Vår försökskanin i detta nummer, Fredrik Erixon, har väntat länge på att slippa riskera livet under försäsongspass på rullskidor. Nu har han hittat ett alternativ som tar honom bort från de trafikerade vägarna. Skike VX är rullskidorna med broms och överdimensionerade hjul som klarar nästan alla terräng. Är detta the next big thing eller en dålig kompromiss?

UR Outside nr 9-2011

Varför dessa nymodigheter kan man ju faktiskt undra. Jo, den största fördelen med dessa rullskidor är egentligen inte att de har broms. Efter ett tag lär man sig faktiskt att bromsa även med klassiska rullskidor (brukar dock kosta någon vurpa, varje år). Nej, det bästa är att de funkar i skogen. Japp. Det är här som Skike VX verkligen kommer till sin rätt. Och det är riktigt kul!

Att äntligen slippa bilar och trafik, att komma ut i naturen och få staka och diagonala i alla de olika löparspår som jag annars springer i, är härligt och inspirerande. Dessutom kan man träna sent på kvällen i upplysta elljusspår och det spelar ingen roll om det är regnigt, blåsigt och allmänt tråkigt höstväder. Finns det verkligen någon skidkänsla i dessa terrängmonster, undrar du säkert. Nja, både och.

I början känns de lite annorlunda och de är aningen obekväma jämfört med rullskidor, men ju mer du åker ju bättre blir de, även om de är både tyngre och klumpigare än vanliga rullskidor. När man diagonalar blir det dock lite mer som att ”gå i skidor” än att åka, men det gör inte så mycket. Jag ser dem mer som ett komplement till klassiska rullskidor och ett mycket trevligt och inspirerande sätt att träna längdåkning i just skog och spår.

Jag har faktiskt testat Skikes skida på alla typer av underlag, asfalt är klart OK (ungefär som 2:ornas hjul på vanliga rullskidor), på grusväg är de perfekta (förutsatt att det inte är för grovt grus och stora stenar), men de går även att åka riktigt bra i klassiskt löparspår i skogen (helst dock utan massa rötter, fin sand eller mjuk träflis) och på löparbana är de också helt ok.

De funkar inte på allt för ojämna skogsstig, de har i och för sig stora hjul men det är ganska litet utrymme mellan botten på fotplattan och marken. Det gör att du lätt fastnar om du åker över stenar eller rötter och om du har åkt rullskidor så vet du att det tar tvärstop. De är lätt att komma i och ur, men känns lite simpel med gamla ”snow-boardspännen” som behövs justeras en hel del för att sitta bra.

En annan sak som inte är 100-procentigt är alla små skruvar som man måste dra åt med jämna mellanrum – de skakar helt enkelt loss. För att åka krävs bara ett par vanliga löparskor, dock helst med lite klack. Jag gillar verkligen Skike VX, mest för att jag nu kan ta mig ut i skogen, slippa hård asfalt och alla bilar. Har man problem med ömmande armbågar efter långa pass på asfalt är detta ett bra alternativ.

Du kan också glömma slöa stavspetsar. Och de kan användas av vem som helst då de är justerbara. Jag blir inte förvånad om vi inom något år kommer att kunna köra terränglopp i rullskidåkning och jag tror även att Skike kommer att få konkurrenter. Jag tror att de är här för att stanna.

Skike VX kostar cirka 3 500 kronor och lanseras i höst; skike.se

FOTO Fredrik Erixon

Läs även:
Komprimera din styrka
Blir man snabbare och starkare av trånga kläder? I så fall, varför? Styrkelyftare och tyngdlyftare har i flera år använt sig av små och trånga kompressionsdräkte, med syfte att hålla ihop muskulaturen och nästan skapa en rekyleffekt när en kontraherad muskel återgår till utgångsläget i lyftmomentet. Fantastiska scener utspelas backstage; ansiktsfärgen skiftar i ett antal olika kulörer, deras röster antar kastratkaraktär. Kul att se på, men funkar det i praktiken?
Klicka här för att fortsätta läsa artikeln.

AV Magnus Karlsson | UR Outside nr 8-2010

”Gavleån ­- Gästriklands skira och vackra silvertråd! Den slingrar sig kristallklar och idylliskt fram mellan lummiga lundar, orörd natur och vackra leende människor i röda små stugor!”

Eller? En gång för väldigt många år sedan såg det kanske ut så, innan man började befolka dess stränder och bebygga Gävlebukten med allt tyngre industrier. Miljömässigt stod Gavleån och dess utlopp i havet på sin absoluta ”all time low ” i slutet av 70-talet, när PCB, kvicksilver och ohämmade utsläpp från industri och odlingsmarker gjorde såväl bad som fisk direkt otjänlig. Under min uppväxt i Gävle stod dock Gavleån i fokus för det mesta av mina stora intressen.

Om det inte handlade om bad så var det fiske, och jag minns ännu min stackars mors bekymrade min, oavsett det låg blöta badbyxor eller en egenhändigt fångad gös i den lilla ryggsäcken efter dagens aktiviteter. Gavleån blev själva livsnerven i min barndoms somrar. Den var mitt Mississippi, mitt Donau och min ocean av möjliga äventyr! Drömmar om flottfärder och Tom Sawyer tog form under sorglösa sommarlov. Oftast slutade det med några uppmetade mörtar längs kajkanten. Drömmen om det ”stora äventyret” föddes dock där, och den drömmen lever fortfarande.

Men Gavleån har inte bara fungerat som slasktratt för industri och jordbruk, samma verksamheter insåg också tidigt åns betydelse som energiförsörjare. Trots en blygsam fallhöjd från källa till utlopp så är vattendraget starkt reglerat och inte mindre än sex vattenkraftverk finns fördelade på en sträcka av dryga 25 kilometer. I dag är betydelsen av dessa dock ringa. Gävle kommun plockar ut cirka 10 procent av sitt totala energibehov från vattenkraften i Gavleån. Tack och lov var inte allt bättre förr, och nu för tiden blåser andra och miljövänligare vindar längs den lilla ån.

Gävle kommun har antagit ett starkt miljöfokus och bland annat gjort en mycket medveten satsning på att få vildlax och havsöring att leta sig tillbaka upp i strömmarna, en satsning som redan börjat bära frukt och framtiden ser glädjande nog ljus ut för ån och dess invånare. Att det dessutom helt nyligen bildats en lokal älvräddargrupp med syfte att ta vara på åns bästa, bör definitivt borga för att saker och ting går åt rätt håll! Om min mor mest gått omkring och varit bekymrad över Gavleåns hälsomässiga inverkan på mig under uppväxten, så får man lov att säga att min far var raka motsatsen.

