AV Michael McRae | FOTO Hamid Sardar | UR Outside nr 3-2011

Om man möter någon som strövar omkring i Mongoliets enorma och förbjudna bergsregion Ulaan Taiga, är det rimligt att anta att den personen antingen är en smugglare, boskapstjuv eller bandit, och förmodligen beväpnad.

Denna laglösa vildmark, vars namn löst översatt betyder ”Röd skog” sträcker sig utmed den nordvästra gränsen till den ryska republiken Tuva. Trots att området en gång i tiden regelbundet genomkorsades av tsaatan-folket, renskötande nomader som jagade, samlade mat och vallade sina djur där (och själva sysslade med lite boskapstjyveri och smuggling), så slängde de mongoliska myndigheterna ut allihop för ungefär 30 år sedan och förbjöd tillträde till regionen, förutom för personer med specialtillstånd.

Men det struntade de kriminella gängen i Tuva i, och deras räder över gränsen har bara fortsatt. Tsaatan-folkets traditionella hemvist -­ vilken existerar både som en fysisk plats och en parallell andevärld som schamanerna kallar ”De mörka skyarna” ­ har idag förvandlats till ett farligt ingenmansland där det är vanligt med skottlossning mellan soldater till häst och desperados från Tuva, särskilt utmed en ökänd led som korsar gränsen vid det heliga berget Uma Tolgoi.

Det här området var målet för vår expedition. Vi skulle bli ett stort team på 23 personer och 38 hästar, ledda av Hamid Sardar-Afkhamis, en elegant, 44-årig iransk-amerikansk akademiker och dokumentärfilmare som delar sin tid mellan Mongoliet och Paris. Sardar, som var kosmopolitisk och hade många kontakter, hade vuxit upp i en priviligerad familj i Iran när landet fortfarande styrdes av monarken Mohammad Reza Pahlavi.

Efter revolutionen 1979 flydde hans familj först till Frankrike och sedan till USA där han gick på privatskolan Choate Rosemary Hall i Connecticut. Men i Mongoliets extrema ödemark är han hård som stål. En riktig Indiana Jones, komplett med sliten Stetsonhatt på huvudet. Han har doktorerat i sanskrit och tibetanska studier på Harvard och har varit praktiserande buddist i nästan 25 år, vilket fått honom att anamma en rigorös tantradisciplin som kallas Dzogchen.

Sardars upptäcktsresor har fört honom till Mongoliets och Tibets mest avlägsna hörn för att undersöka ockulta mysterier i Centralasiens övernaturliga landskap. Han ser de här krävande odysséerna som religiösa pilgrimsresor, eller ”buddistiska äventyr” med syftet att omfamna fara och rädsla som en väg till ökad självmedvetenhet.

Under 1990-talet gjorde till exempel han och författaren Ian Baker upprepade räder in i Tibets fem kilometer djupa Tsangpo Gorge för att utforska ett hemligt område som kallas Pemako. De hittade aldrig dess legendariska innersta helgedom, men efter att i flera veckor ha slagit sig fram genom en djungel full med blodiglar, hittade de ett dånande vattenfall som det hade ryktats om i över hundra år.

Upptäckten skapade stora rubriker över hela världen (”Upptäcktsresanden hittar svåråtkomligt paradis i världens djupaste ravin”), men enligt Sardar missade uppståndelsen poängen med en religiös pilgrimsresa, vilken helt och hållet handlar om den inre resan. Jag träffade Sardar för första gången i Nepal 1999 och senare reste jag med honom i Tibet.

Efteråt höll vi bara sporadisk kontakt och den upphörde nästan helt efter att han flyttade till Mongoliets huvudstad Ulan Bator 2002 för att starta ett kulturellt utbytesprogram för amerikanska universitetsstudenter. Även efter att han upptäckte sitt kall som filmskapare och etnografisk fotograf, förblev han i mina ögon något av ett mysterium. Hans första tre filmer vann första pris på Banff Mountain Film Festival och hans stora, platinafärgade fotografier kan kamma hem upp till 35 000 kronor på konstgallerier i Paris.

Han inspireras av Edward Curtis, som fotograferade de stora indianstammarna i västra USA, och har tagit på sig uppdraget att visuellt dokumentera Mongoliets nomadfolk innan de försvinner in i det tjugoförsta århundradet. Att förse grupper som vår med utrustning och mat, och driva ett exklusivt tältläger kallar han för sin ”sommarhobby” även om han säger att det också är ett ”smart sätt” att uppnå sina mål.

