Om du har några kronor kvar av lönen, fortfarande är sugen på mer vinter och tröttnat på Sälen så är Rjukan stället för dig! Här finns ALLT och april är bästa månaden! Dalgången där byn ligger är oerhört spektakulär och här utspelades en av 2:a världskrigets mest dramatiska sabotageaktioner när norska elitsoldater under Brittisk flagg sprängde sönder tyskarnas anläggning för framställning av ”tungt vatten” (en förutsättning för framställning av kärnvapen) 1942.

Det är inte bara fantasin som skenar när vägen brutalt viker av från Hardangervidda och nedåt mot dalgången. Det är brant, jävligt brant. Faktiskt. Med piggfria vinterdäck på hyrbilen blir nerfarten längs serpentinerna en hårresande historia och Emmas uppmuntrande ”wow”, ”kolla vad brant det är” och ”Iih, det är alldeles lodrätt” i det att hon hänger med halva kroppen ut genom bilrutan i ett fåfängt försök att se ända ner i botten, mildrar inte direkt min handsvett..

Rjukan med sina drygt 2000 invånare är självaste grundklossen i Norsk industrihistoria. Allt startade med exeptionellt goda förutsättningar för vattenkraft och framställning av konstgödsel(!). Hela byn byggdes upp under 13 år i början av 1900-talet, och det är som att vandra omkring i ett museum trots att allt är på riktigt. Det mest unika med dalgången är att den är så smal och djup att solen inte når ner till botten under vinterhalvåret. När solen så i mars åter visar sig över fjällkanten så drar man till med en stadig ”Solfest” som t.o.m. sopar banan med 17:e Maj i fråga om engagemang och party! Men byn är inte bara konstgödsel, mörker och tvivelaktiga banjospelare, här finns norra Europas absolut bästa isklättring också. Naturen har varit mycket givmild med goda förutsättningar i det fallet. Här finns därför ett antal kvalificerade och välutbildade guider som kan området och isarna på sina fem.

För stressade storstadssjälar och allmänt skidsugna rekomenderas givetvis en vistelse på det i sig självt sevärda Gaustablikk Höyfjellshotell (med tillhörande liftanläggning) en mil utanför (ovanför) Rjukan med utsikt över den spektakulära Gaustadtoppen. Hotellet byggdes 1970, och inte mycket har ändrats till det sämre sedan dess. Man har medvetet valt att behålla 70-tals designen i sällskapsutrymmen och exteriör, medan rummen varsamt förädlats till mer samtida standard, utan att tappa sin charm. Hela platsen andas Norsk fjälltradition, omtanke och kvalitet. Här gör man som man alltid har gjort. Helpension med generösa buffeér och östeuropeiskt dansband är standard. Irish Coffe i baren och vårdad klädsel till middagen är självklarheter. Månskenstur med häst och släde är det närmaste du kommer det afterskiröj vi svennar vanligen förknippar med kombinationen fjäll+hotell. Jag älskar stället.

Vi trivdes, det lär du också göra. Åk dit nu. Gör det.

Användbara adresser:

• www.gaustablikk.no
• www.visitrjukan.no
• www.varmevoll.no
• www.telemark-opplevelser.no

Att lämna den varma höstdagen utanför för att åka skidor i en tunnel där temperaturen ligger på -3, känns lika självklart som att äta thaimat i Kiruna. Inte särskilt genuint alltså, men gott!

Av Magnus Karlsson | UR Outside nr 10-2008

En gång i min späda ungdom sökte jag jobb vid sjukhuset i Torsby. Minnet av orsaken till detta har förbleknat under åren, men när jag befinner mig uppe på Valberget och blickar ner på den vackra byn så minns jag plötsligt varför. Skir glesbygdsromantik slår emot mig med full kraft! Återföreningen med Torsby var dock allt annat än vacker. Något hårt träffar biltaket med ett ljudligt *BONK* i mörkret! En ölburk rullar ner på asfalten. Burken var troligtvis halvfull när den träffade bilen, kastad av en helfull yngling. Det är nämligen marknad i byn. Bara snäppet mindre viktigt än älgjakten i dessa trakter. Enligt polisen inleddes dock helgen stillsamt, endast tio ungdomar omhändertagna för alkoholbrott och åtta för fylleri …

