Få djur är så akrobatiska och karismatiska som ekorrar. Den här sommarsnyltaren hittade fotografen Allan Wallbergs fågelfröautomat, och såg till att tömma den. ”Automaten var av metall så ekorren hade svårt att klättra på den. Istället fick den hänga i ena foten och häva sig upp för att stjäla fröer. När den hängde sig ner för att skala dem, tog jag en bild”, säger han.

Hölö, 15 juni.

FOTO Rory Carnegie | UR Outside nr 4-2011

Vildsvinsgalten står nedanför en grässlänt drygt 30 meter bort och stirrar rakt på mig.
På detta avstånd kan jag se det extremt utdragna trynet, de stora spetsiga öronen och raggen längs ryggraden. Den liknar ett piggsvin på färgen; ockra och grått. Och den är mycket större än jag trodde, den når nästan brösthöjd på en människa.

Vildsvinet påminner om en mindre skogsgud direkt från vildmarken där det står och glor på det konstiga människobelätet. Galten verkar fundera på att anfalla, men avstår. När han traskar iväg och försvinner in bland träden rör han sig kraftfullt och smidigt på tunna, graciösa ben, dubbelt så höga som grisens. Jag klättrar tillbaka in i VW-pickupen, det kittlar i hela kroppen. Detta bådar gott. Jag har kommit till det som utsetts till Europas största viltreservat och vet att det inte är lätt att spåra djur nu i juli. (Vintern, med dess brist på föda och lövverk gör djuren mer synliga).

Och inom bara ett par timmar kan jag stryka vildsvinen från listan. Kanske har vi turen på vår sida. Men det är inte bara tur som krävs för att få se vilda djur här. Detta är den avspärrade Tjernobylzonen, ett väldigt område, på sina ställen närmare tio mil brett, och det har varit förbjudet för mänsklig bosättning sedan 1986. Fortfarande, 19 år efter sönderfallet av USSR, händer det ingenting i denna före detta sovjetrepublik utan ordentligt utskrivna och stämplade handlingar, femfaldigt kopierade.

Det tog månader av mejl och telefonsamtal för att få tillstånd att vistas här några dagar. Jomenvisst, vi är bara ett par främmande vagabonder, fotografen Rory Carnegie från England är en gammal reskamrat, men vi har kameror och teleobjektiv, och mitt anteckningsblock är linjerat – alltså är vi spioner. Sovjetunionen må vara försvunnen, men det är inte det sovjetiska tänkesättet.

På Chernobyl Center, en slags provisorisk receptionsbyggnad i hjärtat av gamla stan, var jag tvungen att lämna en gedigen lunta papper – hryvnia (det uttalas ungefär som det låter när en falskspelare blandar kortleken), skriva under en hög med godkännanden, mottagningsbevis och överenskommelser, varefter vi kontrollerades med en märkvärdig, förkromad geigermätare.

Till sist fick vi åka in i området under överinseende av en guide, en chaufför och en översättare, förutsatt att vi hela tiden gjorde som guiden sa. Några förfallna vägar, överväxta med gräs och annan vegetation, genomkorsar zonen. I området finns ytor med stark strålning, men naturen ser inte ut att ta illa upp. Allt naturen verkar bry sig om är att människorna, tillsammans med sina tamdjur, nästan är helt försvunna.

Zonen återgår till att vara en enda stor, otämjd skog och det låter som en fantastisk framgångssaga för naturen: röj undan människorna och vildmarken tar över. Lockade av historier om däggdjur som sedan mörkaste medeltid varit försvunna från Europa ger vi oss ut på atomsafari.

Det var strax efter klockan ett natten till den 26 april,
1986, som en av jordens värsta mardrömmar blev verklighet. Reaktor 4 i det väldiga kärnkraftverket i Tjernobyl exploderade. Orsakerna diskuteras fortfarande, men det var någon kombination av konstruktionsfel i kontrollpanelen som reglerade effekten i reaktorn, dåligt utbildade tekniker, ett test som krävde att reaktorn stängdes av och en tjurig, gammalmodig, sovjetisk boss som vägrade tro att det kunde var något allvarligt fel.

I vilket fall var det praktfullt. Trehundrasextio kilo bly for omkring som popcorn. Det 1 000 ton tunga reaktorlocket sprängdes sönder. Ett hallonfärgat ljus strömmade ut i den joniserade luften och lyste upp himlen. Det var så vackert att invånarna i den intilliggande staden Pripjat måste ut och titta. När allt var över uppskattade den förre vice chefsingenjören Grigori Medvedev att det radioaktiva utsläppet var tio gånger högre än det i Hiroshima.

Tjernobyl hade varit ett fridfullt samhälle i nästan 1 000 år – de senaste trehundra åren med övervägande judisk befolkning, känd för sina hasidiska dynastier. Alltsedan ryska revolutionen har antalet judar minskat, men än idag finns det två hasidiska tempel som de troende kommer till en gång om året för att tända ljus och bedja. Det är otroligt hur mycket som kan överleva en katastrof. År 1970 började Sovjet bygga vad de hoppades skulle bli Europas största kärnkraftverk en och en halv mil utanför staden. (Bara fyra av de planerade åtta reaktorerna var färdiga när katastrofen inträffade).

Parallellt byggdes en helt ny betongstad, Pripjat, vars 50 000 invånare rejält överträffade Tjernobyls 12 000 i antal. Kärnkraftsindustrin lydde under militären och det hela genomsyrades av den traditionella sovjetiska kulturen av hemlighetsmakeri. Strålning är illa nog, kombineras det med sovjetisk stolthet och paranoia blir resultatet en kraftfull blandning av Kafka och Ray Bradbury.

