AV Lars Larsson | FOTO Glenn Mattsing | UR Outside nr 1-2010

Det är en typisk försäsongsdag i Åre. Gråmulet och lite tveksam snökvalitet. David Kantermo hasar ner mot en klippavsats där de duktigaste åkarna brukar hoppa. Det här är en klippa som han och de övriga i Åres friåkarelit kan utan och innan. Det går att hoppa från bara en meters höjd, men det går också att hoppa nästan tio meter högt. Nu syns färska spår från den högsta avsatsen och åkaren som har lagt dem har varit ensam. Eftersom det är högt och landningen ganska platt är det inte många i byn som sätter ett sådant hopp. David känner dem alla.

”Jag visste att alla duktiga åkare antingen var ute på världscup i puckel, friåkningstävling eller filminspelning, det var helt tomt i byn” berättar han.
David är själv före detta svensk landslagsåkare i puckel och numera huvudtränare för det norska landslaget, så han vet vad han talar om. Dessutom är han medlem i den mytomspunna Åkarklubben i Åre, ett slutet sällskap, beryktat för sin råa skidåkning och sitt sedeslösa festande. Alla känner alla i denna lilla klick och de flesta av dem är professionella skidåkare. Eftersom David vid den aktuella tidpunkten var ensam hemma och inte hade någon att åka med hade han tänkt ta det lite lugnt, men varje morgon han kom upp på berget var det samma visa.

Någon hade redan hoppat från en högre avsats än han själv hade tänkt hoppa ifrån, eller kört den svettigaste linjen på de platser där han och hans kompisar brukar åka. Dessutom var den mystiske åkaren alltid ensam och spåren visade att han alltid stod upp i landningen. Men spår var också det enda David såg av honom.
”Jag fattade inte vem det var. Varenda gång jag var ute och åkte i bra snö så låg det redan ett spår där” säger David, som blev både peppad och stressad av situationen. ”Jag hade ingen aning om vem det var, men hade han hoppat så var det ju klart att jag också var tvungen att hoppa”.

David började misstänka att det var någon i det vanliga gänget som jävlades med honom, men när han ringde runt till dem bedyrade alla att de var bortresta. Det gick så långt att David till och med satt i liften och spanade för att försöka se vem den okände åkaren var, men utan resultat. Till slut kom han, med glimten i ögat, till slutsatsen att det måste vara en demon som härjade på berget. Därmed hade en legend fötts och den kom snabbt att sprida sig bland den inre kretsen av friåkare i Åre. Åre är trots allt en liten by och med fler blickar riktade mot sig, var det bara en tidsfråga innan Demonens verkliga identitet skulle avslöjas. Några månader senare var David ute och åkte tillsammans med Jon Larsson, en av Åres duktigaste friåkare i sverigeeliten.

Jon berättade att han dagen före hört ryktas om att en kille från Järpen hade hoppat på ett konstigt ställe med en ruggig plattlandning precis under Olympialiften, eller VM8:an som den numera kallas. Det var ett sådant hopp som ingen annan skulle bry sig om att göra eftersom det handlar om att gå in tre meter i ett buskage för att ta fart och sedan plattlanda ett fall på åtskilliga meter. David hade sett spår där varje morgon när han hade spanat efter den mystiske åkaren. Det kunde inte vara någon annan än Demonen. Slutsatsen blev att den okände hjälten som satt myror i huvudet på David Kantermo måste vara 30-årige Erik Sunnerheim från Järpen. På något outgrundligt sätt hade han trots sin stora talang lyckats hålla sig praktiskt taget okänd även bland många initierade åkare. Ett stående skämt bland dem som redan kände Erik blev därefter att sinsemellan referera till honom som Demonen.

Såg någon ett hårigt spår i Östra ravin var den självklara gissningen inte att världsmästaren Henrik Windstedt varit där utan att ”Det är troligtvis Demonen”.
Själv var Erik vid den här tiden helt ovetande om sitt nya smeknamn och det skulle dröja ganska länge innan han fick höra historien. En första ledtråd kom via hans flickvän. En vacker dag på jobbet hade ett barn kommit fram till henne och frågat ”är det du som är tillsammans med Demonen?” Hon blev chockad, fattade ingenting, och måste nog ha funderat över om hennes pojkvän bar på någon mörk hemlighet. Ungefär ett år efter att smeknamnet myntades föll sedan alla pusselbitarna på plats när Erik själv fick historien återberättad för sig. När berättelsen slutligen nådde Outsides redaktion blev vi direkt intresserade av att veta mera om denne demoniske skidåkare.

Klicka på siffrorna nedan för att fortsätta läsa artikeln.

