AV Magnus Karlsson | UR Outside nr 8-2010

”Gavleån ­- Gästriklands skira och vackra silvertråd! Den slingrar sig kristallklar och idylliskt fram mellan lummiga lundar, orörd natur och vackra leende människor i röda små stugor!”

Eller? En gång för väldigt många år sedan såg det kanske ut så, innan man började befolka dess stränder och bebygga Gävlebukten med allt tyngre industrier. Miljömässigt stod Gavleån och dess utlopp i havet på sin absoluta ”all time low ” i slutet av 70-talet, när PCB, kvicksilver och ohämmade utsläpp från industri och odlingsmarker gjorde såväl bad som fisk direkt otjänlig. Under min uppväxt i Gävle stod dock Gavleån i fokus för det mesta av mina stora intressen.

Om det inte handlade om bad så var det fiske, och jag minns ännu min stackars mors bekymrade min, oavsett det låg blöta badbyxor eller en egenhändigt fångad gös i den lilla ryggsäcken efter dagens aktiviteter. Gavleån blev själva livsnerven i min barndoms somrar. Den var mitt Mississippi, mitt Donau och min ocean av möjliga äventyr! Drömmar om flottfärder och Tom Sawyer tog form under sorglösa sommarlov. Oftast slutade det med några uppmetade mörtar längs kajkanten. Drömmen om det ”stora äventyret” föddes dock där, och den drömmen lever fortfarande.

Men Gavleån har inte bara fungerat som slasktratt för industri och jordbruk, samma verksamheter insåg också tidigt åns betydelse som energiförsörjare. Trots en blygsam fallhöjd från källa till utlopp så är vattendraget starkt reglerat och inte mindre än sex vattenkraftverk finns fördelade på en sträcka av dryga 25 kilometer. I dag är betydelsen av dessa dock ringa. Gävle kommun plockar ut cirka 10 procent av sitt totala energibehov från vattenkraften i Gavleån. Tack och lov var inte allt bättre förr, och nu för tiden blåser andra och miljövänligare vindar längs den lilla ån.

Gävle kommun har antagit ett starkt miljöfokus och bland annat gjort en mycket medveten satsning på att få vildlax och havsöring att leta sig tillbaka upp i strömmarna, en satsning som redan börjat bära frukt och framtiden ser glädjande nog ljus ut för ån och dess invånare. Att det dessutom helt nyligen bildats en lokal älvräddargrupp med syfte att ta vara på åns bästa, bör definitivt borga för att saker och ting går åt rätt håll! Om min mor mest gått omkring och varit bekymrad över Gavleåns hälsomässiga inverkan på mig under uppväxten, så får man lov att säga att min far var raka motsatsen.

Utan att egentligen ha frågat, så tror jag mig förstå att han nog faktiskt alltid har älskat den där ån, nästan lika mycket som jag själv. I hans fall handlade det kanske inte så mycket om flottfärder utan mer om jobbet. Som anställd vid Gävle Energi fram till pensionen kan han ALLT om varenda kraftstation längs sträckan. Så, man kan väl med fog säga att jag redan har en skvätt av Gavleåns bruna vatten i ådrorna.

Forsbackarännet
Det finns entusiaster och det finns entusiaster. Sen finns det människor som Patrik Florén och Co. i Gävle Långdistansklubb. Det var de som för fyra år sedan tog initiativet till det i Gävletrakten numera ganska beryktade och lokala mandomsprovet Forsbackarännet: 2,5 mil simning i Gavleån. Forsbackarännet är inte en tävling i ordets rätta bemärkelse, utan snarare ett event eller manifestation för att utveckla intresset för långdistanssimningen i trakten.

Dessutom, ett gyllene tillfälle att marknadsföra Gavleån som något annat än ett missförstått och bespottat avloppsdike. Kanske inget Martin Strel skulle blöta ner badbrallorna för, men helt klart ett projekt i hans anda(läs om Martin Strels simningar i: En strålande drummel – långdistanssimmaren Martin Strel)! Ingen ”vinner” Forsbackarännet. Alla som lyckas ta sig i mål är självklart segrare, om inte annat så över sig själva. På alpinistmanér enas gruppen av simmare om vem som först ska få korsa mållinjen, baserat på prestation, kämpaglöd eller andra kvalifikationer.

Att genomföra Forsbackarännet är en rejäl utmaning som saknar motstycke i Sverige i dag, även om det är fullt genomförbart för medelmotionären med goda förberedelser och hyfsad simvana. Min ambition var att se simningen mer som en odyssé genom min barndoms svunna somrar, med farsans djupa kunskap om ån och dess historia som ciceron.

”Det här gör vi tillsammans”
Under den första och drygt sju kilometer långa etappen påminner Gavleån mer om ett litet sjösystem, helt utan bebyggelse längs strandkanterna. Man känner sig ganska ensam. Simningen gick tungt, jag var orolig och missmodig. Dessutom helt övertygad om att strömmen bytt riktning. Tack och lov är detta som sagt ingen tävling i annan bemärkelse än mot sina egna begränsningar, så deltagarna tar hand om varandra. Inte ens jag behövde känna mig sist och ensam.

Det var just den insikten som kom att följa mig resten av dagen – känslan av att ”det här gör vi tillsammans” Jag har aldrig någonsin tidigare varit med om en sådan gemenskap och respekt för den individuella prestationen. Inga andra motionsevenemang jag bevistat har lyckats med det i praktiken, trots fagra ord och löften om annat. Men trots gemenskap och värme från gruppen kyler vattnet, och insikten om att 25 kilometer är långt, jävligt långt, börjar få fäste. Negativa tankar ­- så här tidigt? Aj aj aj.

Men lika plötsligt som jag en gång tackade ja till det här knäppa uppdraget, lika plötsligt dyker den första kraftstationen upp och den första etappen tar slut. Yes. Jag har simmat sju kilometer! Bara en kort transportsträcka kvar till första depåstoppet i Mackmyra bruk. Jag drar mig till minnes att chefsredaktör Mattsing hade utlovat en guidad visning av whiskybränneriet om jag skulle kliva av här, men aldrig att jag viker ner mig så lätt! Färden nerför det bitvis bedövande vackra vattendraget går vidare och det är först nu min uppblötta hjärna börjar se de tydliga parallellerna med Vasaloppet.

De första långa, ganska tråkiga etapperna över myrarna. Sedan, efter Evertsberg, hemåt! Exakt så är det här också, de långa ödsliga etapperna i början när man är som starkast. Från punkt A till punkt B. Kraftstationerna utgör naturliga depåstopp där man äter/dricker, får en stunds välbehövlig vila och kanske lite massage och stretching.

The mad beaver och andra legender
Faunan längs ån är i ärlighetens namn ganska begränsad, trots ihärdiga och envisa rykten om att det härjar en gigantisk mördarbäver i trakterna kring Valboslätten. Simmare lär visst ha blivit attackerade i sina fåfänga försök att undkomma den anfallande besten. Och med tanke på den ibland påtagligt stickande doften av sumpgas (eller..?) och Gavleåns historik/ rykte som lokalt avloppsdike, förvånar det föga om det skulle finnas diverse muterade arter.

När så ledmotivet till Hajen i skönt medley med banjolåten från Den sista färden dyker upp i huvudet lägger jag i en ny växel och skyndar vidare till nästa kraftstation.

Simma-sam-summit
Allting har en ände, även en mycket lång dag till sjöss. Efter lite drygt 10 timmars badande kan jag på vingliga ben kliva i land inne i Gävles vackra stadspark, ödmjukt nog döpt till Boulogneskogen. Eftersom jag genomfört mitt lopp ”utom tävlan” och dessutom kanske inte helt följt evenemangets oskrivna regler om ”en för alla ­- alla för en” (OK, jag erkänner att det var fult att passa på att rycka ifrån när ni andra satt och käkade pizza, förlåt), så väljer jag att kliva i land en bit innan den officiella mållinjen.

Jag kände mig helt enkelt inte värdig att sno uppmärksamheten från dem som förtjänar den bättre. För att sammanfatta en fin dag längs ett mycket underskattat vattendrag i ett av Sveriges minsta landskap, så kan jag bara i likhet med Arnold konstatera att: ”I´ll be back”!

FOTO Johan Andersson


Läs även:
Longboards färd mot natt
I likhet med Eugene O’Neill’s klassiska mästerverk som rubriken travesterar på så har även min relation till longboardsporten starka drag av självdestruktivitet, missbruk och separationsångest. Vem trodde det om något som uppfanns i soliga Kalifornien? Läs vidare här.

Det går utför i Sälen
Om jag säger ”Sälen” vad tänker du då på? En inte helt vild gissning är att du tänker på gapiga barnfamiljer, motorvägsbreda, händelselösa och välpreparerade pister, uppblåst och överreklamerad after ski, hutlösa priser och allmän ”skidindustri” över hela anrättningen? Om du instämmer i detta så har du sannolikt bara varit här under sportlovet. Stackars dig. Åk hit på sommaren istället! Läs vidare här.

Eller se övriga artiklar ur serien ”försökskaninen” här.

AV Magnus Karlsson | UR Outside nr 1-2011

Minns ni när vi blev grundligt blåsta på vinter-OS 1994? När Falun/Årekonceptet blev frånåkt i innerkurvan, då Lillehammer serverade ett koncept som världen inte skådat sedan spelen i Chamonix ­- kompakt, trivsamt och genuint. Back to basics. Fjärran från betongkomplex och komplicerad infrastruktur à la Calgary 1988. Nu har de dessutom snott åt sig ännu ett skid-VM, det femte i ordningen, mitt framför näsan på oss avundsjuka svenskar.