Det första världen fick höra om eländet i Tjernobyl var när arbetare i Forsmark kom till jobbet två dagar senare och kontrollerade sig själva med geigermätare och upptäckte att de var mycket radioaktiva. Följande dag, den 29 april, hade radioaktiva moln förts med vindarna rakt in över västra Europa och Skandinavien. Det blev ramaskri i svensk media. Samma dag ägnade sovjetiska Pravda åtta rader åt ”olyckan” – på sidan tre.

Det var inte förrän den 15 maj, tre veckor senare, som Michail Gorbatjov äntligen kungjorde vad som hänt. Trettio människor dog direkt eller strax efter explosionen. Två dagar senare fraktade en konvoj av 1 100 bussar ut alla Pripjats invånare och förvandlade, från en dag till en annan, stället till en spökstad. Sovjetunionen samlade sin väldiga kraft och la in överväxeln för en massiv storstädning som involverade 600 000 arbetare.

Klicka på siffrorna nedan för att fortsätta läsa artikeln.

AV Staffan Heimerson | FOTO Marianne Pihl | UR Outside nr 1-2011

I en öppen, elvasitsig militärgrå Landrover plöjde Dan Olofsson genom bushen. I buskarna tryckte 15 lejon och 150 bufflar, 5 geparder, 300 zebror, 9 leoparder och 100 giraffer, ett par tusen impalor, 17 elefanter, 100 kudo, 500 gnuer, flera hundra vårtsvin samt 20 vita och 14 svarta noshörningar. Olofsson sa: ”Ja, som det har blivit. Det ena gav det andra.”

Dessa tusentals djur ­- många av dem utrotningshotade ­- finns inom ett väldigt landområde som den sextioårige malmöentreprenören Olofsson köpt som av en händelse. Det har blivit Thanda Private Game Reserve och vinner utmärkelser och prisas av miljöorganisationer. Det rör sig om 14 000 hektar, vilket är ett stycke mark som är 14 kilometer på längden och tio på bredden. Game reserve är termen för mark som satts av för djurliv, för att bevara detta, för jakt eller för safariturism.

Ibland är ytorna så stora och befolkningstrycket så litet, som i Kenya, att vildmarken kan hållas öppen. Oftare är det som i Sydafrika, att reservatet avgränsas med stängsel. ”Stängsel, ja” sa Olofsson, ackompanjerad av tjatter från en flock vervetapor, en sorts markattor, ”jag har satt upp 97 kilometer.”

Det är inte ovanligt att vilja ha ett stycke mark i Afrika. De flesta kan öppningsraderna i Karen Blixens bok Min afrikanska farm (den som med Meryl Streep och Robert Redford blev filmen Mitt Afrika): ”I had a farm. I had a farm in Africa.” Under en tre månader lång bilresa genom Sydafrikas alla delar besöker jag en rad av dessa viltreservat ­- förutom naturligtvis det givna, Kruger National Park som är stort som hela Schweiz (eller, för att ta en svensk jämförelse, större än Dalarna och Härjedalen tillsammans).

Jag studerade mig själv för att se om jag ­ med mina amatörögon ­ skulle falla in i jeremiaden att det går åt helvete för nästan alla världens vilda djur. Svar: Nej. Förenklat sammanfattat: Ljuspunkterna är fler än oroscentra. Medvetenheten om god djurvård är större än förr, statusen i att aktivt göra en dyrbar insats är stor och betydelsefull. Redaktören för Destination South Africa konstaterade: ”Det finns i Sydafrika fler däggdjur än i Europa och hela Asien sammantaget, fler än i Nord- och Sydamerika tillsammans.”

Med sinne för kuriosa tillade han: ”Vi har det största däggdjuret, elefanten, det snabbaste av alla, geparden, och det högsta, giraffen.” (Jag ville inte förstöra hans entusiasm med att påpeka, att blåvalen är det största däggdjuret.) Jag mötte viltvårdare som sa, att till och med den bengaliska (indiska) tigern med okonventionella metoder och Afrika som livbåt kan räddas från utrotningshot. Antalet tigrar har enligt Världsnaturfonden bara det senaste decenniet minskat med 40 procent.

Bara 3 200 tigrar beräknas finnas kvar i den indiska subkontinentens 37 reservat. Redan där har de för liten mark och turismen stör. Utanför, där befolkningen och jordhungern växer, är tigern chanslös. Den kan vara helt utrotad inom fem år. Indiens Tiger Conservation Authority har en ännu lägre siffra för tigerpopulationen, 1 411. I Afrika är situationen en annan. Vildmarkerna är stora, hotet från människan ringa.

Väder och natur är på många håll sådana att de passar tigern väl. Jag hade av en slump hamnat i en benådad situation. För att kunna utföra ett reportage, som av skilda skäl försenades dag efter dag, hade jag hyst in mig i landsortsstaden Polokwanes enda hyggliga hotell, The Ranch några mil söder om staden. Varje dag gick jag i receptionen förbi en affisch som manade: WALK WITH THE LIONS Det stod tid och pris och det intresserade mig inte ett skvatt.

Det stank turistfälla lång väg. Men så en eftermiddag var jag både syssloslös och rastlös. Med en jeep åkte jag till lejonen. Phuti Matsiakgang, en charmerande och självsäker trettiotvååring som stod vid entrén till sin lejoninhägnad med dess törnacacior och höga savanngräs, invigde mig i djurlivets vardag och naturvårdens förpliktelser: ”I den verkliga naturen överlever inte mer än var femte lejonunge” sa Phuti.

