UR Outside nr 6-2010

För lite mer än ett år sedan berättade vi om den nyutexaminerade ingenjören Erik Ekedahl (läs hans inlägg som han skrivit under resans gång här) som inte ville ut på arbetsmarknaden, utan istället ut på sin livs resa: jorden runt på cykel. Projektet var beräknat till fyra eller fem år. Efter ett år hade han tagit sig genom Europa och ner till Tiblisi i Georgien. Men året på cykeln gav andra insikter, vilka var svåra att förena med de tidigare drömmarna. Expeditionen gav honom svar på vad han verkligen ville göra. Här är reflektioner från en nyligen hemkommen långdistanscyklist med nya mål och drömmar.

Jag lutade mig tillbaka i sadeln, rätade på ryggen och blickade ut över kullarna när jag susade ner i grönskande dalgångar. Vissa dagar kunde jag inte bärga mig av glädje över livet utan vrålade min lycka mot skyarna. Andra dagar var det betydligt tyngre och jag fick kämpa för att orka lyfta blicken från styret. Jag kom att lära känna och värdera de starka känslorna. När jag tog de första tramptagen på resan och snöslasket slog mot stänkskärmarna stod jag inför ett enormt äventyr; jag skulle bli cykelnomad, jorden runt var planen.

Det var 14 månader sedan. Många av mina förväntningar har infriats och nya ständigt formats av intryck jag fått under resan. Det som började som en dröm om episka eskapader övergick i en annan slags nyfikenhet. Jag ville närmare de kulturer och människor jag mötte; inte bara vara en betraktare i förbifarten utan bli en del av något främmande. Cyklandet blev sekundärt, möten intressantare än sadeln; cykeln med all packning kändes otymplig. Jag stannade till, blev fast och sedan oktober har jag jobbat som fotograf i Georgiens huvudstad Tbilisi.

Jag tog chansen att ge mig av då, stanna i Georgien och jobba, men nu återvänder jag till Sverige. Världen ligger kvar. Beslutet att resa hem är mångbottnat och nästlat med vad jag upplevt. Nya och annorlunda utmaningar hägrar: jobb, en journalistutbildning, vänner och tid för reflektion. Nu har jag lärt mig att gå in med inställningen att aldrig ge upp, men att vara ödmjuk nog att ändra planerna – då klarar man allt.

Att Erik väljer att skola om sig till journalist glädjer oss på Outside och vi ser fram emot insiktsfulla texter från mannen som lyckades resa jorden runt i tankarna men inte med kroppen. Men innan han tar tag i journalistiken tänker han avsluta projektet genom att cykla hem cykeln från Tiblisi. Han beräknar att vara tillbaka i augusti. Vi önskar honom lycka till (även om han ändrar sig ytterligare en gång och fortsätter på cykeln).

Läs även om fler svenskar som cyklar runt i världen i: Den alternativa vintern

När jag landade i ett snökallt Sverige kände jag mig genast hemma. Minnen väcktes, jag började så sakta förstå hur mycket jag saknat mina vänner. Jag har bara varit borta 10 månader och det mest är ganska snarlikt mot det jag lämnade, en del har hänt och jag ser kanske på saker annorlunda nu, jag observerar kanske mer än agerar.

Sen följde en period av återseenden, glada kvällar och småprat. När jag stapplade in hos mina föräldrar i Grycksbo blev jag nästan förvånad över hur glada de var att se mig. Min känsla var mer att jag just lämnat dem. Kanske beror det på min inställning jag hade när jag for. Jag hade inte räknat med att vara tillbaka på ett bra tag, plötsligt var jag det och det kändes helt naturligt, lite som att jag bara steg innanför dörren efter att ha sprungit ner till macken och köpt lite mjölk.

Det är kanske också en vanesak, jag kanske är van att återvända hem efter resor men jag vill fyllas av starka känslor, det är viktigt, det är livgivande. Det fick mig att fundera en smula över resan, jag kom bland annat hem eftersom jag vill undvika att hamna i en meningslös tillvaro senare. Jag trivs med livet på vägen och i Georgien, annars hade jag nog inte vågat mig på att åka hem. Jag läste om flera som kommit hem efter långa äventyr för att inse att de inte alls kunde med livet hemma och att de egentligen bara ville lämna och sätta av ut på vägen igen. Det lät romantiskt och spännande; jag kunde känna mig som en del av den gruppen redan innan jag for, jag kanske behövde känna den tillhörigheten för att ge mig av, jag vet inte.