Jag är i Oslo för att inspektera förutsättningarna inför vad som torde kunna bli ett av de bästa mästerskapen någonsin för svensk längdskidåkning. Laget är starkt och sommarträningen lär ha gått enligt planering. Till skillnad från OS i Vancouver/Whistler har den svenska truppen kunnat träna på plats i Norge, istället för framför ett dataspel och en simulerad skidstadion. Förbundskaptenen Joakim Abrahamsson har också intygat att ”vi är något starkare än vid samma tid förra året”.

Är stan redo att åter domineras av svenskar? Det tänkte jag ta reda på. Dryga två miljarder norska kronor har staten och Oslo kommun investerat i upprustningen av anläggningarna i Holmenkollen inför VM 2011. Här skall bli folkfest och trivsel, tidernas bästa VM, någonsin! Ett skid-VM i de nordiska grenarna är stort redan från början, riktigt hur stort det är när det arrangeras i Norge och i självaste helgedomen Holmenkollen är nog svårt för oss svenskar att förstå.

Inget krut sparas på förutsättningarna – allt skall vara skinande rent, nytt och blankt. Alla barn skall vara glada, flaggor skall viftas, lusekoftor skall bäras och kvinnorna skall ha flätor och rosiga kinder. Lite lagom busigt, så där. Hurtfriskt och glatt. Tjosan ­- liksom. Jodå, allt finns där. Oslo är en mycket vacker stad på gränsen mellan fjäll och hav. Det kommer att bli succé, allt annat är uteslutet. Eller?

Vid mitt besök, några månader innan skid-VM, märktes inte så mycket av den annalkande vinterfestivalen, det största idrottsevenemanget i Norge sedan OS i Lillehammer 1994. Staden var lika grå som hösthimlen och någon större partystämning kunde inte noteras, mer än att hela Holmenkollen fortfarande är en enda stor byggarbetsplats där byggnationerna pågår i princip dygnet runt för att allt skall vara klart i tid till den 23 februari då kalaset skall invigas.

Inför den kommande vintern är jag för en gångs skull väldigt glad att jag inte är norsk landslagsåkare i längdåkning, eller att jag inte sitter i arrangörsstaben för VM. För tänk om framgångarna uteblir? Eller ­ gud förbjude ­ om snön inte faller? När vi i Sverige tycker att det är lite småmysigt och folkligt med svenska framgångar i skidspåren, så är det inte riktigt så det funkar hos grannen i väst.

Här är langrenn om inte religion så åtminstone viktigare än livet självt under mästerskapen. Ansvaret vilar därför tungt på de aktiva som skall bära den norska nationens heder och ära på sina (förvisso) vältränade axlar. Extra bekymmersamt kan det bli med tanke på att i princip allt fokus ligger på en ensam åkare; Petter Northug Jr. (OK, Marit Björgen har startat säsongen urstarkt och är minst sagt favorittippad).

Det är han och ingen annan som skall greja det här, för i ärlighetens namn ser den norska herrtruppen numera rätt tunn ut bakom honom. Här har vi deras stora svaghet. Planen är givetvis att den stackars mannen skall ta medalj i varenda lopp han startar i. För den konspiratoriskt lagde kan man lätt misstänka att arrangören tillrättalagt hela det individuella tävlingsprogrammet för att i så stor utsträckning som möjligt passa världens bästa spurtare.

Det nybyggda upploppet på Holmenkollen är svagt sluttande utför, exakt anpassat för att passa en armstark spurtspecialist med andra ord. Till och med själva ”kronjuvelen” bland VM-distanserna, 5-milen, är planerad som fristil med masstart. Fusk? Nej, bara smart resursplanering. Vi ska dock inte vara alltför missunnsamma mot våra trevliga grannar. Norge och Oslo har fantastiskt mycket att erbjuda oss som besökare, oavsett om vi väljer att bevista VM-tävlingarna eller att ta en långhelg när det är lugnare i spår och backar.

Att Osloborna värnar om sin image som friluftsälskare märks på butiksutbudet också. På modegatan No.1, Bogstadveien, hittar man konceptbutiker för såväl The North Face som Peak Performance. Bäst av allt är ändå Norrönas nya flaggskeppsbutik på Akersgata mitt i Oslo centrum. 550 kvadratmeter ren och skär njutning, och faktiskt ensam värd en resa till Oslo. Men vad är image, flärd och skådebröd värt när det är svett, snor och segrar som räknas?

Inte mycket. VM i Oslo 2011 kommer att bli något alldeles extra, och en arrangörsmässig fullträff, det är jag helt övertygad om. Norge förnedrade oss i Falun 1993. Ni har haft ert lilla roliga nu, dags att återställa ordningen. Karl-Johans gate är uppkallat efter en svensk kung. Glöm inte det!

Så många guld blir det
(Om Magnus Karlsson får bestäma)
» Herrar, Sprint. I ndividuell 1
» Damer, Sprint, individuell 0
» Damer, Jaktstart, 15 km 1
» Herrar, Jaktstart, 30 km 0
» Damer, Klassiskt individuell start, 10 km 1
» Herrar, Klassiskt individuell start, 15 km 1
» Herrar, Sprint lag, klassiskt 0
» Damer, Sprint lag, klassiskt 0
» Herrar, Stafett 1
» Damer, Stafett 1
» Herrar, 50 km 0
» Damer, 30 km 1

FOTO Cornelius Poppe/scanpix

AV Magnus Karlsson | UR Outside nr 1-2011

Längtar man efter stereotypa skidindustrier där likformighet, effektivitet och artificiella upplevelser står för upplevelsen bör man nog se sig om efter ett annat resmål. Det rimmar dåligt med Funäsfjällen. Har man däremot en fäbless för det äkta och genuina, där skidåkning och upplevelser utomhus står i fokus.

Är du typen som inte bangar en ovädersdag eller två, då har du definitivt hittat rätt. När andra skidanläggningar skryter om sin snökanonkapacitet, och inför snögarantier för att rädda ansiktet i den globala uppvärmningens spår, så lutar sig turistentreprenörerna i Funäsdalen lugnt tillbaka och ler lite överseende. Här, 600 meter över havet, faller i genomsnitt fem meter natursnö en vanlig vinter, en ovanlig vinter faller ännu mer.

Här är det snarare avsaknaden av snökanoner man skryter om. Nytt för i år är att man byter namn på sitt fjällkoncept från Destination Funäsdalen till det lite mer catchy Funäsfjällen. Syftet med namnbytet är att tydliggöra att det är just fjällupplevelser det hela handlar om.

Funäsfjällen består egentligen av ett antal små byar/destinationer, alla med olika karaktär och förutsättningar. En gemensam nämnare är avsaknaden av ”svenne-banan-afterski” pinsam, karaoke och brölande grabbgäng, oavsett vilken ort man väljer att besöka. Istället kännetecknas hela anrättningen av kvalitet och omtanke om varje gäst – man känner sig inte som en vandrande och ansiktslös plånbok.

Klicka på kartan för att förstora den.

Vardagslunken är alltid närvarande även under högsäsong, och begreppet ”Stockholmsveckor” är fortfarande befriande okänt. I kön på Ica i Funäsdalen kan du fortfarande ta del av byskvallret och höra mer eller mindre skarvade historier från senaste älgjakten, även under vecka nio. Här fjäskas inte för besökarna – det man ser är vad man får. Turismen är viktig, men inte livsavgörande. Inte för alla. Området är stort och avståndet mellan de yttersta utposterna Fjällnäs och Ramundberget är långt.

Mellan dessa destinationer ryms inte mindre än 35 liftar, 126 nedfarter, 300 kilometer preparerade längdspår och fler än 60 relativt lättillgängliga toppar över 1 000 meter. Mycket gott att bli glad åt med andra ord. Just det faktum att området är utspritt och vidsträckt gör också att alla kan hitta ”sin” pärla och att det aldrig uppstår samma trafikproblem, liftköer och allmäna trängsel som i exempelvis Åre eller Sälen under högsäsongen.

Om detta vittnar inte minst det faktum att Funäsfjällen har en stor skara lojala stamgäster som återkommer år efter år, ofta till samma plats/boende.

Res till Funäs
Buss Härjedalingen passerar Stockholm, Uppsala och Gävle på sin väg upp till Funäs. Från Göteborg och Köpenhamn är det Fjällexpressen som gäller.
Flyg Mellan 3 februari och 24 april går det direktflyg från A rlanda till Funäsfjällen via Röros i Norge. + Taxfree. A nnars är det Sveg eller Östersund som gäller.
Tåg Närmaste station är Östersund

Nikes bästa

Funäsdalen har fostrat en hel del sköna locals, vissa med mer utpräglat gällivarehäng än andra. Gemensamt för dessa är att deras tankar domineras av skidåkning eller älgjakt (i vissa fall båda delarna), men gemensamt är också den starka lojaliteten och kärleken till sin hembygd. Nike Bent, välkänd utförsåkare med OS-meriter och pallplatser från världscupen är född och uppvuxen i Funäsdalens by. För Outsides läsare delar hon här motvilligt med sig av sina bästa insidertips för Funäsfjällen under rubriken ”Nikes bästa” .