”De vuxna lejonen tar för sig först av de fällda villebråden och det blir sällan något över till ungarna. Av svartsjuka dräper dominanta hannar ungar, som ‘deras’ honor fått med en annan lejonhanne.” ”Vi får tips från ett stort område i norra Sydafrika om var halvsvältande lejonungar finns. Vi fångar in dem och föder upp dem på nappflaska. Jag har 27 lejon här just nu ­ och många av dem kommer att hamna i andra naturreservat.”

Kronan på verket
Den 7 november blev Thanda Private Game Reserve utsedd till världens lyxigaste lodge av The World Travel Award. Priset rankas som resebranschens Oscar och för ägarna Christin och Dan Olofsson är det femte gången de får en plats på den exklusiva listan.

”Men” fortsatte Phuti, ”jag blir så fäst vid en del. Och de börjar jag träna, när de bara är tre veckor gamla. Jag tränar dem i lydnad. Det är jätteenkelt. Man talar om för dem vad som är bra och vad som är fel.” ”Kom nu! Vi ska ut och gå med dem. Ta var sin stav där borta. Lejonen lyder staven. Kommer lejonen för nära, sätt staven framför dig. De vet att det betyder stopp!” Vet och vet. De är rovdjur, de är inga kissemissar.

Jag hade just varit i Krugerparken, och medan jag var där väckte det viss förundran att två tjuvjägare, den 18-årige Sydwell Ndlouvu och den 38-årige Richard Mathebula friviligt anmälde sig till polisen. ”Vi var ute för att jaga” sa de. ”Noshörning för hornets skull eller elefanten för elfenbenets?” frågade polisen. ”Nej. Vi vill ha mat.” ”Och varför kommer ni frivilligt hit?” ”Vi var tre ­ men vår kompis dödades av ett lejon. Vi blev rädda.” Phuti släppte ut fyra lejon, varav John var det största med en yvig man och Aron, tio månader gammal, det busigaste.

Vi var fem turister som tecknat oss för VANDRA MED LEJON och, vågar jag säga, ingen av oss hade föreställt sig att det var på allvar. Jo, kanske ändå, för vi hade skrivit på ett kontrakt om att arrangörerna inte kunde ställas till ansvar om någonting gick illa. Vi startade vandringen på en savannstig, nyfikna men andlöst rädda. Vi höll staven framför oss; den fungerade som Berlinmuren. Nyfikenheten växte medan lejonen ­ som lekfulla hundar i Humlegården ­ snodde runt våra ben, sprang in i buskage och rullade sig i lerpölar.

Känslan gick från glädje till eufori: det blev oemotståndligt att efter en dryg timmas vandring på stigar i bushen hänga sig fast i lejonet Johns svans och låta honom dra dig genom vildmarken. John verkade oberörd. Phuti, dressören, verkade lika oberörd och sa självmedvetet men utan ett uns skryt i rösten: ”Jag började med att dressera elefanter. Jag vet nu att jag kan lära vartenda djur som finns på jorden att umgås med oss människor så här.” Men detta, säger ni, är cirkus. Det har ingenting med viltvård att göra.

Klicka på siffrorna nedan för att fortsätta läsa artikeln eller läs även:
Vandra med Jaguarer om ett bolivianskt rehabiliteringscenter för jaguarer eller
Nytänkaren på savannen om M. Sanjayans miljöarbete för savannen.

AV Olof & Petra Sundström | UR Outside nr 10-2010

Utdrag ur Outsides marsnummer
Det kom ett samtal till redaktionen
OUTSIDE: Glenn
OLOF SUNDSTRÖM: Tjena. Det här är Olof Sundström. Jag som har gjort en del kul grejer [segling till Nya Guinea, fartrekord på hoj mellan Kapstaden-Kairo och Seven Summits på skidor!] tillsammans med Martin Letzter.
Hej Olof! Har ni nya hyss på gång?
Japp. Jag och och min fru [Petra Sundström] tänker korsa Patagonien med häst. Är ni sugna på ett reportage?
Jo, det skulle väl kunna var intressant, men … tänker ni klättra med hästarna över Anderna?
Ja, vi ska försöka hitta en skaplig väg över bergen.
Har ni läst Mikael Strandbergs bok? Han har gjort den resan, och det var … tufft.
Nä, det måste jag göra.
Ja. När drar ni?
I morgon
I morgon! … jaha … lycka till.
Olofs artikel kommer att publiceras i höst, och räkna med sköna historier.

Teorin: Att rida tvärs genom Sydamerika lät trevligt: Börja vid den frodiga Atlanten och de frodiga, gröna, böljande fälten på Pampas, fortsätta över Patagoniens pastorala stillhet och gräsklädda gröna kullar, över de södra Andernas sluttningar på gamla pionjärstigar, och rida ner genom Chiles gröna dalar till Stilla havets djupblå rand. Coast to coast i Sydamerika.

Vi nynnade Taube: och med Pampas bakom sig många hundra gröna mil, dit kom jag ridande en afton i april, medan vi förberedde oss på en 150 mil lång ”expedition light” fylld av långa galopper på gräsängar, vackra solnedgångar, stjärnhimlar och allmänt filosoferande på rygg med ett grässtrå i munnen under långdragna lunchpauser i grönskan. Den uppmärksamme lägger märke till att denna inledning innehåller orden ”grönt” och ”gräs” åtta gånger i olika former. Detta för att illustrera vår mentala bild av en ridtur genom Sydamerika.