Vi skulle vara bland de första västerlänningarna som utforskade Ulaan Taiga sedan Mongoliet drog tillbaka Järnridån i slutet av 1980-talet. Expeditionen som han föreslog var en utmanande, två veckor lång resa till häst, som började vid hans isolerade läger väster om Chövsgöl-sjön i en dal där stäppen möter taigan. Sedan skulle vi rida till ett tsaatan-läger med tipis, där vi skulle möta en schaman och flera jägare och ge oss in i en skuggvärld bebodd av björn, hjort och vargar … och tsaatanernas förfäders andar.

Schamanen var den enda som visste vägen och han skulle spå vår rutt för att undvika faror. Vårt mål ­ i alla fall ur ett geografiskt perspektiv ­ var att genomkorsa Ulaan Taigas högland, där marken var porös av torvmossar, sjöar och åar omslutna av skogsbeklädda berg. Fem stora floder mynnar ut här, vid porten till De mörka skyarna, vilket Sardar beskriver som ”en skymningszon av ljus, ljud och röster”.

Efter en vecka till häst skulle vi etablera ett basläger vid foten av Uma Tolgoi, som representerar jordmodern i tsaatan-folkets kosmologi. Där skulle vår schaman gå in i ett tranceliknande tillstånd för att fråga andarna om råd och be dem beskydda oss. Som avslutning skulle vi fira med cigarrer, konjak, varma bad och massage vid Sardars läger, innan det var dags att åka hem, klarsynta och renade från våra neuroser.

Klicka på siffrorna nedan för att fortsätta läsa artikeln eller läs även Fyra helvetesnyanser av brunt om paret Sundströms ritt över Patagonien eller Landet med de människoslukande träsken om Dean Kings vandring på historiska mark i Kina.

AV Olof & Petra Sundström | UR Outside nr 10-2010

Utdrag ur Outsides marsnummer
Det kom ett samtal till redaktionen
OUTSIDE: Glenn
OLOF SUNDSTRÖM: Tjena. Det här är Olof Sundström. Jag som har gjort en del kul grejer [segling till Nya Guinea, fartrekord på hoj mellan Kapstaden-Kairo och Seven Summits på skidor!] tillsammans med Martin Letzter.
Hej Olof! Har ni nya hyss på gång?
Japp. Jag och och min fru [Petra Sundström] tänker korsa Patagonien med häst. Är ni sugna på ett reportage?
Jo, det skulle väl kunna var intressant, men … tänker ni klättra med hästarna över Anderna?
Ja, vi ska försöka hitta en skaplig väg över bergen.
Har ni läst Mikael Strandbergs bok? Han har gjort den resan, och det var … tufft.
Nä, det måste jag göra.
Ja. När drar ni?
I morgon
I morgon! … jaha … lycka till.
Olofs artikel kommer att publiceras i höst, och räkna med sköna historier.

Teorin: Att rida tvärs genom Sydamerika lät trevligt: Börja vid den frodiga Atlanten och de frodiga, gröna, böljande fälten på Pampas, fortsätta över Patagoniens pastorala stillhet och gräsklädda gröna kullar, över de södra Andernas sluttningar på gamla pionjärstigar, och rida ner genom Chiles gröna dalar till Stilla havets djupblå rand. Coast to coast i Sydamerika.

Vi nynnade Taube: och med Pampas bakom sig många hundra gröna mil, dit kom jag ridande en afton i april, medan vi förberedde oss på en 150 mil lång ”expedition light” fylld av långa galopper på gräsängar, vackra solnedgångar, stjärnhimlar och allmänt filosoferande på rygg med ett grässtrå i munnen under långdragna lunchpauser i grönskan. Den uppmärksamme lägger märke till att denna inledning innehåller orden ”grönt” och ”gräs” åtta gånger i olika former. Detta för att illustrera vår mentala bild av en ridtur genom Sydamerika.

Verkligheten: Utdrag från loggboken dag 18: Någonstans i Pampa, 07:30, 6 Mars. Vi är rätt nära att ge upp nu. Inte minst för att slippa bli stämda av Djurens Vänner. Det senaste dygnets storm lämnade oss och tältet bokstavligen flytande i en mindre flod kryddad med dynga. Allt är blött, luktar illa, och är trasigt, inklusive vi själva och hästarna. Alla har skavsår överallt. Pampa är halt, Sira är halt och mager, Pancho är mager och halt.

Indio är bara mager. Havren är slut och den lilla hötapp som vi hittade i går hindrade inte hästarna från att tugga i sig en staketstolpe under natten i brist på annat. Fortfarande långt kvar till nästa by (Governador Duval, 400 själar). Enda trösten är att kusarna för första gången har tillräckligt att dricka. Om vi inte var så slitna skulle vi se det ironiska i att det kanske blir just vatten som får bägaren att rinna över, när vi nu ridit i två veckors helveteshetta och öken, med saltvatten som det enda blöta i sikte.

