätter i åre till ”stockholmspriser”. (Totalt 200 bostadsrättsaffärer sker årligen i åre). Men i statistiken gömmer sig en hel del överraskningar.

Är du till exempel sugen på en bostadsrätt med centralt läge i byn kan det lätt bli ”Östermalmspriser”. ”I höstas sålde jag en lägenhet i Åre by med ett kvadratmeterpris på 50 000 kronor”, säger Jan Loberg, mäklare på Länsförsäkringar Fastighetsförmedling (som vid intervjutillfället hade en stuga ute för 7,5 miljoner). ”Åre kommun är extremt. ingen annan kommun har så stor prisskillnad mellan det dyraste och det billigaste. Det skiljer så mycket som 2 500 procent! Det är det dyraste norr om tullarna”.

Om åre är dyrast i länet, var hittar vi då de billigaste bostäderna? ”I Järpen”, säger Jan. ”Där kan du få en bostad för 2 000 till 3 000 kronor per kvadratmeter.” Det låter som att åre är en säker investering, men det finns de som oroar sig över att utvecklingen av infrastrukturen inte går tillräckligt snabbt. Men än så länge ser det inte ut som att åres attraktion kommer att svalna. Enligt Jan är ungefär en fjärdedel av köparna norrmän, och en av dem, Björn Dählie, även säljare. Hans planerade byggprojekt i attraktiva Ullådalen har både upprört, och attraherat fler (norrmän) till Åre.

Klicka på siffrorna nedan för att fortsätta läsa artikeln,

eller läs även:
Imperiet Skistar – Bidragsmonster eller glesbygdshjälte?
Det växer i de svenska fjällen. Trots lågkonjukturen. Mest växer det på Skistars domäner. Men hur gick det till när bröderna Paulsson gick från att köra sopor på bondvischan till att bygga Sveriges vinterimperium?
Klicka här för att fortsätta läsa artikeln.

Mer i nya numret:
BRAGDEN I TASMANIEN 
>Rapport från VM i multisport
VÄRLDENS FARLIGATSE BERG
>Varför Mount McKinley har gått om K2
SKAFFA EGEN FJÄLLSTUGA
>Vad kostar det, vilket läge och var i landet?
GÄLLIVAREFFEKTEN?
>Vad gör att gruvsamhället producerar världsstjärnor på löpande band?
TEST
>Skaljackor, varma jackor, skor och underställ
VASALOPPET
>Komplett träningsprogram

”50 000 kubikmeter brukar vara klart före jul”, berättar Vasaloppets sportchef Tommy Höglund. ”Sedan stänger vi ned anläggningen tills efter trettonhelgen, då vi tar ett nytt beslut om vi ska starta den igen. Det har vi inte behövt göra de fyra senaste åren eftersom naturen har gjort sitt och vi har klarat oss utan konstsnö. De 50 000 kubikmetrarna konstsnö säkerställer de korta loppen, det vill säga KortVasan, TjejVasan och UngdomsVasan. Skulle vi sedan i januari konstatera att det behövs mer konstsnö, då drar vi igång och producerar tills vi är klara. Utan någon natursnö alls går det åt cirka 130 000–140 000 kubikmeter konstsnö mellan Sälen och Mora. För att hinna köra ut den snön måste vi börja göra det ungefär den 20–25 januari. Det är strategin”.

Men det krävs även kyla. Dels för att kunna producera snö överhuvudtaget, dels för att det ska bli tjäle i marken så snön kan köras ut. Framför allt uppe i Smågan och Mångsbodarna, där det är mycket myrmark.
”För att producera 100 000 kubikmeter snö krävs ungefär 29 kalla dygn, minus fem grader eller kallare”, säger Tommy.

Bild: Mora skidstadion

”Så vitt jag vet är det ingen annan som kommer att hinna öppna till helgen”, säger han.

Om snöproduktionen går enligt plan finns möjlighet att öppna upp fler liftar och nedfarter under helgen rapporterar dem.

”Det känns kul att vara först i Sverige att öppna för skidåkning”, säger Linda Morell som är destinationschef för Tandådalen-Hundfjället på Skistar.

Efter en mild inledning på höst och vinter har vädret slagit om och under den senaste veckan har Tandådalen haft minusgrader och goda förutsättningar för snöläggning. 

Intensiva träningspass i fjällmiljö kommer kombineras med en weekend med mat, boende, bad och spa.  ”SkiStar Training Camp är ett bra sätt att komma igång med sin träning eller toppa formen inför en sportslig utmaning”, säger Mathias Lindström, Marknads- och försäljningschef, SkiStar.

Till att börja med lanseras Training Camp endast i Sälen, men SkiStar planerar att verksamheten ska kunna expandera till fler orter. Premiären äger rum den 7-10 juni med ett Alpine Camp i Sälen för att slipa formen inför vintersäsongen.

