En man vandrar ensam genom byn mitt i natten. Det är en sen februarinatt 2010. Det är mörkt och det är kallt. Han heter Björn Ferry och har tidigare på dagen uppnått sin största dröm – ett OS-guld i skidskytte. Han är helt enkelt för lycklig för att sova.

AV Emma V Larsson, FOTO Daniel Ohlsson, UR Outside nr 11-2011

2001 Skrev Björn Ferry en lista. Han radade upp sina drömmar i bläck på ett papper. Han ville:

- Bli ekonomiskt oberoende
- Träffa den rätta
- Vinna OS-guld
- Skriva en bok

Björn skrattar när han berättar om listan. Drömmarna är så gott som förverkligade i dag. Han tror att det är viktigt att formulera sina drömmar högt och helst skriva ned dem. Då blir de konkreta och kan till slut bli till mål, snarare än drömmar.

”Den första punkten är inte nådd, men resten! Man når aldrig längre än sina drömmar, så enkelt är det. I många år vågade jag inte säga högt att jag ville vinna OS-guld. Men till slut skrev jag ned det ändå och det var ju verkligen tur. Man måste alltid sikta lite högre än vad man egentligen vågar”, säger han. Björn Ferry, 33, från Storuman har sannerligen vågat. Men fortfarande idag har han svårt att prata om OS-guldet.

Det är för stort för att beskriva, för att sätta ord på. Han gick runt som i ett rus ett halvår efteråt. På skrivbordet hemma står ett foto från dagen. Ibland blir han stående och bara stirrar på det. Hans idrottsliga resa har varit lång och skidskytte var inte från början ett självklart val. Han var en inbiten längdskidåkare när han hösten 2001 fick testa på skidskytte för första gången.

På en gång visade det sig att han var ovanligt talangfull på att skjuta. Han beskriver skidskytte som roligt – det finns en ovanlig psykologi i sporten som han attraheras av. ”Det blev en aha-upplevelse. Jag bestämde mig för att satsa. Jag ville inte göra något halvdant, det var allt eller inget. Så jag gick in till 100 procent. Det blev en lång resa för det tog många år innan jag tog mig till världseliten”, berättar han. Något säger mig att Björn Ferry sällan gör något halvdant. Han satsar fullt ut och skulle inte göra något som han inte brinner för.

Tiden får inte kännas bortkastad. ”Jag skulle aldrig göra något enbart för pengarnas skull, jag måste tycka att det är roligt. Det är förutsättningen för att jag ska känna mig motiverad. Mina goda resultat började komma när jag insåg att det var glädjen som styrde. Det tog bort mycket press. Sedan är det en helt annan sak att en idrottssatsning är en skitdålig affärsidé, det tar ju hela tio år att bli bra på det! Oddsen för att kunna leva på sin idrott är alltid usla.”

Om det inte hade blivit skidskytte så hade det förmodligen blivit en annan idrott. Hockey, löpning eller kanske till och med golf. Skidskytte som sport är inget som gemene man testar på under sin uppväxt, som fotboll eller ishockey, därför blir Björn förvånad över den uppmärksamhet som idrotten får.

”Skidskytte är en mycket specialiserad idrott. Jag blir överraskad när jag exempelvis är i Göteborg och folk kommer fram och pratar. Det känns roligt att folk har koll på sporten, det trodde inte jag. Det finns många skolor där man kan testa på, men få klubbar och anläggningar i landet. Det är ju dessutom en svår sport att testa lite på kul på fritiden, man kan ju inte springa runt och skjuta i trädgården…”

Namn Björn Ferry
Ålder 33 Från Storuman Titel Olympisk mästare Äter Svenskt, ekologiskt och fettrikt. Undviker Socker, dåliga tillsatser. Motto Att göra det man måste, är att göra det man vill. Övrigt I början av 2011 kom han ut med boken ”Ferry food: lCHF”, Norstedts Förlag. Läs en recension av boken här.

OS-guldet var beviset på att Björn har kämpat väl genom åren. Han säger att han är tacksam för att han inte nådde den drömmen alltför tidigt. ”Jag var mogen nog att förstå hur osannolikt och stort det egentligen är. Jag tror att glädjen över en framgång står i direkt proportion till insatsen. Det är ju vägen som är mödan värd. Jag kan nästan tycka synd om dem som vinner guld för tidigt i karriären. De har nog svårt att ta det till sig”, berättar han.

Björn säger att det krävdes några framgångar för att bygga upp självförtroendet, för att han skulle lyckas med OS. Om det går dåligt för honom nu så kan han rycka på axlarna åt det.

”Jag har ju faktiskt redan ett OS-guld och världen finns kvar även om jag gör dåligt ifrån mig. Om jag kommer tolva så kan jag acceptera att det var mitt bästa just den dagen. Det är värt det ändå för att jag älskar det.” Den ensamma nattvandringen genom OS-byn beskriver han som oundviklig. Han kan aldrig sova när han har vunnit något. Sådana nätter går hjärnan på högvarv.

Klicka på siffrorna nedan här att fortsätta läsa artikeln, eller läs om fler profiler här.

AV David Holbrooke, UR Outside nr 10-2011

Med ryggen mot filmkameran och stora hörlurar över öronen kan man se hur den tyske filmproducenten Werner Herzog lyssnar på inspelningen då björnfanatikern Timothy Treadwell och hans flickvän, Amie Huguenard, blir uppätna av grizzlybjörnar. klippet kommer från filmen Grizzly Man och kort därefter lämnade Werner tillbaka bandet till Timothys vän och uppmanade henne att förstöra det.

Werner Herzog, 68, är känd för sina extrema filmer, och framför allt för att han filmar på udda platser: i filmen Fitzcarraldo från 1982 drog han en enorm ångbåt över en landremsa i Peru och 2006 levde han 44 dagar i Thailands regnskog för att göra Rescue Down. Han är intresserad av det ibland komplicerade förhållandet mellan människa och natur, som i Oscar-nominerade antarktisdokumentären Encounter at the end of the World (2007) och den nya Cave of Forgotten Dreams.

Den nya filmen krävde ett aldrig tidigare utgivet specialtillstånd från den franska regeringen. annars hade han aldrig fått filma Chauvetgrottans unika och 32 000 år gamla förhistoriska konst. med sin 3D-kamera får han stenåldersmänniskornas inristningar i grottan att vakna till liv. Arrangören av den amerikanska filmfestivalen mountainfilm, David Holbrooke, har träffat Werner och tagit reda på varför han filmade i 3D, och om det är sant att han tänkte göra en film på K2.

DAVID Det måste ha varit fantastiskt att gå ner i Chauvetgrottan?
HERZOG Ja, för att fransmännen är väldigt måna om sitt eget. Jag fick tillåtelse för att jag sedan länge fördjupat mig i grottor. Jag fick dem att förstå att jag var väldigt seriös med detta projekt.

Hur var det i grottorna?
Jag var fokuserad på att få fantastiska bilder, men jag fick bara tillträde fyra timmar om dagen, under en veckas tid. Vi fick vara tre personer i grottan samtidigt och aldrig gå utanför den smala gångstigen. Andra grottor, som Lascauxgrottan, har blivit förstörda av människor. Nu finns det en svamp i grottan som kan förstöra. För att skydda grottmålningarna tillåter de inga människor.

Finns det inte farlig gas i grottorna?
Jo, i en del av grottan är nivåerna av koldioxid höga. I en annan del väldigt höga värden av radon. Så vi kunde bara stanna en stund innan vi började känna oss snurriga.

Varför 3D?
Jag är inte jätteförtjust i 3D när det gäller bio. Det är okej i filmer som Avatar. Jag har varit skeptisk, men när jag för första gången fick se grottorna med sina målningar, hålor och formationer, insåg jag att det skulle bli bäst i 3D. Faktum är att stenåldersmänniskorna har dragit nytta av ojämnheterna i grottan: en ojämnhet blev till exempel ryggen på en bison eller en häst.

Kommer du att jobba med 3D igen?
Det var att föredra i den här filmen, men jag skulle inte göra en film om livstidsdömda fångar i 3D.

Var det svårt att avstå från att ta med ljudinspelningen i Grizzly Man?
Det fanns inga tveksamheter där. Det var inte gjort för att publiceras. Det finns en slags värdighet och intimitet med döden. Det var bara hemskt.

Förhållandet mellan människa och natur är något du har undersökt mycket. I Grizzly Man säger du, ”Jag tror att en gemensam nämnare i världen är kaos, ogästvänlighet och mord–inteharmoni”.
Det jag försöker komma åt, genom Timothy, är new age-romantiseringen av vår vilda natur. Jag håller inte med. När du tittar ut i universum på natten och ser stjärnorna ser du också kaos. Det är fientligt och ogästvänligt. Jag köper inte det här new age-skräpet.