Utan att egentligen ha frågat, så tror jag mig förstå att han nog faktiskt alltid har älskat den där ån, nästan lika mycket som jag själv. I hans fall handlade det kanske inte så mycket om flottfärder utan mer om jobbet. Som anställd vid Gävle Energi fram till pensionen kan han ALLT om varenda kraftstation längs sträckan. Så, man kan väl med fog säga att jag redan har en skvätt av Gavleåns bruna vatten i ådrorna.

Forsbackarännet
Det finns entusiaster och det finns entusiaster. Sen finns det människor som Patrik Florén och Co. i Gävle Långdistansklubb. Det var de som för fyra år sedan tog initiativet till det i Gävletrakten numera ganska beryktade och lokala mandomsprovet Forsbackarännet: 2,5 mil simning i Gavleån. Forsbackarännet är inte en tävling i ordets rätta bemärkelse, utan snarare ett event eller manifestation för att utveckla intresset för långdistanssimningen i trakten.

Dessutom, ett gyllene tillfälle att marknadsföra Gavleån som något annat än ett missförstått och bespottat avloppsdike. Kanske inget Martin Strel skulle blöta ner badbrallorna för, men helt klart ett projekt i hans anda(läs om Martin Strels simningar i: En strålande drummel – långdistanssimmaren Martin Strel)! Ingen ”vinner” Forsbackarännet. Alla som lyckas ta sig i mål är självklart segrare, om inte annat så över sig själva. På alpinistmanér enas gruppen av simmare om vem som först ska få korsa mållinjen, baserat på prestation, kämpaglöd eller andra kvalifikationer.

Att genomföra Forsbackarännet är en rejäl utmaning som saknar motstycke i Sverige i dag, även om det är fullt genomförbart för medelmotionären med goda förberedelser och hyfsad simvana. Min ambition var att se simningen mer som en odyssé genom min barndoms svunna somrar, med farsans djupa kunskap om ån och dess historia som ciceron.

”Det här gör vi tillsammans”
Under den första och drygt sju kilometer långa etappen påminner Gavleån mer om ett litet sjösystem, helt utan bebyggelse längs strandkanterna. Man känner sig ganska ensam. Simningen gick tungt, jag var orolig och missmodig. Dessutom helt övertygad om att strömmen bytt riktning. Tack och lov är detta som sagt ingen tävling i annan bemärkelse än mot sina egna begränsningar, så deltagarna tar hand om varandra. Inte ens jag behövde känna mig sist och ensam.

Det var just den insikten som kom att följa mig resten av dagen – känslan av att ”det här gör vi tillsammans” Jag har aldrig någonsin tidigare varit med om en sådan gemenskap och respekt för den individuella prestationen. Inga andra motionsevenemang jag bevistat har lyckats med det i praktiken, trots fagra ord och löften om annat. Men trots gemenskap och värme från gruppen kyler vattnet, och insikten om att 25 kilometer är långt, jävligt långt, börjar få fäste. Negativa tankar ­- så här tidigt? Aj aj aj.

Men lika plötsligt som jag en gång tackade ja till det här knäppa uppdraget, lika plötsligt dyker den första kraftstationen upp och den första etappen tar slut. Yes. Jag har simmat sju kilometer! Bara en kort transportsträcka kvar till första depåstoppet i Mackmyra bruk. Jag drar mig till minnes att chefsredaktör Mattsing hade utlovat en guidad visning av whiskybränneriet om jag skulle kliva av här, men aldrig att jag viker ner mig så lätt! Färden nerför det bitvis bedövande vackra vattendraget går vidare och det är först nu min uppblötta hjärna börjar se de tydliga parallellerna med Vasaloppet.

De första långa, ganska tråkiga etapperna över myrarna. Sedan, efter Evertsberg, hemåt! Exakt så är det här också, de långa ödsliga etapperna i början när man är som starkast. Från punkt A till punkt B. Kraftstationerna utgör naturliga depåstopp där man äter/dricker, får en stunds välbehövlig vila och kanske lite massage och stretching.

The mad beaver och andra legender
Faunan längs ån är i ärlighetens namn ganska begränsad, trots ihärdiga och envisa rykten om att det härjar en gigantisk mördarbäver i trakterna kring Valboslätten. Simmare lär visst ha blivit attackerade i sina fåfänga försök att undkomma den anfallande besten. Och med tanke på den ibland påtagligt stickande doften av sumpgas (eller..?) och Gavleåns historik/ rykte som lokalt avloppsdike, förvånar det föga om det skulle finnas diverse muterade arter.

När så ledmotivet till Hajen i skönt medley med banjolåten från Den sista färden dyker upp i huvudet lägger jag i en ny växel och skyndar vidare till nästa kraftstation.

Simma-sam-summit
Allting har en ände, även en mycket lång dag till sjöss. Efter lite drygt 10 timmars badande kan jag på vingliga ben kliva i land inne i Gävles vackra stadspark, ödmjukt nog döpt till Boulogneskogen. Eftersom jag genomfört mitt lopp ”utom tävlan” och dessutom kanske inte helt följt evenemangets oskrivna regler om ”en för alla ­- alla för en” (OK, jag erkänner att det var fult att passa på att rycka ifrån när ni andra satt och käkade pizza, förlåt), så väljer jag att kliva i land en bit innan den officiella mållinjen.

Jag kände mig helt enkelt inte värdig att sno uppmärksamheten från dem som förtjänar den bättre. För att sammanfatta en fin dag längs ett mycket underskattat vattendrag i ett av Sveriges minsta landskap, så kan jag bara i likhet med Arnold konstatera att: ”I´ll be back”!

FOTO Johan Andersson


Läs även:
Longboards färd mot natt
I likhet med Eugene O’Neill’s klassiska mästerverk som rubriken travesterar på så har även min relation till longboardsporten starka drag av självdestruktivitet, missbruk och separationsångest. Vem trodde det om något som uppfanns i soliga Kalifornien? Läs vidare här.

Det går utför i Sälen
Om jag säger ”Sälen” vad tänker du då på? En inte helt vild gissning är att du tänker på gapiga barnfamiljer, motorvägsbreda, händelselösa och välpreparerade pister, uppblåst och överreklamerad after ski, hutlösa priser och allmän ”skidindustri” över hela anrättningen? Om du instämmer i detta så har du sannolikt bara varit här under sportlovet. Stackars dig. Åk hit på sommaren istället! Läs vidare här.