Efter många timmars tänkande och värderande har jag insett att den konsekvens som jag högaktat under början av min resa, den målmedvetenhet som gör att man inte ger upp inte alltid är så eftersträvansvärd. Jag mår mycket bra nu när jag tar en paus i Georgien och jag känner, för min motivations skull, att jag vill ta dagen som den kommer. Jag vill inte planera för långt, jag vill inte göra om mitt liv till ett projekt som jag ska avsluta, det känns för riskfyllt, risken är stor att livet kanske just känns avklarat sen, att det ända jag kan göra är att hitta något större och tyngre att sysselsätta mig med. Kanske startade jag i fel ände, jag vill ju vara den som kan se det lilla och tycka att det är fantastiskt, nu blev jag rädd att jag skulle måla in mig i ett äventyrarhörn, tappa min flexibilitet och komma allt för långt bort från tillvaron hemma.

Jag trivs med livet som ‘hobbynomad’, det finns fina chanser att få göra roliga saker här i Georgien och därför stannar jag. Jag fortsätter när jag får lust, i vilken riktning jag vill. Det är härligt att känna så. Jag ser gärna att jag fortsätter mot Armenien och Iran om ca 15 månader men det får vi se då. Nu lever jag här.

Det blev ett långt sidospår på tankebanan. De starka känslorna fick jag blodsmak av när jag skulle fara tillbaka igen. Efter värmen jag känt i Stockholm och hemma var det svårt att fara, tvivlet kom tillbaka, jag köpte en bok och sträckläste den för att slippa tänka under resan. Jag landade, tog mig in till staden i en rasande fart (170km/h är inte ovanligt på vägarna i Georgien, trots att de knappast tål mer än 90) och när stadens glesa ljus sken genom dimman som fyllde dalen där Tbilisi ligger kände jag energin och upptäckarglädjen.

Jag letar efter ett bilbälte, hittar ena halvan men inget att knäppa fast, tusan! Bilen accelererar och rusar fram på de smala gatorna i bostadskvarteret, höga hus, sovande på båda sidor av gatan. En vänstersväng, en snabb högersväng och vi är ute på Rustaveli, huvudgatan i Tbilisi. Motorn vrålar när vi accelerera till strax över 100km/h mitt inne i stan, magen susar när vi lyfte med ekipaget över en ojämnhet. Nyvaknad men klarvaken nu, jag ber honom sakta ner men det känns meningslöst, vi passerar en polisbil 60km/h över tillåten hastighet utan en reaktion.

Vi når flygplatsen 10 minuter tidigare än jag räknat med och jag stapplar ur och räcker över en peng. Flyget är givetvis försenat, jag passar på att bekanta mig med några finska poeter som sitter i samma båt och mellanlandningen går ganska snabbt.

Jag landar på Arlanda 7 timmar senare än planerat, irriterar mig över att det kostar 240 kronor, en halv medelmånadslön i Georgien för att åka Arlanda Express in till Stockholm. Hemma och alla är välklädda, julstressade, långa och vädret, huj vad kallt men oj vad vackert.

Jag försöker smälta all snö, inte bokstavligt utan känslan av att vara hemma, men hemma på besök och fira en vit jul. Det kommer till mig sakta. Tbilisi är hemma nu, min fasta punkt men det är skönt, skönt att falla in i gamla mönster, trodde aldrig jag skulle säga det…

Det en milsvid skillnad mot att cykla, jag saknar känslan i benen när man går och lägger sig eller snarare stupar i säng men jag känner också att det är värt mycket att ta sig tid att upptäcka ett ställe mer och utforska det grundligt. Jag träffade en cykelentusiast idag som ska hjälpa mig att justera mitt bakhjul så att jag kan cykla på det igen, för tillfället står cykeln i mitt rum och surar. Det finns massor av fantastiska platser att besöka i Georgien med cykel och nu har jag kanske en guide som kan tipsa mig om det finaste platserna.