Verkligheten: Utdrag från loggboken dag 18: Någonstans i Pampa, 07:30, 6 Mars. Vi är rätt nära att ge upp nu. Inte minst för att slippa bli stämda av Djurens Vänner. Det senaste dygnets storm lämnade oss och tältet bokstavligen flytande i en mindre flod kryddad med dynga. Allt är blött, luktar illa, och är trasigt, inklusive vi själva och hästarna. Alla har skavsår överallt. Pampa är halt, Sira är halt och mager, Pancho är mager och halt.

Indio är bara mager. Havren är slut och den lilla hötapp som vi hittade i går hindrade inte hästarna från att tugga i sig en staketstolpe under natten i brist på annat. Fortfarande långt kvar till nästa by (Governador Duval, 400 själar). Enda trösten är att kusarna för första gången har tillräckligt att dricka. Om vi inte var så slitna skulle vi se det ironiska i att det kanske blir just vatten som får bägaren att rinna över, när vi nu ridit i två veckors helveteshetta och öken, med saltvatten som det enda blöta i sikte.

Helt osannolikt hur det kan vara så fruktansvärt hett, och finnas så lite i Pampa. Det är landet av hett ingenting. Inte en grästuva, inte ett vattendrag. Inte en vindpust. Dessutom ett sjukt monotont landskap. Ingenting som bryter den dallrande, brunbrända ökenhorisonten. Ingenting. Bara gråbrun sand, brungrå sand och några varianter av taggbuskar, de ena mer brända än de andra. Kokadaver efter de biffdjur som dukat under av törst och svält ligger överallt längs vägen.

Varannan brunn är för salt för att ens hästarna ska kunna dricka, och det är fortfarande i snitt 40 kilometer mellan dem. Och taggtråden. Den borde förbjudas. Hur mycket taggtråd tillverkas det i världen? Det måste ligga tusentals ton stål i dessa fördömda staket som inhängnar allt. Vad är det man vill spärra in? Troll? Dinosaurier? Ryska armén? Kossorna är ändå för utmattade för att gå någonstans.

Det här suger. Av det gröna Pampa syns intet. Bara fyra helvetesheta nyanser av brunt. Med inslag av taggtråd. Så här kan vi inte fortsätta. Men vi kan inte heller stanna här. Får på något sätt ta oss till byn och sen se hur vi gör. Det kommer bli en lång dag.

Upptakt: Hur började det hela egentligen? På en höft är svaret. Några vaga planer på långritt som föddes under en högst civiliserad och organiserad tur i Norge på avdankade Döle-hästar. Vi klurade på det perfekta transportmedlet för en längre tur i obanad terräng och kom fram till att gå är tråkigt, motorcyklar går sönder och kräver bensin/reservdelar, medan hästar är kul, reparerar sig själva och kräver bara lite gräs och kärlek för att glatt trava fram fem mil per dag i väglöst land.

Som man säger: ”It seemed like a good idea at the time”. Egentligen var planen att rida från Ulaan Baatar i Mongoliet till Peking i någon vag Djingis Khan-anda, men efter att vi med viss möda fixat visum till Mongoliet strax före jul kom någon av oss på att vi skulle kolla upp vad det är för väder i Centralasien- krokarna i mars. Svaret: Minus 25 grader, i snitt.

Dessutom noll tillgång till vatten och gräs fick oss att snabbt bläddra i Petras fickalmanacka för att hitta andra obefolkade delar att rida genom, och alternativet kust-till-kust i Sydamerika vann med hästlängder. Det skulle dock visa sig att bristen på mat och vatten inte var så värst mycket mindre i Patagonien.

Hur som helst. Vi damp ner i vår tänkta startpunkt Bahia Blanca på Argentinas atlantkust med spänd förväntan en morgon i februari och insåg, som vanligt, att vi inte riktigt insett vad vi gett oss in på. Hur gör man rent praktiskt för att köpa hästar som pallar att ta sig genom 150 mil obruten terräng, utan att kunna 1) spanska 2) någonting om att köpa hästar 3) Rida (Olof, Petra visste även innan turen hur man gör)? Well, vi tänkte att om en lingvistiskt obevandrad kines landade i Stockholm och behövde bärdjur som skulle ta honom till Nordkap så borde det inte ta honom mer än en vecka att sortera ut det hela.

Det vore väl bara att gå till närmaste villa norr om Täby med en kuse på bakgården, rita en häst följt av ett dollar- och ett frågetecken, och se hur ägaren reagerar?

Så vi gjorde så. Vi hyrde en bil och vinglade iväg i ett obestämt väderstreck. Hästar var det ingen brist på så vi stannade vid vägkanten bredvid första bästa kuse och frågade om den var till salu. Det var den. Så även den andra, den tredje, ja alla hästar vi frågade om var till salu. Hur var det egentligen med kvalitén? Men när vi nämnde Chile fick även den mest säljinriktade hästägare något tveksamt i blicken.

Klicka på kartan ovan till höger för att förstora den.

Vi stod villrådiga. Efter lite muttrande pekades vi i riktning mot Alfredos gård. Denne Alfredo bodde lite avsides, och det hade börjat skymma när vi kom upp till huset. Det sägs att man aldrig får en andra chans att göra ett första intryck, och Alfredo gjorde det med besked. Om man tänker Motorsågsmassakern kommer man i rätt stämning: ett fallfärdigt hus, svart lera överallt, höns och grisar med något tomt i blicken vandrade runt på gården och en svag lukt av död.

Klicka på siffrorna nedan för att fortsätta läsa artikeln eller läs även: Patagoniens energifyllda vildmark hotas.