Prisexempel: Boende torsdag-söndag med helpension i Bruna Byn för 3 495 kronor per person.

AV Magnus Karlsson | UR Outside nr 6-2010 | Cykelspecial 2010

Ett glesbefolkat Sälen i fager högsommarskrud står i skarp kontrast till ett överbefolkat dito under vinterns mest intensiva ”08-veckor” och har man en , gång besökt platsen under högsäsong är det svårt att förstå att det här skulle vara samma ställe. På sommaren inser man att man, faktiskt, befinner sig i ett kulturlandskap med turisttraditioner sedan tidigt 1800-tal och man förstår varför folk valde att bege sig hit en gång i tiden. Något som kan tyckas helt obegripligt under exempelvis vecka 9. För den som i likhet med mig själv anser att vintern gör sig bäst på sommaren, har mycket att bli glad över en sommardag i Lindvallen.

I Sälen i allmänhet, och Lindvallen i synnerhet, har Skistar byggt upp sin image och affärsidé kring att vara barnfamiljernas eldorado. Att det stämmer vintertid kan vi konstatera, men hur är det egentligen på sommaren? Jodå, man har lyckats rätt bra då också, även om trängsel och liftköer lyser med sin ljuvliga frånvaro. Här kan man traska omkring bland (förvisso artificiella) fäbodvallar, våffelstugor och getter. Det mesta som behövs är öppet, servicen är lite lagom sommardåsig och det vilar något genuint mysigt över alltsammans även om man som jag, inte har några egna ungar att skylla vistelsen på.

Jag är här för att cykla. Ryktet talar nämligen om kort och effektiv downhillåkning utan långa transportsträckor och, som sagt, helt obefintliga liftköer. Som cykeldestination har Lindvallen utvecklats snabbt. För när Skistar väl bestämt sig för att satsa på något så gör man det ordentligt och cykelåkningen utgör inget undantag. Allt andas perfektion, utvecklat processtänk och grundliga affärsanalyser. Med Skistar som huvudman lämnas heller inget åt slumpen beträffande nedfarternas beskaffenhet, och trots den senaste tidens ihållande regn syns inte ett spår i form av försämrad bankvalitet.

Men överdriven nit och flit har också en baksida, och i fallet med cykelåkningen i Lindvallen visar den sig i form av att man byggt bort den spontana lekfullheten i terrängen, man har ansat, putsat och fejat så till den milda grad att backarnas naturliga variationer i princip helt ersatts med maskingrävda och perfekt doserade kurvor. Till och med North shore-banan känns trygg och säker, en insikt som normalt borde väcka viss skepsis i ett gammalt DH-hjärta. Men varför gnälla över detaljer när helheten är desto bättre? Lindvallen vill locka barnfamiljer, turister på genomresa, unga par och en lite ”snällare” cykelpublik än den man hittar i exempelvis Åre.

Nitbälten, och gällivarehäng återfinns här därför företrädesvis på åttaåringarna i bikeparken och som pittoreskt inslag på delar av lokalbefolkningen. Som nära destination för någon/några dagars utförscykling är stället perfekt. Här finns något för nästan alla och saknar du erfarenhet från utförsåkning på cykel, eller vill utvecklas vidare så finns mycket duktiga instruktörer att anlita. Totalt finns här sju downhillspår i svårighetsgrad från blått till svart, med 2010 års nyhet ”Rosa leden” någonstans i mitten, tänkt att vara något för alla. Längden på spåren 2,5 till 3 kilometer och med tanke på hur begränsad terrängen trots allt är, så har banbyggarna verkligen lyckats krama det gottaste ur varenda meter fallhöjd.

Den som söker extrema utmaningar och svårare/mer tekniskt utmanande åkning har kanske inte så mycket att hämta här, men alla vi andra har helt klart fullt upp ett par dagar. Skulle man vilja göra något annat så finns förutom ett par skateparker även en perfekt arrangerad bikepark samt en mini-bikepark med hinder där även de allra minsta cykelterroristerna kan trivas. Om jag hade egna barn med cykelambitioner (självklart skulle de ha det) vore det här vi tillbringade våra sommarsemestrar! Högsäsongen sträcker sig från 24 juni till 15 augusti, med öppna helger fram till slutet av september.

Men är stället verkligen så familjevänligt som man vill göra gällande? Och helt ärligt, hur familjevänligt kan det vara att köra downhill? Är det värt att lägga en dryg 1000-lapp per person och dag på liftkort och hyrgrejor? För att ta reda på saken anlitade jag en hyggligt cykelvan elvaåring med tillhörande morsa, tillika komplett novis på fulldämpat, utförsåkning och fullface. Jag själv ikläder mig vant rollen som besserwisser-40+ med sedan länge passerat ”bäst före datum” avseende meriter i cykelsadeln, men som gärna skryter om ”den gamla goda tiden” Således representerar vi en hyggligt schablon. mässig sammansättning av Lindvallens genomsnittliga kunder en helt vanlig sommardag.

