Se trailer

AV Olof & Petra Sundström | UR Outside nr 10-2010

Utdrag ur Outsides marsnummer
Det kom ett samtal till redaktionen
OUTSIDE: Glenn
OLOF SUNDSTRÖM: Tjena. Det här är Olof Sundström. Jag som har gjort en del kul grejer [segling till Nya Guinea, fartrekord på hoj mellan Kapstaden-Kairo och Seven Summits på skidor!] tillsammans med Martin Letzter.
Hej Olof! Har ni nya hyss på gång?
Japp. Jag och och min fru [Petra Sundström] tänker korsa Patagonien med häst. Är ni sugna på ett reportage?
Jo, det skulle väl kunna var intressant, men … tänker ni klättra med hästarna över Anderna?
Ja, vi ska försöka hitta en skaplig väg över bergen.
Har ni läst Mikael Strandbergs bok? Han har gjort den resan, och det var … tufft.
Nä, det måste jag göra.
Ja. När drar ni?
I morgon
I morgon! … jaha … lycka till.
Olofs artikel kommer att publiceras i höst, och räkna med sköna historier.

Teorin: Att rida tvärs genom Sydamerika lät trevligt: Börja vid den frodiga Atlanten och de frodiga, gröna, böljande fälten på Pampas, fortsätta över Patagoniens pastorala stillhet och gräsklädda gröna kullar, över de södra Andernas sluttningar på gamla pionjärstigar, och rida ner genom Chiles gröna dalar till Stilla havets djupblå rand. Coast to coast i Sydamerika.

Vi nynnade Taube: och med Pampas bakom sig många hundra gröna mil, dit kom jag ridande en afton i april, medan vi förberedde oss på en 150 mil lång ”expedition light” fylld av långa galopper på gräsängar, vackra solnedgångar, stjärnhimlar och allmänt filosoferande på rygg med ett grässtrå i munnen under långdragna lunchpauser i grönskan. Den uppmärksamme lägger märke till att denna inledning innehåller orden ”grönt” och ”gräs” åtta gånger i olika former. Detta för att illustrera vår mentala bild av en ridtur genom Sydamerika.

Verkligheten: Utdrag från loggboken dag 18: Någonstans i Pampa, 07:30, 6 Mars. Vi är rätt nära att ge upp nu. Inte minst för att slippa bli stämda av Djurens Vänner. Det senaste dygnets storm lämnade oss och tältet bokstavligen flytande i en mindre flod kryddad med dynga. Allt är blött, luktar illa, och är trasigt, inklusive vi själva och hästarna. Alla har skavsår överallt. Pampa är halt, Sira är halt och mager, Pancho är mager och halt.

Indio är bara mager. Havren är slut och den lilla hötapp som vi hittade i går hindrade inte hästarna från att tugga i sig en staketstolpe under natten i brist på annat. Fortfarande långt kvar till nästa by (Governador Duval, 400 själar). Enda trösten är att kusarna för första gången har tillräckligt att dricka. Om vi inte var så slitna skulle vi se det ironiska i att det kanske blir just vatten som får bägaren att rinna över, när vi nu ridit i två veckors helveteshetta och öken, med saltvatten som det enda blöta i sikte.

Helt osannolikt hur det kan vara så fruktansvärt hett, och finnas så lite i Pampa. Det är landet av hett ingenting. Inte en grästuva, inte ett vattendrag. Inte en vindpust. Dessutom ett sjukt monotont landskap. Ingenting som bryter den dallrande, brunbrända ökenhorisonten. Ingenting. Bara gråbrun sand, brungrå sand och några varianter av taggbuskar, de ena mer brända än de andra. Kokadaver efter de biffdjur som dukat under av törst och svält ligger överallt längs vägen.

Varannan brunn är för salt för att ens hästarna ska kunna dricka, och det är fortfarande i snitt 40 kilometer mellan dem. Och taggtråden. Den borde förbjudas. Hur mycket taggtråd tillverkas det i världen? Det måste ligga tusentals ton stål i dessa fördömda staket som inhängnar allt. Vad är det man vill spärra in? Troll? Dinosaurier? Ryska armén? Kossorna är ändå för utmattade för att gå någonstans.