Eller se övriga artiklar ur serien ”försökskaninen” här.

AV Nick Heil | UR Outside nr 11-2010

Den mest imponerande prestationen jag någonsin upplevt ­- förutom tillfället då min flickvän öppnade en syltburk jag själv inte klarade att öppna ­- är från ett litet gym i Salt Lake City där 38-årige, och 67 kilo tunge, David Banks lyfte tre gånger sin vikt i marklyft. Det hör till saken att David är professionell klättrare, men uppenbarligen behöver man inte vara ukrainsk tyngdlyftare för att klara det.

Detta tillfälle gav mig följande insikt: storlek och styrka hänger inte alltid ihop, och ökad styrka betalar sig nästan oavsett vilken idrott man är intresserad av. ”De flesta långdistansare är svaga”, säger Joe Vigil, 80, som är löptränare i Kalifornien och författare till Road to the Top. ”Ju närmare din maximala kapacitet du kommer i din träning, desto starkare kommer du att bli”. Som många andra har jag alltid trott att styrketräning innebär att jag blir klumpig och får en massa extra vikt som missgynnar mig i andra idrotter.

Men enligt Joe ska styrketräning mer handla om att bygga neuronkopplingar så att musklerna svarar rätt, än att bygga stora muskelvolymer. ”Otränade muskler nyttjar bara en tredjedel av den potentiella mängden muskelfibrer” säger han. Genom att belasta med mer vikt eller högintensiv träning, tvingar du musklerna till att använda fler muskelfibrer. Än mer intressant är att du bara behöver köra en eller två hårda gymperioder per år för att bibehålla kapaciteten.

Detta varierar givetvis beroende på vilket mål du har med träningen. Inspirerad av detta, för att inte nämna Banks marklyft, började jag ett en månad långt styrkeprogram med Joes ”big three”-övningar. De första två veckorna bestod mest av att träna korrekta utföranden, till dess jag kunde göra 20 rep perfekta övningar. Sen hängde vi på vikterna. Respektabla mål för män, som jag, ser ut ungefär så här: din egen vikt i bänkpress, 1,5 gånger din vikt i benböj, och din dubbla vikt i marklyft.

Eftersom jag är 86 kilo tung, och mer av en cykel-, skid- och fotbollskille, var jag säker på att mina armar skulle slitas från sina fästen när jag för första gången maxade i marklyften. Det blev tydligt att jag har jobbat bra med lungorna, men glömt musklerna. Men styrkan kom snabbt. Efter några veckor maxade jag på 77 kilo i bänkpressen, 95 kilo i benböj, och 145 kilo i marklyft. Jag var starkare, men min kropp såg ungefär likadan ut.

Veckorna efter gick jag över till mindre vikt och högre intensitet – upphopp till exempel ­ istället för benböj. Det kändes också närmare de sporter jag vanligtvis gillar. Styrkan jag byggde upp följde med. Jag kände att vissa rörelser, främst sprint och hopp, gick att göra under längre tid och snabbare. ”För de flesta är vanlig styrketräning på gymmet det enklaste sättet till ökad styrka” säger Joe, som styrketränar fyra gånger i veckan. ”Styrketräna bör man göra hela livet.”

Öka styrkan
Plocka fram din latenta styrka genom att lägga till dessa rutiner i din träning var tredje eller var fjärde månad.
1 10-20 minuters aerob uppvärmning 2 Välj en styrkeövningar som du anser passar din övriga träning bäst (marklyft, bänkpress eller benböj). Uppskatta den maxvikt du tror att du orkar göra (korrekt) en gång. Gör sedan: a 10 repetitioner på 35 % av ditt max. b 5 rep. På 55-60 % c 2 rep. På 70-75 % d 1 rep. På 85 % e 1 rep. På 95 % 3 Gör en repetition på maxvikten. Om du tror att du klarar mer, gör en liten ökning. Om du inte orkar, reducera vikterna tills du kan genomföra serien. Sluta alltid med en godkänd serie.

Läs fler artiklar ur serien försökskaninen här eller fler artiklar om träning här.

AV Nick Heil | UR Outside nr 10-2010

Förra hösten kom jag hem från en resa till Kilimanjaro och möttes av dystra nyheter. En av mina teamkamrater, en 43-årig vältränad kvinna, hade flugit hem och efter åtta timmar stigit av flyget med ett rejält svullet ben. En propp hade bildats i en av hennes vener, något som kallas djup ventrombos. Två dagar efter lossnade proppen, transporterades vidare till lungorna och resulterade i en livshotande lungpropp.

Hon tillfrisknade till slut, efter tre kritiska veckor på intensiven. Jag har tidigare hört talas om risken för ventrombos hos flygresenärer och har alltid förknippat det med gravida kvinnor eller äldre. Till min stora fasa upptäckte jag att friska vuxna, i synnerhet vältränade är lika, eller mer, sårbara under långflygningar. Enligt en rapport från Världshälsoorganisationen, WHO, som gjordes 2007 drabbas uppskattningsvis en av 6000 passagerare på flygningar som varar längre än fyra timmar.

Några av de största riskgrupperna är människor med fetma, mycket långa respektive mycket korta personer samt personer som använder p-piller. Den ökade risken hos vältränade beror på det långsammare blodflöde, som är en följd av större vener. ”Eftersom vältränade människor ofta är vid mycket god hälsa, har människor en benägenhet att tro att dessa är immuna” säger läkaren Richard Chang, radiolog och forskare på National Institutes of Health.

”Men faktum är att vältränade kan löpa större risk eftersom deras långsammare blodflöde kan öka risken för koagulation”. Djup ventrombos i samband med långflygningar orsakas av en kombination av tre olika faktorer; minskad cirkulation på grund av hårda/trånga säten, uttorkning på grund av torr och återanvänd luft, samt kabinens relativt låga tryck. Enligt WHO ökar risken med det dubbla om du sitter still mer än fyra timmar.

Hos personer som nyligen har gjort en ansträngande prestation (till exempel klättrat i berg eller sprungit maraton) ökar risken ifall de har fått sår, stukningar eller har drabbats av något mer än normala förslitningar ­ och sedan hoppar på ett långflyg hem. Detta var de dåliga nyheterna. De goda nyheterna är att du kan minska riskerna rejält bara genom att följa några enkla försiktighetsåtgärder.