Killen jag mötte idag kände också Jumber Lezhava, den i Georgien mycket kände cyklisten som gav sig av för att cykla jorden runt och för att återvända när landet stabiliserats, han cyklade några år och kom tillbaka till samma röra och gav sig av igen, åt andra hållet. Nu är han tillbaka och lobbar för cyklism i Georgien, ett motsträvigt arbete kan jag tänka, det är inte många tvåhjulingar på vägarna och inställning till cyklister är kärv. Hoppas de artiklar om min resa som jag ska publicera i tabloiden Prime Time här i Tblisi kan lätta upp stämnigen lite

Jag hoppas kunna komma iväg redan till helgen på äventyr i omgivningarna, det verkar inte vara några problem att lifta ut på landet och eftersom mitt bakhjul är trasigt så är det den bästa lösningen. Jag har studerat kartan och både berg och skogar ligger nära nog att bara sticka iväg till utan planering. vädret är fortfarande varmt, kanske med undantag för idag, regnet hänger i luften och molnen lurar tätt över hustaken.

Jag deltog i en cykeldemonstration, ett slags ”critical mass” men utan den kritiska massan. Vi tog oss ned för paradgatan och stängde som bästa av en av de fyra filerna, men det är tanken som räknas. Det verkar finnas en del miljökämpar, med betoning på kämpar i Georgien, ett land som allt mer lutar åt att suga upp med suraste av det amerikanska äpplets hårdsmälta kart.

Jag lämnade Rize i Turkiet tidigt på morgonen, lätt motvind men platt och det kändes det som rena lyxlivet, veckor av uppförsbackar sätter sina randiga spår i benmuskulaturen.  Förutom otaliga lastbilar var vägen till Georgien längs Svarta havet en barnlek och egentligen ganska tråkigt trots att bergen bort i horisonten majestätiskt tornad upp sig.

Vid fem på eftermiddagen hade jag trängt mig förbi alla bilar i kön och tagit mig genom gränskontrollen. Jag stod nu på Georgisk mark, jag kände spänningen i magen, inte gaser gott folk utan ren och skär upptäckarglädje. Standen vid gränsen var inte bara en gränsstad med allt ont det innebär utan också en rysk turistort. En helt vansinnit arkitektur, betong, botong, och drinkparaplyer i jättestorlek. BMW bilar dundrade musik och trots att säsongen var över levde spillet kvar och sög upp det sista av de turister som vågade sig hit. Jag bestämde att jag snabbt måste vidare ch jag trampade på genom ett makalöst landskap, trädkantade vägar där kor och kalvar strövade fritt och där höga färgglada sovjetblockhus skymtade bakom träden.

Efter en del rabalder och genom en vansinnig trafik tog jag mig ut ur staden och satte av mot bergen på den väg jag tänkt följa till Tblisi, 400km österut. Det var nu mörkt och eftersom man varken brydde sig om högertrafik, hastighetsbegränsningar eller att slå på lysena ville jag snabbt hitta ett ställe för mitt tält. Jag stannade för att fylla på vatten vid ett litet skjul nära vägen. Jag blev inbjuden av den tandlöse lille mannen som tydligen bodde där med sin familj och jag spenderade två dagar tillsammans med dem. två av det mest minnesvärda dagarna på resan.

Det var inte bara kulturchocken, vodkan eller deras verdervärdiga dass, inte heller var det bräloppet eller maten utan deras gästfrihet. De had lite att bjuda på och mest mumsade vi på bröd med smöt och lite svagt vattnigt te men ni kan ändå ana att det var för en frusen och trött resenär en mycket fin upplevelse. Jag ler brett vid tanken på detta.

Jag kom till slut iväg, jag hade kanske stannat där för evigt om det inte var för att jag redan hade en lägenhet i Tblisi som väntade och jag behövde ta mig dit för att ta emot nyckeln. När jag rullade ut min cykel från skjulet där den bott medan jag rumsterade i en badkarslik säng var bakhjulet så snett att jag efter 60 km cykling insåg att jag skulle bli tvungen att ta bussen för att komma fram och här är jag nu, Tblisi, ett myller av bilar och avgaser, människor och kultur. Jag tror jag kommer trivas.