Det här suger. Av det gröna Pampa syns intet. Bara fyra helvetesheta nyanser av brunt. Med inslag av taggtråd. Så här kan vi inte fortsätta. Men vi kan inte heller stanna här. Får på något sätt ta oss till byn och sen se hur vi gör. Det kommer bli en lång dag.

Upptakt: Hur började det hela egentligen? På en höft är svaret. Några vaga planer på långritt som föddes under en högst civiliserad och organiserad tur i Norge på avdankade Döle-hästar. Vi klurade på det perfekta transportmedlet för en längre tur i obanad terräng och kom fram till att gå är tråkigt, motorcyklar går sönder och kräver bensin/reservdelar, medan hästar är kul, reparerar sig själva och kräver bara lite gräs och kärlek för att glatt trava fram fem mil per dag i väglöst land.

Som man säger: ”It seemed like a good idea at the time”. Egentligen var planen att rida från Ulaan Baatar i Mongoliet till Peking i någon vag Djingis Khan-anda, men efter att vi med viss möda fixat visum till Mongoliet strax före jul kom någon av oss på att vi skulle kolla upp vad det är för väder i Centralasien- krokarna i mars. Svaret: Minus 25 grader, i snitt.

Dessutom noll tillgång till vatten och gräs fick oss att snabbt bläddra i Petras fickalmanacka för att hitta andra obefolkade delar att rida genom, och alternativet kust-till-kust i Sydamerika vann med hästlängder. Det skulle dock visa sig att bristen på mat och vatten inte var så värst mycket mindre i Patagonien.

Hur som helst. Vi damp ner i vår tänkta startpunkt Bahia Blanca på Argentinas atlantkust med spänd förväntan en morgon i februari och insåg, som vanligt, att vi inte riktigt insett vad vi gett oss in på. Hur gör man rent praktiskt för att köpa hästar som pallar att ta sig genom 150 mil obruten terräng, utan att kunna 1) spanska 2) någonting om att köpa hästar 3) Rida (Olof, Petra visste även innan turen hur man gör)? Well, vi tänkte att om en lingvistiskt obevandrad kines landade i Stockholm och behövde bärdjur som skulle ta honom till Nordkap så borde det inte ta honom mer än en vecka att sortera ut det hela.

Det vore väl bara att gå till närmaste villa norr om Täby med en kuse på bakgården, rita en häst följt av ett dollar- och ett frågetecken, och se hur ägaren reagerar?

Så vi gjorde så. Vi hyrde en bil och vinglade iväg i ett obestämt väderstreck. Hästar var det ingen brist på så vi stannade vid vägkanten bredvid första bästa kuse och frågade om den var till salu. Det var den. Så även den andra, den tredje, ja alla hästar vi frågade om var till salu. Hur var det egentligen med kvalitén? Men när vi nämnde Chile fick även den mest säljinriktade hästägare något tveksamt i blicken.

Klicka på kartan ovan till höger för att förstora den.

Vi stod villrådiga. Efter lite muttrande pekades vi i riktning mot Alfredos gård. Denne Alfredo bodde lite avsides, och det hade börjat skymma när vi kom upp till huset. Det sägs att man aldrig får en andra chans att göra ett första intryck, och Alfredo gjorde det med besked. Om man tänker Motorsågsmassakern kommer man i rätt stämning: ett fallfärdigt hus, svart lera överallt, höns och grisar med något tomt i blicken vandrade runt på gården och en svag lukt av död.

Klicka på siffrorna nedan för att fortsätta läsa artikeln eller läs även: Patagoniens energifyllda vildmark hotas.

UR Outside nr 8-2010

Allah åkallades den här dagen, efter en frukost på lägerelden i den minus-8-gradiga gryningen. Marken var åter täckt, rimfrosten knastrade under mina kängor. Vinden skingrade Daniel González utandningsmoln. Det var vinter i södra Chile, en av de sydligast belägna platserna på jorden. Pickupen, som redan brummade strax intill i halvmörkret, gav mig en statisk stöt så stark att jag skulle kunnat tända en cigarett. På den vita fyradörrarsbilen satt dekaler med texten Patagonia sin represas – Patagonien Utan dammar ­- föreningen som González, kampanjens sympatiskt ovårdade samordnare, kämpade för.