Du driver Rogue Film School där man bland annat lär sig att ”dyrka lås utan nyckel”. Behöver man kunna det för att bli en bra filmproducent?
Det är inte en filmskola där man lär sig att använda en filmkamera eller ta upp ljud. Det är något helt annorlunda. Något vildare. Om du jobbar i en filmstudio behöver du inte kunna det här, men om du siktar på något annorlunda, ja, då behöver du skaffa dig vissa grundläggande kunskaper.

Finns det filmer som du tänkte göra, men inte lyckats med? Visst jobbade du med en dokumentär om K2?
Jag gjorde en dokumentärfilm som test, för att se om det gick att göra en långfilm där uppe. Svaret efter några få dagar blev: Nej. Man gör inte en långfilm på K2. Punkt slut.

Finns det några filmmakare du gillar?
Jean Rouch, en fransk filmmakare som gjorde 50-talsfilmen Les maîtres fous – en av få riktigt bra filmer som gjorts.

Finns det några bra filmmakare idag som är värda att ge uppmärksamhet?
Nej.

FOTO Chris Buck

Läs även:
En klassiker på 8000 meter
Alpinisterna Conrad Anker och Leo Houlding gjorde nog den mest uppseendeväckande klättringen på Everest under den gångna säsongen då de försökte lösa gåtan om Mallorys och Irvins expedition från 1924, tidvis iklädda traditionella kläder för att samla material till en ny film.
Klicka här för att fortsätta läsa artikeln.

Gary Fisher anses av många som fadern till dagens mountainbike. Outside åkte ner till Österrike för att höra hans personliga berättelse och samtidigt reda ut uppkomsten till den alltmer växande 29-tumstrenden som nu kommer på bred front.

AV Mikael Lindnord, UR Outside nr 9-2011

OUTSIDE Du har haft en lång karriär och många anser att du grundade mountainbiken. Det måste ha varit en spännande resa?
GARY Det startade som ett stort experiment av mig och mina vänner. I början var det mycket experimenterande, folk tog alla möjliga cyklar ut i skogen, cyklade med 20-tumshjul, 24-tums, 20 bak och 24 fram, 26 fram 24 bak och tillslut 26/26. Det jag gjorde var att namnge sporten och utveckla den till det stadiet där du kunde gå in i en cykelaffär och komma ut med en cykel samma dag.

Vad låg bakom boomen?
Min partner Charlie Kelly startade en mountainbiketävling som gick under namnet ”Repack”. Ganska omgående blev tävlingarna mer populära i de lokala städerna än någon annan cykeltävling. Jag hade länge varit landsvägscyklist men i och med Repacktävlingarna blev jag känd för att vara en av repackåkare av rang. Det var en väldigt rolig och en häftig tid på ett vis, men å andra sidan fick vi ingen respekt från cykelindustrin. Ingen ville göra något speciellt för oss och vi hade inga pengar.

Jag och Charlie Kelly startade företaget Mountainbikes med 600 dollar, våra cyklar kostade 1 320 dollar och det var standardpriset på dem. På den tiden kunde du köpa en cykel från Campagnolo för 450 dollar och få en hel cykel där ramen var ”custom made” för 750 dollar. Där kom vi med våra dyra cyklar. Men vi sa till kunderma att ”du vill ju inte köpa en billig fallskärm, eller hur?” De nickade i samförstånd och köpte cyklarna av oss.

Vilken var ditt första bygge?
Min första handbyggda cykel var egentligen en cykelcross. Jag hade själv kört den typen av cykel i 15 år då jag byggde min första mountainbike. Men då kallade vi dem inte mountainbikes utan ”Clunkers”. Mitt företag fick namnet mountainbikes, så jag var den första i det området att använda det ordet. Ramen på dessa cyklar byggdes av Tom Richie.

Jag och Charlie Kelly köpte in delarna till cyklarna och blev importörer, vi byggde cyklarna och marknadsförde dem, vi samlade in pengarna, och vi fortsatte bygga. Vi visste också att när vi fick ett paket med cykelprylar från UPS så hade vi tio dagar på oss att betala, så vi satte ihop cykeln och sålde den och därefter fick UPS sina pengar, inom tio dagar. Vi missade aldrig att betala en enda check.

Berätta om några av de större kliven ni gjorde som företagare.
Vår första investerare i företaget hette John Finley Scott. Han tyckte våra cyklar var fantastiska och lånade mig 10 000 dollar så att vi kunde köpa mer material att bygga med. Vårt nästa lån i företaget kom faktiskt från en japansk guvernör. Under en föreställning i New York presenterade jag och Charlie Kelly fenomenet mountainbike med hjälp av en promotionfilm vi hade fått klippt i Georg Lucas studio och som vi i princip hade jobbat med under en period av fem år.

Alla från cykelindustrin var på plats och blev väldigt imponerade av vår presentation, och inom de närmsta månaderna blev jag återförsäljare för Campangolo, Magura, Shimano, Suntour, Nitto, Ishiwata, Tange – alla de ledande märkena på den tiden. De litade på oss och vårt omdöme. Detta var ett stort steg i utvecklingen.

När du var i Stockholm för cirka 15 år sedan sa du att Hellas kanske var det bästa cykelstället i världen. Sa du så bara för att vara snäll?
Ja, det låg en del vänlighet i det. Vi måste inse att det alltid finns bättre cykling för mountainbike nu för tiden, eftersom det finns så oerhört duktiga personers om bygger leder. Man kan aldrig säga att detta är världens bästa led för det kommer hela tiden nya fantastiska leder.

Vilka är då dina cykelparadis i världen?
Crested Butte i Colorado för de höga bergen, vackra lederna och att folk har en härlig attityd. Tvåa, Jättarnas allé, i norra Kalifornien, ett relativt okänt ställe, med där finns världens största träd. Efter lång klättring uppför berget och en grym utförskörning så kommer man ner i dalen, som är 25 kilometer lång. Man känner sig som en liten insekt som befinner sig i ett dinosaurieland. Den röda sanden är mjuk och det är helt tyst i skogen. Naturen är otroligt spektakulär.

Du hade tidigare ditt eget märke, Gary Fisher, men jobbar nu med Gary Fischerkollektionen och 29-tumscyklarna under Trek. Hur ser teamet ut?
Trek är ett stort företag men det är faktiskt samma Fisherteam jag jobbar med nu som förut. Samma fem killar. Vi har grymt kul och nu när 29-tummarna är heta är det extra roligt.

Vad tror du händer med mountainbike om tio år?
I USA har vissa high schools cykellag som till och med har blivit större än amerikanska fotbollslagen. Det leder i sin tur till två saker: 1. Det blir många nya atleter, 2. Deras föräldrar hjälper till för att få igenom tillstånd och markägares godkännanden när nya leder ska byggas i området. Tekniskt tror jag det blir fler leder som byggs, speciellt för mountainbike. Jag tror även att cyklarna kommer att bli magiska, speciellt med nya dämpningssystem, geometri, däcken och så vidare.

Och vad jag tror och hoppas på härnäst är mer långvarighet på komponenter. Hållbarheten på MTB-komponenter är inte alls så bra som de är på landsvägscyklar, de tar slut alldeles för snabbt. Många väljer nu att köra single speeds istället för MTB, många fler än förut, i USA har det blivit jättestort.

FOTO Trekbikes.com

Läs även:
Ditt mtb-mecka är närmare än du tror
Om du någon gång har planerat en mountainbikesemester kan jag slå vad om att du aldrig har haft Storbritannien som ett av dina förstahandsval. Och vanligtvis brukar cykelreportage handla om soliga och mer exotiska destinationer. Men om du hade hört talas om att Skottland har fått pris för sina mountainbikestigar kanske du skulle kommit på andra tankar? Faktum är att Skottland har fått statusen ”Global Superstar” av IMBA (International Mountainbike Association) två år i rad.
Klicka här för att fortsätta läsa artikeln.

Han friklättrar de största väggarna i yosemite på rekordtid, flyger utför berg i specialsydd dräkt, balanserar på slacklines hundratals meter över stup (ibland utan säkerhetslina) och klättrar branta, tekniska leder utan rep. Bland klättrare är Dean ”the Dark Wizard” Potter, 39, lika känd för sitt spartanska leverne (han har bott i en grotta), sitt intensiva sätt och sin rebelliska attityd, vilket har gjort honom till en av klättringens stora namn. Och han har både inspirerat och irriterat många. efter äktenskapet med klättraren Steph Whisper har han valt ett liv tillsammans med sin hund strax utanför klätterparadiset yosemite i USA. Genom att tala med hans familj och vänner har tidningen Climbings före detta chefredaktör, Matt Samet, försökt skapa sig en tydlig bild av mannen som lever långt över gränsen.