JA, VI ELSKER… När mina fördomar om detta stycke Sverige besannats så hittar jag till slut fram till boendet och checkar in. Följande morgon släntrar jag iväg för att käka frukost. Restaurangen är i det närmaste fullsatt trots att klockan knappt passerat åtta och det pratas företrädesvis norska runt borden. Slår mig ner intill ett glatt sällskap iförda likadana träningsjackor med välfyllda grötfat framför sig. Gruppen är trevlig och lättsam att få kontakt med, men efter ett tag glider samtalet mer och mer över på pulskurvor, vallning och mellantider så mitt intresse falnar snabbt. Känner mig faktiskt ganska utanför. Alla här verkar så oerhört präktiga, vältränade och käcka. Ångrar att jag dristade mig till att skölja ner gårdagens middag med något så onyttigt som en lättöl. Jag är en dålig människa..

IN I KYLAN Skidtunneln i Torsby är en häftig skapelse. Vid en första betraktelse känns det rätt absurt att åka skidor på konstsnö i en tunnel, att man faktiskt kan träna under optimala förhållanden oavsett hur vädret ser ut på utsidan. Men varför känns det så egentligen? Ishallar har funnits hur länge som helst utan att ifrågasättas. I en förlängning kan lokala skidtunnlar förmodligen rädda svensk längdåkning från total kollaps i klimatförändringens fotspår. Ändå är det med en känsla av ”domedagstunnel” när jag kliver innanför portarna i detta tekniska underverk.

Första anhalt på min väg mot snön blir skiduthyrningen. Ett par minuters snabb och effektiv service senare är jag iförd nästa års hightech utrustning, stavarna väger mindre än en ordinär kokt med bröd. Enligt killen bakom disken är prylarna i runda slängar värda ca 10 000 kr. Jag är redo! Kliver in(!) i kylan och känner mig rätt avspänd. Vad kan gå fel? När jag efter en kvart listat ut hur bindningarna fungerar så ställer jag in pulsklockan och stakar iväg.

Planen för dagen är att köra 20 km skidor på förmiddagen för att efter lunch springa någon mil. Min enda oro är att det skall bli lite långtråkigt att snurra runt varv efter varv utan att egentligen komma någonstans. Efter första varvet vill jag byta skidor. Bakhalt och inget glid. Går därför tillbaka till uthyrningen och ber om ett par nya. Två varv senare börjar jag misstänka att det inte alls är skidorna det är fel på, utan min teknik.

En titt på pulsklockan bekräftar min oro. Av ren omtanke om min stolthet (det lilla som finns kvar..) plågar jag mig metodiskt vidare, varv efter varv. Släpper snabbt tanken på att ta rygg på de kända ansikten från världscupen som ideligen kör om mig, koncentrerar mig i stället på junioreliten. Efter att ha arbetat mig ner genom åldersklasserna så kommer en snutig grabb i sjuårs åldern upp jämsides. Innan han rycker ifrån mig så säger han med myndig norsk stämma; ”stå mitt på skidorna, så får du bättre fäste”! Skitunge.. Jag åkte Vasaloppet långt innan du ens var påtänkt, tror du inte att jag vet hur man åker lagg?! Har ändå inget att förlora, så jag flyttar fram tyngdpunkten en aning och plötsligt så fäster skidorna i snön! Sista varven går bättre, men mitt självförtroende är stukat på gränsen till utplånat..

BORTA BRA MEN NÄRA BÄST! Kan Torsby vara ett alternativ för Vasaloppsmotionären?
Torsby ligger nära de stora upptagningsområdena kring Göteborg, Oslo och Stockholm. Är man inte absolut beroende av vida fjäll och vilda vyer så är därför Torsby ur miljösynpunkt ett bättre alternativ än till exempel Härjedalsfjällen. Här finns bra boende, vackra omgivningar, extremt välordnade träningsmöjligheter, ständigt preparerade spår och ett välutrustat gym och testcenter tillgängligt för alla. Trots att tunneln är välbesökt av skidåkare i alla kategorier så blir det aldrig trångt. Stämningen är hjärtlig och hänsynsfull. Sannolikt har man världens kortaste transfer från flygplatsen också, närmare bestämt 150 meter från ankomsthall till skidtunnel! Något för Sveg och Östersund att bita i …