Bruksvallarna
För vem? Längdåkare av alla kategorier trivs bra i Bruksvallarna. Är du hard-core-lycra och racinginriktad lär du trivas extra bra. För familjer där det även finns utförsambitioner finns Ramundberget endast tio minuters bilresa bort längs samma fjällkam.
Varför? En av världens främsta anläggningar för längdskidåkning. Extremt välpreparerade spår och tidig säsongspremiär. Snögaranti från 15 oktober.
Missa inte! Mittåkläppen, 1 212 m.ö.h. Härjedalens tydligaste landmärke. Lättillgänglig och varierad off-pist. Om vägen är plogad, ställ bilen vid Storkläppsvallen och gå fem kilometer på stighudar för att nå toppen. (Denna väg är aldrig plogad vintertid, då den inrymmer ett av Funäsfjällens mest populära skidspår …) Bästa anmarschen hit är med stighudar från Ramundberget.
Nikes bästa ”Skateskidor över Flatruet, mot stugan Sakkristia i Norge via Mittåkläppen och den sköna nerförslöpan med avslut i Bruksvallarna. O slagbart en vårdag med skare och solsken! Räkna med en heldag.”

Tänndalen
För vem? Lite för de flesta, fokus på barnfamiljer med mindre ungar. Snowboardåkarna har också mycket att hämta här, speciellt runt Hamra.
Varför? Barnanpassade liftar och alternativa inomhusaktiviteter vid busväder.
Missa inte! Malmbäckstugan knappa tre kilometer ovanför Hotell Tänndalen. Maximal fjällupplevelse på nära håll, (och våfflor i världsklass). Fin och lättillgänglig off-piståkning i området bakom stugan upp mot Skarvarna för de med pigga ben och stighudar.
Nikes bästa ”Släpp liftbygeln, lägg på stighudar och gå upp på Hamrafjället. O bservera att du befinner dig mitt i ett naturreservat, så fuska inte genom att ta skotern upp. Ta sikte på norrsidan och njut av kall, fin snö även långt framåt senvintern”.

Funäsdalsberget
För vem? År 1958 byggdes den första liften på Funäsdalsberget. Fram till 2007 hände inte så mycket. Sedan dess har Funäsdalens alpina A B med VD Kevin Kirk i spetsen dragit upp ett rasande tempo för att utveckla det mycket i ögonfallande berget mitt i byn. Anläggningen passar nu alla kategorier av utförsåkare, med lite övervikt åt rött.
Varför? Det centrala läget och fallhöjden. Här finns goda förutsättningar för bynära skidåkning. Ofta tidig säsongspremiär.
Missa inte? Utsikten från toppstugan!
Nikes bästa ”Gena in under linbanan mot nordsidan och ta sikte åt Ramundberget. Rekommenderas bara för erfarna off-piståkare då området bitvis har en del svåra klippor. A nnars är all piståkning generellt sett mycket bra, välskött och racingbetonad.”

Tännäskröket
För vem? Alla som sätter större värde på upplevelser än prestigen i ett välkänt varumärke. Familjer som vill ha närhet till ”allt” och inte värderar en anläggning i antal liftar och nerfarter.
Varför? Massor av berg, massor av snö, inga liftköer.
Missa inte! Myskoxcentrum i Tännäs. Lurviga urtidsdjur är alltid rätt.
Nikes bästa ”Har inte varit där på länge, men förr om åren hyste norra sidan ett av landets allra vassaste storslalomhäng. Ska snart kolla om det fortfarande är så. A nnars surrar envisa rykten om grym off-pist lite varstans över berget.”

Ljusnedal
För vem? Turåkare, snöskotrar och traditionalister. Nostalgiker som fnyser föraktfullt åt allt som är modernare än Stenmarks luva modell 1977.
Varför? Bomull och ylle är alltid bättre än gore-tex.
Missa inte! Datum för hemresan
Nikes bästa ”Greppa dina turskidor och spåra upp mot Anofjället. Njut av ensamhet och fysisk ansträngning i fjällnära skog.”

Fjällnäs
För vem? Turåkare och weekendromantiker. Bra men väderutsatt läge på kalfjället.
Varför? Många beklagade sig när de gamla ärevördiga Fjellnäs Högfjellspensionat byggdes om till modernt och internationellt hotell. Det nya etablissementet snodde snabbt åt sig en välförtjänt sjätteplats på the New York Times prestigelista över ”44 places to go 2009”. Gnäll inte, det här är toppen.
Missa inte! Fjällnäs Högfjällshotell. Har du bokat in dig här – gå inte ut! Fjällen och snön finns kvar, och ärligt talat; hur kul är det egentligen att hasa runt på bakhala skidor? Slå dig ner i baren och ta en drink istället, samtidigt som du kollar utsikten över fjällen och längtar till middagen. Eller en sväng in på deras SPA.
Nikes bästa ”Jag gillar att ta skateskidorna och åka på skaren mot Ljusnetjärn, bortom Fjällnäs”.

FOTO Martin Söderqvist & Jocke Lagercrantz

Läs även Paradiset för puderälskare om Ramundberget.

UR Outside nr 11-2010

Utförsåkning

>Med snögaranti
Stöten, Dalarna
De är inte först med att trycka på startknappen för liftarna, men det är oftast till Sälen familjens första vinterresa går. När Stöten, som har Sälens längsta nerfarter och högsta fallhöjd, öppnar för säsongen är det med kraft. Den 17 december är årets Grand Opening med eldar, isskulpturer, skidtester och hopptävlingen BigAirBAGen. Men om det inte finns någon snö då? Ja, då får du pengarna tillbaka. Sälens snögaranti löser ut om de inte lyckats iordningsställa tre pister, varav minst en från toppen.

”För fyra år sedan utlöstes snögarantin”, säger Jonas Grev som är marknadschef i Stöten. ”Men folk kom hit ändå för det finns ju så mycket mer att göra”. Pistbyn som ligger nära, just det – pisten – är ett bra alternativ om man vill sladda ända in till middagen. Den nybyggda Fjällbyn vid ranchliften erbjuder mer gemytligt boende i stuga, och har närhet till Skidtorget med grön backe ner till boendet;
» stoten.se.

>Björnkraft i backen
Björnrike, Härjedalen
Sveriges tredje största skidort, Vemdalen, har till vintern investerat 55 miljoner i en sprillans ny lift i Björnriket: Grizzly Express. Med måtten 2 043 meter och en fallhöjd 468 blir Grizzlyn Sveriges största lift. ”En riktig julklapp till alla Vemdalens gäster” säger Torgny Svensson som är , chef för SkiStars verksamhet i Vemdalen. I anslutning till den nya liften (eller transportören som de själva helst kallar den) har två nya nedfarter byggts: Kodiak, en rödklassad nedfart på drygt två kilometer; Riket, en svart nedfart som ganska tidigt övergår till blått, och som har samma längd som Kodiak.

Det finns också en lättare och mer familjevänlig nedfart. Hur snösäkert är Björnrike då? Det hänger bara på temperaturen. På Skistars sajt kan man läsa: Vid minus 4 grader kommer vi att kunna snölägga ”hela” Björnrike på runt 100 timmar. Hyr en lägenhet i nybyggda Skiranch med promenadavstånd till Björnrike centrum;
» skiranch.se

>Först ut
Vemdalsskalet och Klövsjö, Härjedalen
När Storslalombacken i Klövsjö och Persbacken på Vemdalsskalet öppnas vet man att vintern är här. Redan den 30 oktober öppnade sex-stolsliften Pass Express och Klövsjö Express vilket också öppnade upp för bland annat den svarta, 1 300 meter långa Storslalombacken. ”I månadsskiftet november-december brukar vi ha ungefär tio liftar igång och då når man den bästa skidåkning i området” , säger Palle Andersson, försäljnings- och marknadschef i Vemdalen;
» skistar.com/vemdalen

>Tolka till toppen
Ramundberget, Härjedalen
Vad sägs om sköna offpiståk redan i december, och utan vidare ansträngning att ta sig till toppen? Ta sikte på Ramundberget och Fredrik Norbergs tolkskoter som så fort det blir tjäle och lite snö på backen går raka vägen till Ösjedalen. ”Man tolkar tio minuter efter skotern och får ungefär 200 höjdmeter” säger han. ”Vi hinner tre toppar på två timmar”

Det bästa av allt är att du betalar 400 spänn för hela kalaset och kan låna offpistskidor gratis. Vanligt går det att börja köra skotern från Lucia och framåt. Fredrik driver Sportmaffian i Funäsdalen och är killen du ska kontakta om du är nyfiken på heliskiing (som brukar komma igång vecka 7) eller kiteskola;
» sportmaffian.se.

>Personlig tränare i backen
Åre, Jämtland
Gymkonceptet med en personlig tränare som pushar och lägger upp träningsprogram har tagit sig till den alpina världen. Då kallas det för Skistar Experience. I år finns en handfull av Nordens bästa skidlärare på plats i Åre för att slipa på tekniker, göra träningsprogram till gymmet, och få gästerna att till exempel ge sig på baksidan av Åreskutan. En personlig tränare i backen helt enkelt. Några andra nyheter från Åreberget är nya och bredare nedfarter på den västra och östra sidan av Totthummeln, och den nya släpliften mellan Högåsen och Björnen som ska ge det planerade boendet Västra Björnen ”ski in ski out”;
» skistar.com/sv/ Are/Skidskola/Skistar-Experience/

>Raila en björk
Tärnaby, Västerbotten
Destination Hemavan/Tärnaby tänker brett inför årets säsong: Barnen får sin egen klubb; Hemavans hjältar, de mer våghalsiga en ny park byggd i naturliga material; Tärnaby Treepark, och för kite-entusiasterna öppnar ett nytt Kite-center i Tärnaby. Får de som älskar Ingmarsbacken i Tärna e de bar å åk ­ den öppnade 30 oktober.

