AV Mike Kessler | UR Outside nr 1-2010

Tanken ekar i mitt huvud som om den kom från en byråkrats megafon: Det är varje väluppfostrad cyklists plikt att hålla lämplig hastighet och korrekt avstånd till medcyklister när man cyklar i grupp. Vi är elva stycken och vår fart är cirka 30 kilometer per timme när vi cyklar ner genom ett pass utan namn i det nordvästra hörnet av Vietnam. Den dieseldoftande staden Lai Chau ligger några kilometer bakom oss; dalgångsbyn Pa Tan nära 50 kilometer framför oss. Det är fjärde dagen på vår resa och bland minibussar, avgasstinkade motorcyklar och kinesiska lastbilar har vi lärt oss att cyklister tillhör de vietnamesiska vägarnas bottenskikt. Så varför har vi inte brytt oss om vår guides råd och saktat ner?

Innan jag hinner framföra mina tankar till gruppen inser Kim, en 39 år gammal marknadsförare som cyklar precis framför mig, att hon håller för hög fart och panikbromsar. Hennes framhjul låser sig, hon far över styret och landar på huvudet. Hårt. Jag hoppar av min cykel, ropar ”Cyklist omkull!” och springer fram för att hjälpa henne. Hennes ansikte börjar anta en grön ton. Ögonen är stängda, ögonlocken fladdrar och hon stönar högljutt. Som tur är kan hon resa sig upp och klarar sig undan med några småsår och blåmärken. Dagen efter känner hon sig tillräckligt bra för att kunna fortsätta turen. Vi är i Vietnam med Roadmonkey Adventure Philantrophy, en nystartad researrangör som ägs och drivs av Paul von Zielbauer.

Han bor i New York och arbetade tills nyligen som heltidsanställd reporter på The New York Times. Roadmonkeys affärsidé kan sammanfattas ungefär så här: Ta med en grupp betalande klienter på ett grymt äventyr som dessutom inkluderar flera dagars volontärarbete. Resan jag är med på är Roadmonkeys första och innefattar en nio dagar och 45 mil lång cykeltur, med bilsupport, som följs av fyra dagar där man hjälper till att bygga en lekplats åt ett barnhem där majoriteten av barnen har HIV. Det är lika bra att erkänna: jag hade vissa betänkligheter inför den här resan. Jag har undersökt fenomenet ”volontärsemestrar” tidigare. Både som resenär och inför ett tänkbart karriärbyte. Volontärturismen verkar vara ett meningsfullt sätt att resa på och eventuellt en bransch där man kan tjäna lite pengar.

I alla fall jämfört med att arbeta som frilansskribent. Men jag var inte helt övertygad. Det kändes lite som resorna var en ursäkt för västerlänningar att få en dos adrenalin i någon vacker och avlägsen men fattig del av världen och sedan skryta över sina bravader när man kommit hem. Vad kan jag åstadkomma som inte en dåligt betald vietnamesisk arbetare kan? Förutom låta andra veta att jag är en trevlig och socialt medveten människa? Till att börja med kan jag samla ihop pengar genom mina sociala nätverk. Något som förväntades av mina resekamrater. Pengarna går till den icke vinstdrivande organisationen Worldwide Orphans Foundation (WWO) som stödjer det barnhem vi besöker. Efter några mail och inlägg på Facebook hade jag fyra dagar senare samlat ihop 5 800 kronor. En stor del av dessa kom från människor jag inte pratat med på minst tio år. Efter det tog jag ett flyg till Hanoi för att med egna ögon se om Roadmonkeys filosofi stämde överens med min egen.

Oj vad barnen är söta ­ speciellt en liten kille som heter Lanh. Jag mötte honom för första gången på barnhemmets sovavdelning. Vi är nära staden Ba Vi som ligger en timme väster om Hanoi. Barnhemmet, som i princip är en gårdsplan med flera olika rum, var tidigare det närliggande fängelsets sjukstuga. Lanh har varit på barnhemmet i snart två år. Som de flesta, utom några få, av de 60 HIV-positiva barnen verkar han förvånansvärt frisk. Och det beror på att han är det. ”Ger man dem rätt behandling finns det ingen anledning till varför barn som är födda med HIV inte kan leva ett fullvärdigt liv” säger Linh Do, den 34 år gamla kvinnan som ansvarar för WWO:s verksamhet i landet.

Klicka på siffrorna nedan för att fortsätta läsa.