AV Thyer Walker | UR Outside nr 5-2010

Av jordens 36 vilda kattdjur har ingen sådan kraft i bettet som jaguaren. Dess kranium, brett som en tegelsten och inbäddat i muskler, är konstruerat för att krossa. Nosen, kort och kompakt, genererar så mycket kraft att den kan knäcka ett sköldpaddskal lika lätt som om det vore ett ägg. Tills alldeles nyligen var mekaniken hos jaguarens bett inte något annat än en akademisk abstraktion för mig.

Men det ändrade sig snabbt när jag besökte en boliviansk djurrättsorganisation, Comunidad Inti Wara Yassi (CIWY). CIWY räddar vilda djur som apor, fåglar, pumor och jaguarer från Bolivias svarta marknad. Djuren kan komma från svåra missförhållanden eller från välmenande människor som inte kan ta hand om dem längre. Ett av organisationens mål är att rehabilitera djuren och sedan, när det är möjligt, släppa dem fria i parken. Dock inte de stora katterna, delvis beroende på konsekvenserna ett eventuellt missöde kan få.

En handfull bolivianer styr denna ark med hjälp av internationella volontärer, och för att göra kattens livstidsstraff mer drägligt tillämpar organisationen en ritual som kallas direktkontakt. Sex till tio timmar om dagen vallar volontärer – varav många inte har mer erfarenhet av djur än det de snappat upp från familjens hund och animal Planet – dessa rovdjur i koppel genom djungeln. Och det är vad jag ska göra de närmaste elva dagarna.

Strax efter det att jag kommit till Parque ambue ari, CIWY:s 800 hektar stora regnskogsområde i Santa Cruz-området i centrala Bolivia, blir jag tilldelad jaguarupi. Hans namn kommer från ett inhemskt ord som betyder liten jaguar – samma galghumor som när 140-kilos biffar kallas Pyret. Rupi kom som unge från en privatperson strax efter det att parken öppnats 2003, och nu är han den största katten på stället, en 120-kilos alfahanne.

Minst två volontärer har hand om rupi, så när jag skrivit under ett avtal om att jaguarbrottning ”leder till ökad risk för skador och olyckor” sammanförs jag med 23-årige adir michaeli, som avverkat en månad av sin tremånadersvistelse och därför är arbetslagets expert. Efter att har tillbringat fyra år i det israeliska försvaret som sprängexpert, har han valt jaguarpromenader för att lugna ner sig. På väg till rupis bur sammanfattar michaeli säkerhetsreglerna: rör inte jaguaren. Ryck inte i kopplet.

När han kastar sig över dig, var passiv, annars blir han bara stimulerad (och du vinner inte). Vänd aldrig ryggen till. Försök att inte släppa kopplet. Låt honom inte känna lukten av din rädsla. Och glöm aldrig någonsin: Han skulle kunna döda oss båda på ett par sekunder. Ha så kul. nu är jag utbildad för att valla jaguar.

När vi kommer till rupis inhägnad, ett 20 meter högt stängsel runt mer än 160 kvadratmeter regnskog, sitter han som en sfinx på en hög träplattform. Han ser väldig ut även på avstånd. Vi har två grindar mellan oss. Michaeli öppnar den yttersta, stänger efter sig och öppnar den inre. Rupi kommer fram till michaeli och slickar ivrigt hans hand medan han sätter på kopplet, ett rep på 20 meter med en karbinhake som fästs i halsbandet.

När michaeli signalerar öppnar jag den yttersta grinden och håller andan. Rupi nonchalerar mig totalt. Michaeli håller i kopplet nära rupis halsband och instruerar mig att följa tätt efter och sno änden på repet runt handen, ifall rupi får för sig att rusa iväg. De följande 90 minuterna förflyter lugnt med den sniffande, kissande rupi som tassar omkring på sitt revir, en åttaformad djungelstig på ungefär tre kilometer.

När jag byter plats med michaeli framme vid kopplet börjar det bli mer intressant. Rupi börjar springa och jag släpper efter på linan för att inte strypa honom, han använder genast denna frihet till att hoppa upp i ett träd för att sedan använda stammen som språngbräda, när han hoppar tillbaka mot mig. Han slänger mig i backen och varenda kantig del på hans kropp berör varje ädlare del på min.

Rupi nafsar på mitt ena lår och runt halsen; han snuddar skrevet med klorna och sedan borrar han ner ansiktet i magen som om han vädrar lukten av mina inälvor genom naveln. Så blir världen alldeles dreglande svart. Rupi vidgar sina kraniekrossande käkar och draperar dem runt mitt ansikte. Hans hörntänder pressas mot tinningarna och käkbenen, precis under ögonen. Hans heta andedräkt letar sig in under mina ögonlock.

När jaguarens halsmandlar inte skymmer solen längre ser jag honom stå på min bröstkorg med det gyllene och fläckiga huvudet högt som en segrares. Michaeli härjar och rasslar omkring tillräckligt för att distrahera katten så att jag kan sätta mig upp. Rupi förbereder sig ändå preliminärt för att utföra munkirurgi på mitt knä. ”Mitt bästa försvar” säger adir, ”är att trycka in underarmen i hans mun.

Om din arm är i hans mun betyder det att ditt huvud inte är det” efter två minuters jaguarjiujitsu rullar rupi av mig och tassar vidare som om ingenting hänt. Detta var ingen blodtörstig attack utan det handlade om lek och dominans, och trots att katten nästan svalde mitt ansikte snubblade jag iväg oskadd, förutom en liten skråma på handen.

Klicka på siffrorna nedan för att fortsätta läsa artikeln.