Istället för att klämma dig fast vid en fönsterplats, välj en plats vid gången, ta några glas cabernet för att sedan somna, och res dig upp och gå en runda varannan eller var tredje timme, även på natten. (Och när du ändå håller på, planera in sömnen så att den hjälper dig att hämma jetlagen). Om det är möjligt, gör även några benböj längst bak i planet, så att du får igång blodgenomströmningen i benen. Vad det gäller vätska finns det bättre alternativ till vatten.

År 2002 publicerades en studie i Journal of the American Medical Association där det redovisas att drycker som innehåller elektrolyter är bättre än vatten för att förhindra blodkoagulering. Forskare är inte helt säkra på exakt vilken kombination av faktorer som skapar störst risk för blodkoagulering, men ingen vill vara den olycklige bland de 6000. Så ta vara på de ovanstående tipsen och du kommer att ha oddsen på din sida, landa piggare, vara mindre öm och stel, och vara ännu mer redo för din nästa utmaning.

Landa mjukt
Lång flygresa? Få in några rutiner i ditt resande så landar du piggare.
1. Drick: Luftfuktigheten i kabinen är runt 10 procent – torrare än ökenluft. Drick extra mycket vätska – upp till en halv liter per timme.
2. Packa med mat: Flygplansmat är oftast rena skräpmaten, så ta med eller komplettera med egen mat. – Stayton Bonner

Läs fler artiklar ur serien försökskanninen här.

AV Magnus Karlsson | UR Outside nr 9-2010

Tänker man kompressionsplagg i mer vardagliga sammanhang så går nog tankarna osökt till de gamla hederliga stödstrumporna som används flitigt av bland annat vårdpersonal och som kan inhandlas på apoteket för en billig penning. Syftet med dessa är att förhindra svullna underben i samband med långa och rörliga arbetspass. Faktum är att dagens högteknologiska underverk till kompressionsstrumpor har exakt samma funktion.

Man kan nog med fog hävda att det var den brittiska långdistanslöparen Paula Radcliffe som satte i gång dagens trend med knästrumpor i syfte att löpa snabbare, även om det var få av oss som förstod det då. Vi såg bara ett par vita strumpor som i ärlighetens namn såg rätt fåniga ut. År 2007 lanserade Adidas underklädeskollektionen TECHFIT Tuned Compression (läs om den i: Kläder för snabbare återhämtning). Plaggen blev snabbt populära inom en mängd olika idrotter och syns i dag på flera av deras sponsrade atleter.

Företaget hävdar att användande av plaggen skulle göra att kroppens återhämtningstid reduceras med 5,1 procent! Salomon, som är marknadsledande på utveckling av kompressionsplagg, skriver till exempel på sin på sin hemsida om t-shirten S-LAB Exo tee: ”den förbättrar syreupptaget genom att stödja bröst och överkroppsmuskulaturen” Kan det verkligen stämma? Finns det några vetenskapliga bevis som stödjer detta, eller är det bara ett dåligt svepskäl till att sälja ännu en dyr men snygg träningströja?

Den ultralöpande naprapaten och bloggaren Magnus Nilsson har under några år använt sig bland annat av Salomons Exo III calf, som är ett kompressions stöd för vaden. ”Min erfarenhet är att muskelkompression verkligen gör skillnad på distanser från marathon och uppåt” säger han. ”Men allra effektivast är det för att påskynda återhämtning och muskelrestutition. Man kan förenklat säga att det ökade trycket kring vaden/muskeln ökar det venösa återflödet, vilket innebär att borttransporten av slaggprodukter som karbondioxid och mjölksyra går snabbare. Effekten av kompressionsplaggen kan nog sägas vara i huvudsak upplevelsebaserad snarare än vetenskapligt evidensbaserad, då det ännu så vitt jag vet saknas ordentlig forskning på området”.

Myt eller fakta? Alldeles oavsett så är det uppenbart att produkterna gör nytta. Det man säkert vet är att plaggen, genom sin balans mellan mjuka partier och hård kompression, minskar vibrationer i musklerna vid rörelse. Minskade (onödiga) vibrationer i stora muskelgrupper såsom lår, bröst och rygg vid exempelvis löpning, minskar i sin tur slitage/energiåtgång. Det kan vara en av anledningarna till att återhämtningstiden blir kortare.

Sedan känns det ju skönt också. Ett par svullna vader är ju ett par tunga vader. I praktiken kanske kompressionsplaggen kan ersätta den gamla traditionen att isbada ben och fötter i syfte att snabba på återhämtningen (vilket man i en nyligen publicerad vetenskaplig artikel inte har fann vetenskaplig signifikans för).

Christer Skog, före detta förbundskapten för diverse längdskidlandslag och chefstränare vid Sportsupport Center, jämför kompressionsplaggens effekt med den man erhåller vid våtvästlöpning i vatten, och bekräftar därmed Magnus Nilssons slutsatser. ”Det venösa återflödet stimuleras och därmed förkortas också återhämtningstiden, så negativa aspekter av användandet kan jag inte se” säger han. ”Möjligen ökar risken för överträning då de vanliga trötthetssignalerna blir mindre”.

Snygga är de också. Man känner sig snabb, trycket över musklerna är behagligt och … omhändertagande. Om jag går ner 20 kilo till törs jag nog använda kläderna i dagsljus också, eftersom den brutalt tajta passformen skoningslöst avslöjar varenda skavank på kroppen.

Läs även fler artiklar i serien försökskaninen här.

AV Jonas Hollander | UR Outside nr 7-2010

Skike är en slags rullskridsko-möter-rullskida med stora luftfyllda däck, 15 centimeter i diameter, som bättre sväljer ojämnheter och du åker med vanliga skor och längdstavar. Skike har dessutom en stor fördel jämfört med rullskidor: de har broms. Jag skall ärligt erkänna att jag slutade åka rullskidor på den tiden de hade tre hjul. Jag är självlärd skidåkare och åker gärna på snö, helst skejt, men rullskidor? Nix. Varken förr eller nu är rullskidor utrustade med broms. Inte för att det direkt var orsaken till att jag slutade åka men faktum är att broms är en bra grej i trafiken. Det har Skike.

Konstruktionen är ganska finurlig faktiskt: du använder dina vanliga jympadojor, sätter foten på aluminiumplattan och spänner fast med ett par rejäla kardborreband. Framför bakhjulet sticker en aluminiumarm upp, den spänns fast mot vaden och det är här den enkla men mycket funktionella bromsen finns. En platta bak på aluminiumarmen fälls ned mot bakhjulet när du för foten lite framåt och friktionen får snabbt stopp på hela ekipaget. Bra tänkt. Jag tar några försiktiga skär på asfalten framför huset. Efter halva kvarteret rullar det någorlunda avslappnat.