MAGNUS KARLSSON ÄR KONTORSRÅTTAN SOM BÖRJAR KOMMA I RIKTIGT SKAPLIG FORM. FLER RAPPORTER HITTAR DU PÅ OUTSIDEONLINE.SE/MAGNUS/

Skidtunneln var en upplevelse av närmast episka mått för en tvättäkta normalmotionär som undertecknad. Lite av skidvärldens ”Se och Hör”, faktiskt. ”Alla var där” brukar det heta i den tidningen, vilket också stämde bra in med tunneln. Massor av kända ansikten från Världscupen susade förbi i spåret. Det är högsäsong nu, och det kryllade av norska längdåkare överallt!

Det var i samband med mitt besök i Torsby som det slog mig att de flesta av dessa elitåkare är tämligen bortskämda och bortklemade. Säger inget om det, de lever i en priviligierad låtsasvärld där rätt temperatur på havregrynsgröten tycks vara viktigare än världspolitiken.. Och egoist måste man vara för att lyckas i en tuff individuell konditionsidrott. Men.. Det finns alltid någon som håller upp en dörr, bär skidorna, ställer fram frukost och plockar fram en torr tröja efter avslutat träningspass… OK, jag kanske är lite avundsjuk, men jag kommer inte att imponeras lika mycket längre när någon landslagsåkare myndigt förklarar att dom minsann tränar 800 timmar om året (hur många timmar om året tillbringar du själv på jobbet..?).

Då insåg jag vad ”Weekend Warrior” egentligen står för. I mitt fall innebär det att efter avslutad 70 timmars vecka på jobbet kliva in i bilen, köra 40 mil på fredagkvällen, träna dubbla pass på lördagen för att sedan köra 4o mil tillbaka hem igen under söndagen. Det är ”Passion for Sports”! Att vara en weekend warrior är något fint, något att vara stolt över. Och vi är många!

Näste vecka tänker jag ha synpunkter på köttkonsumtionen i samhället.

Watch out !

Jag har alltid haft en stark övertygelse om att själen vandrar vidare från liv till liv, och att ditt kommande livsöde starkt påverkas av dina handlingar i ditt nuvarande. Faktum är att denna övertygelse i bland hindrat mig från att slå folk på käften, dels för att jag vet att en sådan handling dels drabbar mig själv onödigt hårt och dels för att jag vet att vederbörande får sitt straff tids nog ändå…

Men beträffande mina känslor för ansvariga inom Värmdö kommun är det tveksamt om denna övertygelse är nog.. Finns det någon övre gräns på straffskalan för dessa nidingsdåd som jag just blivit utsatt för? Jag tvivlar.. Som vän av ordning kommer detta att resultera i en insändare i lokalbladet, var så säker! Vad har då hänt, som kan få en fridsam kille som mig att ilskna till så till den milda grad frågar sig säkert den trogne läsaren? Jo, någon har valt att avverka mängder av skog längs Värmdöleden (en mycket vacker vandringsled tvärs över Värmdö, som gjord för MTB) utan att ta hänsyn till ledmarkeringar och stigar. Skandal! Jag kommer alltså cyklande helt fridfullt, med favoritmusiken i lurarna och tankarna på helt annat håll, med blicken fäst ett 10-tal meter framför framhjulet längs (hittills) välkända stigar. Efter en stund är det något som inte stämmer, jag vaknar upp ur min behagliga drömvärld och inser att jag inte alls känner igen mig längre.. Problemet är att jag inte ens minns när det välbekanta upphörde. Börjar trampa tillbaka, hittar stället men kan ändå inte riktigt förstå vad som gått snett.. Börjar om igen , bara för att strax konstatera att stigen/markeringarna försvunnit på grund av skogsavverkning.. Har plötsligt ingen aning om åt vilket håll jag ska ta vägen, terrängen är helt olik sig. Skandal! Här propagerar man för att folk skal ta sig ut i skog och mark, att det skall motioneras och jag vet inte vad, sedan beter man sig på det här viset! Va f-n…

På väg hemåt längs samma väg jag nyss cyklat börjar det att regna också.. Bra. Tack, bussigt. Vid vägkorsningen (varför kommer det alltid massor av bilar i rad när man skall korsa en väg, för att sekunderna innan och efter vara helt tomt?) lossnar sulan från min cykelsko när jag skall vrida loss foten ur pedalen. Jag faller därmed föga graciöst till vänster ner i en åker. Sulan sitter snyggt och prydligt kvar i pedalen, medan det som är kvar av dojjan känns som en bättre moccasin.

