I tisdags kördes Vertikalen i samma område som sprinten. Vertikal är helt enkelt ett race snabbast upp till mål. Ingen utförsåkning. Snabbast bland herrarna var favoriten Kilian Jornet Burgada, Spanien. André Jonsson och Björn Gund var drygt tre minuter efter katalanen vilket gav plats 25 för André och 27 för Björn.
”Det var för kort. Jag hade precis kommit igång när det var dags för målgång”, sa Björn Gund.
Vertikalloppet var helt riktigt ovanligt kort, bara drygt 500 höjdmeter. Normalt är det närmare 900 höjdmeter. Idag får åkarna i alla fall tillräckligt med höjdmeter. Då körs det individuella loppet.

FOTO: Anders Burman

UR Outside nr 6-2009

Efter den brutala klättringen upp till byn Radda, med bara tio kilometer kvar, var jag nära att gå in i väggen, utan känsel kvar i benen. Sedan hörde jag hur publiken hejade: mama, papa och dotter i knästrumpor. ”Bravo!” ropade de. Jag började nästan , snyfta av tacksamhet. Av de nästan 3 000 cyklisterna i det tolfte årliga Eroica, en klassisk, gammalmodig cykeltripp som går upp och ned för kullarna i Toscanas Chiantiregion, måste jag ha varit en av de allra sista. Hela hejarklacken, dessa långsamcyklisternas skyddshelgon, utom dessa tre hade lämnat sina posteringar. Jag fick nya krafter. Strax därefter störtade jag nedför ännu en djävla grusbacke.

-> ARTIKELN FORTSÄTTER, KLICKA PÅ SIFFRORNA NEDAN FÖR ATT BLÄDDRA VIDARE.

AV Emma V Larsson | FOTO Fredrik Schenholm | UR Outside nr 6-2009

Vid första anblicken tycks ön stillsamt vila i det blå. Den italienska solen speglar sig i Tyrrenska havets vågor, som med ett behagligt skvalpande smeker öns svarta stränder. Men den sköna medelhavslunken för oss bakom ljuset ­ Stromboli vilar sällan. Vulkanen uppträder med hänförande utbrott av jordens innandöme, var 20-30 minut. Vi tar båten från Siciliens Milazzo under den tidiga morgonen, med riktning mot nordkusten och Stromboli. Under färden, som tar cirka tre timmar, passerar vi några av de eoliska öarna, Strombolis systrar. En del av dem är bebodda, andra inte.

År 2000 blev de eoliska öarna hedrade med en plats på UNESCOS Världsarvslista. Öarna var viktiga handelspunkter redan innan Romarriket grundades. På 500-talet f Kr kom grekerna och tog vara på vulkanöarnas tillgång på obsidian ­ stelnad lava. Öarna tillhör Sicilien och dess säregna natur lockar många turister under sommaren. Båten lägger till vid en liten pir. Strombolis svarta stränder skimrar i solljuset. Vulkanen reser sig som en väldig jätte i bakgrunden, cirka 900 meter över havet. Själva ön är bara två kilometer i diameter.

Trånga gränder och dovt muller
Det vimlar av folk vid piren. Vi tar oss igenom myllret, börjar vandra uppåt mot byn. På vägen träffar vi Quadro, öns förre borgmästare. I dag bygger han båtar. När vi kommer gående står han precis och målar ett skrov. Hans kläder är fläckiga av färg, men hans hår och skägg är vitt. Ansiktet är vänligt fårat och huden djupt solbränd. Han hälsar oss välkomna till ön.
- Jag heter Quadro, berättar han och ler stort.
­Det är för att han har ett så fyrkantigt ansikte, inflikar hans vän som står bredvid och hjälper till med målandet.

Efter en stunds småprat fortsätter vandringen upp mot byn. Vi strövar genom Strombolis trånga, nötta gränder, mellan vita fasader och nedhängande blommande trädgrenar. På gatan susar blåfärgade trehjulsbilar och en och annan vespa förbi. Någonstans ovanför de slingrande gatorna mullrar det dovt från bergets innandöme. På byns torg ståtar en gammal, gulfärgad kyrka och en restaurang. Platsen bjuder på en svindlande vacker utsikt över det Tyrrenska havet. Inte långt från kusten ser vi ett litet berg med en fyr på. Det är en gammal vulkan som för tillfället vilar från sina vildsinta utbrott. Restaurangen serverar en god italiensk lunch i angenäm skugga. Vrålen från Strombolis topp tycks göra utsikten än mer hänförande.

Vandring till toppen
Klockan 14:00 träffar vi Mario och hans hund Pelèe. Mario jobbar som guide på Stromboli. Ön är en av världens mest aktiva vulkaner och den vandring som vi nu ska göra, kräver viss försiktighet. Strombolis topp gör sig allra bäst under kvällen. I mörkret syns lavans heta flöde mycket bättre. Mario visar vägen till sin lilla butik och utrustar oss med vandringskäppar och hjälmar. Sedan bär det av. Vandringen går genom ett rikt buskage av gröna växter och träd. Leden består av en slingrande stig och vandringen är enkel. I kulisserna vilar det djupblå havet. En liten del av Medelhavet, som kanske är som mest turkost just här.