Efter några snabba (och i mitt tycke helt onödiga) instruktioner i cykeluthyrningen så infinner sig dagens första och faktiskt största utmaning för delar av vår lilla grupp; hur i hela friden får man med sig cykeln upp i liften?! Efter en del palaver sammanstrålar vi på toppen av berget och enas om att ta det lugnt i början för att öka mot slutet. Det skulle visa sig vara det sista vi ser av varandra fram till lunch. Elvaåringen brände omedelbart och respektlöst nerför ”rodelbanan” behagligt omedveten om , att han just krossat mitt självförtroende fullständigt.

Då liftköer som sagt är mycket sällsynta och banorna relativt korta/snabba hinner man med flera repor på en dag. Det är kul, tekniken infinner sig och man vågar mer och mer ­ cyklingen blir roligare ju längre dagen lider. Framåt stängningsdags värker det i underarmarna och egot återtar äntligen sin svunna glans efter att jag lyckades knäcka elvaåringen i ett par sista desperata åk som gränsar till fulkörning, då han helt enkelt tröttnar och börjar tjata om glass istället. Sammanfattningsvis har alla haft en bra dag. Nybörjar-morsan har utmanat (och övervunnit) sina rädslor för allt som är brantare än garageuppfarter, och jag har fått mina farhågor besannade; det var INTE bättre förr!

FOTO Glenn Mattsing

Läs fler artiklar ur serien försökskaninen här.

Det är den 22 november och höstregnet ligger blytungt över Göteborg. På nöjesparken Liseberg går folk tätt sammanslingrande under sina paraplyer och barnen stapplar omkring i allvädersoveraller och sparkar i vattenpölar. Årets traditionella satsning ”jul på Liseberg” har dragit igång och den gör sitt bästa för att tränga igenom den kvävande yllefilt av blöt tristess som regnet frammanar. Träden lyser av miljontals små lampor, frigoliten på julgranarna är på plats och en bit i in i nöjesparken har man satt upp den skylt som faktiskt signalerar att det är vinter, vad du än tycker: ”Sälenbackarna 1 åkkupong”.

AV Ola Sandstig | UR Outside nr 12-2009

Läs även: Imperiet Skistar del 1 – Bidragsmonster eller glesbygdshjälte?

Bakom ”attraktionen” ligger Skistar, Skandinaviens dominerande vintersportaktör. Backen är inte stor, kanske 25 meter, men här finns skidor och pjäxor att låna för de små, en liten railpark för det större, och otroligt nog ­ snö. Nåväl, åtminstone är det vitt.
- ­Vi hade två decimeter förra veckan, men nu har det mesta regnat bort, säger killen i luckan.
När jag pratar med honom hostar det plötsligt till i en decimetertjock gul slang i backen. Efter några gurglande ljud spottar den ut något vitt som lägger sig i en pyramid bredvid backen. Temperaturen är åtta plusgrader och det sprutar snö ur en slang. Hur är det möjligt?

En ny sorts snökanon förklarar han. Den kan tillverka snö upp till 35 graders värme. Vad det innebär för skidåkare i framtiden kan man bara spekulera i. Men för Skistars del är den hypermoderna snömaskinen och skidbacken ett bevis på vad de är bäst på i hela Sverige ­ marknadsföring. Backen må ligga på Liseberg men det är ingen tvekan om vem som är avsändare. Uppe bland träden lyser en vit Skistarskylt och nere vid backen löper ett stort plank som ser ut som en Skistarkatalog. För den som råkar ha missat budskapet rullar det skidbilder på två 50-tumsskärmar. Den regnblöta familj som inte längtar bort i just det här ögonblicket är förmodligen immun mot marknadsföring.

Skistars skidbacke på Liseberg är inte bara ett tecken på smart marknadsföring utan också en vink om att kringaktiviteter till skidåkningen blir allt viktigare. Inte som inkomstkälla, men som ett medel att locka folk till det som ger de stora pengarna, liftkortsförsäljningen. Där ligger kärnverksamheten. Men chansen att hitta ett nytt skidområde i Skistars orter är mindre än på många andra orter. Att vara dominant inom svensk skidturism är inte synonymt med att dominera utvecklingen av själva skidåkningen.

Skistar sätter priserna
En knapp mil söder om Borlänge, mitt i Dalarna, ligger Romme Alpin. Pistnamn som ”Gruvhålet” avslöjar att det en gång i tiden pågick något annat här, precis som i hela Dalarna. Men på 1980-talet bestämde sig några entreprenörer för att anlägga liftar och idag har Romme Alpin vuxit till sig. Ett tiotal liftar, uppåt 30 nedfarter och en fallhöjd på 275 meter, gör Romme till en ganska typisk mellansvensk skidort, rent storleksmässigt. Det är en i raden av svenska skidorter, som i skuggan av Skistar satsar på svensk utförsåkning. Även om det inte alltid märks i mediebruset.