Helt osannolikt hur det kan vara så fruktansvärt hett, och finnas så lite i Pampa. Det är landet av hett ingenting. Inte en grästuva, inte ett vattendrag. Inte en vindpust. Dessutom ett sjukt monotont landskap. Ingenting som bryter den dallrande, brunbrända ökenhorisonten. Ingenting. Bara gråbrun sand, brungrå sand och några varianter av taggbuskar, de ena mer brända än de andra. Kokadaver efter de biffdjur som dukat under av törst och svält ligger överallt längs vägen.

Varannan brunn är för salt för att ens hästarna ska kunna dricka, och det är fortfarande i snitt 40 kilometer mellan dem. Och taggtråden. Den borde förbjudas. Hur mycket taggtråd tillverkas det i världen? Det måste ligga tusentals ton stål i dessa fördömda staket som inhängnar allt. Vad är det man vill spärra in? Troll? Dinosaurier? Ryska armén? Kossorna är ändå för utmattade för att gå någonstans.

Det här suger. Av det gröna Pampa syns intet. Bara fyra helvetesheta nyanser av brunt. Med inslag av taggtråd. Så här kan vi inte fortsätta. Men vi kan inte heller stanna här. Får på något sätt ta oss till byn och sen se hur vi gör. Det kommer bli en lång dag.

Upptakt: Hur började det hela egentligen? På en höft är svaret. Några vaga planer på långritt som föddes under en högst civiliserad och organiserad tur i Norge på avdankade Döle-hästar. Vi klurade på det perfekta transportmedlet för en längre tur i obanad terräng och kom fram till att gå är tråkigt, motorcyklar går sönder och kräver bensin/reservdelar, medan hästar är kul, reparerar sig själva och kräver bara lite gräs och kärlek för att glatt trava fram fem mil per dag i väglöst land.

Som man säger: ”It seemed like a good idea at the time”. Egentligen var planen att rida från Ulaan Baatar i Mongoliet till Peking i någon vag Djingis Khan-anda, men efter att vi med viss möda fixat visum till Mongoliet strax före jul kom någon av oss på att vi skulle kolla upp vad det är för väder i Centralasien- krokarna i mars. Svaret: Minus 25 grader, i snitt.

Dessutom noll tillgång till vatten och gräs fick oss att snabbt bläddra i Petras fickalmanacka för att hitta andra obefolkade delar att rida genom, och alternativet kust-till-kust i Sydamerika vann med hästlängder. Det skulle dock visa sig att bristen på mat och vatten inte var så värst mycket mindre i Patagonien.

Hur som helst. Vi damp ner i vår tänkta startpunkt Bahia Blanca på Argentinas atlantkust med spänd förväntan en morgon i februari och insåg, som vanligt, att vi inte riktigt insett vad vi gett oss in på. Hur gör man rent praktiskt för att köpa hästar som pallar att ta sig genom 150 mil obruten terräng, utan att kunna 1) spanska 2) någonting om att köpa hästar 3) Rida (Olof, Petra visste även innan turen hur man gör)? Well, vi tänkte att om en lingvistiskt obevandrad kines landade i Stockholm och behövde bärdjur som skulle ta honom till Nordkap så borde det inte ta honom mer än en vecka att sortera ut det hela.

Det vore väl bara att gå till närmaste villa norr om Täby med en kuse på bakgården, rita en häst följt av ett dollar- och ett frågetecken, och se hur ägaren reagerar?

Så vi gjorde så. Vi hyrde en bil och vinglade iväg i ett obestämt väderstreck. Hästar var det ingen brist på så vi stannade vid vägkanten bredvid första bästa kuse och frågade om den var till salu. Det var den. Så även den andra, den tredje, ja alla hästar vi frågade om var till salu. Hur var det egentligen med kvalitén? Men när vi nämnde Chile fick även den mest säljinriktade hästägare något tveksamt i blicken.

Klicka på kartan ovan till höger för att förstora den.

Vi stod villrådiga. Efter lite muttrande pekades vi i riktning mot Alfredos gård. Denne Alfredo bodde lite avsides, och det hade börjat skymma när vi kom upp till huset. Det sägs att man aldrig får en andra chans att göra ett första intryck, och Alfredo gjorde det med besked. Om man tänker Motorsågsmassakern kommer man i rätt stämning: ett fallfärdigt hus, svart lera överallt, höns och grisar med något tomt i blicken vandrade runt på gården och en svag lukt av död.

Klicka på siffrorna nedan för att fortsätta läsa artikeln eller läs även: Patagoniens energifyllda vildmark hotas.

