AV Doug Schnitzpahn | UR Outside nr 3-2011, I värsta fall

Den 3 maj, 2010, började jag skråa upp för Oscar Peak, nära mitt hem i Terrace, British Columbia. Det är ett område där det sällan åks skidor. Jag åker skidor på fjället mer än 120 dagar varje år, och 30 till 50 av de dagarna är jag själv. Förhållandena verkade vara perfekta eftersom det hade kommit tung och våt nysnö som stabiliserats av kallare väder.

Jag gjorde tre eller fyra svängar. Det kändes stabilt. Efter tio svängar såg jag hur ytsnön runt omkring mig började röra på sig. Jag flyttade mig till höger, mot en klippvägg, för att komma bort från slasket. Sedan började snön smälta som stearin omkring mig. Jag försökte åka neråt och till vänster, men jag hade inte tillräckligt med fart.

Lavinen kom emot mig med full kraft och drog med sig skidorna under mina fötter. Jag drog i snöret på min Snowpulse, en lavinryggsäck med inbyggd airbag, som jag har åkt med varje dag de senaste två vintrarna. Airbagen blåstes upp runt mitt huvud likt en gigantisk kudde. Det var en betryggande känsla. Sedan drogs jag med av lavinen. Himlen försvann när jag begravdes av snömassorna.

Lavinen förvandlades till ett öronbedövande, pulserande dån. Jag kände hur min vänstra skida körde på något och fastnade. Jag trodde att jag skulle klyvas på mitten. Men då bröts skidan av och jag drog ihop fötterna. När min skida fastnade gjorde motståndet att jag kantrade. Jag låg fortfarande på rygg, men åkte nu med lavinen i full fart med huvudet före. Jag slog i något och började hjula.

Jag är fortfarande övertygad om att jag hade spräckt huvudet om det inte hade varit för airbagen. Det gick fortfarande fort utför, men kudden hade dragit upp mig till ytan. Jag måste ha kanat åtminstone 500 meter nerför en brant, drygt 45-gradig ränna. Lavinen började röra sig långsammare och lägga sig. Jag visste att det här var det farligaste skedet, då man kan bli begravd. Plötsligt kom en ny våg.

Den slog hårt emot mig och jag började simma och sparka med den andra skidan för att försöka stanna ovanför ytan. Jag åkte under igen, men airbagen drog upp mig. Då kom en tredje våg. När lavinen hade lagt sig var jag begravd i sidled med huvudet och den vänstra axeln ovanför snön. Mitt högra ben var begravt och satt fast i en söndrig skida. Vänster ben och höger fotled var definitivt skadade men det verkade inte som om något var brutet.

Jag tog fram min spade ur ryggsäcken och grävde ut mig på några minuter. Att ta sig tillbaka till bilen var svårare. Kravlande och snubblande gled jag med stöd av stavarna på min enda, trasiga skida. Det tog mig över sex timmar att ta mig tillbaka, trots att det bara borde ha tagit en. Jag hade en SPOT-nödsändare som jag hade kunnat trycka på för att kalla på hjälp, men jag kände ett stort personligt ansvar för det som hänt.

Jag tycker fortfarande att det är genant. Jag är inte stolt över att jag fastnade i en lavin. Men airbagen räddade mitt liv och jag kommer definitivt aldrig att åka skidor utan den. I juli återvände jag och hittade min mössa. Ytterligare en stor, våt lavin hade sopat ner den till botten på dalen och den hade kommit fram när snön smälte.

Läs även övriga artiklar ur ”I värsta fall”
Ensam, med bruten mast, på ett öppet hav En tonårings berättelse, Hjälmrevolutionen Att åka med hjälm i backen eller inte, Livet från ett annat per spektiv Vad är ett par ben mindre?, Tillbaka i sadeln Att överleva Tour de France, I käftarna på en isbjörn Svalbard är vackert ­ till dess det börjar röra på sig, Stekta ägg Ibland är man sin egen värsta fiende, Mäktiga machetes Nigerias talibaner använder stora knivar

AV Eric Wagner | UR Outside nr 12-2009

Klicka här för att förstora bilden till höger och läsa bildtexten.

Om du berättar att du varit med om en lavin kommer de flesta höja på ögonbrynen och säkert bjuda på en öl. Men inte Robb Larson. ”Jag har hört många hemska berättelser”, säger Larson som är ingenjör och professor vid Montana State University i Bozeman. ”Men de innehåller inte mycket användbar data. Jag är mer nyfiken på vad som händer med en mänsklig kropp, i detalj. Är det som att bli träffad av en lastbil eller en snabb moped?” För Larson är dessa frågor inte bara kul funderingar; de är hypoteser. För att testa hypoteserna köpte han en testdocka, döpte den till Homer och skruvade fast en mängd mätinstrument.

När ovädret drar in över Bozeman är Larson snabbt ute med Homer för att placera honom i backarna innan patrullen spränger laviner. Homer dras med och Larson fiskar upp honom längre ner. Sen bär han tillbaka honom till labbet för att diagnostisera hans digitala skador och demoleringar. I dagsläget har Larson samlat data från två säsonger och hoppas att det ska kunna resultera i bättre säkerhetsutrustning i framtiden; förfinade hjälmar och välutvecklade nackskydd. Och Homer, ja, han hänger i. ”Han klagar inte mycket”, säger Larson.

FOTO istockphoto.com (6)