Det är inte som att skejta på snö men faktiskt inte så långt ifrån. Jag knackar på hos min flitigt rullskidåkande granne, vi kan kalla honom för Micke, för att få ett mer kvalificerat omdöme. Micke är en flitig Vasaloppsåkare och kan ofta ses på rullskidor från mitt köksfönster. Jag byter till rullskidor och vi rullar ut på landsvägen för att efter någon kilometer rulla in på en liten grusväg.

”Det var skillnad” hojtar Micke apropå hur de rullar på grus. Senare provar jag själv och kan konstatera att Skike har en betydligt angenämare gång på grus än ett par vanliga rullisar. Inte för att jag någonsin, om jag nu åkte rullskidor ­ vilket jag ogärna gör ­ skulle välja en grusväg framför asfalt men alla har kanske inte asfalt precis i närheten. Eller jo, de flesta har nog trots allt det.

För vem är Skike egentligen? En rimlig gissning är att det säljs sisådär 5000 par rullskidor i Sverige varje år, merparten av dessa går säkerligen till vasalöpare. En lika rimlig gissning är att dessa inte kommer att kasta sig över ett par Skike för 2800 kronor, det vill säga några hundralappar mer än ett par bra rullskidor. Vem kommer att göra det då? Kanske kan man bryta lite ny mark bland motionärer som vill ha en ny ”leksak” men inte är alltför skidnördiga. Kanske bland konditionsidrottare som vill ha lite överkroppsträning och/eller på grund av skada inte kan springa?

Att Skike är lite terränggående är trots allt en bra grej, att de har broms och du kan åka med vanliga skor likaså (det får ju exempelvis den positiva effekten att alla i familjen eller träningsgruppen kan dela på ett par). Att de ser lite sexigare ut än ett par vanliga rullskidor kan säkert locka en och annan. Men de har inte fått mig att börja åka rullskidor igen.

Skike
Modellen V07 120 som passar skor från storlek 36-45 kostar 2 795 kronor. Stänkskydd är extra tillbehör (195 kronor) liksom hjul med backspärr (795 kronor), som är ett måste om du tänker åka klassisk stil. Mer info: skike.se

FOTO Mats Petersson

Läs om fler prylar här.

AV Magnus Karlsson | UR Outside nr 6-2010 | Cykelspecial 2010

Ett glesbefolkat Sälen i fager högsommarskrud står i skarp kontrast till ett överbefolkat dito under vinterns mest intensiva ”08-veckor” och har man en , gång besökt platsen under högsäsong är det svårt att förstå att det här skulle vara samma ställe. På sommaren inser man att man, faktiskt, befinner sig i ett kulturlandskap med turisttraditioner sedan tidigt 1800-tal och man förstår varför folk valde att bege sig hit en gång i tiden. Något som kan tyckas helt obegripligt under exempelvis vecka 9. För den som i likhet med mig själv anser att vintern gör sig bäst på sommaren, har mycket att bli glad över en sommardag i Lindvallen.

I Sälen i allmänhet, och Lindvallen i synnerhet, har Skistar byggt upp sin image och affärsidé kring att vara barnfamiljernas eldorado. Att det stämmer vintertid kan vi konstatera, men hur är det egentligen på sommaren? Jodå, man har lyckats rätt bra då också, även om trängsel och liftköer lyser med sin ljuvliga frånvaro. Här kan man traska omkring bland (förvisso artificiella) fäbodvallar, våffelstugor och getter. Det mesta som behövs är öppet, servicen är lite lagom sommardåsig och det vilar något genuint mysigt över alltsammans även om man som jag, inte har några egna ungar att skylla vistelsen på.

Jag är här för att cykla. Ryktet talar nämligen om kort och effektiv downhillåkning utan långa transportsträckor och, som sagt, helt obefintliga liftköer. Som cykeldestination har Lindvallen utvecklats snabbt. För när Skistar väl bestämt sig för att satsa på något så gör man det ordentligt och cykelåkningen utgör inget undantag. Allt andas perfektion, utvecklat processtänk och grundliga affärsanalyser. Med Skistar som huvudman lämnas heller inget åt slumpen beträffande nedfarternas beskaffenhet, och trots den senaste tidens ihållande regn syns inte ett spår i form av försämrad bankvalitet.

Men överdriven nit och flit har också en baksida, och i fallet med cykelåkningen i Lindvallen visar den sig i form av att man byggt bort den spontana lekfullheten i terrängen, man har ansat, putsat och fejat så till den milda grad att backarnas naturliga variationer i princip helt ersatts med maskingrävda och perfekt doserade kurvor. Till och med North shore-banan känns trygg och säker, en insikt som normalt borde väcka viss skepsis i ett gammalt DH-hjärta. Men varför gnälla över detaljer när helheten är desto bättre? Lindvallen vill locka barnfamiljer, turister på genomresa, unga par och en lite ”snällare” cykelpublik än den man hittar i exempelvis Åre.

Nitbälten, och gällivarehäng återfinns här därför företrädesvis på åttaåringarna i bikeparken och som pittoreskt inslag på delar av lokalbefolkningen. Som nära destination för någon/några dagars utförscykling är stället perfekt. Här finns något för nästan alla och saknar du erfarenhet från utförsåkning på cykel, eller vill utvecklas vidare så finns mycket duktiga instruktörer att anlita. Totalt finns här sju downhillspår i svårighetsgrad från blått till svart, med 2010 års nyhet ”Rosa leden” någonstans i mitten, tänkt att vara något för alla. Längden på spåren 2,5 till 3 kilometer och med tanke på hur begränsad terrängen trots allt är, så har banbyggarna verkligen lyckats krama det gottaste ur varenda meter fallhöjd.

Den som söker extrema utmaningar och svårare/mer tekniskt utmanande åkning har kanske inte så mycket att hämta här, men alla vi andra har helt klart fullt upp ett par dagar. Skulle man vilja göra något annat så finns förutom ett par skateparker även en perfekt arrangerad bikepark samt en mini-bikepark med hinder där även de allra minsta cykelterroristerna kan trivas. Om jag hade egna barn med cykelambitioner (självklart skulle de ha det) vore det här vi tillbringade våra sommarsemestrar! Högsäsongen sträcker sig från 24 juni till 15 augusti, med öppna helger fram till slutet av september.