Pudergömmorna
Det är inte alltid lätt att få lokalbefolkningen att avslöja sina pudergömmor. Men här är några som bjuder på sina favoritplatser (om du lovar att hålla tyst).
Dassrännan, Vemdalsskalet
”Ta liften upp till Hovdestugan, åk ner bakom dasset (det står inte kvar nu: fråga lokalbefolkningen) och pumpa i fallinjen hela vägen genom skogen till Västliften eller Pass Express”. – Palle Andersson
Fäbodåket, Ramundberget
”Gå ett par hundra meter från Osthangliften i Ramundbergt och åk genom den glesa skogen ner mot Ljusnan. Traska tillbaka eller beställ lift med skotern”. – Fredrik Norberg
Åreskutan, Åre
”Innan högzonen öppnar tar jag Tottliften till Sadeln, skråar bort mot Totthummeln och åker ner i rännorna där snön brukar lägga sig fint i björkskogen. Alternativt skråar jag ut från Tottliften i motsatt håll, och åker i den täta skogen ner till Susabäcken och landar i Fjällgården”. – Erik Ahlström

Topptursåkning

>Försäsongsåket
Funäsfjällen, Härjedalen
Nyfiken på topptursåkning? Då ska du testa Lill- och Storskarven i Funäsfjällen. ”De är lite våra bakgårdsberg” säger Erik Westberg som jobbar med marknaden på Funäsfjällen (tidigare Destination Funäsdalen). Lätt anmarsch, fina åk och dessutom riktiga berg på strax över 1 000 meter. ”Man gör oftast flera åk för fallhöjden är inte så stor” säger han. ”Börja med ett rekognoseringsåk, ta en fika, och fortsätt sedan med lite större utmaningar”. Du hyr utrustningen på Topsport.

”Men, du kan råka ut för en ingående beskrivning av områdets bästa toppturer av butikschefen Kalle Johansson” varnar Erik. ”Det är det bästa han vet. Han brukar bokstavligen tvinga med mig ut på våren”. Hyr en stuga i Bruksvallarna eller ta in på Hotell Tänndalen ­ det blir lika lång, och fin, anmarsch från båda dalgångarna. Det bästa boendet hittar man givetvis under försäsongen. ”Veckorna 2 till 7 brukar vara lite lugnare också” säger Erik;
» funasdalsfjall.se.

>Martins åk
Sylarna, Jämtland
”Kring Kebnekaise är det fint men jag tror mitt bästa någonsin var ‘Martins åk’ vid Sylarna i samband med Vertex vinter i fjol. Det var sjukt mycket snö” säger elit, skidalpinisten Björn Gund från Östersund (omslagspojke på Outsides februarinummer). Nu är det inte alltid 1,5 meter nysnö, inte ens i Sylarna, men även med mindre snö är Martins åk en fin tur som bjuder på 450 fallhöjdsmeter och respektabla 37 graders lutning som mest.

>Sveriges bästa topptursåk?
Sarek, Norrbotten
”Ahkkas dubbeltopp” säger Mikael af Ekenstam som skrivit flera guideböcker om topptursåkning i norra Sverige och Norge, och förmodligen en av dom som gjort allra flest toppturer norr om polcirkeln. Varför? ”Bra fallhöjd. Spektakulär miljö. Att åket ligger lite otillgängligt till gör bara det mer spännande” Ahkka ligger . en bra bit från allfarvägarna men belöningen är 1 350 meters fallhöjd och garanterat ingen trängsel. Du hittar turbeskrivningar för denna och många fler i Mikaels, Lars Thulins och Mikael Engbloms ”Topptur – Kebnekaise, Ahkka, Hemavan, Mo i Rana” (finns i här vår webbshop).

Guide till Jämtland
Det finns en given källa för dig som är intresserad av toppturer i Jämtland: Friluftsliv i Jämtland – En guide till berg, skogar och vatten av Johan Ranbrandt och Calzo Förlag. I boken hittar du allt från detaljerade turbeskrivningar för MTBcykling, turskidåkning och fjällvandring till den största genomgången hittills av toppturer och offpistskidåkning i området. (Finns att köpa här i webbshoppen).

Boende

>All in
Fjällbäcken Lodge, Härjedalen
Med en enorm utsikt över Härjedalsfjällen och med en placering på gränsen till trädgränsen, 800 meter över havet, är Fjällbäcken Lodge den perfekta basen för en aktiv vinterhelg när den är som bäst. Och det har ägaren Jon Wagenius förstått. Sedan tio år tillbaka driver han lodgen i smart harmoni med sitt första bolag: guideföretaget Strapatser. ”Den perfekta långhelgen för ett företag, eller ett kompisgäng, börjar på torsdag kväll med vickning och information om helgens möjligheter. Efter frukosten på fredag gör vi en topptur från anläggningen upp på kalfjället och förbi den gamla Extrem-SM-banan.

Efter en heldag på fjället väntar renkött, röding och jacuzzi på lodgen” säger han. ”På lördagen drar vi till Ramundberget för att köra skidmaffians offpisttur med bandvagn. Om man är tuff åker man rännor”. Vill man krydda lite extra räcker det med att svara ja, och en helikopter landar vid lodgen och tar dig till Helags östsida för ytterligare offpiståkning i ännu högre terräng. ”Och har man krut kvar hinner vi med isklättring i Tännäs som är på vägen till flyget”;
» strapatser.nu/fjallbacken

>Vila, vildmark och västerbottenost
Holmsvattnet, Västerbotten
Efter flera år av resande, framför allt till skiddestinationer världen över, kände paret Bob och Tova att det var dags att hitta en bas. Men de ville inte ha något dyrt inne i stan. Några mil utanför Skellefteå hittade ett torp som de bestämde sig för att bygga om till Skellefteås första Bed & Breakfast: Holmsvattnet. De öppnad 2008 och erbjuder idag så mycket lugn och rekreation du kan önska. För 300 kronor per person bor du i nyrenoverade, men charmiga, rum med Västerbottens vilda natur utanför dörren och ekologiska och lokalproducerade råvaror serverade till frukost.

”Det här är inte ett ställe för alpina skidåkare” säger Tova, ”det är för dem som vill varva ner, läsa en bok och göra skidturer på våra breda skogsskidor”. Några hundra meter från huset breder Holmsvattnet ut sig; en sjö tillräckligt stor sjö för att ha en skärgård med 40 öar. Runda av med en guidad tur till mejeriet i Burträsk, en öl i bastun eller ett bad i tunnan;
» holmsvattnet.webs.com

> För fjällromantikern
Värdshuset Vargen, Vemdalen
De svenska fjälldestinationerna, i synnerhet de större och mer välkända, är i ärlighetens namn ganska stereotypa. Det mesta stöps i samma form där rätlinjighet och industriell lean-filosofi fått styra. Upplevelsen blir så klart därefter. Befriande då att ett ställe som anrika Vargen i Vemdalen fortfarande lever kvar som en frizon för fjällromantikern. Under 60-talet var Vargen ett av fjällvärldens hetaste ställe, det var här man skulle vara och synas. Stället har patina, även om den forna glansen kanske må ha falnat något, men känslan är äkta.

Vargen drivs numera av Karin Lamberg, meriterad skidåkare som tävlat i både VM och OS. Hennes passion för fjället går det inte att ta miste på. Den färgar hela stället ­ där trivseln sitter i timmerväggarna. Karaktärerna i den gamla kultserien Pistvakt känns också väldigt närvarande här. Man ser dem inte, men man kan ana Jan-E och de andra i skuggorna. Faktum är att hotellet också kan ståta med en alldeles egen dragbana, som av och till startas upp och bjuder på en fin resa längs fjällsidan och över trädgränsen.

Känslan av exklusivitet och ”det lilla extra” infinner sig snabbt när man kommer bort en bit från liftcirkusen vid Vemdalsskalet. Vidderna är gränslösa och ledkryssen är fler än skidåkarna. Det som gör Vargen så unikt är blandningen av besökare. Skotergänget från campingen till exempel ­ de förgyller den mest stillsamma visaftonen med sitt pittoreska inslag. Här är livet en fest ­ utan tvekan! Boendet är enkelt, men funktionellt. Doften av blöta raggsockor och bastuaggregat ligger som en trivsam fond runt anläggningen.

Men om boendet är enkelt så är köket desto mer storstilat. Här sparas inte på krutet och man har till och med låtit ge ut en egen kokbok. Så om du vill avnjuta en fjällvistelse där totalupplevelse, genuin fjällkänsla och ödmjukhet inför traditioner är viktigare än bara boendet, då är Värdshuset Vargen i Vemdalen ett hett tips. ­- Magnus Karlsson

Längskidåkning

>Multihelg
Idre Fjäll, Dalarna
Det finns få ställen i landet som kan erbjuda en sådan bredd som Idre fjäll. Totalt 65 kilometer preparerade spår varav hälften upplysta av elljusspår, plats för både skating och klassisk åkning längs hela systemet, och en rejäl utmaning för alla som vill ta skidåkningen ett steg längre: en av Sveriges tre skidskytteanläggningar med internationellt standard. ”Vi har tre olika slingor för skidskyttar” säger Joacim Johansson, ”men de är backiga och riktigt tuffa allihop”.