Vänta bara, här skall skrivas insändare, var så säker!

Mina egna misstankar om benhinneinflammation har bekräftats och diagnostiserats. Det tråkiga är att det krävs minst tre veckors vila från löpningen, det positiva är att jag redan avverkat två av dom veckorna. Samtidigt har avsaknaden av löpning givit mig möjligheten att cykla mer, ett faktum jag utnyttjat flitigt.

Jag har fått en ny hjälte också, min sjukgymnast Pär Mattsson vid ”MåBra Hälsa” i Mörby!

I åtta års tid har jag från samtliga terapeuter/läkare/experter (jag har besökt några stycken..) fått höra att min onda högeraxel varit i princip obotlig och att alla former av belastning och ansträngning absolut skall undvikas. Hoppet var således inte särskilt stort när jag för första gången träffade herr Mattsson. Döm om min skepsis när han tvärt emot alla odds ger mig ett tufft styrkeprogram för sagda axel! Allt tidigare prat om ”mjuk vattengymnastik” och andra mesigheter var som bortblåst! I dag, ett par veckor senare, utför jag relativt obesvärat djupa armhävningar och smärtan blir mindre dag för dag. Se där; ett lysande exempel på ”civil olydnad” när den är som bäst. Heja Pär, du e bäst!!

I övrigt synes mig livet denna ovanligt vackra sensommardag betydligt ljusare/trevligare än på länge. Själen har fått ett härligt tillskott av näring och den spontana glädjen över att finnas till är i allra högsta grad påtaglig. Hösten blir ingen Sisyfosvandring i år, den saken är klar .

(PS: 98 – 12 = 86 kg!! )

Upplever att det här med träningsstrategi inte är helt lätt heller, hittills har jag kört mest på känsla och gott humör, men börjar misstänka att det inte funkar så bra längre – trots allt.

Skit dag.

AV MAGNUS KARLSSON | UR Outside nr 6-2008

Så snart jag kom på fjellen fick jag liksom ett nytt lif, och det var såsom en tung börda tagits af mig!
(Carl von Linné)

Som gammal idrottsman (jo, jag vill gärna hävda att det var så) har jag lärt mig att det man gör ­ det gör man ordentligt! Så när kroppen slutgiltigt sa ifrån till följd av misskötta skador och skavanker byttes en satsning ut mot en annan. Blev jag ordinerad vila så skulle jag också vila. Men jag skulle inte bara vila, jag skulle ta mig fan bli världsmästare i vilning! Satsningen mot världstoppen (eller botten..) inleddes ambitiöst. Sportdryck byttes raskt ut mot folköl, pastan mot potatischips och cykeln mot soffan. Kroppens endorfinbehov krävde fortfarande sitt och Eurosports sändningar från Tour de France blev min drog.

Ganska exakt 10 år senare sitter jag i bilen på väg norrut. Jag behöver hitta motivation till ny och bättre livsföring och få en spark i baken. Ambitionen är (som vanligt) att komma i form och gå ner några kilo. För vilken gång i ordningen minns jag inte, men nu är det allvar! Exakt vad som knuffade upp mig ur soffan den här gången kan man spekulera i, men en allt mer vältränad och hälsomedveten fru (typiskt begynnande 40-årskris om du frågar mig..) i kombination med tilltagande oro för att kanske lämnas till förmån för någon yngre och mer atletisk förmåga, bidrog säkert.

Målet för min fysiska resa var Hotell Tänndalen och ”Sport supportcenter” i Funäsdalen. Jag behövde en nystart, men jag ville göra det ordentligt den här gången. Målet för min mentala resa var dock ännu något diffus, men innan helgen var över skulle mina fritidsvanor förändras drastiskt. Föga anade jag vad som komma skulle. Dagarna i soffan var räknade, sanna mina ord!