Vi landade i Buenos Aires med spänd förväntan. Vi inser, som vanligt, att vi inte riktigt insett vad vi gett oss in på. Hur gör man praktiskt för att köpa hästar som pallar 150 mil obruten terräng, utan att vi kan 1) spanska, och 2) någonting om att köpa hästar 3) rida???
Well, vi tänkte att om en lingvistiskt obevandrad kines landade i Stockholm och behövde bärdjur som skulle ta honom till Nordkap så borde det inte ta mer än en vecka att sortera ut det hela. Det vore väl bara att gå till närmaste villa norr om Täby med en kuse på bakgården, rita en häst följt av ett dollar- och ett frågetecken, och se hur ägaren skulle reagera? Om inte annat blir man förhoppningsvis pekad i en vagt rätt riktning. ??
Sagt och gjort, vi hyrde en bil och vinglade på eftermiddagen ut från staden Bahia Blanca i ett obestämt vädersträck. Hästar var det ingen brist på så vi stannade vid vägkanten bredvid första bästa tjusiga kuse och strosade upp till huset. ??
-Caballero? (Oxfords Spanish-English dictionary är fantastiskt användbart).
?-Si. ?
-Comprar? ?
-Si.
??Jahapp. En viss tveksamhet sprider sig. Kan det vara så lätt? Jag kollar in kusen lite närmare. Kanske lite slitna hovar? Bäst att kolla nästa gård. ??
-Caballero? ?
-Si. ?
-Comprar? ?
-Si. ?
-Si? ?
-Si!
??Hmm. När vi nämner Chile får hästägarna något mycket tveksamt i blicken. Vi behöver ”endurance, forte caballeros”. Efter lite tvekan pekas vi i riktning mot Alfredos gård. Denne Alfredo bor lite avsides, och det har börjat skymma när vi kommer upp till huset. Det sägs att man aldrig får en andra chans att göra ett första intryck, och Alfredo gör det med besked. Om man tänker ”Motorsågsmassakern” kommer man i rätt stämning. Fallfärdigt hus, mobiler i något obestämt ogarvat läder som gnisslande vajar i vinden på farstutrappen, svart lera överallt, höns och grisar med något tomt i blicken vandrar runt på gården. En svag lukt av död. Vi vänder. Kör till nästa gård, och blir direkt hänvisade tillbaka till Alfredo. Fine. Kör tillbaka. Vandrar med viss tvekan upp på den mörka, skräpbelamrade gården. Knackar på. Och Alfredo öppnar. ??Han visar sig vara en sjukt trevlig lirare i fyrtioårsåldern som kränger hästar. Han hummar bara när vi nämner Chile och konstaterar att vi behöver starka djur.
Tillsammans med ”Nestor”, en man i sjuttioårsåldern som antagligen sett allt, driver han ihop sin hästhjord och pekar ut fyra kusar. ??Det finns genuint vänliga människor. Och så finns det människor som Alfredo och Nestor, som går bortom alla beskrivningar av hjälpsamhet. Under de följande dagarna hjälper de, och deras familjer, oss testrida djuren, sko dem för långdistansritt, använda deras typ av sadlar, grimmor och träns, samt visar hur man binder fast djuren på natten och framförallt, Nestor delger oss sin livsvisdom. Aldrig förr har så mycket kommunicerats med så få ord. Han berättar att hästarna kan lätt rida 10 mil i stäck utan vatten – de behöver kunna det, för i Patagonien finns det inget vatten. Alls. ?Han berättar också att det finns dock gott om banditer. Massor av banditer. ”Var försiktiga”. Man behöver bara binda hästarna de första dagarna, sedan hittar de inte hem längre. ?Alfredos hästar kan bära 200 kilo. Minst. ?Han avslöjar att när vi korsar Anderna är det viktigt att vi köper lök. ”Hästarna, och ni, behöver dofta på lök för att kunna andas på hög höjd”, säger han. (Varför, varför, har ingen berättat det alla gånger vi varit i Himalaya..?). ??
Vi ska försöka ta det till oss. Sadlar hästarna, lastar packningen, lämnar Atlantkusten bakom ryggen och tar sikte västerut med den ännu något dysfunktionella familjen bestående av oss, två ganska stabila kusar ”Pampa” och ”Indio” (som efter en lätt sken lät sig tyglas av Petra), en ung sur dam ”Sira” som just är inriden och haft bett i två månader, och en komplett skogstokig western-tävlingshäst ”Pancho” som galopperar på stället snarare än står still när man försöker bromsa. Det kommer bli en grym resa.

Fortsättning följer …

Vad: Korsa Sydamerika på hästryggen, från Atlanten (Argentinas östkust, i höjd med Buenos Aires) genom pampas grässlätter, tvärs norra patagonien, the lake district, över anderna, och ner till Stilla Havet (Chiles västkust): ca 150 mil. ?Hur: Ett med naturen. Vi ska rida i så obefolkade trakter som möjligt, följa naturliga terränglinjer (floder, dalgångar) och sova under bar himmel tillsammans med hästarna ?