Men är stället verkligen så familjevänligt som man vill göra gällande? Och helt ärligt, hur familjevänligt kan det vara att köra downhill? Är det värt att lägga en dryg 1000-lapp per person och dag på liftkort och hyrgrejor? För att ta reda på saken anlitade jag en hyggligt cykelvan elvaåring med tillhörande morsa, tillika komplett novis på fulldämpat, utförsåkning och fullface. Jag själv ikläder mig vant rollen som besserwisser-40+ med sedan länge passerat ”bäst före datum” avseende meriter i cykelsadeln, men som gärna skryter om ”den gamla goda tiden” Således representerar vi en hyggligt schablon. mässig sammansättning av Lindvallens genomsnittliga kunder en helt vanlig sommardag.

Efter några snabba (och i mitt tycke helt onödiga) instruktioner i cykeluthyrningen så infinner sig dagens första och faktiskt största utmaning för delar av vår lilla grupp; hur i hela friden får man med sig cykeln upp i liften?! Efter en del palaver sammanstrålar vi på toppen av berget och enas om att ta det lugnt i början för att öka mot slutet. Det skulle visa sig vara det sista vi ser av varandra fram till lunch. Elvaåringen brände omedelbart och respektlöst nerför ”rodelbanan” behagligt omedveten om , att han just krossat mitt självförtroende fullständigt.

Då liftköer som sagt är mycket sällsynta och banorna relativt korta/snabba hinner man med flera repor på en dag. Det är kul, tekniken infinner sig och man vågar mer och mer ­ cyklingen blir roligare ju längre dagen lider. Framåt stängningsdags värker det i underarmarna och egot återtar äntligen sin svunna glans efter att jag lyckades knäcka elvaåringen i ett par sista desperata åk som gränsar till fulkörning, då han helt enkelt tröttnar och börjar tjata om glass istället. Sammanfattningsvis har alla haft en bra dag. Nybörjar-morsan har utmanat (och övervunnit) sina rädslor för allt som är brantare än garageuppfarter, och jag har fått mina farhågor besannade; det var INTE bättre förr!

FOTO Glenn Mattsing

Läs fler artiklar ur serien försökskaninen här.

AV Magnus Karlsson | UR Outside nr 8-2009

Vad gör man om man bryter ryggen i en klätterolycka? Blir kitesurfing instruktör, så klart. Johan Ekroth, ägare och initiativtagare till Chohoo kitesurfingskola i Stockholm har en mycket fascinerande och inspirerande historia kring sitt företag och sin person. De flesta i den här branschen gör sin resa från ”andra hållet” det vill säga , man lever ett krickflackande liv med sol i blick och sand i håret, sedan ställer man sina flip-flops åt sidan och kryper in i den vardagsgrå kostymen och dagarna på stranden bleknar bort som vackra minnen. Johan gjorde tvärt om. Han gick från fullfjädrad byråkrat på statligt verk till heltidssatsande kitesurfinginstruktör.

Livet kan faktiskt vara ganska underbart, vilket Johans historia bevisar med önskvärd tydlighet. Personligen vet jag inte vilken fördom om surfing som föll tyngst när jag klev av Waxholmsbåten en blåsig och gråkall morgon på kajen i Sandhamn. Regnet hängde i luften, av vind och vågor syntes inte ett spår och var f-n fanns de vajande palmerna?! Jag tog sikte på en kille i surfshorts, tatuering på vaden, ring i örat och solbrillor i pannan. Jag presenterade mig såsom skribenten från Outside. Killen i fråga såg helt oförstående ut, mumlade något på franska och klev ombord på båten mot stan.

För ett ögonblick börjar jag tro att han bara varit en hägring bland det gore-tex- och galonklädda klientel som dominerar ön denna dag. En stund senare kommer en betydligt mindre båt in mot bryggan. Båten innehåller en försvarlig mängd surfprylar och en väl påpälsad skeppare iförd toppluva … Skepparen var Johan och vi skulle fortsätta till ett surfspot på andra sidan ön, till Oxudden. Där fanns nog vinden, palmerna, bikinibrudarna och solen! Min förväntan steg.

Målet för dagens grundkurs var att köra en teoridel motsvarande Discovery kiteborder program (kiteborder level 1) samt att få upp mig på brädan för ett praktiskt avsnitt Intermediate kiteborder program (kiteborder level 2). Trots lovande väderprognoser uteblev de grundläggande förutsättningarna fullständigt. Vattnet var platt, regnet strilade och brudarna hängde nog på hotellet.

Att surfa under en drake ser lätt ut. Hur svårt kan det vara ­egentligen? Rätt komplicerat, skall det visa sig. Under miserabla yttre omständigheter genomför vi trots allt ett mycket bra teoripass på en strand vars skönhet inte står karibien långt efter. Ja, bortsett från vädret då… Det är mycket att hålla reda på men Johan är en grundlig och tålmodig pedagog och jag börjar inse att devisen ”rätt man på rätt plats” faktiskt har funkat i det här fallet. Känner mig dock fruktansvärt dum när jag inte ens kan svara på de mest grundläggande frågor om hydrodynamik trots flera års seglingserfarenhet.

Förklaringen ligger i (tack Johan!) att en kitedrake är just en drake och inget segel. Förutsättningarna är annorlunda. Känner mig tafatt när jag skall försöka följa instruktioner kring säkerhet och tillämpning. Skyller på att jag aldrig ens sett den här typen av utrustning tidigare, har inget att referera till och börjar inse att jag nog inte kommer att lära mig det här på en dag. Typiskt. Det lär visst ta drygt två veckors intensivt surfande innan man har så pass bra koll på bräda, linor och sjövettsregler att man utan fara för egen och andras hälsa kan kryssa omkring på egen hand.

Jag är beredd att skriva under på det. Trots att dagens planerade praktikpass bokstavligt talat föll platt så var dagen mycket givande. Allvarligt talat, hur coolt är det inte att tänka kitesurfing när inte ens seglarna vågar sig ut från den trygga gästhamnen? Respekt! Min respekt för kitesurfarna har ökat den också och förståelsen för komplexa inlärningsprocesser har befästs. Det här vill jag gå vidare med. Sommarens intensivkurs i Marocko känns mycket lockande! Hang loose!

