”Det var tävling om det bästa ljuset”, säger Outsidefotografen Fredrik Schenholm som lyckades fånga Daniel Furberg i Engelberg förra vintern i konkurrens med tre andra fotografer som alla hade dragits till det perfekta ljuset vid Jochpass. ”Jag vann”, tillägger han kaxigt.

”Tidigt på säsongen är det svårt att hitta bra ljus för skidfotografering, men vid Jochpass brukar det blir underbart släpljus och perfekta skuggor, som vid det här tillfället”. Bilden på Daniel är en av flera bilder som Fredrik ställer ut under namnet Lashoha Gocy Adventure Art Exhibition i Addnatures butik i Stockholm under vintern. Bilderna kommer att auktioneras ut till förmån för daghemmet Lashoha Gocy i kenyanska Nairobi.

Klicka på bilden till höger för att förstora den, eller klicka här för att se fler bilder och läsa fler artiklar ur serien ”exponerat”.

Bilderna kommer sedan att auktioneras ut till förmån för daghemmet Lashoha Gocy i kenyanska Nairobi som Fredrik besökte för ett år sedan.  

Plats Addnatures markbutik, Högbergsgatan 30a
DATUM December till början av februari. 1 december, klockan 18.30, håller Fredrik ett föredrag där han berättar historien bakom de utställda bilderna, hur han arbetar och om framtidsdrömmarna. Dryck och tilltugg serveras.

På sin jakt efter ”äventyrsresenärer” och overachievers har vi på Outside kunnat se hur researrangörer har utvecklat allt mer extrema (och udda) resor världen över. Men hur äventyrlig och unik kan egentligen en guidad resa bli? Fotografen och vulkanjägaren Fredrik Schenholm bjöd in Martin Letzter (Seven Summits på skidor) för att testa resebranschens gråzon under en aldrig tidigare prövad vintersegling till vulkanön Jan Mayen i Norra ishavet. Mycket riktigt fick de sig ett sjuhelsikes äventyr (och en cool statusuppdatering på Facebook).

AV Martin Letzter, FOTO Fredrik Schenholm, UR Outside nr 10-2011

Läs även fler researtiklar ur samma nr:
Res och tävla – Nyheter från backen – Toppresor – Åk söderut – långt söderut! – Tio äventyr i Amerikanska nationalparker

En organiserad äventyrsresa är ett intressant koncept. Att under ordnade former erbjuda betalande resenärer en unik och äventyrlig upplevelse utöver det vanliga. So far so good. Men det är här problemen samtidigt börjar hopa sig. Om äventyret i sin själva natur är oskriptat och bygger på ovissheten om vad som ska hända härnäst, samt i förlängningen hela företagets och projektets lyckande eller misslyckande, kan man svårligen organisera, planera och sedan regelbundet guida dessa resor efter noga framtagna körscheman.

Eller? om målet är att få en speciell och unik upplevelse, förtas inte känslan av att så många före, efter och parallellt köper samma typ av unika äventyr? Eller? Om den fysiska utmaningen och faran skall vara en extra krydda i denna typ av upplevelse, för att ge mig som resenär den fulla känslan av genomförande, kan man då leva med vetskapen att resebolaget alltid försäkrar sig om att min säkerhet aldrig hotas. Eller?

Måndag 11 april, 03.00
Utanför norra Islands kust
”Ohh my god, hold on to something. We’re gonna strand!”. Det är ord ingen turist vill höra i en storm, omgiven av becksvart nollgradigt vatten och fyra meters sjö. Orden kommer från vår guide runar som skriker med vild och chockartad inlevelse för att överrösta stormen. Sittandes under däck med fulla seglarställ och räddningsvästar, hugger vi tag i masten och väntar på den stundande smällen.

Fångade inuti det ekande skrovet hör och känner vi kollisionen med all önskvärd tydlighet. Knastret av glasfiber som slits upp och av sten som knäcks när vi och den en gång så stolta 60-fotaren aurora hjälplöst och upprepade gånger kastas mot klipporna innan vi äntligen sköljs in i hamnen, missar ett par större fiskefartyg, och intar slagsida under kölens ljudliga klagan.