AV Matt Samet | FOTO Dean Fidelman | UR Outside nr 7-2011

Dean var ett problembarn redan från början. Han började klättra 1988, 16 år gammal. Då var lekplatsen granitklipporna runt hemmet i New Boston, New Hampshire. ”I början klättrade jag och min kompis, John, genom att dra varandra upp i händerna och skjuta på varandras fötter”, säger Dean. ”Lite senare träffade vi äldre klättrare som sa, ’Herregud grabbar, ni kommer att slå ihjäl er!’ De tyckte att vi skulle skaffa en sele och sluta att använda tvättlina som säkring. Vi gjorde toppankare av grejer vi hittade i Johns pappas garage”.

Deans mamma, Patricia Dellert, visste till en början inte så mycket om hans passion för klättring, eller hur han klättrade. ”Jag visste inte att de klättrade på de stora klipporna, för det var ett militärområde och man fick inte gå in där”, säger hon. ”Han var där inne olagligt. Jag trodde att han bouldrade på stenarna utanför”. Vid något tillfälle hade hans föräldrar promenerat förbi militärbasen och sett någon med liknande kläder som Dean klättra högt upp på klipporna. ”Nope, det kan inte ha varit jag”, hade Dean svarat.

Dean gjorde snabbt framsteg. Charley Bentley från New Hampshire var en tidig klätterkompis som har följt hans utveckling. ”Den första gången jag klättrade med Dean var 1991. Då var jag på en högre nivå. Men han täppte till det mellanrummet snabbt. Den våren flyttade han till North Conway och bodde i skogen mellan Cathedral och Whitehorse. Han klättrade nog varje dag på den där hårda graniten”, säger han. ”På hösten hade han avancerat till svårighetsgrad 5.13. Jag tror inte att han fattade hur otroligt snabb förbättring det var”.

Några av sina tuffaste klättringar på den tiden gjorde han utan skor.
”Mina fötter liknade hovar – som fejkläder och med märkliga tånaglar – och jag skrubbade dem med en stor nylonborste som används till att skrapa bort färg på huset”, säger han. ”Även idag, trots snö, traskar jag omkring barfota för att härda fötterna”. Snart matchade han de bästa. Tommy Caldwell är en av USA:s bästa klippklättrare och minns hans tidigare klättringar med Potter.

”I april 2004 besökte vi Yosemite”, säger han. ”Vid ett tillfälle hade Dean klättrat upp sex meter i ett träd för att kunna se hur vi avancerade vid ett problem. Jag var mer än sju meter upp och började bli trött. Då ropade Dean, ’Ta tag i mig!’, och jag svingade över säkert till trädet. Jag brukar vanligtvis inte ta tag i någon som sitter i ett träd, men Dean är en supermänniska på det viset”.

Efter tre terminer på universitetet i New Hampshire hoppade han av och under större delen av 90-talet drog han omkring som en slashas och osponsrad klättrare. Han bodde i sin bil någonstans runt Yosemite, Kalifornien; Hueco Tanks, Texas; Estes Park, Colorado eller Moab, Utah. Jim Hurst är klättraren, slackline-entusiasten och filmaren som dokumenterade Potters klättring och BASE-hopp från Eiger 2008.

”Jag träffade Dean första gången när han lagade mat på restaurangen Pete’s. Jag minns att Pete skrek, ’Dean, kom hit genast!’, och klagade på honom för att han hade bakat pannkakor med mängder av blåbär till sina klätterpolare. Innan han fick jobbet på restaurangen levde han på saltiner och kryddade grejer”, säger Jim. ”Jag tog jobbet som kock för att jag var så trött på matkupongerna. Jag jobbade för frukost och lunch, plus pengar så att jag kunde ta in på ett ställe för 20 spänn natten”, säger Dean.

”Jag minns att jag satt med mina vänner en jul och åt saltade smörgåsar och konstaterade, ’Det här suger – det är saltade smörgåsar’. Idag kan jag romantisera om det, men då funderade jag på vad som skulle hända om saltet tog slut”. Idag, 39 år gammal, är Dean i lika bra form som tidigare. Han är 196 centimeter lång och väger 84 kilo. Och han tränar stenhårt.

”Jag tränar fanatiskt”, säger han. ”Jag gör 1 540 ’ups’ tre eller fyra gånger i veckan. Det tar två och en halv timme. Jag börjar med 20 armhävningar och 100 situps. Sen 50 rygglyft, 30 benböj, 20 vanliga armböj och 20 tricepspress. Sen gör jag tio pull-ups i fingertopparna och tio vanliga pull-ups. Sex set, med så lite vila som möjligt.” ”Jag träffade Dean på en pub i Moab första gången”, säger Alex Honnold, som precis som Dean är frisoloklättrare. ”Jag var mest rädd för att han skulle krossa mig med sina stora nävar, men han är väldigt snäll när man pratar med honom”.

Deans styrka ligger nog lika mycket i hans mentala styrka och förmåga att förbereda sig på svåra och farliga utmaningar. Peter Mortimer, grundare av Sender Films, minns när han filmade Potter klättra och hoppa från Eiger.
”Man kunde se att han var i något slags alternativt läge. Du kunde inte få ögonkontakt och han andades djupt. Han gjorde någon slags skakande rörelse – ullullullullull – och man kunde se hur han hade transformerat sin kropp och tanke för att göra den här klättringen”, säger han. ”Han är fullt medveten om hur farligt allt han gör är. Det är en kalkylerad risk”.

Själv anser Dean att gå slackline utan säkring är det som är mest riskabelt. ”När det gäller slackline har jag fokuserat på att gå utan säkring, jag gör inte så mycket tricks. Mitt trick är att fånga linan om jag gör ett misstag och inte faller flera hundra meter och landar platt på marken. Det är väldigt obehagligt. Kanske det mest läskiga jag gör”. Enligt Hurst, som var med på Eiger, är Dean också rädd.

”Han har en hel del tankar i stil med, ’Det här kan gå fel och jag kan dö’ och han har mardrömmar innan han gör större grejer. Det är en process för Dean, och han har inte några medfödda verktyg för att stänga av tankarna”.
Dean innehar världsrekordet i att flyga med vingdräkt: 2 700 meter, från Eiger, en flygning som varade i nästan tre minuter. Vad blir nästa grej för killen som gärna utmanar sig själv och de fysiska lagarna? Han har börjat fundera på att flyga utan fallskärm – och landa själv!

En otroligt riskabel manöver som ingen har kommit i närheten av att klara. Pete Swan designar sådan utrustning och han har pratat med Dean om idén. ”Jag har skojat om att vi kommer att se någon göra det, men först efter att några franska kids har flugit ihjäl sig. Dean och jag har pratat om det och vi har några koncept”.

”Jag har lyckats att sänka hastigheten till strax över 100 km/h, och till 40 km/h med vingdräkten. Alla som har sett mig göra det har sagt, ’Wow, Dean du skulle kunna landa – du föll långsammare än någon med fallskärm’”, säger Dean. ”Den senaste tiden har jag varit så fascinerad av ett slags mellanstadium, en stor del av min koncentration ligger i just tomhet. Jag har varit uppe på El Cap [El Capitan i Yosemite] i vinter. Jag har sett att ljuset skulle vara perfekt. Jag har blickat ut från 1 000 meter och sett luftströmmarna, sett luftmassorna.”

I september 2010 skrev Matt Samet artikeln ”Sjuklig klättring” och berättade om sitt drogberoende som gjorde honom till en mer vågad klättare.

Läs även:
Hanna Mellin – klättrar stora vägar
Havet och klipporna. Ingenstans är de så påtagliga som i Bohuslän. Hanna Mellin har havet och klipporna utanför dörren. För ett år sedan lämnade hon stan och flyttade ut på landet för att starta en klätter camping mitt i det svenska sprickparadiset. Möt en av sveriges mest rutinerade trad klättrare.
Klicka här för att fortsätta läsa artikeln.

Få kan cykelvärlden som sportkommentatorn och tidigare elitcyklisten Roberto Vacchi. Väldigt få kan förmedla den sydeuropeiska passionen som råder kring bland annat tour de France. Möt mannen som har väckt cykelintresset i Sverige.

AV Glenn Mattsing, FOTO Daniel Ohlsson, UR Outside nr 5-2011

”Oooooj vad tajt det blir!”, skriker en upphetsad Roberto Vacchi och slänger sig bakåt i kommentatorsstolen. ”Grega Bole! Jag undrar om han inte höll undan, Anders!” ”Jag tyckte att det såg ut så, men vi får vänta och se på slow motionbilderna, säger en behärskad Anders Adamson bredvid. Efter några sekunder kommer så målbilderna och den nyss så uppspelta Vacchi kan konstatera att det var som Anders sa: de skulle ha väntat.

Greg Hendersen var något före Grega Bole. Men det gör inget. Showen är igång och tittarna älskar det. Radarparet Vacchi och Adamson kommenterar cykling på Eurosport på ett sätt som har fått de mest trötta soffcyklisterna att köpa kolfiber, blöjbyxor och själva ge sig ut och nöta sadel mil efter mil. Duon ger en bild av cykelvärlden på ett avslappnat och inspirerande sätt som tilltalar både nybörjare och benrakade.