FOTO istockphoto.com/ hansfalk | goldenangel

Läs även Surfski – paddla med blöta fötter

AV Nick Heil | UR Outside nr 3-2010

Förra sommaren gjorde jag ett försök till att bli en hygglig mountainbikecyklist. Jag säger ”försökte” för endast i fem tävlingar lyckades jag placera mig i den övre halvan. Vid ett tillfälle hamnade jag näst sist. Mest för att killen bakom mig körde punka, två gånger. Jag var tvungen att inse att det inte fanns speciellt mycket fart i min kropp. Mest fett. OK, med en längd på 186 cm och vikt på 87 kilo är det väl en liten överdrift. Men med ett BMI på 25,3 var jag statistiskt sett, om än på gränsen, överviktig. Min fettprocent låg på 13 procent och kompisarna skämtade om att de inte ville se mig iklädd tajt lycra offentligt.

Viktminskning motiveras oftast som förebyggande mot hjärt- och kärlproblem, eller för att skapa en snygg kropp, sällan som träningseffekt. I boken Racing Weight visar författaren hur mycket mer energi som krävs för att hålla samma tempo om man väger fyra kilo mer ­- 6,5 procent för att vara exakt. Jag hade tänkt tappa runt fem kilo, vilket skulle vara som att plocka bort halva cykelns vikt. Jag insåg att det skulle ta månader, eller år, av träning för att tjäna så mycket effekt som jag skulle kunna få genom att helt enkelt tappa lite vikt. Tyvärr går man inte nödvändigtvis ner i vikt bara för man, som jag, börjar träna regelbundet.

Med undantag för några medicinska extremfall handlar viktminskning om hur mycket energi som stoppas in i kroppen mot hur mycket av energin som används. Problemet var att ta reda på var i kalkyleringen jag gjorde fel. Så jag tog hjälp av Ironman-mästaren och fysiologen Dave Scott för att få ordning på näringsplanen. Han började med att beräkna hur mycket energi jag behövde (se rutan nedan). Det visade sig att min kropp krävde 3 168 kalorier under en typisk dag då jag gjorde väldigt lite. En typisk träningsdag med ett 90-minuterspass krävde 3 667 kalorier. Där hade jag mina riktlinjer. Nästa steg var att anpassa kosten, och lägga intaget lite lägre.

För att tappa ett kilo i veckan behövde jag dra ner intaget med 1 000 kalorier. Det var faktiskt inte så svårt som jag först trodde. När jag väl fick en bild av hur mycket energi jag stoppade in var det enkelt att få resultat. Vad jag gjorde var helt enkelt att sammanfatta veckans alla dagsintag. Och då menar jag allt! Jag ska erkänna att inledningsvis tyckte jag att det var jobbigt att spåra alla kalorier, men utan listan var det helt enkelt för enkelt att fuska. Jag kapade glassfesterna till endast en gång i veckan. Sen tog jag bort muffinsen som vanligtvis brukade hälsa mig välkommen till frukosten varje morgon. (Säg hej till havregrynsgröt).

Dessa två åtgärder resulterade i 800 kalorier mindre varje dag. Jag behövde alltså inte övergår till en diet bestående av rotfrukter och soppa. Jag behövde bara ta bort ett par fula bovar från min kost. Det var förbluffande hur snabbt jag fick effekt. Jag tappade ett kilo första veckan, och ett halvkilo varje vecka därefter. Jag landade snabbt på 84 kilo och kände direkt hur mycket snabbare jag blev. Mitt tävlande befinner sig just nu i pausläge, men i april drar de första racen igång, och då ska det bli spännande att se hur min nya, trimmade kropp kommer att prestera.

BERÄKNA DIN FÖRBRÄNNING
För att behåll din vikt bör du ha koll på hur mycket energi du förbränner och hur mycket stoppar i dig. Dave Scott är sexfaldig Ironman-mästare och ger dig här ett enkel viktkalkylator som gör det lättare för dig att beräkna ditt energibehov under vilo- och träningsdagar.

STEG 1: Räkna ut grundbehovet genom att multiplicera din kroppsvikt med 24,5. (Om du väger mindre än 70 kilo multiplicerar du med 22).

VILODAGAR
STEG 2: Lägg till de kalorier du förbränner utöver grundbehovet, genom att bestämma din aktivitetsnivå i tabellen nedan. Multiplicerar sedan grundbehovet (steg 1) med procentsatsen och du får en kalorimängden utöver grundbehovet. Lägg ihop dina två värden. (T.ex: En man på 90 kilo kräver 2205 kalorier, plus 15% om denne är inaktiv, vilket blir 331 kalorier. Totalt: 2205 + 331 = 2536 kalorier). Detta är behovet för en vilodag.

Aktivitetstabell:
Inaktiv (x 15%): Du sitter nästan hela dagen.
Låg aktivitet (x 35%): Du står eller går mycket. En barista eller läkare hamnar troligtvis i denna kategori).
Moderat aktivitet (x 45%): Du går och gör vissa ansträngningar. Elektriker eller kajakuthyrare? Då ska du vara här.
Väldigt aktiv (x 75%): Byggare och lantbrukare hamnar här.
Extremt aktiv (x100%): Personliga tränare (som tränar med sina klienter) och gruvarbetare.

TRÄNINGSDAGAR
STEG 3:
Välj din idrott och intensitet i tabellen nedan. Multiplicera sedan ”intensitetsfaktorn” med din vikt. Multiplicera sedan denna summa med antalet minuter du tränar. Lägg sedan ihop detta med summan från vilodagen och du får den totala mängden du bränner under en träningsdag.

Intensitetsfaktor
((Intensitetsfaktor x vikt) x träningsminuter) + vilodagskalorier (steg 2) = Antal kalorier under träningsdag
Cykling – intensitetsfaktor baserat på träningsintensitet
0.33: 37 km/h
0.26: 32 km/h
0.20: 28 km/h
0.175: 24 km/h
0.154: 22.5 km/h
0.132: 21 km/h
0.11: 19.5 km/h
Löpning – intensitetsfaktor baserat på träningsintensitet
0.286: 3:30/km
0.22: 4:15/km
0.20: 5:20/km
0.154: 6:20/km
Längdskidåkning – intensitetsfaktor baserat på träningsintensitet
0.35: 2:40/km
0.33: 3:00/km
0.31: 3:15/km
0.29 3:30/km
0.26: 3:45/km
0.25: 4:00/km

Läs även John Bradley test av sex olika kostprogram under ett år i: Funkar kostråden även på aktiva?