Några månader tidigare
I januari i år fick den notoriske vulkanjägaren och geologen fredrik schenholm höra att de norska myndigheterna beslutat sig för att stänga vulkanön Jan Mayen i norra ishavet för allmänheten, trots att ön saknar hamn, ordentlig landningsbana, har 4,2 soldagar per år och knappast attraherar stora skaror turister. Fast besluten att hinna fotografera den 2 277 meter höga vulkanen Beerenberg, som formar största delen av ön, innan det skulle bli svårt på riktigt, beslutade han sig genast för att åka dit.

Att Beerenberg även bjuder på norra europas längsta oavbrutna skidåk från toppen av kratern och hela vägen ned till havsnivå, blev en extra bonus som snabbt samlade en liten trupp inbitna skidåkare kring projektet. Det enda sättet att ta sig ut till ön vintertid (om man inte har tillgång till en Hercules med dubbdäck) är sjövägen. Därmed kontaktades Borea adventures på island för att hjälpa till att organisera logistiken. Med den 60 fot långa segelbåten aurora hade besättningen bestående av Siggi och Runar tidigare organiserat turer till Jan Mayen under sommarhalvåret, men beslutade sig efter viss övertalning att göra ett försök även vintertid.

På detta sätt kom det sig alltså att vi tidigt under 2011 sammanstrålade i dalvik på norra island för att på gott och ont pusha konceptet med äventyrsresor i arktis. Legio var de som sade att det var korkat. Många var de som avrådde. Och otaliga de som sa att vi inte skulle komma fram. Norra ishavet är, kanske speciellt vintertid, ett ogästvänligt hav med lynnigt humör och oförlåtande sjö. Kombinerat med Jan Mayens hårda strandlinje, brist på lä och avsaknad av infrastruktur såsom hamn, skulle vi sannolikt aldrig ens kunna komma iland. Vi gjorde det i alla fall. det är bara så vi är funtade.

Fredag 1 april, 16.00
Island
Det sägs att Herren vakar över barn och idioter. Vädret är nämligen strålande när vi kastar loss från island för den 400 sjömil långa seglatsen norrut. Vid oförtjänt gott mod och oförstående för alla goda råd vi mottagit, prisar vi vår företagsamhet och goda omdöme som förmått oss att genomföra denna resa. Sedan tar fjorden slut och havet, vidderna och vågorna tar vid.

Inte mer än en lätt arktisk bris hjälper oss norrut, men de två meter höga våg-orna börjar ändå snabbt ta ut sin rätt. en efter en försvinner tappra sjöbjörnar ned under däck och in i kojerna. Maginnehåll töms överbord, i toaletterna och i middagsgrytan, innan de första timmarnas sjösjuka övergår till postafenbaksmälla och den sedvanliga seglarkoman. distanser avverkas, minuter blir till timmar och timmar till dagar. inte mycket händer eller blir gjort.

Is hackas under okarakteristiska stunder av företagsamhet bort från däck och mindre livskraftiga besättningsmedlemmar matas med lättsmält mat. det är kallt, fuktigt och blött. allt rostar. stainless är bara en bluff, både japanska mästerkocksknivar och våra oförstörbara karbinhakar, quickdraws, och skidor, inköpta för en mindre förmögenhet, ramlar sönder efter bara ett par dagar.

Söndag 3 april, 18.00
Jan Mayen
Efter 50 timmar siktas slutligen Jan Mayens välkända konformade profil vid horisonten. det krävs dock ännu en natt liggandes för ankar i stasjonsbukta tills vinden och vågorna lägger sig tillräckligt för att göra en landstigning möjlig. utan hamn eller möjlighet att kliva iland från båten, blåser vi upp en gummijolle, och iklädda vattentäta överlevnadsdräkter som skydd mot det minusgradiga saltvattnet börjar manskap och utrustning långsamt slussas över in till stranden.

Guiden runar får förtjäna dagspenningen då jollen flera gånger kapsejsar i de brytande vågorna vid stranden, medan kapten siggi förtjänar allas vår respekt och medlidande då han förkunnar att han lojalt kommer stanna på aurora medan vi likt skeppsbrutna kravlar iland på Jan Mayen för att slå upp våra tält, prisandes lyckan i att återigen ha fast mark under fötterna, medan auroras mast gör sitt bästa för att imitera en pendel ute till sjöss.