AV Emil Sergel | UR Outside nr 12-2009

Det började med ett bananskal. Två kompisar till Reine skulle vara med i Extrem-SM 2004 och Reine anmälde sig. Han hade då ingen aning om vad det gick ut på men fastnade ganska fort. Två år senare lossnade det och Reine kammade hem en del topplaceringar och sponsorer började höra av sig. Då satsade han på allvar. Men det kunde ha slutat mycket tidigare. ­Jag växte upp i Duved nära Åre och skulle bli nästa Stenmark, som alla andra. Men när jag var 16 år var motivationen borta och jag la racerskidorna på hyllan. Året därpå började jag leka i pisten och då fann jag åkglädjen igen. Och tur var väl det. Det första stora genombrottet kom i Norge. Säsongen 07/08 deltog han i den norska friåkningscupen. Hans tekniska åkning, kontroll och flyt tog honom ända till toppen av pallen. Han vann hela cupen. Förra året blev han totaltvåa på The Freeride World Tour och brottas nu med lite favoritskap.

Hur känns det?
- ­Ärligt talat, inget vidare. Jag har alltid trivts med att vara en underdog eftersom man då har bra slagläge. Nu har jag ögonen på mig och ska prestera varje gång. Fast jag har i och för sig inga problem med att prestera under press.
Touren består denna säsong av fyra tävlingar i ryska Sochi, amerikanska Squaw Valley, franska Chamonix och schweiziska Verbier. Tävlingen drogs igång av tidigare aktiva och räknas som den tuffaste i världen.

Hur laddar du inför säsongen?
- ­Framförallt ser jag fram emot den väldigt mycket! Jag kommer att åka ner till Alperna tidigt för att åka in mig och fotografera lite. Målet i vinter är att hålla mig hel och glad. Och att vinna såklart.
Men själva tävlandet är bara en del av Reines jobb. Filma och fotografera är en annan del, men det bästa är enligt honom själv att bara vara ute med kompisarna och åka. Oavsett väder.
- ­Det driver mig. Att mitt jobb är min passion. Jag kan inte se mig själv göra något annat just nu. Åka runt världen och åka skidor och träffa trevliga människor.

Hur har ditt liv förändrats genom skidåkningen?
- ­Förutom lyckan att få jobba med sin hobby ligger den stora skillnaden på det ekonomiska planet. Nu har jag resurser att göra det jag vill göra vilket underlättar allting. Touren i sig är en upplevelse som jag aldrig kommer glömma.

Hur ser framtidsmålen ut?
- ­Jag vill och hoppas kunna åka på som jag gör nu. Jag sätter upp mina mål ett år i taget men det ligger alltid lite idéer och pyr. Jag ska jobba på att få filma en del men det får bli när det inte är aktuellt med någon Tour.

Men hur bra är Reine egentligen på att åka? Vi frågade skidlegenden Kaj Zachrisson.
- ­Haha, första gången jag såg honom gjorde han två vurpor. Nejdå, skämt åsido så håller Reine en jämn, hög nivå och utmanar sig själv till att bli bättre hela tiden. Ofta väljer han linjer som han behärskar men ibland så bländar han till med något utöver det vanliga.
Utöver det vanliga ja. Det är där Reine befinner sig. Med hans teknik och kreativa åkning lär det inte vara sista gången han kliver upp på pallen. Så håll utkik i vinter.

FOTO D. Daher freeride world tour, Cecilia Vähänikkilä

Läs om fler profiler här.

En viktig skillnad mellan de två världsserierna är att Freeride enbart tillåter högt meriterade åkare att tävla medan åtminstone vissa delar av den amerikanska serien även är öppen för mer orutinerade åkare.

Reine Barkered har aldrig själv kört den amerikanska touren men menar att snacket bland de amerikaner som kör Freeride är att de tycker att den amerikanska touren är för oseriös och premierar fel saker. Däremot körde han Verbier Ride 2006 som inte ingick i den amerikanska touren men som hade samma organisation bakom sig. ”Jag tyckte att organisationen var dålig och svor efteråt att aldrig köra för dem igen”.

Freeride World Tour (Freeride)
Nissan Russian Adventure, Sochi, Ryssland, 21 januari
Nissan Tram Face, Squaw Valley, USA, 27 februari
Nissan Freeride de Chamonix-Mont Blanc, Frankrike, 30 januari
Nissan Xtreme Verbier, Schweiz, 20 mars

Freeskiing World Tour
South Am Freeskiing Champ, Chile, 2-5 september (2009)
Canadian Freeskiing Championships, Revelstoke, Kanada, 6-10 januari
Subaru Freeskiing World Tour Qualifier, Telluride, CO, USA, 4-6 februari
Subaru U.S. Extreme Freeskiing Championships, Crested Butte, CO, USA, 17-21 februari
Subaru North Am Freeskiing Champ, Kirkwood, CA, USA, 3-7 mars
Subaru U.S. Freeskiing Nationals, Snowbird, UT, USA, 16-21 mars