UR Outside nr 9-2010

M. Sanjayan gick norrut, han följde efter två vägvisare, män från samburustammen med hål stora som 50-öringar i örsnibbarna. En hade blodröd dräkt. Den andre hade gevär, blekt militäruniform och kängor som blänkte i det ständiga solskenet. Runt dem prasslade och skränade den kenyanska bushen, ett känsligt väsen som denna heta februaridag i slutet av torrperioden låg i träda.

Sanjayan, forskningschef på the Nature Conservancy (TNC), världens rikaste miljöorganisation, hade lämnat Sarara Camp bakom sig, en av de minst anspråkslösa inkvarteringarna i Afrika med hyddor för 4 000 kronor per natt där magra samburus oavbrutet serverade festmåltider på crêpes, mango och Sauvignon blanc till knubbiga brittiska par i safarikläder.

Sanjayan, 43-årig biolog, född i Sri Lanka, men numera bosatt i Montana var här för att hjälpa till med att slutföra den hittills största affären för Nature Conservancy i Afrika, ett projekt på 30 miljoner dollar i samarbete med Lewa Wildlife Conservancy, ett överdådigt reservat på 250 kvadratkilometer, 16 mil norr om Nairobi. I hans skyldigheter ingick att utforska Sarara, avläggare till Lewa som ligger tio mil söderut, för att försäkra sig om att dess lodger och bottenlösa måltider skulle vara tillräckligt bra för TNC:s toppgarnityr och en grupp donatorer med djupa fickor.

Som arbete betraktat kunde man ha det sämre. Men Sanjayan behövde ett avbrott i den ständiga kaloripåfyllningen. Han vandrade mot Kenyas obebodda norra del. Framför honom reste sig Matthews Range, en blå ring av outforskade bergstoppar på 2 500 meter. Nedanför bergen sträckte sig ett ärr på 50 mil fram till den etiopiska gränsen, en av kinesiska entreprenörer nyligen anlagd väg där man fraktade medicinska förnödenheter, träkol och smugglade elfenben.

Ännu längre bort sträckte sig tusentals kvadratkilometer av uttorkad ödemark befolkad av nomadstammar, ett överflöd av vilda djur och som det ryktas, somaliska alQaidarekryter. Sanjayan, 163 centimeter lång och atletiskt byggd, tittade med sina stora ögon i kikaren efter fåglar. Han äger ett utnött exemplar av Birds of Kenya and Northern Tanzania, hälften av bokens 114 exemplar har han skådat och prickat av.

”När man bott i Afrika har man inte behov av att se fler elefanter” sa han. Han bodde i Sri Lanka tills han var fem, då familjen flydde från ett annalkande inbördeskrig. Barndomen tillbringade han i Sierra Leone, där han bedårades av vildmarken utanför skogsförläggningen i kolonial stil som var hans hem. Medan Sanjayan vandrade, gjorde han det han är bäst på, han berättade den ena historien efter den andra.

Hans arbetsuppgift är, något förenklat, att fara runt i världen på TNC:s bekostnad och berätta förtrollande sagor om exotiska platser som behöver skyddas. På lediga stunder predikar han bevarandets lov på Today show, hos Letterman, PBS och Discovery där han varit värd i Shark Week, Planet Earth och serien Powering the Future. Under årens lopp har han utövat sportdykning i Raja Ampat i Indonesien, besökt vindkraftverk i Kina och slitit av menisken på en vandring i Namibieöknen.

När Sanjayan berättar sina historier slår den brittiska accent han lagt sig till med i afrikanska skolor igenom och han gestikulerar med händerna. Han hade just avslutat den om pytonormen i Australien som bet honom i handen och den om tigerhajen han simmade med i Coral Sea. Sedan fortsatte han berätta om hur det var den gången när han reste med journalister i Sri Lanka och råkade väcka en sovande elefant. ”Spring inte, sa jag till gänget” berättade han. ”Naturligtvis får jag höra tipptappandet av fötter och elefanten börjar anfalla”.

Sanjayan slutade tvärt att prata, blev blickstilla och knäppte med fingrarna. Vår ledarguide, Mark Lenanyankera, stelnade. Jag stelnade. Träden 50 meter till vänster om oss stelnade inte, de förvandlades från mjuk, gulfärgad skog till hårt, grått läder. Akaciorna gäspade och avslöjade sex frågetecken av elfenben och tre snablar. Mark galopperade upp på en klippa. Sanjayan och jag likaså.

Tre elefanttjurar, stora som en halv lastbil dånade fram över den solbrända marken 30 meter från oss. ”Jisses” sa Sanjayan. ”Vilka polare!”, Varmed vi började gå tillbaka till frosseriet.

Sanjayans närvaro i Sarara var något av en personlig triumf. Han var med om att driva igenom Lewa-projektet för tre år sedan efter att afrikaprogrammet lanserats. Detta var också ett tecken på en stor förändring i världens mäktigaste miljöorganisation, en förändring som Sanjayan personifierar mer än någon annan. För tio år sedan skulle Nature Conservancy, som är mest känt för att bevara de vackraste delarna av Nordamerika, inte ha funderat på att engagera sig i Afrika.

Men storfräsarna ­ TNC, World Wildlife Fund, Wildlife Conservation Society och Conservation International, har börjat ändra sina strategier och fokuserar mindre på att spärra av naturen och mer på att se till att människor har det bra medan man också bevarar jorden. Resultatet blir som i Lewa, där människorna inte stängs ute, utan snarare tjänar ekonomiskt på att jorden förvaltas. Sarara tycks kanske kolonialistiskt men tekniskt sett äger samburustammen marken.