Tisdag 5 april, 05.00
Jan Mayen
Vi vaknar i sann alpin tradition okristligt tidigt och lämnar efter en stärkande frukost lägret vid sjutiden. sin vana trogen bjuder Jan Mayen inte heller denna dag på någon sol, utan vi inleder klättringen uppåt i whiteout och med en rå och fuktig sidvind som snabbt isar ned både utrustning, kläder och manskap. Med ett ständigt skrapande för att hålla borta ispansar från att byggas upp på våra goggles rör vi oss på hudarna sakta upp genom molnbankarna, över Beerenbergs långsamt tilltagande sluttningar.

Efter 1 200 effektiva höjdmeter, vilket i normala fall hade inneburit en hederlig dagstur och tid att vända nedåt, har det istället blivit dags för lunch. i en mysig vindgrop går åsikterna isär om huruvida vi någonsin kommer komma ut ur molnmassorna och kunna se själva toppen, medan den fjäderlätta primusbrännaren lättar vår packning genom att nu fylla upp våra små vattenflaskor och hålla vår skara av åtta åkare hydrerade, mätta och på gott humör trots det bistra vädret.

Klicka på siffrorna nedan för att fortsätta läsa artikeln.

Klicka på bilden till höger för att förstora den.

Så fort rapporten om vulkanutbrottet på Grimsvötn nådde Outsidemedarbetaren, fotografen och geologen Fredrik Schenholm bokade han en flygbiljett. Kort därefter – när flygrutten till Keflavik öppnade – satt han på planet och tittade ner på ett askgrått Island. Väl på plats tog han sikte på vulkanen. ”Min tanke var att klättra upp på grannberget och få Erin Steinarsson på skidor med vulkanen i bakgrunden”, säger han.

”Askan hade samlats i snöformationerna så att det såg ut som ett målat landskap.” Tyvärr slocknade Grimsvötn på glaciären Vatnajökull innan han fick drömbilden. ”Jag är besatt av tanken att få ett utbrott i bakgrunden och funderar på att arrangera något större i Kamtchatka eller på Etna. Det optimala skulle vara Etna för där står askkonerna i perfekt vinkel till varandra så att man kan ta en perfekt bild”, säger han. ”Jag är fan besatt av vulkaner. Det här är inte bra.”

Klicka här för att se fler bilder och läs fler artiklar ur serien ”exponerat”

Fotografen: Fredrik Schenholm (en av de mest hjärntvättade, och skickligaste)

Filmaren: Emil Sergel

Offret: Äventyraren Annelie Pompe

”Tatrabergen är inte så kända, men de döljer stora möjligheter med alla sina couloirer och stugor i varje dal. Och när du är trött glider du bara ner till närmsta dal där tåget väntar. Det är perfekt.”

Klicka på bilden för att förstora den.

Utrustning
Canon 1D Mark III,
70-200 f/2,8,
ISO 200,
f/7,1,
1/600.

Klicka här för att läsa och se bilder ur fler artiklar i serien exponerat.

Mer information om Fredrik

Plats och datum: Playground Store, Stockholm, 26 oktober, 18.30 –19.30

År 2004 blev han förste svensk att åka skidor utför ett 8000-metersberg. Det var från Shisha Pangmas centraltopp. Och det var just från centraltoppen. Frippe var alltid noga med att beskriva sina expeditioner precis så som de gick till. Det var aldrig några tveksamheter om hans prestationer. Detta i kombination med hans rena klätterstil, utan sherpas och syrgas, gjorde honom snabbt etablerad som en respekterad höghöjdsklättrare i både Sverige och resten av världen.

Trots de små marginalerna som råder på världens farligaste berg, K2, och riskerna som det innebär att klättra i pjäxor utan sherpas och syrgas, bärande skidor på ryggen, kom beskedet om hans olycka som en chock. Vi var många som var övertygade om att det fanns en som kunde klara detta: Frippe ­- the Super Swede.
­
- Fredrik Schenholm, ur Outside nr 9-2010

Läs även om hur Fredrik Ericsson gick bort här, eller om hans liv hemma i Chamonix i: Vad gör en äventyrare på en vanlig tisdag.