Vacchi på ett ohämmat, passionerat och italienskt sätt med plötsliga verbala explosioner. Adamson”medenlugntonochmedlite tanke bakom orden”, säger Vacchi. ”När jag går i spinn och ballar ur så finns han där som en trygghet” ”Sen tycker jag att Anders är skitrolig. Han kanske inte tycker att jag är så rolig. Och vi spinner gärna vidare på det”.

Roberto Vacchi
Född 1965 BOR Borlänge YRKE Sportkommentator UPPVÄXT PÅ Caffelatte

Det är årets finaste vårdag och solen skiner över den något mindre fina Kupolen i Borlänge där vi möter en trikåklädd Roberto Vacchi efter ett träningspass på sju mil. Vi vill bort från söndags shoppingen vid köpcentret och bestämmer oss för att ta bilderna i skogen nära hans hem. ”Häng på”, ropar han och sticker i väg pa ?cykeln som en svart siluett mellan bilarna.

Om man ska bli bäst på något ska man helst uppslukas av ämnet och göra det till en livsstil. För Vacchi är cyklingen en livsstil som präglar hans liv dygnet runt. Hans svar på min första fråga bevisar hur uppslukad han är. ”Det är den 17 april. Det är ju Amstel Gold Race idag för fasen. Det vet man ju”, säger han och skrattar åt sig själv. ”Jag lever efter cykeltävlingar. När folk frågar om vi kan ses den 18 september, svarar jag, ’Nja då är det bergsetapp på Spanien Runt så det går inte’”.

Totalt har han kommenterat runt 2 000 tävlingar, de flesta cykeltävlingar, men han har också varit speaker under Alpina VM, Friidrottsgalan och fotbollslandskamper. Höjdpunkterna är de tre stora: Tour de France, Giro d’Italia och Vuelta a España (Spanien Runt). Statistiken över Eurosports julisändningar förra året visar att Tour de France toppar listan (i och för sig i konkurrens av starkaste man-tävlingar och U20-fotboll).

Duon har helt klart hittat rätt. ”De är två av våra starkaste trademarks”, säger Per Boström, presschef på Eurosport om radarparet. ”Om man jämför cykelintresset idag mot för tio år sedan är det stor skillnad och jag tror att dessa två har en stor del i det”. Diskussioner på forum ger samma bild: ”Överlägset den mest kompetenta kommentatornilandet”. Men vad är det som får människor att följa 21 etapper cykling framför tv:n en stekhet sommar?

”Sporten är fantastisk på många sätt och vis”, säger Vacchi. ”Taktiken, farten, fläkten, lagens uppbyggnad. Sen är ju företeelsen enorm, och det börjar vi uppskatta mer i Sverige, precis som att vi tidigare har dragit ut på längdskidor tar vi nu till oss cykelkulturen.” Lägg sedan till deras avslappnade ton dem emellan, ”det ska kännas som att sitta och käka chips med oss i soffan”, och Vacchis förmåga att dra igång en historia utifrån, ja, vad som helst.

”Jag tror att det beror på att vi ganska tidigt insåg att vi inte bara kunde berätta om en eventuell utbrytning på fyra cyklister som sedan turades om att dra till spurten”, säger han. Istället började han plugga viner som producerades i området, kyrkor och produkter som var någorlunda kända för de flesta. ”Om man berättar att cyklisterna kommer att passera Evian ser alla en bild av en mineralvattenflaska framför sig och känner igen sig.” De paketerar helt enkelt cyklingen med lite italiensk passion, spansk hetta och får tittarna att svälja ner med franska viner.

Dopingfrågorna är något som Vacchi och Adamson inte duckar för, vilket har gjort dem mindre populära i vissa läger. ”Jag skulle inte må bra i magen av att nonchalera dopingsnacket för jag har alltid varit motståndare till det”, säger han. ”Det vore att göra sporten en otjänst. De allra flesta uppskattar att vi belyser dopingfrågan, men en del tycker att vi talar väldigt mycket om det och blir sura. Ofta är dessa från själva rörelsen och tycker att det missgynnar rekryteringen”.

Han är inte heller blyg för att ge sin bild av hur andra idrottsförbund hanterar dopingfrågorna. ”Inom friidrotten finns minst lika stora problem med doping, men man tar det inte på lika stort allvar som man gör inom cyklingen. Det finns problem inom alla sporter. Som filmningar inom fotbollen. Många tycker att det verkar omöjligt att cykla så snabbt uppför berg och säger, ’Det är klart att de måste vara dopade’.

Men jämför med Stefan Holm. Han hoppar 2,40 upp i luften. Det är väl inte heller möjligt? Men han har tränat som ett svin och gjort allt för att klara det. Det är samma sak med cyklisterna. De kör 4 000 mil om året! Klart som fan att de tar sig upp för bergen”, säger han. Trots att Vacchi verkar spontan och själv erkänner att ”jag kan blixtra till från ingenstans, och om det är oslipat så bryr jag mig inte”, så är han väldigt noga med vad han säger om doping.

Allt är granskat. ”Jag har en källa jag kan ringa och snabbt få feedback på vad som är rätt att säga, och vad som stämmer, eller inte stämmer”, säger han. ”Ingen ska kunna slå mig på fingrarna här.” Vem är källan undrar man ju då? Wada? ”Nja, inte internationellt, jag håller mig till svenska kontakter som jobbar med antidopingfrågor på Huddinge sjukhus. De vet hur allt funkar.”

Vacchis väg till att bli en av landets mest populära sportkommentatorer startade inte helt oväntat i en egen satsning. När föräldrarna gjorde ett försök att flytta tillbaka till det Italien de hade lämnat efter andra världskriget kom han i kontakt med cyklingen. Då var han nio år.

Men familjen fick ingen snurr på sin restaurang och såg inte heller någon ljusning i arbetssituationen så de flyttade tillbaka till Sverige 1977. Men Roberto ville tillbaka. Helst som proffs. Som 22-åring kom han med i det svenska landslaget. ”Jag var lite slow starter.” Men seniorkarriären fick inte den fart han hade tänkt sig.

”Jag var ju inte, så att säga, bofast i landslaget utan jag fick slita hårt för att få en plats”, säger han. ”Det kändes nästan som att jag var med för att hålla god stämning i truppen och vara clown.” Men tävlingskarriären kom till slut att innehålla tre SM-medaljer i lag och ett 20-tal vinster i elittävlingar.

Han fortsatte sedan som projektledare inom Cykelförbundet och fick efter ett tag en förfrågan från Bengt Grive om att vara expertkommentator när Eurosport letade kommentatorer till sin nya satsning. Insynen i förbundet, den egna tävlingskarriären och andra projekt som att han var en av grundarna till cykeltidningen Kadens och senare också chefredaktör för skidtidningen Glid, har gett Vacchi en trygg plattform att stå på.

Det är få i Sverige som kan cyklingen som han. Och i framtiden ser han att både cyklingen och skidåkning ”går hans väg”. ”Jag har inte samma känsla för skidsporten, men den går mer och mer åt mitt håll med masstarter, sprint och taktik, vilket jag kan från cyklingen. Jag ser taktiken och rävspelet på ett annat sätt än vad de traditionella skidkommentatorerna gör”, säger han.

På frågan om vi börjar få en ”bättre” cykelkultur i Sverige svarar han: ”Helt klart. Det är väldigt tydligt, och det är inte bara att Vätternrundan är fulltecknad året innan, eller att nu också CykelVasan är det. Vi ser också ett bredare intresse för annat som fixed eller företeelsen att ta bilder på cyklar”. Han är också övertygad om att vi ska satsa mer på vuxna, inte bara ungdomarna.

”Man måste ställa sig frågan varför man ska åka skidor, varför man ska börja cykla”, säger han. ”För att få fler intresserade tycker jag att man ska rikta in sig på vuxna så att det finns kulturbärare som vet varför man har sämskinn i brallan, och vet hur man växlar en cykel. Dessa kan visa cykelsporten alla fantastiska delar. Passionen ska in.” Lite mer Italien helt enkelt.

Den 2 juli börjar sändningarna från vad många tycker är årets höjdpunkt inom cyklingen: Tour de France. Dessa veckor är knappast semesterveckor för duon. Men Vacchis högsta dröm som kommentator har en viss semesterstämpel över sig, och kanske går att förvekliga inom en snar framtid.

”Anders har en husbil som jag skulle vilja montera en parabol på, bränna ner till touren, reka varje sträcka med cykel och parkera husbilen på strategiska platser så att vi kan sända direkt därifrån det händer, med publiken runt omkring oss. Det vore banbrytande.”

FOTO Malin Sydne/ Eurosport

Se en film från framsidesfotograferingen med Roberto.

Läs om fler profiler här eller läs fler artiklar om cykling här.