Hans favorit bland längdspåren:. ”Natursköna Burösjöspåret på 15 kilometer med utsikt mot både Städjan och Nipfjället”. Slösa inte tid på att köra bil eller gå till längdspåren. Ta in på Pernilla Wiberg Hotell med 200 meter till spåren och ännu närmare till ångbastun, kallpoolen och baren;
» idrefjall.se

Slipa formen
Kapa tid på Vasaloppet med proffshjälp
Om du någon gång funderat över hur vasaloppsvinnare tjänar pengar är svaret delvis vasaloppsläger. Det är inte alltid en vinst i Vasaloppet följs av ett fett sponsoravtal, som inom det alpina. Då är det tur att landets Vasaloppsåkare är hungriga på att kapa tider och finslipa formen. Här är dina chanser att toppa formen tillsammans med vasaloppshjältar.
Storhogna
26 – 28 november, 14 – 16 januari Hjältar: Jan Ottosson, Staffan Larsson
Tänndalen
25 – 28 november, 6 – 7 januari Hjälten: Daniel Tynell
Mora
2 – 5, december, 6 – 9, 13 – 16, 27 – 30 januari Hjälten: Staffan Larsson
Vålådalen
13 – 16 januari Hjältar: Oskar Swärd, Jenny Hansson
Mora
13 – 16 januari Hjälten:Tobias Fredriksson
Bruksvallarna
13 – 16 januari Hjältar: Jörgen Brink, Jerry Ahrlin
Mora
20 – 23 januari (tjejläger) Hjälten: Staffan Larsson
Mora
13 – 16, 20 – 23 januari Hjälten: Mattias Svahn

>Träna hårt, vila lyxigt
Storhogna, Härjedalen
Vackra och prisbelönta Storhogna är ett av landets officiella Vasaloppscenter och platsen du ska boka rum på om du vill kombinera längdskidträningen med återhämtning av det mer lyxiga slaget. Vi snackar helkroppsmassage, yoga, bassängbad, aroma- och fjällbastubad. I november brukar det ligga tillräckligt med natursnö för att dra upp de första spåren runt Storhogna, men de säkraste korten är elljusspåren i Vemdalsskalet (2,5 km) och Klövsjö (3 km). Så fort det finns tillräckligt med natursnö binds områdets fyra spårcentraler (Björnriket, Storhogna, Katrin/Klövsjö och Vemdalsskalet) ihop med två stycken förbindelsespår á sex kilometer;
» storhogna.com.

Kalla tips
Guldhoppet Charlotte Kalla vet hur hård träning och bra resultat hänger ihop. Här är hennes bästa tips till elitmotionären.
1. Teknik Studera andra duktiga skidåkare genom videoklipp på YouTube. A tt filma sig själv och utvärdera tekniken är också användbart. ”Många motionärer får fel utgångsläge i stakningen genom att de putar med rumpan för långt bak. Man måste våga lägga tyngden på stavarna i stakningen och hålla kroppen lätt framåtlutat så att man använder hela sin kroppstyngd”.
2. Bålstyrka Jag tränar mycket med pilatesboll och fria vikter. D å arbetar man med coremusklerna och tvingas till att stabilisera i varje övning. Jag brukar också träna med skivstång och bland annat göra frivändningar.
3. Våga vila Träna inte varje dag. Ta gärna en vilodag var fjärde eller femte dag om du är en flitig motionär. Kroppen blir starkare av vila och återhämtning.
4. Träna i klubb Det är lättare att motivera sig själv, och man kan få tekniktips av andra mer erfarna skidåkare.
5. Terränglöpning Spring i naturen på backiga och ojämna stigar. Löpträningen blir mer varierande och rolig! - Alexander Amprazis

Långfärdsskridskoåkning

>Inför vikingarännet
Norrviken, Stockholm
Inget går upp mot en iordningställd is om man ska tillryggalägga en mängd mil inför en tävling som till exempel Vikingarännet. Den femfaldiga vinnaren av Vikingarännet, Karolin Palmertz Cerne, från Stockholmspeedskaters har funnit sin favoritplats. ”Norrvikens sjöisbana har Stockholms bästa is för träning”, säger hon. ”Kommunen är väldigt duktig på att skala av isen så att den blir perfekt och den längsta rundan brukar vara 14 kilometer lång”. Har du inte egna skridskor kan du hyra av Sollentuna skridskoklubb som äger över hundra skridskor och pjäxor, och har öppet på helgerna mellan 10.00 till 16.00. Vanligtvis ligger banorna hyvlade till nyår eller trettonhelgen. Missa inte: Facklorna kväll den 11 februari då flera hundra skridskoåkare glider längs Norrvikens marschalprydda 3,5-kilometersbana med brinnande facklor;
» klubben.se/sollentuna_ss.

>Fruset dricksvatten
Tämnaren, Uppland
En av de första sjöar som fryser i Svealand är Upplands största insjö, Tämnaren, två meter djup och fyra mil från Uppsala. Vattnet i Tämnaren är inte bara Uppsalabornas dricksvatten (efter filtrering i Uppsalaåsen och industriell rening i reningsverket), utan också en populär sjö för premiärhungriga skridskoåkare från södra Sverige. Av landets 200 000 till 300 000* långfärdsskridskoåkare brukar de mest ivriga hitta is på Tämnaren i början av november.
*Källa: Skridskonätet (Skridsko.net) som själva har 30 000 medlemmar i Sverige. Uppgiften gäller antalet långfärdsskridskoåkare som åker en gång år eller mer.

>Klassiker med utsikt
Ånnsjön, Jämtland
När du läser detta har de första åkarna redan gjort sina premiäråk på populära Ånnsjön. Vanligtvis brukar rapporterna på Skridskonätet och Storsjöns Skridskoklubb ramla in i slutet av oktober, så även i år. Medeldatumet för isläggning är 13 november och enligt statistiken var den tidigaste isläggningen den 16 oktober 1954. Skridskoentusiaster vet att den norra delen, som är grund, brukar lägga sig först. Johan Ranbrandt, författare till boken Friluftsliv i Jämtland och hängiven skridskoåkare vet varför Ånnsjön är så populär. ”Det är en grund sjö som fryser tidigt”, säger han. ”Och så är det en fantastisk miljö med utsikt mot Snasahögarna”.

Slipade tider
Enklaste knepen för att slipa tiden på Vikingarännet enligt Lennart Gustafsson, ordförande i Sollentuna skridskosällskap
1. Ta det lugnt, slösa inte på energin
2. Trycka ifrån istället för att sparka
3. Häng med överkroppen
4. Hitta gunget och takten
5. Ta längre skär

FOTO Martin Söderqvist, Skistar, Erik Westberg, Jocke Lagercrantz & Sollentuna Kommun; Anders Sporsén Eriksson

AV Magnus Karlsson | UR Outside nr 9-2010

Tänker man kompressionsplagg i mer vardagliga sammanhang så går nog tankarna osökt till de gamla hederliga stödstrumporna som används flitigt av bland annat vårdpersonal och som kan inhandlas på apoteket för en billig penning. Syftet med dessa är att förhindra svullna underben i samband med långa och rörliga arbetspass. Faktum är att dagens högteknologiska underverk till kompressionsstrumpor har exakt samma funktion.

Man kan nog med fog hävda att det var den brittiska långdistanslöparen Paula Radcliffe som satte i gång dagens trend med knästrumpor i syfte att löpa snabbare, även om det var få av oss som förstod det då. Vi såg bara ett par vita strumpor som i ärlighetens namn såg rätt fåniga ut. År 2007 lanserade Adidas underklädeskollektionen TECHFIT Tuned Compression (läs om den i: Kläder för snabbare återhämtning). Plaggen blev snabbt populära inom en mängd olika idrotter och syns i dag på flera av deras sponsrade atleter.

Företaget hävdar att användande av plaggen skulle göra att kroppens återhämtningstid reduceras med 5,1 procent! Salomon, som är marknadsledande på utveckling av kompressionsplagg, skriver till exempel på sin på sin hemsida om t-shirten S-LAB Exo tee: ”den förbättrar syreupptaget genom att stödja bröst och överkroppsmuskulaturen” Kan det verkligen stämma? Finns det några vetenskapliga bevis som stödjer detta, eller är det bara ett dåligt svepskäl till att sälja ännu en dyr men snygg träningströja?

Den ultralöpande naprapaten och bloggaren Magnus Nilsson har under några år använt sig bland annat av Salomons Exo III calf, som är ett kompressions stöd för vaden. ”Min erfarenhet är att muskelkompression verkligen gör skillnad på distanser från marathon och uppåt” säger han. ”Men allra effektivast är det för att påskynda återhämtning och muskelrestutition. Man kan förenklat säga att det ökade trycket kring vaden/muskeln ökar det venösa återflödet, vilket innebär att borttransporten av slaggprodukter som karbondioxid och mjölksyra går snabbare. Effekten av kompressionsplaggen kan nog sägas vara i huvudsak upplevelsebaserad snarare än vetenskapligt evidensbaserad, då det ännu så vitt jag vet saknas ordentlig forskning på området”.

Myt eller fakta? Alldeles oavsett så är det uppenbart att produkterna gör nytta. Det man säkert vet är att plaggen, genom sin balans mellan mjuka partier och hård kompression, minskar vibrationer i musklerna vid rörelse. Minskade (onödiga) vibrationer i stora muskelgrupper såsom lår, bröst och rygg vid exempelvis löpning, minskar i sin tur slitage/energiåtgång. Det kan vara en av anledningarna till att återhämtningstiden blir kortare.

Sedan känns det ju skönt också. Ett par svullna vader är ju ett par tunga vader. I praktiken kanske kompressionsplaggen kan ersätta den gamla traditionen att isbada ben och fötter i syfte att snabba på återhämtningen (vilket man i en nyligen publicerad vetenskaplig artikel inte har fann vetenskaplig signifikans för).