Efter 400 höjdmeter är det stopp för den som inte har någon guide. Vandringen på Stromboli är reglerad på grund av faran vid toppen. Öns poliser vill ha en god överblick av alla som finns nära toppen om ett större utbrott skulle inträffa. Redan på den här höjden tar omgivningen andan ur mig. Utsikten och naturen är säregen och vild. Blåsten tar vid och den gröna vegetationen blir glesare för varje höjdmeter. Tystnaden bryts av ett enormt vrål från vulkanens topp. Hela kroppen vibrerar med bergets djupa mullrande. Mario föreslår att vi ska ta på oss jackorna, det kommer att bli lite kyligare nu.

Förförisk urkraft
Vandringen pågår i nästan två och en halv timme. På 700 meters höjd stannar Mario upp.
­Nu är det dags att sätta på oss hjälmarna. Vi närmar oss de aktiva kratrarna, säger han.
Spänningen går nästan att ta på. Vid bergets krön ser vi plötsligt vulkanöppningarna, de så kallade kratrarna. De sprutar ut ånga och svaveldioxid. Inom bara ett par minuter formligen exploderar en av kratrarna och sprutar ut lava flera hundra meter upp i luften. Vi står bara 300 meter från ett enormt naturfenomen. Vi sätter oss ner i något som fungerar som skydd för både vinden och vulkanen. Solen är på väg ner och klär himlen i sköra färger. Mörkret faller.

Ju mörkare det blir, desto mäktigare blir vulkanens skådespel. Jag släpper inte kratrarna med blicken och förförs av urkraften i de explosiva utbrotten. Det är en gammal skapelseprocess. Just så här har jorden utvecklats under miljoner år ­ till den jord vi går på i dag. Glödande lava tycks sätta eld på himlens svarta slöja. En urkraft arbetar i vulkanens innandöme, nyckeln till allt liv. Det är hänförande vackert. Något inom mig vill få mig att gå närmare, att röra. Men att gå nära vore förödande. Bara några meter bort nästan glöder marken av hetta.

Middag på italienskt vis
Efter ett par timmar är det dags att gå. Vandringen ner sker i det svartaste av mörker och vi navigerar oss nedför berget med pannlampor på huvudet. Vulkanens klanglösa dån tonar bort allt mer för varje steg. Mario visar oss sin favoritrestaurang. Vi dricker varsitt glas av dessertvinet Malvasia delle Lipari, som produceras här och är det mest kända vinet från de eoliska öarna. En stenugnsbakad pizza blir ett perfekt avslut på en äventyrlig dag som denna. Bortom gatorna, bortom byn, får den gamla vulkanen ännu ett utbrott. Det mullrar dovt i bakgrunden till tonerna av italiensk musik, avspända samtal och skratt.

RES HIT
Båtar går dagligen till Stromboli, både från Sicilien och Napoli: Uscita Lines; usticalines.it, Siremar; siremar.it. Om du vill ta dig upp till de spektakulära utbrotten måste du anlita guide: Magmatrek; magmatrek.it

GLÖM INTE
Det är värt att släpa med stativet till kameran. Det blir mest spektakulärt att se utbrotten på kvällen när det är Mörkt och lavans röda glöd lyser tydligt.

Se vulkanutbrottet på film

Jag var trött i kroppen redan innan jag gav mig av från Grenoble. Jag hade spenderat min ”vilodag” med snörda löparskor och spring i benen.

Mina guider, en vasaloppsfantast som erbjudit mig boende och hans son vände när stigningarna började 25km sydöst om Grenoble och med en dunk i ryggen önskade han mig all lycka, hans son poserade med mig för ett foto. Jag började stigningen från 250möh i ett fantastiskt landskap. På var sida om vägen reste sig höga klippor och solen värmde, jag befarade att det skulle bli tungt om temperaturen steg till 25 grader som dagen innan.

Guiderna

Det är en snäll stigning från grenoble upp til Col du lautaret, går sällan över några grader, men den är lång. Jag cyklade 60km i uppförsbacke och till och från tryter motivationen. Då tar man en paus, mumsar på lite kakor och nötter, tittar sig omkring, konstaterar att det är ett utmanande landskap, biter ihop och sen fortsätter man, ett hett tips.

tillbakatitt

Jag möttes av idel glada tutningar och vinkade husbilstyskar, sånt hjälper. Jag malde långsamt upp för backarna, de tycktes ändlösa, varje krön, skymdes som bekant nästa krön.Vädret mulnade lite när jag passerade tusingen och topparna, vissa strax under 4000 möh doldes beslöjade. Där uppe ligger snön fortfarande tjock och seriösa skidentusiaster ger sig i bra väder ut på turer i området. Jag passerade La Grave, kort paus som accompangerades av ett lätt regn, det balanserade klättersvettningar.

Jag började känna tröttheten komma an med 5km kvar till Col du lautaret och det gick inte fort, inte alls,  när jag stönande besegrade det sista krönet på vägen upp. Jag hade nog snittat 6-10km/t, i den hastigheten ta 60km sin tid.

Gamla TdF cyklar - Col du lautaret

Jag kostade på mig en kaffe, två faktiskt, för man fick en liten kaka på köpet i baren på det fyrstjärniga. Jag klädde mig sen varmt och störtade ner de sista 30km till Briançon. Jag sprudlade av glädje, det gick rasande fort. Jag jublade. vädret sprack upp och jag anlände med sju-solen i ryggen till Briançon.

Nästa etapp, Briançon-Turin erbjuder några riktigt bra utförslöpor och jag ska passa på att kolla bromsarna och rikta hjulen innan jag ger mig av.