Han är den roliga killen som har ätit sitt eget snor i tv och som kom över sveriges bästa jobb ­ som resereporter för tV4:s när & Fjärran. Men få känner till att Hans Fahlén var en av landets mest lovande puckelpiståkare. Vi träffade Fahlén på hemmaplan i Åre, och det blev en intervju som tog avstamp i 80-talets färgglada skidoveraller och tillhörande pannband. ”shit, det var ju jättelänge sedan. Fanns det färg-tv då?”

AV Glenn Mattsing | UR Outside nr 2-2011

Jag träffar en något sliten Hans Fahlén på klassiska Åregården där han ibland bor när han är hemma. Att han hämtar kraft hemma i Åre är en överdrift. ”Det händer så mycket när man är hemma. Det är trivsamt, men man ska så klart träffa många” säger han. ”Åre är för mig … jag vet inte vad Åre är för mig. Det är att komma hem. Men jag säger nog hem åt både platserna [han är bosatt i Sollentuna].”

Det var länge sedan Hans lämnade Åre för Stockholm, och en karriär inom media. Men han kommer tydligt ihåg när puckelpisthypen nådde de jämtländska fjällen och den traditionella, alpina skidåkningen. ”Vi var den första generationen puckelpiståkare i Sverige och vi var inspirerade av sjutiotalets hot dog-hype och legendarer som Wayne Wong” säger han. ”Gud det låter ju som en porrskådis”.

Att Hans tillsammans med brorsan, Lars Fahlén, och andra skidåkare som Håkan och Örjan Hanson (grundare till Hanson Sport i Åre), Stefan Engström och Janne Berglund skulle lägga grunden till puckelpiståkningen i Sverige, och snabbt nå världsklass, fanns inte i tankarna när de åkte upp pucklar i den klassiska Hummelbranten. Det var lek, och Åreskutan var lekplatsen. För Anders, den tredje brorsan, skulle Åreskutan bli en arbetsplats som pistmaskinförare.

”Jag och skidåkning harmoniserar inte så mycket” säger han. ”Jag gillar mer turåkning”. ”Det blev en rumsren sport ganska snabbt” säger Hans, ”även om vi inte alltid uppfattades som så jäkla rumsrena och kallades för fjompas, ‘här kommer fjompas och åker’”.

Hans Fahlèn
Född 1964, Åre
Bostad Hus i Sollentuna
Familj Sonen Leon, 7, tillsammans med Kristin Kaspersen
Aktuell med Spårlöst på TV4

Han minns när intresset för puckelåkning ökade i Sverige och skidskolan bad dem hålla lektioner. De tackade ja, men var noga med att förtydliga att de inte var skidlärare ­ de var skidåkare. Motståndet från den alpina världen var tydligt. Puckelpiståkning var inte en riktig sport. ”Den alpina världen är konservativ. Den yngre generationen vill, men det gamla gardet går fortfarande omkring i lederhosen och lyssnar på ompa pompa”.

Redan 1983 kom Hans med i landslaget. Med en lekfull inställning (enligt brorsan Lars, slapp, slö och likgiltig inställning) lyckades han ändå nå flera pallplatser. ”Brorsan hade svårt att släppa att jag kom tvåa i en världscuptävling. Han kan fortfarande ta upp det: ‘Där kom lillbrorsan och flöjtade till det, och blev tvåa på sin andra världscuptävling!’”, säger han. ”Han såg ju hur jävla lat jag var. Han tyckte inte om min attityd. Jag pratade inte träning, och jag hade svårt att komma ur sängen” (När Hans låg på idrottsplutonen kallades han ironiskt för blixten, och det var inte för att han var först till uppställningen).

Det skulle visa sig att placeringarna åkte berg-och-dalbana under de fyra åren i världscupen, och redan som 23-åring, 1987, valde Hans att lägga ner satsningen, trots en tredjeplats på EM. ”Jag tyckte att det var tråkig. Dessutom hade en amerikansk tränare kastat ut mig ur laget för en period för att jag var så lat, trots att jag överpresterade i tävlingarna”.

Bästa åket i Åre På våren är det en tidigt morgon i toppstugan med vännerna och en kopp kaffe. Man väntar en stund tills solen har värmt upp liften och åker sen ner på skutans östra sida. I början på säsongen gillar jag fin carving i Röde orm med min son.

Året efter, i Calgary, lyckades Håkan Hanson triumfera när puckelpist för första gången blev en OS-gren. Håkan vann, som ett wildcard! ”Det var OS-grenen man inte pratade så mycket om, för det var en uppvisningsgren. Men ibland påminner jag Håkan om att han är OS-guldmedaljör. Han tycker att det är lite pinsamt”. På frågan om han tror på en uppgång för puckel svarar han: ”Jag tror inte det. Mediabevakningen är stor, men det skulle behövas en fixstjärna. Idag är jibbing det uttryck som är störst bredvid det klassiska alpina”

På frågan om han själv kör i puck. larna blir svaret: ”Nej för fan. Aldrig! Sist jag åkte var tillsammans med Håkan i Sun Valley, vi filmade med När & Fjärran. Håkan sa: ‘Nu måste vi åka puckel’ Det gjorde vi. Det gjorde ont i hela kroppen. En annan sa: ‘Ingen kommer ihåg en fegis’ drog ner i puckelpisten och slet sönder korsbanden”. Och på frågan om favorittrick svara han tveksamt: ”Nä, det är pinsamt, det går ju inte ens att nämna det idag. Twister Spread eller Kosack. Idag skulle man få minuspoäng om man gjorde dessa”.

När brorsan Lars fortsatte sin puckelsatsning (han är idag tränare för det amerikanska puckelpistlandslaget) valde den rastlösa Hans en helt annan väg. Anders var då anställd som pistmaskinförare i Åre, vilket han är än idag. Via några sidoprojekt, som bland annat innefattade heliskiing i Åre, gav sig Hans in i mediavärlden. Avstampet blev ÅreVision, idag TV Åre.

”Vi gjorde det hellre än bra. Det var helt enkelt riktigt dåligt emellan åt. Men vi hade fantastiskt kul och det blev en lärorik start på min karriär”. Åre Vision ledde till Berghs manusutbildning i Stockholm, och efter några år som manusförfattare för bland annat reklamfilmer öppnades en dörr till ett växande TV4. Det första jobbet blev som featurereporter för Sporten. De sökte någon som hade koll på ”sporter som inte var så publika. Alltså allt som inte var fotboll och hockey”.

Sen, 1995, ville TV4 starta ett reseprogram – Reslust. Hans togs in som filmfotograf. Framför kameran fanns bland annat Martin Örnroth, Rickard Sjöberg och Ebba Blitz. Men satsningen blev inte den succé TV4 hade hoppats på. Producenten hade däremot upptäckt fotografen Fahléns kvalitéer och gav honom chansen att istället jobba framför kameran. Hans tackade jag, och pilotprojektet blev sedan tio år med När & Fjärran. Hans fick vad många anser Sveriges bästa jobb.

”Ja, det var ett fantastiskt jobb. Det var mitt bästa jobb för att jag fick berätta en historia” säger han. ”Många förknippar mig med killen som gjorde skidreportage, och blev förvånade över att jag kunde åka skidor. Det visste inte att jag var gammal landslagsåkare. Dessutom tror jag att schablonbilden av mig är en kille som pratar djup norrländska och går omkring i khaki. Jag har fan aldrig haft khakikläder på mig.”

Att Hans gjort inspelningar berusad har också varit ett diskussionsämne. ”Jag var nog bara berusad två gånger. I Biarritz drog vi igång och partade när vi insåg att vi hade glömt en grej, så vi spelade in berusade. När jag sedan tittade på det, upptäckte jag att jag såg precis ut som jag brukar, så jag kan förstå att folk ofta uppfattade mig som full”. Efter 200 reportage (och ungefär lika många resor) sticker ett inslag ut mer än andra ­ inslaget där Hans äter sitt eget snor.

”Det var medvetet, men verkligheten överträffade dikten. Vi skulle göra ett reportage om längdskidåkning i Finland och min dramaturgiska hjärna sa: det blir inte bra tv att se Fahlén i längdskola. Men, jag reflekterade över det här snorandet. Wassberg efter tremilen. Det ser jäkla äckligt ut. Alla tycker ju det. Varför kysser inte kranskullan segraren i Vasaloppet till exempel?” säger han.

”Min fotograf tyckte att det var skitäckligt, så jag blev ännu mer säkert på att vi skulle göra det. Produktionsbolaget sa nej, så jag blev tvungen att gå till chefen på TV4. Hon skrattade och sa att det var fantastiskt bra, och då fick jag sända. Jag tror det flesta kommer ihåg det för att det var så skruvat”.