-­ Skistar är dominerande, men det är också de som marknadsför skidåkning i Sverige. De har lite muskler att lansera svensk skidåkning med och det spiller på oss andra också.
Det säger Bo Funke, vd för Romme Alpin, som bland annat har fått utmärkelsen som Dalarnas bäste entreprenör. Han tycker att Skistar står i helt egen klass även då det gäller bokningssystem och på att erbjuda boende kring skidorterna. Liksom många andra liftägare som Outside har talat med menar Bo Funke att Skistars dominans kan vara till en fördel ­ i vissa avseenden. Pelle Lindberg, vd för Strömma Fjäll & Aktivitet som driver Hemavan/Tärnaby menar att Skistar ibland fungerar som draglok.
­ Vi har kunnat följa efter i mycket utan att ta smällarna. Om dom höjer liftkortspriserna då kan vi haka på, då ifrågasätter ingen oss om vi också höjer, säger han och fortsätter.

Bilden ovan till höger: Bo Funcke VD – Romme Alpin

Klicka på siffrorna nedan för att fortsätta läsa artikeln.

AV Ola Sandstig | UR Outside nr 11-2009

Höstluften svävar kristallklar över Sälenfjällen och stillheten utmanas bara av några vandrare som sakta strosar över kalfjället. Bikeparken har stängt, liftarna står stilla och stugorna ligger nästan lika övergivna som The Overlook hotel i filmen The Shining.

Men lugnet är bedrägligt. Nere i Lindvallen centrum ser det ut som ett kavalleri har dragit fram. En hjullastare öser ner kubikmeterstora cementsäckar i en gurglande cementblandade och på taket till en enorm arenaliknande byggnad lägger fem snickare takpapp. Cementpulvret ligger som en dimma i luften. Det är den 15 september och tre månader kvar till invigningen av Experium, som den blivande anläggningen heter. Tillsammans med hälftenägarna Stadium har Skistar därmed skapat den svenska fjällvärldens mest extravaganta nöjesanläggning någonsin: inomhussurfbassänger med konstgjorda vågor, vattenrutschbanor, bowling, sportbar, 3d-bio, gym, spa och vad-du-vill.

Tiden när doften av varm choklad, nyskalad apelsin och fuktiga Lovikkavantar räckte som upplevelse vid sidan av skidåkningen är definitivt förbi. Jag står utanför byggnaden tillsammans med Cecilia Rönnquist, marknads- och försäljningsansvarig på Experium, som just guidat mig runt.
- ­Om man inte är skidåkare kanske man inte tänker på Sälen i första hand, men med det här konceptet finns det något att göra för alla året runt, säger hon.
För dem som följt det börsnoterade Skistar AB är Experium bara ett i raden av logiska steg i utvecklingen.

Skistar har vuxit från att ha varit ett litet hobbyföretag, startat av de skånska bröderna Erik och Mats Paulsson, till att vara totalt dominerande. Med liftsystem i Sälen, Åre, Vemdalen, Hemsedal och Trysil kontrollerar Skistar 43 procent av marknaden i Skandinavien, och över halva marknaden i Sverige. Till det kommer logiförmedling, fastigheter, skiduthyrning, skidskola och diverse kringaktiviteter. Näsan för bra affärer har gjort Skistar till en kelgris i finansvärlden. Det utsågs till årets börsbolag två år i rad av Dagens Industri och Aktiespararen, vann ”sticka ut hakan-priset” 2002 och Stora Turismpriset 2004. Å andra sidan har kraftigt höjda liftkortspriser, skattefinansierade bidrag på miljontals kronor och en generös aktieutdelning stuckit många i ögonen.

Kommentarer som att Skistar borde ”släpas i testiklarna längs bygatan” och liknande dyker upp på olika nätforum för skidåkare. Klart är att Skistar väcker känslor. Och när jag själv går vilse bland Lindvallens alla stugbyar och guidas genom det storslagna upplevelsetemplet Experium slås jag gång på gång av funderingen: hur kunde två bröder från Skåne som började sin karriär med att hämta upp sopor på bondvischan så totalt dominera den svenska vinterturismen. De måste ha gjort någonting rätt.

Bilden ovan till höger. Erik Paulsson Grundare och ordförande i Skistars styrelse. Även styrelseordförande i Fabege AB, Wihlborgs Fastigheter AB och Diös Fastigheter AB. Styrelseledamot i Nolato AB och Investment AB Öresund.

Klicka på siffrorna nedan för att fortsätta läsa artikeln.