AV Thomas Högman | UR Outside nr 2-2010

”Det är typ det bästa som finns,” säger Linn, en blond badvärd från Skåne som möter mig vid spärrarna i Lindvallens nybyggda multianläggning Experium. Jag hade försiktigt frågat om det var roligt ­ att surfa en konstgjord våg. Linn har surflinne, en öppen ziptröja och ser ut som en surflärare från vilken surfdestination som helst. ”Sjuuukt beroendeframkallande”, fortsätter hon lyriskt. ”Som att åka bräda i lössnö. Gött!” utbrister hon innan hon stressar tillbaka till sin våg och lämnar mig i omklädningsrummets mixzon. Jag fipplar nervöst innan jag får kläm på den nya sortens badhusskåp ­- man låser med en digital klocka. Allt på Experium är nytt och fräscht, såklart. Anläggningen öppnade i december. Men jag är också lite nervös för surfingen.

”Round round get around, i get around”
När jag gör entré i rummet dundrar Beach Boys-dängan ”get around” med discovolym, kompisgänget som bokat timmen innan är i full gång. Det är ett stort rum, tio meter högt i tak, och med en åskådarbalkong två trappor upp. På väggen bakom vågen har man målat en lila-orange-gul solnedgång ­- det påminner om målningarna på tivolilastbilarna. I taket hänger en gipsad surfvåg. Långbänkarnas plankor är givetvis utbytta mot surfbrädor, rispuffar ligger utspridda på golvet, där hänger en fångrem för vanlig vågsurfing på en krok, en beachcruisercykel med surfställ står längs en vägg och luften är varm och fuktig. Själva vågen, eller ”the Flowrider” som är den internationella benämningen, består av en spänd gummimatta med cirka tjugo graders lutning vilken det sprutas vatten uppför med ett flöde på tvåtusen liter i sekunden.

Principen är den att tyngdlagen pressar surfaren nedåt, vattnet pressar uppåt och tack vare friktionen mellan vattnet och brädan skapas vattenplaning. Även om man står stilla motsvarar det en hastighet av 30 kilometer i timmen. Och så fort man ramlar följer man med vattnet upp över krönet. I min fantasi ritar jag skärande svängar över hela den flacka backen. Jag visualiserar hur jag trycker ifrån med hårda bett från kant till kant. Den ser rätt skön ut ändå, tänker jag om vågen och blir alldeles nervös över hur det ska kännas att pressa ett tåskär mot vattenflödet. Killarna i kompisgänget verkar ha noll koll. De lyckas bara stå i botten av vågen ett par sekunder innan brädan nyper åt något håll och de slungas på rygg. Surfläraren inom mig vill gå dit och säga åt dem vilka fel de har i sin stance. Stängda höfter, rumpan ut och axlarna sidledes. I surfing öppnar vi kroppen i färdriktningen, vill jag säga. Vänta bara ska de få se, tänker jag för mig själv.

Upp till bevis
Så har det blivit dags, vågen stängs av och min grupp (nio konferensgäster plus jag själv) samlas på poolkanten: ”Är det någon som testat förut?” frågar den långhårige instruktören Joonas Wikberg. Det blir tyst. ”Vem har hållit på med extremsport?” Några händer räcks upp. ”Vem har åkt puder på riktigt, alltså inte i Sverige?” och hela gruppen nickar igenkännande. Efter att ha checkat våra förkunskaper följer en kort genomgång med fokus på säkerhet och fallteknik, och så är vi igång. ”Bli ett med brädan.” avslutar Joonas. Först ska alla prova att ligga ner och surfa på magen och då använder man sig av en så kallad bodyboard som ser ut precis som de varianter som används i havet.

Hela varvet klarar sig utmärkt, förutom chefen i konferensgänget som får badbyxorna avspolade till arbetskamraternas stora förtjusning. Dags att stå upp, på en bräda som påminner om Wakeboard i storlek, men smalare, mer rundad form och utan fenor. Jag gräver in fötterna i brädans gummidäck i min vanliga surfstance, varpå Jonas förklarar att jag inte kan stå sådär. ”Du måste stå helt tvärs brädan och stänga höften och bröstet” säger han. Jag blir förvirrad, det är ju precis motsatsen mot vad vi surflärare säger till våra elever, men det finns ingen tid att tänka. Bara köra. Att stå stilla där i det forsande vattnet på min planande lilla bräda går bra, men då jag försöker göra en sväng får jag sladd med efterföljande nyp.

”Häng på bakfoten, så ja!” uppmanar Joonas och de flesta i gruppen lyckas nästan med en gång, ett par sekunder. Ut i forsen, stå på bakfoten, försöka få skär, sladda ut sidledes, ramla. Vår timme går alldeles för fort och lämnar mig med en lumpen känsla av att någon snott min godispåse, jag fick liksom aldrig in känslan ordentlig. Var fanns mina skärande svängar? Troligtvis kvar i fantasin.

Övertid idag igen
Badet skulle egentligen stänga efter vår timme, men jag hade bokat fotosession med Joonas och kollegan Pontus Gustafsson. De har verkligen fått kläm på vågen och surfar den helt obehindrat på samma sätt som jag (i min fantasi). Det ser ut lite som en blandning av skateboardåkning i miniramp och wakeskate efter båt. De gör olika coopingtricks på bassängkanten och vattenskidsvängar uppe på vågens face. Även jag får chansen att nöta lite extra, men det blir absolut inte någon fråga om de surfiga svängarna jag fantiserat om ­ jag står mest och sladdar på bakfoten med mjölksyra i bakbenet. I bilen hem infinner sig en sorts splittrad känsla av att vågen verkar vara en riktigt rolig leksak om man bara kunde köra lite bättre.

För att försvara min heder skulle jag gärna avfärda alla likheter med surfing, men i samma andetag ser jag för min inre syn Joonas, Pontus och ett gäng från Malungs snowboardgymnasium skära från kant till kant i svepande svängar och det ger mig en sorts avundsjuk ångest som får mig att vilja vända tillbaka och försöka igen ­ fan, det ser ju ut som surfing stundtals. Och när man får in klämmen kanske känslan också påminner, åtminstone lite. Fast samtidigt tycker jag att vågsurfing och fiske har mycket gemensamt och jag skulle vilja likna den här vågen vid en fiskedamm där någon rycker i linan bakom ett blått skynke. Visst är det en härlig känsla när det rycker i spöet, men vid en fiskedamm märker man att inte är det fiske det handlar om.

Läs även om Lindvallens ägare Skistar i: Imperiet Skistar – Bidragsmonster eller glesbygdshjälte?