Efter tio år med resande över hela världen började han känna av jetlagen mer och mer. ”Det låter förmätet att säga att det var jobbigt. Men jag var trött ibland och kunde få dödsångest och ville bara hem. Och så var det detta med rotlösheteten” säger han. ”Jag sa till en kompis en gång: ‘Fan, jag är så rastlös’ Då svarade han: ‘Du är inte rastlöst. Du är rotlös’ Då fick jag ett annat perspektiv. Jag var rotlös” säger han.

”Nu önskar jag inget hellre än rutiner.” Trots att han jobbar som frilans, är rutiner precis vad han har haft med program som Förkväll, med fasta sändningstider och lång produktion. Just nu är han aktuell med Spårlöst, och ser helst en fortsättning där han får göra det han är bäst på: Berätta. När tempot blir för högt hemma i Stockholm drar han ut på långfärdsskridskorna, ”det påminner om livet här uppe” eller åker hem till Åre tillsammans sonen Leon, 7, för att åka skidor, ”jag gillar carvingen i Röde orm. Leon åker först, sen kommer jag ifatt. Det funkar väl ett par år till, sen är han snabbare än jag”.

Nu för tiden får bröderna Fahlén inte tillfälle att träffas så ofta. När de väl träffas är det så klart i Åre, där allt började. Åreskutan, Anders arbetsplats, är den givna samlingsplatsen. Och återträffarna följer ett sedan länge invant mönster. ”Anders snackar pistmaskiner, Lars snackar vågsurfing på Hawaii (han tänker flytta till Hawaii inom kort), och jag bara snackar och snackar” säger Hans. Och så kommer det nog alltid att vara med bröderna Fahlén.

Läs även:
Jesper Björnlund – puckelpiståkningens nya ansikte
Jesper Björnlund är puckelpistens nya stjärna. Men så långt ifrån den gängse bilden av en elitidrottare med OS-ambitioner man kan komma. Istället för de bleka, slätstrukna renlevnadsperfektionister vi är vana att se från andra grenar är ”Jeppe” ett färgstarkt kraftpaket av rå, otyglad åkglädje.
Fortsätt läs artikeln här.

Jag funderar på varför Thomas Wassberg har blivit så folkkär. Det är inte helt självklart. Vid de tillfällen journalister vågat ställa frågor till skidhjälten har han ofta mumlat något under skägget och hastat därifrån. Inget onödigt småsnack. Nästan inget snack över huvudtaget. Han har inte varit lätt att intervjua. Men det har alltid funnits något opretentiöst och äkta med Wassberg som jag tror alla har gillat. Något kraftfullt och vilt som inte har gått att tämja.

Han har varit en tyst slitvarg. Sen har så klart resultaten gjort sitt: fyra OS-guld, tre VM-guld, tre VM-silver och ett VM-brons. Imponerande, minst sagt. Men vad gör han idag? Och desto mer intressant: Hur har han lyckats hålla sig i så bra form? (Det går rykte om att han tränar skiten ur ungdomarna på skidgymnasiet). Detta var några av frågorna jag och fotografen Patrik Lindqvist ville ha svar på när vi satte oss i bilen och körde upp till Åsarna i mitten av november. (Patrik ville mest fotografera och skaka hand med mannen bakom kommentaren: ”smärtgränsen ­ den skiter jag i”).

Sen var det där med Mästarnas mästare och Superstars. När det avslöjades att mediaskygge Wassberg skulle vara med i SVT:s Mästarnas mästare föll vi nästan av stolarna på redaktionen. Thomas Wassberg i något så tillgjort och tramsigt som vuxenlek på TV. Vi funderade på om den kärva ensamvargen förändrats på gamla dagar. Det fanns en hel del att reda ut.

När vi hittar upp till kyrkspåren i Åsarna är Thomas precis på väg ut för att köra upp årets första 10-kilometersspår. Snön har kommit och i guldbyn Åsarna förväntar man sig inte bara att spåren ska vara klara tidigt på säsongen ­ de ska vara i toppskick också. Det är Thomas uppgift. Efter skidkarriären har ansvaret för skidspåren varit det som har lockat mest ­- då får han vara i skogen och fortfarande jobba med skidåkning. ”Sätter jag mig på en kontorsstol mår jag dåligt. De funker inte” säger han med skön dialekt och drar iväg med skotern.

Medan Thomas är iväg passar vi på att prata med Åke Jansson som är deltidsbrandman i Åsarna och som precis har åkt det korta spåret. Jag vill få några rykten bekräftade. ”Jodå, nog är han vältränad, och Ottosson är inte nå sämre han” säger han. (Jan Ottosson bor fortfarande i Åsarna). ”Är det så att folket runt omkring försöker hänga på gubbarna i spåret?”, undrar jag. ”Nä, nä, det tror jag ingen törs” svara han. ”Jag minns för många herrans år sen när en reporter skulle intervjua Thomas under en löprunda.

Thomas VM-favoriter inför Oslo
» Mats Larsson
» Charlotte Kalla
» Marcus Hellner
”Det kan vara intressant för svensk del. Jag e lite lur på om int Mats Larsson tar ett guld. Han verkar jävligt stark”.

Reporten var ju bra tränad som det hördes. Thomas brukade springa en tur … jag tror den hette gristuren. Från Skicenter, på Kärleksstigen upp till Ramberget och tillbaka. Reporten följde med en och en halv kilometer, sen var han tvungen att stanna. Han väntade sedan på att Thomas kom tillbaks, men han vart ifrånsprungen på vägen hem också” .

På Åsarna skicenter är det varmt och skönt. Vi slår oss ner vid ett bord för att diskutera träning genom livet. Thomas beställer en chokladboll. Därmed får jag svar på min fråga om hur noga han är med kosten. På väggarna hänger historiska skidbilder från olika tävlingar i Åsarna. Bredvid hänger gamla skidor från dåtida vinterhjältar. Bakom oss en tavla med Thomas porträtterad av konstnären Bror Eric. ”Du har hållit dig i toppform hela livet”.

”Nä” svarar Wassberg direkt. ”Det kan man inte påstå” . ”Många tycker det i alla fall” kontrar jag. ”Jaha, mmm” svara han. ”Men nu är det dåligt”. Han påstår att han inte har tränat på två månader, bara jagat och jobbat. ”Men om vi skulle testa ditt VO2-max. Då skulle dina värden vara rätt ok, eller hur?” ”Ingen aning” svarar han något oin, tresserad. ”Men urkass skulle de nog inte vara”. ”Jag har hört att du körde slut på eleverna på Skidgymnasiet i Järpen när du jobbade där. Stämmer det?”

”Nja. Ahh. Det är möjligt” säger han utan att tycka att det är något märkvärdigt. ”Får jag träna två, tre veckor börjer en komme igång igen” . Enligt Per Erik ”Pecka” Eriksson som var chefstränare i Järpen, och som var den som anställde Thomas, hade eleverna stor respekt för den fyrfaldige OS-guldmedaljören. ”Det är klart att det var svårt att ta för femtonåringarna att han bollade med dem” säger han. ”Han kunde ju köra ett träningspass på förmiddagen och sen ge sig ut och träna med dem på eftermiddagen. Och det var inte säkert han hade tid att äta emellan.

Han har alltid varit lite speciell på det viset att han tycker många gör för stor grej av saker och ting. Han tycker det har gått för långt med allt ätande och drickande var femtonde minut i samband med träning. Han tittar nog lite mer på hur djuren lever”. ”Du tar inte så hårt på träningen alltså?” undrar jag. ”Nänänä, det la en å me direkt efter karriären” svarar Thomas. ”Om du hade varit elit idag, hade du tränat annorlunda då?” ”Jag hade nog inte kunnat tränat mycket hårdare”.

Något säger mig att han har helt rätt här. Enligt Pecka var Thomas dessutom extremt noggrann med detaljer, precis som Gunde. ”Han skulle driva allt till absurdum och hade svårt att passa starttider. Han var alltid sist ut ur lokalen för han satt till exempel och fila ner material på en skida”. ”Jag skulle inte ha ändrat så mycket. Mer stakträning, det hade jag kunnat utveckla ännu mer”. ”Men saknade du inte träningen när du slutade?”

”Nä, jag åkte ju ganska mycket skidor ändå. Kanske inte varje dag, men varannan”. Just det! Det var det jag misstänkte. Efter ett par timmar tillsammans med Thomas förstår jag att han inte ser på träning som jag ser det. Så länge han inte var i världsklass var han inte vältränad. Och träning, det var något han gjorde som elitutövare, sen var han bara aktiv, väldigt aktiv visar det sig: jakt, skogsarbete, skidåkning och löpning. ”Men hur lång tid skulle det ta innan du känner ‘nu är jag för säckig, nu har jag inte tränat på länge?’”.

Klicka på siffrorna nedan för att fortsätta läsa artikeln.