Christer Skog, före detta förbundskapten för diverse längdskidlandslag och chefstränare vid Sportsupport Center, jämför kompressionsplaggens effekt med den man erhåller vid våtvästlöpning i vatten, och bekräftar därmed Magnus Nilssons slutsatser. ”Det venösa återflödet stimuleras och därmed förkortas också återhämtningstiden, så negativa aspekter av användandet kan jag inte se” säger han. ”Möjligen ökar risken för överträning då de vanliga trötthetssignalerna blir mindre”.

Snygga är de också. Man känner sig snabb, trycket över musklerna är behagligt och … omhändertagande. Om jag går ner 20 kilo till törs jag nog använda kläderna i dagsljus också, eftersom den brutalt tajta passformen skoningslöst avslöjar varenda skavank på kroppen.

Läs även fler artiklar i serien försökskaninen här.

AV Magnus Karlsson | UR Outside nr 6-2010 | Cykelspecial 2010

Ett glesbefolkat Sälen i fager högsommarskrud står i skarp kontrast till ett överbefolkat dito under vinterns mest intensiva ”08-veckor” och har man en , gång besökt platsen under högsäsong är det svårt att förstå att det här skulle vara samma ställe. På sommaren inser man att man, faktiskt, befinner sig i ett kulturlandskap med turisttraditioner sedan tidigt 1800-tal och man förstår varför folk valde att bege sig hit en gång i tiden. Något som kan tyckas helt obegripligt under exempelvis vecka 9. För den som i likhet med mig själv anser att vintern gör sig bäst på sommaren, har mycket att bli glad över en sommardag i Lindvallen.

I Sälen i allmänhet, och Lindvallen i synnerhet, har Skistar byggt upp sin image och affärsidé kring att vara barnfamiljernas eldorado. Att det stämmer vintertid kan vi konstatera, men hur är det egentligen på sommaren? Jodå, man har lyckats rätt bra då också, även om trängsel och liftköer lyser med sin ljuvliga frånvaro. Här kan man traska omkring bland (förvisso artificiella) fäbodvallar, våffelstugor och getter. Det mesta som behövs är öppet, servicen är lite lagom sommardåsig och det vilar något genuint mysigt över alltsammans även om man som jag, inte har några egna ungar att skylla vistelsen på.

Jag är här för att cykla. Ryktet talar nämligen om kort och effektiv downhillåkning utan långa transportsträckor och, som sagt, helt obefintliga liftköer. Som cykeldestination har Lindvallen utvecklats snabbt. För när Skistar väl bestämt sig för att satsa på något så gör man det ordentligt och cykelåkningen utgör inget undantag. Allt andas perfektion, utvecklat processtänk och grundliga affärsanalyser. Med Skistar som huvudman lämnas heller inget åt slumpen beträffande nedfarternas beskaffenhet, och trots den senaste tidens ihållande regn syns inte ett spår i form av försämrad bankvalitet.

Men överdriven nit och flit har också en baksida, och i fallet med cykelåkningen i Lindvallen visar den sig i form av att man byggt bort den spontana lekfullheten i terrängen, man har ansat, putsat och fejat så till den milda grad att backarnas naturliga variationer i princip helt ersatts med maskingrävda och perfekt doserade kurvor. Till och med North shore-banan känns trygg och säker, en insikt som normalt borde väcka viss skepsis i ett gammalt DH-hjärta. Men varför gnälla över detaljer när helheten är desto bättre? Lindvallen vill locka barnfamiljer, turister på genomresa, unga par och en lite ”snällare” cykelpublik än den man hittar i exempelvis Åre.

Nitbälten, och gällivarehäng återfinns här därför företrädesvis på åttaåringarna i bikeparken och som pittoreskt inslag på delar av lokalbefolkningen. Som nära destination för någon/några dagars utförscykling är stället perfekt. Här finns något för nästan alla och saknar du erfarenhet från utförsåkning på cykel, eller vill utvecklas vidare så finns mycket duktiga instruktörer att anlita. Totalt finns här sju downhillspår i svårighetsgrad från blått till svart, med 2010 års nyhet ”Rosa leden” någonstans i mitten, tänkt att vara något för alla. Längden på spåren 2,5 till 3 kilometer och med tanke på hur begränsad terrängen trots allt är, så har banbyggarna verkligen lyckats krama det gottaste ur varenda meter fallhöjd.

Den som söker extrema utmaningar och svårare/mer tekniskt utmanande åkning har kanske inte så mycket att hämta här, men alla vi andra har helt klart fullt upp ett par dagar. Skulle man vilja göra något annat så finns förutom ett par skateparker även en perfekt arrangerad bikepark samt en mini-bikepark med hinder där även de allra minsta cykelterroristerna kan trivas. Om jag hade egna barn med cykelambitioner (självklart skulle de ha det) vore det här vi tillbringade våra sommarsemestrar! Högsäsongen sträcker sig från 24 juni till 15 augusti, med öppna helger fram till slutet av september.

Men är stället verkligen så familjevänligt som man vill göra gällande? Och helt ärligt, hur familjevänligt kan det vara att köra downhill? Är det värt att lägga en dryg 1000-lapp per person och dag på liftkort och hyrgrejor? För att ta reda på saken anlitade jag en hyggligt cykelvan elvaåring med tillhörande morsa, tillika komplett novis på fulldämpat, utförsåkning och fullface. Jag själv ikläder mig vant rollen som besserwisser-40+ med sedan länge passerat ”bäst före datum” avseende meriter i cykelsadeln, men som gärna skryter om ”den gamla goda tiden” Således representerar vi en hyggligt schablon. mässig sammansättning av Lindvallens genomsnittliga kunder en helt vanlig sommardag.

Efter några snabba (och i mitt tycke helt onödiga) instruktioner i cykeluthyrningen så infinner sig dagens första och faktiskt största utmaning för delar av vår lilla grupp; hur i hela friden får man med sig cykeln upp i liften?! Efter en del palaver sammanstrålar vi på toppen av berget och enas om att ta det lugnt i början för att öka mot slutet. Det skulle visa sig vara det sista vi ser av varandra fram till lunch. Elvaåringen brände omedelbart och respektlöst nerför ”rodelbanan” behagligt omedveten om , att han just krossat mitt självförtroende fullständigt.

Då liftköer som sagt är mycket sällsynta och banorna relativt korta/snabba hinner man med flera repor på en dag. Det är kul, tekniken infinner sig och man vågar mer och mer ­ cyklingen blir roligare ju längre dagen lider. Framåt stängningsdags värker det i underarmarna och egot återtar äntligen sin svunna glans efter att jag lyckades knäcka elvaåringen i ett par sista desperata åk som gränsar till fulkörning, då han helt enkelt tröttnar och börjar tjata om glass istället. Sammanfattningsvis har alla haft en bra dag. Nybörjar-morsan har utmanat (och övervunnit) sina rädslor för allt som är brantare än garageuppfarter, och jag har fått mina farhågor besannade; det var INTE bättre förr!

FOTO Glenn Mattsing

Läs fler artiklar ur serien försökskaninen här.

UR Outside nr 5-2010

Topptursvecka – Lisa Englund

Bredvid sitt jobb som orderansvarig på Addnature har Lisa ägnat vintern åt hård stighudsträning och lyckades tillsammans med två kompisar klara vårens stora utmaning – Keb Classic. Vi tyckte därför att Lisa var den perfekta pryljägaren för att sammanställa en optimal utrustning för en topptursvecka i svenska fjällen. Lisa fick 20 000 kronor till sitt förfogande.

Ryggsäck Haglöfs Matrix 70 liters 2100 kr
Tält TNF Big Fat Frog 24 3000 kr
Sovsäck Marmot W’s Angel Fire Long 2200 kr
Liggunderlag Snug Pak Sleeping Mat Full Lenght 800 kr
Kängor Meindl Island Lady Pro 2000 kr
Byxor Haglöfs Rugged Fjell Pants 1300 kr
Ullunderställ Icebreaker W’s Oasis Crew 200 650 kr
Ullunderställ Icebreaker W’s leggings 200 600 kr
Strumpor Smartwool Hiking Medium Crew 195 kr
Förstärkningsplagg Patagonia downsweater vest 1500 kr
Skaljacka Haglöfs Lim Ultimate Q jacket 2400 kr
Mössa Haglöfs Fanatic Print cap 300 kr
Kök Jetboil PCS 1100 kr
Gas Primus 230g. 50 kr
Termos Primus C&H Termos 0,75l 240 kr
Vätskesystem Camelbak 2l. 380 kr
Vattenflaska Nalgene 0,5l. 120 kr
Första hjälpen Lifesystems Trek first aid kit 230 kr
Handskar Marmot Power stretch glove 250 kr
Teleskopsstavar Black Diamond Trail Back Trek Pole 710 kr
Multiverktyg Leatherman Skeletool 1000 kr
Kompass Silva Ranger 3 220 kr
Karta Fjällkartan 120 kr
Myggspray MK-19 199 kr

TOTALT 21 669 kr

Lisa har handlat på Addnature (så klart).

Prylvandring – Magnus Karlsson

Vår försökskanin, Magnus Karlsson, har för detta tillfälle fått den något otacksamma rollen att spela prylvandraren. Den där killen som har alla grejer, men som inte har så mycket erfarenhet av fjället. Så varför lyfter vi fram den typen? Jo, för att prylkillen (det är oftast killar som är prylnördar) har full koll på de senaste grejerna och var de ska köpas. För detta uppdrag fick Magnus 50 000 kronor att spendera på en komplett, teknikfokuserad utrustning för en veckas vandring runt Kebnekaise.