Klicka på siffrorna nedan för att fortsätta läsa artikeln, eller läs även: Kan eko-pirater rädda våra valar? eller Edens trädgårdsmästare om Greg Carrs restauration av en park i Mocambique.

AV Bruce Barcott | UR Outside nr 9-2010

Amurtigern i rysslands östliga provins, Primorye, är katternas grizzly. Med tassar stora som grytlock och med en vikt på över 200 kilo är amurtigern ett rejält stycke katt som enligt John Vailant, författare till den nya boken The Tiger: A True Story Vengeance and Survival, kapabel att absorbera kulor ”som Moby Dick tog emot harpuner”. Det är också ett intelligent djur med långt minne och förföriska ränder. Människorna i Primorye ­ mestadels skogsarbetare och pälsjägare ­- har respekt för de omkring 450 tigrarna men har lärt sig att leva bredvid dem: de bråkar inte med tigrarna, och tigrarna bråkar inte med dem.

Men vintern 1997 rubbades ordningen då en jägare stal kött från ett tigerdödat vildsvin, vilket resulterade i att en tiger följde efter och döda honom. Så börjar boken The Tiger, som är ett verkligt mästerverk av författaren som också skrivit den omtyckta Golden Spruce. Vaillant berättar utifrån tre olika perspektiv: jägarnas, tigerns, och från Yuri Trush, vildmarkspolisen som fick i uppgift att hitta den uppretade tigern. Trush upptäckte snabbt att det inte handlade om ett vanligt överfall. Den här tigern hade inte bara letat upp förövaren på ett metodiskt vis, den hade också gått loss på många av de övriga invånarna i Primorye.

Det var nämligen många jägare som var på jakt efter just den här tigern, som levde sex våldsamma år. Trush spårar tigern, och tigern spårar Trush, vilket resulterar i ett fruktansvärt rytande långt ut i skogen. ”Högt som ett jetplan” menar Trush. Hjärtat i boken är Vaillants porträtttering av tigerns liv och lynne. Det blir varken mjäkigt romantiskt eller stelt vetenskapligt. ”Tigern är kraftfull och rättvis” säger en av jägarna. ”Man måste respektera den. Du tror att han inte förstår ditt språk, men han förstår allt; han läser dina tankar. Det låter långsökt ­- till dess du har läst boken. Det finns ett språk där ute i vildmarken, och tigern hjälper oss att förstå det.

Olyckans berg
Mediaflödet kring en tragedi på höga berg fungerar ungeför så här: Först dyker det upp ett inlägg på någon blogg, sen nappar dags- och månadspress, och sedan, några år senare, kommer böckerna. Det är anledningen till att det finns så många böcker om händelserna på K2 2008 då elva personer omkom. Den här händelsen finns omskriven i många böcker, däribland Fredrik Strängs K2 – på liv och död (läs om boken här), och böcker från holländaren Wilco van Rooijen och italienaren Marco Confortola. Den som kanske utmärker sig mest är No Way Down: Life and Death on K2 av Graham Bowley från New York Times. Den är skriven från havsnivå och innehåller intervjuer med de flesta av de som överlevde olyckan. Den går snabbt att läsa och ger den hittills bästa bilden av vad som verkligen hände på berget.
-­ Grayson Schaffer

UR Outside nr 9-2010

Brunbjörn
Bidrar till 10 miljoner kronor i årlig omsättning inom den finska rovdjursturismen. I år lämnade den svenska björnen Rödlistan och är inte längre klassad som missgynnad, därav årets ökade jaktkvot.
vs. Isbjörn
”Bästa arten för att få allmänheten intresserad”, menar naturvårdsnätverket Leda Huta.
Vinnare – Isbjörn
Denna kramgoa jägare och symbolart för Arktis var den första arten som listades som hotad på grund av klimatförändringar.

Vitryggig hackspett
Denna stora hackspett med strikta krav på sin biotop är fortfarande riktigt illa ute i Sverige. Därför avsatte Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket 200 miljoner(!) för dess överlevnad.
vs. Havsörn
Säg inte DDT och PCB så att dessa flygande toppredatorer hör. De har precis hämtat sig från dessa miljögift som var nära att slå ut hela stammen.
Vinnare – Havsörn
Kom igen ­ en hackspett!

Varg
Sanslöst kontroversiell, men som lockar turister och 300 miljoner(!) till Yellowstone varje år. I Sverige? Nja, Kolarbyn i Bergslagen och några till har fått ruljans men det är fortfarande trögt.
vs. Rödvarg
Kraftfullt djur som efter utrotningen i början av 80-talet nu har potential att generera över 300 miljoner kronor till North Carolina i USA.
Vinnare – Varg
Gråben är ett säkrare kort

Lax
Kollapsen av laxpopulationen 2009 kostade 2 miljarder och gjorde 2700 fiskare i Kalifornien arbetslösa!
vs. Torsk
Isabella Lövins bok Tyst hav rörde runt i Fiskesverige och lämnade nog ingen okunnig om hotet mot torsken. Nu finns det indikationer på återhämtning men det är fortfarande för tidigt att börja storkonsumera.
Vinnare – Lax
Omåttligt populär bland både björnar och människor, framför allt bland sportfiskare.

Andra omgången

Isbjörn vs. Havsörn
Vinnare – Isbjörn
Med den smältande isen blir isbjörnen mer aktuell.

Varg vs. Lax
Vinnare – Lax
Hälsosamma omega-3fetter gör laxen betydligt nyttigare än vargen.