Sju månader har gått sedan jag lämnade ett snöigt Grycksbo. Sju månader och snart 10000 kilometer. Det känns bra. Här I Erzincan börjar hösten göra sig till känna och jag får vira in mig ordentligt på natten för att inte frysa i tältet. Häromnatten blev det ett långtradarsläp som skyddade mig mot vädrets makter och mot den lokala hundmaffian som strök i faggorna.

De senaste dagarna har bjudit på backar, riktigt slitiga backar och långa utförlöpor. Den sista innan Erzincan var nära 40 kilometer lång och då känner man att man får valuta för två dagars uppförsbacke. Jag läggor om rutten och istället för att besöka Erzurum, gudförgätet enligt många, passar jag på att istället besöka staden som många tycker är den vackraste i Turkiet, Trabzon, på Svarta havskusten. Jag ser fram emot att komma ner till kusten och till lite mildare nätter, och till ett folk som sägs vara skjutglada men genomtrevliga.

Jag får en brun plaststol och sätter mig i lä bakom en höskulle för jag fryser i vinden. Snart serveras jag med en bricka, te, nybakat bröd och oliver. Min mage är fortfarande ett vrak men jag äter tills det kniper och går sen för att se efter vad männen gör. Kort kan vi säga att de bygger en mur och i mina försök att hjälpa till inser jag hur komplicerad hierarkien är mellan äldre och yngre och att jag gör bäst i att sitta ner och hålla käft.

När mörkret faller bjuds jag in i värmen och framför TVn som visar det senaste om upploppen i Istanbul serveras en enkel men strålande middag. Soppa samäts ur en större skål, två glas vatten mellan fyra personer och massor av bröd som används att nypa fast mjukstekta utsökta auberginer. Jag faller tillbaka i soffan när jag fyllt upp med kalas och tekopparna ramlar in och fylls genast för att hållas fylda. En granne och tillika PKK medlem tittar föbi med sin fru. Männen sitter vid TVn medan kvinnorna försvinner in i ett annat rum. Samtalat rör sig oftast om något jag inte förstår men ibland hör jag att de säger ”cykel” eller ”sverige” och jag tittar frågande på dem och de frågar ngt på turkiska jag inte förstår och så återgår samtalet.

Jag kryper till kojs redan vid tio och somnar nästan genast. Morgonen bjuder på leenden och frukost innan jag ger mig av genom ett landskap som nu, efter att ha träffat människorna plötsligt känns långt mer njutbart. Tillochmed vinden har lättat lite.

Jag försöker plugga ryska men skallen faller i bitar, jag skriver lite, samma sak, tillbaka till sängen, ni vet hur det är. Jag har turen att få bo hos fina människor, två bröder, bergsbestigare och äventyrare. Det är en bra miljö, inspirerande. Efter att jag läst genom Mountaineering, the freedom of the hills fick jag ta i lite annat att läsa, bergsbestigning verkar vara grejen! Måste prova det, ska bara bli frisk igen!

Jag kan känna att jag missar något när jag inte tar bussen tillbaka. Sydöstra Turkiet, Kurdistan är fantastiskt vilt och kulturellt annorlunda. Under Ramadan är situationen än mer främmande för oss kalla nordbor. En man på gatan som frågar om vi är hungriga, stuvar in oss i hans brors bil och vinkar av oss medan vi tutar iväg genom trafiken mot ett dignande middagsbord. Gästfriheten är stor.

Georgien, Kaukasus i Vinter, precis som Nicolas Bouvier, vintern -53 eller vad det kan varit. Undrar om saker är desamma då som nu, den bilden Bouvier målar för mig är spännande och det lär väl visa sig om ett par veckor. Jag planerar att stanna i Georgien och Armenien över vintern, lära mig ryska och jobba, ge mig ut på långa turer i snön och undersöka bergen. Just nu på nattduksbordet: Mountaineering, the freedom of the hills. Det är grejer det!