Ryggsäck Osprey Aether 70 2000 kr
Tält Exped Pegasus 8000 kr
Sovsäck Marmot Helium EQ 4395 kr
Underlag Exped Downmat 9 pump DLX F 2600 kr
Skaljacka Arcteryx M’s Alpa jacket 5995 kr
Mellanlager Arcteryx Covert hoody 1795 kr
Byxor Klättermusen Megin Trousers 4000 kr
Underställ Houdini Metropolis Tee 579 kr
Kängor Columbia ”daska pass” 1500 kr
Skor Salomon S-lab2 XT-Wings 1199 kr
Kök Primus EtaPower EF Trail 995 kr
Mat Real viltgryta, 90 kr , Cheesburger på burk 75 kr
Mugg Titan cup, MSR. 525 kr
Gps Garmin oregon 550 T 5175 kr
Klocka Suunto Vector HR 2695 kr
Telefon Iridium 9505 A 15250 kr
Underhållning Flytande trådlös mp3-spelare 995 kr
Vindmätare ADC Pro Silva 2200 kr
Solpanel Silva solpanel II 2000 kr
Solbrillor Oakley custom M-frame 3150 kr
Kamera Olympus u Tough 8000 4000 kr

TOTALT 69213 kr

Magnus handlade på Getout.se, Playground, Addnature.se, Naturkompaniet, Coolstuff.se och Cordland

Lättviktsvandring – Jörgen Johansson

Ingen kan snåla in på gram som långvandraren och författaren Jörgen Johansson. Jörgen fick den svåraste uppgiften av de tre (om man kan kalla det svårt att leta favoritprylar). Kraven såg ut så här: Din utrustning ska vara ultralätt och lämplig för en veckovandring i fjällen. Men du får bara använda 15 000 kronor. Det gick, nästan.

Ryggsäck Golite Jam Pack Large grå 1100 kr 900 g
Tält Gossamergear The One 3000 kr 490 g
Liggunderlag cellplast Jysk (180 X 50 X 1 cm) 50 kr 150 g
Liggunderlag Thermarest Neoair Small 1400 kr 260 g
Sovsäck Western Mountaineering Summerlite 3250 kr 550 g
Värmeplagg RAB Photon Hoody 1500 kr 500 g
Regnbyxor Marmot Essence 800 kr 150 g
Regnjacka Marmot Essence 1400 kr 200 g
Skor Salomon Tech Amphib 750 kr 750 g
Strumpor Gore Bike Wear Goretex 650 kr 120 g
Vindtröja Marmot Trail Wind Hoody 650 kr 135 g
Kök Primus Express Stove 375 kr 100 g
Kastruller MSR Titan Tea Kettle 365 kr 120 g
Plastkåsa 15 kr 40 g
Vindskydd Primus Windscreen 120 kr 60 g

TOTALT 15425 kr 4525 g

Jörgen har handlat på Getout.se, Naturkompaniet, Addnature.se och Jysk.

AV Magnus Karlsson | UR Outside nr 8-2009

Vad gör man om man bryter ryggen i en klätterolycka? Blir kitesurfing instruktör, så klart. Johan Ekroth, ägare och initiativtagare till Chohoo kitesurfingskola i Stockholm har en mycket fascinerande och inspirerande historia kring sitt företag och sin person. De flesta i den här branschen gör sin resa från ”andra hållet” det vill säga , man lever ett krickflackande liv med sol i blick och sand i håret, sedan ställer man sina flip-flops åt sidan och kryper in i den vardagsgrå kostymen och dagarna på stranden bleknar bort som vackra minnen. Johan gjorde tvärt om. Han gick från fullfjädrad byråkrat på statligt verk till heltidssatsande kitesurfinginstruktör.

Livet kan faktiskt vara ganska underbart, vilket Johans historia bevisar med önskvärd tydlighet. Personligen vet jag inte vilken fördom om surfing som föll tyngst när jag klev av Waxholmsbåten en blåsig och gråkall morgon på kajen i Sandhamn. Regnet hängde i luften, av vind och vågor syntes inte ett spår och var f-n fanns de vajande palmerna?! Jag tog sikte på en kille i surfshorts, tatuering på vaden, ring i örat och solbrillor i pannan. Jag presenterade mig såsom skribenten från Outside. Killen i fråga såg helt oförstående ut, mumlade något på franska och klev ombord på båten mot stan.

För ett ögonblick börjar jag tro att han bara varit en hägring bland det gore-tex- och galonklädda klientel som dominerar ön denna dag. En stund senare kommer en betydligt mindre båt in mot bryggan. Båten innehåller en försvarlig mängd surfprylar och en väl påpälsad skeppare iförd toppluva … Skepparen var Johan och vi skulle fortsätta till ett surfspot på andra sidan ön, till Oxudden. Där fanns nog vinden, palmerna, bikinibrudarna och solen! Min förväntan steg.

Målet för dagens grundkurs var att köra en teoridel motsvarande Discovery kiteborder program (kiteborder level 1) samt att få upp mig på brädan för ett praktiskt avsnitt Intermediate kiteborder program (kiteborder level 2). Trots lovande väderprognoser uteblev de grundläggande förutsättningarna fullständigt. Vattnet var platt, regnet strilade och brudarna hängde nog på hotellet.

Att surfa under en drake ser lätt ut. Hur svårt kan det vara ­egentligen? Rätt komplicerat, skall det visa sig. Under miserabla yttre omständigheter genomför vi trots allt ett mycket bra teoripass på en strand vars skönhet inte står karibien långt efter. Ja, bortsett från vädret då… Det är mycket att hålla reda på men Johan är en grundlig och tålmodig pedagog och jag börjar inse att devisen ”rätt man på rätt plats” faktiskt har funkat i det här fallet. Känner mig dock fruktansvärt dum när jag inte ens kan svara på de mest grundläggande frågor om hydrodynamik trots flera års seglingserfarenhet.

Förklaringen ligger i (tack Johan!) att en kitedrake är just en drake och inget segel. Förutsättningarna är annorlunda. Känner mig tafatt när jag skall försöka följa instruktioner kring säkerhet och tillämpning. Skyller på att jag aldrig ens sett den här typen av utrustning tidigare, har inget att referera till och börjar inse att jag nog inte kommer att lära mig det här på en dag. Typiskt. Det lär visst ta drygt två veckors intensivt surfande innan man har så pass bra koll på bräda, linor och sjövettsregler att man utan fara för egen och andras hälsa kan kryssa omkring på egen hand.

Jag är beredd att skriva under på det. Trots att dagens planerade praktikpass bokstavligt talat föll platt så var dagen mycket givande. Allvarligt talat, hur coolt är det inte att tänka kitesurfing när inte ens seglarna vågar sig ut från den trygga gästhamnen? Respekt! Min respekt för kitesurfarna har ökat den också och förståelsen för komplexa inlärningsprocesser har befästs. Det här vill jag gå vidare med. Sommarens intensivkurs i Marocko känns mycket lockande! Hang loose!

FOTO istockphoto.com/ hansfalk | goldenangel

Läs även Surfski – paddla med blöta fötter

AV Magnus Karlsson | UR Outside nr 12-2009

Det sägs att norrmän inte är skidåkare, utan att de åker skidor. För till skillnad från Sverige är Norge befolkat av ett skidåkande folk, som liksom inte riktigt tycks ha förstått var man drar gränsen mellan arbete och fritid. Eller så är det just det de har gjort. Att vandra längs den välkända paradgatan Karl-Johan en solig vårvintereftermiddag kan för den observante innebära en intressant studie i skillnader mellan två brödrafolk. För när svensken har bråttom hem direkt efter jobbet, så kan kostymklädda norrmän ses hasta fram med något jagat i blicken. Men målet är inte riktigt detsamma. Och längst ned på ett par norska kostymklädda ben skymtar ofta ett par pjäxor av något slag.

Svensken ska hem, norrmannen ska till skidspåret. En annan intressant socialantropologisk iakttagelse man snabbt noterar är att norrmännen i allmänhet inte lever för att arbeta, utan arbetar för att leva. Fritiden prioriteras högt och nåde den chef som beordrar övertid en fredagseftermiddag. Det är till exempel en mycket speciell stämning som råder på norska arbetsplatser dagarna innan påsk. Luften vibrerar av förväntan, snacket i fikarummet är livligt och årets ihopskrapade komptid ska användas av samtliga medarbetare. Samtidigt. ”Alla” skall på ”påsketur” Till fjäll, vidder och hytter. Fjället är fullt och staden är tom, precis så som det alltid borde vara.

Till topps!
Ett dygn i Oslo går fort. Staden är hanterbart stor, kollektivtrafiken föredömlig och sevärdheterna avlöser varandra. För att maximera upplevelsen bör du bestämma dig för vad du vill lägga krutet på. Skidåkning, party eller båda delarna? Har du begränsad budget så skulle jag rekommendera att du tonar ner partyambitionerna och fokuserar på det som ger dig mest UPK (upplevelse per krona), nämligen skidåkning i alla former. För att få bäst koll på vad som gäller i staden för stunden är ett besök på visitoslo.no ett hett tips.

En halvtimmes t-banetur (”Trikk” på norska) från city tar dig till skidanläggningen Tryvann Skisenter beläget på imponerande 520 meter över havet. Extra imponerande blir det när man noterar att Oslo faktiskt är en hamnstad. Klättringen upp förbi Holmenkollen känns i öronen och blandningen av passagerare är i sig själv väl värd resan. Här samsas kostymklädda damer och herrar på väg hem till sina fashionabla villor på Oslos ”gräddhylla” med svettfuktiga ylletröjor och ungar med snowboards under armarna.