Finalen

Isbjörn vs. Lax
Vinnare – Lax
Den smakrika laxen tar hem vinsten både på den ekologiska och industriella sidan. Dessutom bidrar den till att man stänger ner dammar på sina håll. Fenorna i luften!

Skicka oss dina frågor
lasarbrev@outsideonline.se
Varje publicerad fråga belönas med en bok från webshopen.

AV Brian Alexander | UR Outside nr 3-2010

Klockan är kvart över sex när jag närmar mig en av världens bästa idrottares hem. Han heter Tony och han bor i en pytteliten plywoodlåda ungefär fyra och en halv mil från Fairbanks, Alaska. Han har all rätt att vara utmattad. Han gick upp klockan fyra och sprang tre och en halv mil i septemberkylan. Och inte sprang han på några jämna asfaltsvägar. Nej, tillsammans med sina lagkamrater sprang han över fält och genom leriga hjulspår på små skogsvägar, frenetiskt ryckande i selarna som satt fastspända i fyrhjulingen bakom dem. Det var utan tvekan ett stenhårt träningspass och det som gör det ännu mer anmärkningsvärt var att det var Tonys första tuffa lopp på flera månader.

Så jag blir förvånad när jag nu ser honom stående utanför sin dörr, uppenbarligen pigg och ivrig. Som du kanske redan har gissat är Tony en slädhund, vilket betyder att han är en Siberian husky-korsning som avlats speciellt för sin snabbhet, ivrighet och uthållighet. När Tony är i toppform är hans VO2-max, det vill säga måttet på hans syreupptagningsförmåga i blodet, över 200 milliliter syre för varje kilo kroppsvikt och minut. (Då Lance Armstrong vann Tour de France år efter år var hans berömda VO2-max som högst 85.) Även om Tony är lite ur form kommer han att kunna springa i genomsnitt 16 mil per dag i åtta eller nio dagar under Iditarod om några månader. Och han kan jobba på 50 procent av sitt VO2-max timma efter timma. Tillsammans med sina lagkamrater kan han springa tre kilometer på under åtta minuter i över tio mil.

”När det gäller förmågan att träna under långa tidsperioder kan varken människan eller något annat djur ens komma i närheten av dem” säger Ken Hinchcliff som är australiensisk veterinär som forskat mer om slädhundar än någon annan. Fåglar kan visserligen migrera tusentals kilometer men till skillnad från slädhundar drar de varken någon vikt eller tävlar mot varandra. Inte heller är de så lämpliga att använda som jämförelse i studier om människans fysiologi. Det är däremot Tony och hans däggdjurskompisar, och just nu hjälper de forskarna att svara på viktiga frågor som i framtiden kan leda till nya sätt att förbättra prestationsförmågan hos tvåbenta idrottare som du och jag.

Det där kanske låter långsökt med tanke på att hundar och människor är så olika, men det tycker inte Mike Davis som är veterinär och träningsfysiolog vid Oklahoma State University. Davis har tagit med mig till slädhundförarna Aliy Zirkles och Allen Moores hemvister för att visa mig hundarna på nära håll, och förklara sin komplicerade forskning. Medan vi går genom en flock med 50 ylande djur påpekar han att hundar är stora däggdjur precis som människor ­ våra gener och reglerande proteiner är förvånansvärt lika. ”När vi lärt oss att förstå hur hundar reglerar sina muskelproteiner för att åstadkomma det de gör, är det möjligt att vi kan få mänskliga muskler att göra samma sak” säger han. I flera år har Davis, 46, sökt efter svaret på hur människor kan få samma fysiska krafter som Tony.

Under tiden har han dragit på sig skulder, skrapat sig fram på statliga forskningsanslag och stått ut med såväl stelfrusen utrustning som mardrömslik logistik. Nu har han och tre kollegor ­ Ray Geor vid Michigan State University, Pauline Entin från Northern Arizona University och Shannon Pratt från North Carolina State University ­ fått hjälp från amerikanska Diabetes Action Research and Education Foundation för att ta reda på mer om hur slädhundarna reglerar glukos och insulin, ämnen som driver både hundars och människors kroppar. Forskningen är en del av ett projekt som Davis startade för flera år sedan, när den amerikanska militärens forskningsgren, DARPA (Defense Advanced Research Projects Agency), upptäckte att man kunde förbättra människors prestationsförmåga genom att studera slädhundar. ”Någonting som alltid har intresserat oss är soldater i specialförband” säger Joe Bielitzki, en veterinär och bioteknikforskare som tidigare ledde DARPA:s forskning om elitsoldaters prestationsförmåga.

DARPA ville till exempel veta hur man kunde ge arméns eller flottans elitsoldater förmågan att gå in i Tora Bora och utföra tunga, fysiska uppgifter i flera dagar med lite sömn och vila, utan att för den skull förlora sin mentala skärpa. Man visste bara inte hur det skulle gå till. Bielitzki visste att en del av de mest radikala vetenskapliga framstegen som påverkat människan, till exempel provrörsbefruktning och kloning, härstammar från den veterinärmedicinska forskningen. Med det i åtanke besökte han 2003 veterinärhögskolor i hela USA för att berätta för forskarna där om DARPA. Många hade varken hört talas om organisationen eller forskningsanslagen som den erbjöd. ”Det hölls ett sådant möte på Oklahoma State University, men jag var inte inbjuden till det” säger Davis. ”Jag var nyanställd och ansågs väl inte vara riktigt torr bakom öronen”.

Klicka på siffrorna nedan för att fortsätta läsa artikeln, eller läs fler artiklar om forskning här.

» friendagorilla.org

Missa inte heller Outsides ”fanpage” på facebook.