Att ön dras med ett delvis berättigat dåligt rykte är fullt förståeligt, men för den naturälskande Outside-läsaren finns otroligt mycket att hämta. Den senaste trippen har jag i huvudsak ägnat åt löpning/vandring längs lederna i bergen. Att avnjuta sin lunch-Powerbar på dryga 2000 meters över havet och utsikt över Teneriffa är inte fy skam! Klimatet på GC under sommare är helt perfekt, det är varmt (bitvis hett) men pga ständig vind från Atlanten upplevs värmen aldrig som besvärande, inte ens mitt på dagen.

Vill man ha max utbyte av ett par aktiva charterveckor rekomenderas (om man bor på södra GC) att kontakta öns absolut bästa och mest kunniga cykelbutik/uthyrare/äventyrscentral/guide, ”Free-Motion”. Ligger centralt mitt i Playa Del Inglés. Vill man inte släpa på egen cykel så finns det att hyra här, i alla kategorier. Gemensamt är att grejorna håller mycket hög klass rakt igenom (Cannondale).

För den som framåt hösten är sugen på att testa resultatet efter sommarens aktiva(?) ledighet så kanske ett nätt litet terränglopp över 70 km kunde vara något? Den 18/10 arrangeras ett bergslopp (löpning) tvärs över ön, där öns högsta punkt skall passeras på vägen ner mot målet i Las Palmas. Eftersom det är en minikontinent man springer på så passeras ett antal klimatzoner under vägen och en mycket krävande dag under solen garanteras! Skulle någon vara intresserad av att delta så kan ni höra av er till mig så hjälper jag gärna till med att förmedla kontakt direkt med arrangören. Deras hemsida kan vara lite knölig för den som (liksom jag) saknar goda kunskaper i spanska..

www.free-motion.net

www.burbujita.com

Hasta luego!

Bortsett från det så njuter jag av fantastisk traillöpning i bergen, fullt i klass med de bästa lederna i alperna! I bergen på dryga 2000 meters höjd är det svalt, vackert tyst och tomt. Kontrasten mellan gyttret här i Playa Del Inglés är enorm. Jag längtar upp, hela tiden!

Hasta La vista!

Det var alltså återigen dags för det årliga ”segla/simma/surfa/vadfansomhelstbaravikommeröver” projektet till Åland. Vi har hållit på sedan 2005. Varje år har något mer eller mindre force majeur betonat kommit emellan oss grabbar och drömmen om att korsa havet. OK, förra året var ett undantag. P.g.a att kompisen (vars båt vi avsåg att nyttja) ämnade bli pappa för första gången i sitt liv, mitt under seglingssäsongen, och efter noggrant kalkylerande kommit fram till att det nog var läge att prioritera den tilldragelsen. Om inte annat var det med facit i hand ett klokt beslut i fråga om framtida förtroende från hans hustru..

Nåväl. I år kunde som sagt inget gå fel. Vi hade t.o.m lyckats planera semestrarna utifrån årets evenemang. Först upp till Arholma, sova några timmar innan vi gav oss ut på det stora äventyret! Fulla av (enbart) tillförsikt drog vi i oss en stadig pastamiddag ombord innan det vankades tidig kojning för att kunna komma iväg med morgonbrisen (alla riktiga sjömän gör så). Det var då början till 2008 års ursäkt uppdagades. Kylskåpet var varmt.. En lätt känsla av panik spred sig ombord, och ganska snabbt konstaterades att batterierna var tomma. Fanns inte ens tillräckligt för att dra runt startmotorn. Beslutet att ställa in var lika självklart som enhälligt. Trist, absolut. Klokt? Ja, enligt sjöfartsverket. Enligt oss ombord? Tja, jag vet inte.. På ett sätt får man vara glad att vi inte kom i väg i år heller, för man har ju hört talas om vilka gruvligheter som väntar toppatleter och äventyrare som efter år av slit och vedermödor äntligen nått sitt stora mål. Tomhet. Varken mer eller mindre. En enda stor och tom känsla av ”jaha- och nu då?”. Vem vill ha det så egentligen? Bättre då att lyss till den sträng som brast och att alltid (på nytt) spänna sin båge!

Ytterligare en erfarenhet kan adderas på pluskontot och nästa år då djä..