Norges bäst bevarade hemlighet?
Oslomarka. Ett enormt friluftsområde med uppemot 2 600 kilometer preparerade skidspår(!) och i stort sett helt befriat från biltrafik. Vildmarkskänslan är påtaglig, och man undrar försynt hur stadsplanerarna kunnat hålla fingrarna i styr. Vrider du blicken söderut så ser du ner till Oslo och havet, där det nybyggda operahuset numera är en avsevärt snyggare kuliss än den tidigare tämligen sunkiga hamnmiljön. Tryvann Skisenter är för de flesta svenskar en rätt okänd historia, och skidconnoisseurerna vill knappt kännas vid att den existerar. Ändå är det Norges femte största skidanläggning, sett till antal sålda liftkort. Man räknar i genomsnitt in drygt 250 000 besökare per säsong (december­april), varav 60 procent består av barn och ungdomar under 19 år.

Åkningen erbjuder fjällkänsla och alltid någon skyddad nerfart då pisterna är fördelade i samtliga väderstreck. Fallhöjden på 381 meter imponerar kanske inte, men det faktum att du bara någon mil från Oslo centrum hittar 14 nerfarter (samtliga elbelysta), sju liftar och ett imponerande snökanonsystem gör att det mesta ändå är förlåtet en skidnödig vardagskväll. Anläggningen, med sin svenske VD Anders Vassgren i spetsen, har under de senaste åren genomgått en rejäl ansiktslyftning och det satsas stort på att behålla och utöka befintliga målgrupper, som i huvudsak består av Oslobor, svenskar från Göteborgsområdet och danskar på weekendresa.

Party, anyone?
Om du mot förmodan har några krafter (och pengar) kvar efter resa och skidåkning så är det dumt att inte utmana stadens nöjesetablissement, för här snackar vi seriös partystad, oavsett veckodag! Oslos olika stadsdelar erbjuder alla olika inriktningar och stilar på sitt nöjesliv. Trevligast är området Grünerlökka (motsvarande Södermalm i Stockholm, ungefär), även om invånarnas bohemiska image numera är just image, eftersom bostadspriserna blivit astronomiska och stadsdelen omåttligt kreddig. Hotell och vandrarhem finns i alla prisklasser, men är du stadd vid kassa och har ett öppet sinne så är en natt på Oslos för stunden hetaste femstjärniga designhotell Grims Grenka en sann upplevelse.

Interiör och service är i särklass, utan att vara fjäskig, men det som finns under stället är det verkligt intressanta! Envisa rykten gör nämligen gällande att huset står ovanpå en massgrav, innehållande kvarlevor efter ett stort antal svenska karoliner, som under Karl den XII:s ledning år 1716 misslyckades med uppdraget att inta dåvarande Christiania. Fråga personalen varför frukostmatsalen kallas för Ghostlounge, till exempel.

FOTO Tryvann skicenter

Läs fler weekendplaner här.

AV Magnus Karlsson | UR Outside nr 10-2009

Läs även: Banan vs återhämtningsdryck

Minns ni tidigt nittiotal? När män var män, kvinnorna var vackra och energibars var synonymt med PowerBar? Man behövde inte ens någon termometer då, det räckte med att avläsa hårdhetsgraden på sin PowerBar i ryggfickan. Över 25 grader och den var tuggbar, under 25 grader och den kunde tjänstgöra som byggmaterial i någon timmerstuga. Jag minns särskilt en finnmarkstur då hunger och allmän utmattning satte omdömet ur spel, så jag kastade i mig min stenhårda bar, slet upp käkarna från kakan, sköljde ner med vatten och svalde. Jag upplevde en stor tomhetskänsla i överkäken och kunde konstatera att åtminstone två lagningar följt med ner i magen. Men goda var de, våra kära PowerBars! Det har hänt en del sedan dess.

Numera kan tydligen allt kallas ”energybar”. Skillnaden i näringssammansättning mellan en hederlig gammal Snickers och en avsevärt dyrare, men marginellt nyttigare så kallad energibar, är i de flesta fall försumbar. Flera av oss har ändå på ett eller annat sätt en relation till dessa bars, oavsett om det är för att gå ner i vikt, som ett OK mellanmål, för att hålla ”väggen” borta under långa träningspass eller kvickna upp ur paltkoman en tråkig eftermiddag på jobbet. Men vad är det vi stoppar i oss? Gör energikakor nytta? Och viktigaste frågan av dem alla: Hur gott är det, egentligen? I grova drag finns det två sorters bars, de som skall hålla hungern borta i samband med diet (viktnedgång) och de som skall tillföra energi.

Innehållsmässigt handlar det egentligen mest om kolhydratinnehåll (sockret inkluderat) och proteininnehåll, och möjligtvis ännu mer tillsatser. Testet har genomförts på ett i allra högsta grad ovetenskapligt sätt, där parametrarna speglar mina personliga krav på en prisvärd och aptitlig bar att använda under såväl träning som kontorstid. Ingen större vikt har lagts på näringsinnehåll eller sammansättning. Bedömning har skett utifrån en 5-gradig skala där 1 är rätt uselt och 5 är väldigt bra. Självklart är tycke och smak olika hos olika individer, så denna lilla jämförelse skall på intet sätt uppfattas som en sanning huggen i sten.

Flapjack (cranberry)
UTSEENDE 2
KONSISTENS 2
SMAK 4
MÄTTNADSKÄNSLA 5
ÄTBARHET UNDER TRÄNING 2
KOMMENTAR Ser ut som en bit spånskiva, känns som att tugga på en uppblött bit spånskiva, men smakar bra!

Powerbar (banan)
UTSEENDE 3
KONSISTENS 5
SMAK 4
MÄTTNADSKÄNSLA 3
ÄTBARHET UNDER TRÄNING 5
KOMMENTAR Ett original är alltid ett original, även om utvecklingen hos andra märken kommit ifatt. Ska jag cykla ensam genom Sahara så väljer jag den här! Bitarna går att trycka fast på cykelramen också, vilket helt klart ger bonuspoäng.

Runes energikaka
UTSEENDE 3
KONSISTENS 4
SMAK 5
MÄTTNADSKÄNSLA 2
ÄTBARHET UNDER TRÄNING 3
KOMMENTAR Julstämningen infinner sig omedelbart, smaken av knäck och mandlar förgyller vilken grå eftermiddag som helst!

Extreme low gi (chocolate/caramel)
UTSEENDE 1
KONSISTENS 3
SMAK 1
MÄTTNADSKÄNSLA 5
ÄTBARHET UNDER TRÄNING 2
KOMMENTAR Nej, det här är ingenting man längtar efter. Ser ut som en ordinär chokladkaka, men smakar rätt sorgligt.

Maxim sports nutrition (mango/raspberry)
UTSEENDE 5
KONSISTENS 4
SMAK 5
MÄTTNADSKÄNSLA 3
ÄTBARHET UNDER TRÄNING 5
KOMMENTAR Yes! Så skall det se ut. Frisk och god smak som är lätt att ta till sig under krävande träningspass och sömniga eftermiddagar på kontoret.

Multipower nutrition meal (vanilla/almond)
UTSEENDE 2
KONSISTENS 3
SMAK 3
MÄTTNADSKÄNSLA 5
ÄTBARHET UNDER TRÄNING 2
KOMMENTAR Största baren. Imponerande kropp och extrem mättnadskänsla. Nästan omöjlig att tugga i sig under löpning och med en mättnadskänsla som kan dräpa en björn. Ta det lugnt med den här, den kräver erfarenhet och gott omdöme.

Eat natural
UTSEENDE 2
KONSISTENS 3
SMAK 2
MÄTTNADSKÄNSLA 4
ÄTBARHET UNDER TRÄNING 1
KOMMENTAR En påse nötter hopklistrad med lite honung, varken mer eller mindre. Helt OK, men inte mer.

Risenta sesamkakor (vanilj)
UTSEENDE 1
KONSISTENS 3
SMAK 4
MÄTTNADSKÄNSLA 1
ÄTBARHET UNDER TRÄNING 2
KOMMENTAR Ingen bar, egentligen. Men praktisk att ha i jackfickan under träning som ”nödraket”, om man glömt sin vanliga näring. Drick mycket vatten, annars fastnar fröna i halsen.

Snickers
UTSEENDE 2
KONSISTENS 4
SMAK 4
MÄTTNADSKÄNSLA 3
ÄTBARHET UNDER TRÄNING 3
KOMMENTAR Bästa budgetvarianten, dessutom med ungefär samma innehåll som de andra, till en bråkdel av kostnaden. Skön att hålla i handen under löpning dessutom.

Atkins advantage (chocolate decadence)
UTSEENDE 1
KONSISTENS 3
SMAK 2
MÄTTNADSKÄNSLA 5
ÄTBARHET UNDER TRÄNING 1
KOMMENTAR Inga tvivel om varför den här dämpar aptiten.

Bar-kunskap

Det finns olika sorters bars för träning. 1) De med långsamma kolhydrater som ska ätas ungefär en timme innan ett längre träningspass. 2) De som innehåller mycket snabba kolhydrater och ska ätas inför ett kortare, explosivare träningspass eller direkt efter ett tufft/långt träningspass för snabbare återhämtning. 3) De som innehåller både proteiner och mycket snabba kolhydrater och som ska intas efter ett styrkepass. Och så finns det vanlig choklad, som ska ätas i soffan. – THERESE BERGLUND, KOSTEKONOM

Läs fler artiklar om näring och kost här.