AV Anders Burman | FOTO Glenn Mattsing | UR Outside nr 11-2010

Krister bor i Le Fayet, 15 minuter utanför Chamonix i Frankrike. Att bo nära Chamonix är inte självklart för en man som gillar fria vidder. Att ha en sluttning för sig själv efter ett rejält snöfall är exempelvis bara att glömma. Det var något som gjorde Krister tveksam till en Haute Savoie-flytt. ”Det finns ju en anledning till att det är mycket folk i området; bra klättring och skidåkning och nära till så mycket annat roligt. Lite komisk är det också att folk verkar respektera en mer om man säger att man bor i Chamonix” säger han.

Den främsta anledningen till att Krister flyttade till Le Fayet var att han ville ha hög kvalitet på fritiden. Allt som rör friluftsliv är intressant. Det behöver inte vara extremt, bara det bjuder på upplevelser. ”Att vara inne i stan är värst, men man är ju tvungen ibland”. Alpine Madness är inte namnet på någon ny skidfilm, utan namnet på Jonssons guideföretag. Dit vänder sig både företag och privata kunder.

Han jobbar med små grupper, inte gärna mer än fem personer samtidigt. På klätterexpeditioner inte mer än fyra, fast det beror på typ av tur. Det brukar bli en stor expedition per år. ”Ett år arrangerade jag tre stora expeditioner, men det blev lite för mycket. Förberedelserna tar så lång tid” säger han. Det brukar bli en kommersiell expedition till Afrika under försäsongen, alltså i januari eller februari. På programmet står då Kilimanjaro eller Mt Kenya.

”Det är lustigt att det är sånt flockbeteende. De flesta åker, och vill åka, till Kilimanjaro. Mt Kenya är på många sätt finare, men det är svårare att sälja in. Svårt att säga vad det beror på, men skrivs det mycket så lockas folk”

Som bergsguide ställs han inför en mängd val, både på berget och på kontoret. Inte minst hur man ska driva sin verksamhet – av lust eller av vinstintresse, eller både och. Ett exempel: Krister säger att Mt Blanc-bestigningarna är lätta att sälja in. Under sommaren kan han göra en sådan tur varje vecka och tjäna 300 euro per dag, om han vill.

”Det är en fin tur, fast inte så kul om man gör den för ofta. Det skulle i och för sig bli mer pengar, men ska man sälja upplevelser behöver man tycka att det är kul själv. Tar jag med folk upp på berget men egentligen bara vill ner till byn för att jag är så jävla less blir det inte bra. Gästerna märker det, och det syns också hos de guider som gör samma sak för ofta.”

De gäster som anlitar Krister vet oftast vad de ger sig in på. Man kan gå in med en viss förväntan och föreställning, men man kan aldrig veta exakt hur man reagerar. Det är ännu en dimension Krister gillar med sitt yrkesval; växlande klientel med allt från vältränade och fokuserade, till dem med mindre erfarenhet av friluftsliv och som inte har fysik för det.

”Det innebär olika utmaningar för mig. Oavsett vilket har jag förmånen att få vara utomhus mycket. Det är så jag motiverar det hela för mig själv i stunder då jag helst skulle ha velat göra exempelvis klättringen ensam. Gästerna betalar ju mig för att vara ute och göra de aktiviteter jag gillar. Det är ju egentligen helt otroligt. Folk betalar mig för att ta med dem och åka knädjup pudersnö. Den insikten släpper jag aldrig”.

Krister har lyckats bra med urvalet av gäster, de vill göra turer han själv har stor behållning av. Därför försöker han också göra de större expeditionerna till nya berg, för att få ut mer för egen del. ”Hellre tio nya berg än tio gånger på samma berg, även om det skulle vara mycket enklare. Nya expeditioner kostar mer tid och energi, men samtidigt är det ett bra sätt att hålla sig själv på tå.”

En som alltid är på tå är hunden Vanja. Tonen i Kristers röst blir ännu varmare när Vanja kommer på tal. ”Vanja är en sanslös kompis värd ett eget reportage. Hon är så otroligt lugn och fixar vad som helst. Halspasset i Kebnekaise är exempelvis inget problem. Där har ju vissa människor problem att ta sig upp, men Vanja springer upp och ner. Hon har ingen rädsla alls”. Vanja är med på helikopterturer och har till och med suttit i ryggsäcken under klättringar – grad tre har hon fixat.

Hon har åkt motorcykel och varit med i havskajaken. Hon har en lugnande effekt på stressade gäster, tycker Krister. Ibland kan det väl kanske bli åt andra hållet också; att gästerna tycker att deras prestation minskar när en hund gör samma saker som de. ”Det händer till och med att folk bokar in mig och Vanja för att de tycker det är viktigt att hon är med” .

Kristers lista över Past Expeditions har genom åren blivit lång och omfattande, och det är inte utan att man lite avundsjukt undrar hur han hunnit med. Varifrån drivet kommer har han inte analyserat djupare. ”I grund och botten är det nog någon slags rastlöshet, har lite svårt att vara på samma plats alltför länge. Men mest är det nog bara för att jag är så jäkla intresserad av att göra de här sakerna”

Idéerna till aktiviteterna kommer från olika håll. Är han i ett nytt område ser han alltid ut någon ny led eller något nytt åk på vägen dit eller därifrån, nya grejer, nya möjligheter, ny livslust. Klätterlitteratur är däremot inget bokhyllan är proppfull av. ”Det står i regel samma saker, fast bilder är kul att kolla på. Jag åker hellre ut till ett berg och tittar efter själv. Läsa på vad de är för grader och så… nja, det brukar jag sällan göra. Det är heller inte så att svårigheterna i sig lockar. Det är det vackra som är intressant.”

Klicka på siffrorna nedan för att fortsätta läsa artikeln.

AV Johanna Stål | FOTO Tobias Jansson | UR Outside nr 10-2010

”Jag är en historieberättare” säger Yvon Chouinard när han är på besök i Borås för konferensen The Design for Prosperity. Yvons historier är ofta tagna ur hans eget liv och hans upplevelser från klättring, fiske, surfing och kajakpaddling. Att vara en ”försiktig risktagare” är något som präglat den motsträviga affärsmannens liv. Och den bästa historien, det är den om Patagonia.

”Jag lärde mig klättra innan jag kunde gå, jag blev lärd att i toppen av trappan fanns en belöning om jag tog mig dit. Det var så jag lärde mig att man får en belöning när man kommer till ‘higher places’” inleder Yvon och får publikens skratt. Att från barnsben hålla på med sporter var självklart för kanadafödde Yvon, men när det handlade om lagsporter låste det sig. ”Jag tvingades uppfinna mina egna lekar”, säger Yvon.

Den lilla kanadensiska pojken, som inte kunde spela ihop med andra, blev inte bara en av USA:s första 300 klättrare, han lärde sig också att göra saker på sitt eget sätt. När Yvon upptäckte hur mycket skada det gjorde på berget att bulta, bestämde han sig för att bli hantverkare. Resultatet blev den allra första kilen i aluminium som gick att plocka med sig hem utan att lämna ett spår. Det var Yvons första stora insats för miljön och de nya kilarna blev snart standard i klättervärlden.

Yvon Chouinard
Yrke: VD och grundare av Patagonia
Född: 1938

”Affärsmän är slemmiga typer. Jag har alltid föraktat det yrket. Men jag kom ständigt på nya fiffiga uppfinningar som jag tyckte kunde förbättra saker, så jag blev själv affärsman” säger han. ”Men vi tjänade inga pengar i början, det var ett rent kärleksarbete”. Just pengar har aldrig varit drivande för Patagonias grundare, som inte ens har koll på hur mycket företaget omsätter.

Patagonia instiftade organisationen 1 % for the Planet, som innebär att företag ska lämna en procent av sin försäljning till miljöorganisationer. Idag är 1200 företag engagerade. ”Förra året gav Patagonia bort 3,2 miljoner dollar, så ni kan räkna ut vår totala försäljning” säger Yvon och skrattar.

Jag träffar Yvon i tornrummet på högskolan i Borås samma dag som han anlänt med flyget. Han ser obekväm ut med att vara inpressad i ett tight schema för olika intervjuer men sätter sig nära mig som för att berätta ytterligare en historia. ”Det finns ingen sådan sak som att vara hållbar. Bara genom att andas är man icke-hållbar” säger han. ”Min förebild är en man som lever vid havet i Japan. Han odlar egna grönsaker och fiskar, det lilla överskott han får säljer han. Han har väldigt små inkomster och utgifter. Det är en människa som inte är en belastning för samhället. Jag tror på detta, att försöka förenkla sitt eget liv”.

Yvon menar att den amerikanska livsstilen är den ultimata modellen för icke-hållbarhet. Själv hämtar han sin inspiration och kraft från Zen-filosofin. Arbetarna på Patagonia var inte experter på kläder när företaget startades, och inte på kemikalier heller. Men efte hand som de upptäckte vilka miljöproblem produktionen skapade så har de gjort allt för att minska dem. Från 1996 är alla bomullskläder gjorda av ekologisk bomull och 1993 var de först ut i världen med att göra jackor av fibrer som kom från återvunnen polyester och återvunna PET-flaskor.

Lagret i Reno, Nevada, byggdes med 95 procent återvunnet material. Nu ska lagret utökas och företaget har tittat på LEEDcertifieringen för att bygga en grön byggnad. Patagonia har en speciell företagspolicy som handlar om att leda genom exemplet. De lägger väldigt lite pengar på reklam, och den reklam som görs handlar ofta om miljöbudskap och om att minska sin konsumtion. ”Köp inte denna jacka om du inte behöver den” brukar det stå i deras annonser. På så sätt har de ökat förtroendet för företaget. När andra företag går dåligt i lågkonjunkturen så går det bra för Patagonia.

I dåliga tider väljer människor att köpa kvalitet och saker som håller länge. De köper inte saker de vill ha, utan saker de behöver. På webbplatsen kan man följa produkternas väg till affären genom The Footstep Chronicles. Du kan se filmer från fabrikerna där saker produceras, och i bloggen The Cleanest Line kan besökare kommentera och diskutera problem och möjligheter i produktionen. Många lämnar kommentarer och Patagonia framstår som ett transparent, trovärdigt och öppet företag.

”Jag är pessimist. Man kan inte vara annat när man rest runt i världen och sett hur den förändrats till det sämre på så få år. Men mitt hopp ligger hos de unga, generation Y. De shoppar inte som tidigare generationer, litar inte på reklam utan bara på varandra”. Jag frågar Yvon om företagsansvar och han svarar att företagen och politikerna måste rädda världen. Vi kan inte sitta och vänta på att konsumenterna ska ställa krav. Och han avslutar med ett citat från Henry Ford, bilmärket Fords grundare: ”If you wait for the customer to tell you what to do ­- then you are too late.”

3 frågor till Yvon
Vad hade du gjort om du inte startat Patagonia? Jag hade startat en farm där jag kunde odla musslor och ostron. De är fantastiska varelser som filtrerar vatten och städar upp förgiftade kuster. Musslor är det mest effektiva som finns.
Var handlar du? Jag köper bara ekologisk mat, helst på bondemarknader eller direkt från farmen, men också i vanliga affärer. När jag var ung, fattig klättrare åt jag mest kattmat i kantstötta burkar, som jag kunde få billigt.
Vilket material är bäst? Hampa är förmodligen det allra bästa materialet. Det borde kunna komposteras. Men nylon 6 kan återvinnas i det oändliga, och det är viktigt att vi använder det som finns i omlopp och inte plockar ut något nytt ut marken.

Läs om fler profiler här.

AV Emma V Larsson | FOTO Glenn Mattsing | UR Outside nr 9-2010

Ja. Alla verkar känna Wille från Fiskartorpet i Stockholm. Jag har hört hans namn nämnas i många sammanhang från diverse bekantskaper. Name-droppandet har givetvis gjort mig nyfiken -­ vem är denna Wille? En fredagsmorgon i augusti åker jag ut till Fiskartorpet för att möta Wille Winell i egen hög person. Tio minuter från Stureplan stegar jag in i en kuliss av gröna träd och fullständig tystnad. Wille möter mig med ett hjärtligt leende.

Hans blonda testar under kepsen passar väl ihop med surfshortsen. Han är oförskämt solbränd. ”Välkommen till Fiskartorpet, världens minsta skidort” hälsar han glatt. Fiskartorpet står på kunglig mark, lummigt inramat av ek och bok på norra Djurgården i Stockholm. Fiskartorpets friluftsanläggning utgör endast en liten del av Ekoparken ­ världens första nationalstadspark. En grön lunga nära stan, dit friluftsfrälsta kan bege sig när byggnaderna överväldigar.

Wille visar vägen in i det stora röda huset som agerar restaurang, konferenslokal och kontor för olika sportföretag. Anläggningen som utgör världens minsta skidort ståtar med både slalombacke och hopptorn. Här har Wille huserat sedan han köpte Fiskartorpet av Stockholms Stad 2003. På 1890-talet byggdes här en av Sveriges första skidbackar och friluftsanläggningen byggdes redan 1902 av Skidfrämjandet. På 30-talet drog eliten av backhoppare en publik på hela 30 000 personer.

Wille Winell
FÖDD 1964
UTBILDNING University of alta (finns inte, det Wille menar är skidbackarna i alta, utah)
TAR HELST MED SIG PÅ RESAN Den gamla läderjackan med schysta fickor

Efter otaliga renoveringar är Fiskartorpet i dag en omtyckt plats för sport- och outdoor-intresserade stadsbor. Wille satsar främst på att ta emot företag och grupper och erbjuder en konferensupplevelse med aktiva inslag. ”Tystnaden är viktig här. Folk kommer hit för att komma bort från stan. De vill ha natur, bra mat och vara i fred. Man får tusan så bättre idéer på muggen än på ett tråkigt kontor” säger han.

Han har på ett kungligt vis satt sin prägel på huset. Hyllorna stoltserar med presenter från kändisar och det är svårt att inte stanna varannan meter för att kika på detaljer. På en hylla hänger isyxor som Wille har fått av Göran Kropp. I ett annat hörn hänger ett foto föreställande Wille och freestyle-esset Glen Plake. Det avlägsna 70-talet lyser igenom i ett par gamla pjäxor, inredningen är modern och retro men utan överdrift och elegans.

”Vi vill inte ha det så trendigt att vi vänder ut och in på det. Det ska inte vara så speciellt, men fräsch och skönt” förklarar Wille. Och vem är nu Wille? Han är givetvis en gammal skibum, hur hade han kunnat vara något annat? Han andas helst frisk luft, väljer fritt mellan kajak, cykel, segling och terränglöpning och står på lagg i Utah eller Alperna när jobbet tillåter. Han tar helst ett affärsmöte i samband med en mountainbike-tur och njuter gärna av ett glas rosé innan han springer maran.

Wille tycks ha utvecklat en viss expertis för att leva sitt liv på bästa och roligaste sätt. Och han har ett skönt sätt att slänga sig med ordspråk som passar in precis lika bra som han själv gör i Fiskartorpets miljö. Som att ”det är bäst att vandra lätt packad i fjällen” Eller att ”allt som sägs på Fiskartorpet stannar på Fiskartorpet” Det sistnämnda är anledningen till varför han är förtegen om vissa av gästernas namn. Han poängterar att här ska man få vara ifred, oavsett vem man är.

Wille står fortfarande på skidor 50 dagar om året och han missar aldrig morgonens första lift. Sin yrkesbana började han som dekoratör inom sport och mode. Vid ett tillfälle tog han över Grindas wärdshus och lanthandel och testade att sälja exotiska varor som pesto, mozarella och Teva-sandaler. Men på 90-talet stod inte pesto på Grindabesökarnas inköpslistor.

När vi kommer upp i hopptornet breder Stockholm ut sig som en liten leksaksstad utanför Liljansskogens gröna lum. ”Där är NK, ungefär tre kilometer härifrån fågelvägen” säger han och pekar. Här tränar Sollentuna och Enskede backhopparklubb varje vinter. Men den skrangliga liften vid sidan om den 47 meter höga slalombacken har inte varit igång sedan 1982 och ser inte ut att vakna inom den närmaste framtiden.

Den omtalade SOD-mässan (Stockholm Outdoor Dagar) ägde i augusti rum här på Fiskartorpet och lockade 48 utställare med över 100 varumärken. Det är ett arrangemang som passar väl in i anläggningens nisch. ”De gäster som kommer hit är för det mesta intresserade av sport och outdoor. Här kan man inspireras och vara aktiv. Det är en nisch som vi har hittat hem i och vill utveckla oss inom. Fiskatorpet påminner om ett svenskt Chamonix i miniatyr. Det är idealiskt för mountainbike, terränglöpning och paddling.

Enligt Wille är området det mest kuperade i Stockholm och många professionella idrottare har sina träningsmarker i skogarna. Trots anläggningens blyga marknadsföring kommer gästerna tillbaka. Om och om igen. Kanske öppnar de upp för allmänheten en dag, med öppen bastu, tillgängliga duschar och fik. Men än så länge lägger de krutet på dagens verksamhet, som också är dess stora behållning. ”Hit hittar inga lattemammor och allt är custom made” säger han.

Wille är lycklig här, ingen tvekan om saken. Men är det där breda leendet anledningen till varför han gör detta? Han funderar länge på min fråga. ”Det finns ett behov av aktiviteter i naturen och Stockholm har fantastiska möjligheter. Det borde vara the outdoor capital of the world. Jag måste leva som jag lär för att kunna se gästerna i ögonen.

Men det ska vara roligt, man måste inte vara proffs på varken MTB eller kajak. Never trust a guy in shiny gear, de lägger mer tid på att handla än att använda den. På Fiskartorpet är man utövare, inte åskådare. Det är ett livsstilsval helt enkelt”.

FOTO Felix s:t Clair

Läs om fler profiler här.