Ett antal nya dammar planeras som kommer att strypa Chiles största flod, Baker, här i djupaste södern. I den frostiga gryningen gav vi oss iväg in i den avsides belägna dalgången, på jakt efter en enögd cowboy som inte hade så stor makt över sin framtid. De närmaste fyra timmarna körde, skumpade, kanade, vandrade, isklättrade och träskklafsade vi, för att slutligen komma till de oförstörda betesmarkerna i den isolerade nadisdalen. Denna region, aysén, är det Patagonien man drömmer om, ett porlande landskap som till och med förstummar sådana trägna besökare som gonzález. Det finns skäl till att våra föregångare tillbad bergen.

Det finns skäl till att nutidsmänniskan bär på kastspön. man kommer, vimsig som en drömmare, in i ett hänförande rike av ren granit och förföriska vyer, allt omgivet av andernas toppar som omfattar 33000 kvadratkilometer glaciärer. norra och södra Patagoniens isområden är, efter polerna och grönland, världens största och de utgör planetens lättast åtkomliga färskvattenreserver. Vid lunch träffade vi på den ensamme, gamle huason eller cowboyen. arturo Quinto verkade inte särskilt förvånad över att det kommit folk för att besöka honom, denna vinters första frostdag.

Han hade buskiga, sammanväxta ögonbryn, två tröjor, hängiga blåbyxor nedstoppade i svarta gummistövlar och en raggig brun häst. Quinto slängde upp lite diverse på sin bredfotade criolloponny – en skumgummidyna, en filt, två fårskinn, fler dynor och filtar och till sist en tunn skinnbit ­ tills han hade en chilensk sadel. Det var först när han klättrade upp i sadeln som jag insåg hur gammal han var: denna ludna, kraftfulla varelse, med ett öga utgrävt av en gren och en väldig kniv instucken över korsryggen, var över sjuttio.

Med en barsk uppmaning till oss att följa efter, började han galoppera mot sin puesto eller stuga, medan hans hundar skällande sprang runt honom. Cowboys är tystlåtna. Det beror på fåren. Quinto var en av ett halvt dussin uthålliga längs Bakerfloden som vägrat sälja sina betesmarker till det multinationella konglomeratet Hidroaysén som står redo att bygga fem dammar i området. Tre ska byggas en bit söderut i den korta, vilda rio Pascua, en klass vi-favorit för kanotister, medan de två första ska uppföras här i Bakerfloden, varav den ena kommer att täppa till utloppet från Quintos dal.

Baker är en kall, skräckinjagande orm som fötts i den väldiga sjön, lago general Carrera, vid gränsen till argentina. Den gräver sig s-formad genom aysén i 17 mil, beskattar glaciärerna och dånar fram med 850 kubikmeter i sekunden redan vid källan. Forsarna, som nu bär flottar och kajaker, skulle bli en evig guldgruva för energibolagen i detta land, som har bland de högsta elpriserna i latinamerika. Hidroaysén har redan större delen av vattenrättigheterna i Baker och Pascua.

Klicka på kartan ovan till höger för att förstora den.

Landrättigheterna är en bagatell, de fem dammarna kommer att dränka mindre än totalt 60 kvadratkilometer, och om Quinto vägrar sälja sina ängar kan en kommitté med ”hombres buenos” det vill säga framstående medborgare, träda in och göra upp. När vi till slut slapp undan blåsten kändes Quintos koja på 13 kvadratmeter som ett slott. Rummet var dekorerat med bikinibrudar och fullt av hängande kött.

Han satte fyr i spisen och gonzález gav honom en påse grönt mate-te och en låda santa rita 120, ett vidrigt chilenskt vin som smakar underbart när man dricker det kallt nedanför de hänförande bergen i kylan och dessutom sitter nära en eld med bröd, skinka och ost. Varje dag, på en plats som denna, är en bra dag. Quinto spelade gitarr och vi drack vin och beskt te hela eftermiddagen, tills den tjutande vinden påminde oss om att vi skulle ge oss iväg innan det blev mörkt.

Till slut sa Quinto till mig, precis som om jag ställt en fråga, ”där de bygger dammar, där blir det ett helvete”. González grymtade. Äntligen kom vi till saken. ”Är det någon som djävlas med dig?” sa han. Det var frågan som vi kommit så långt för att ställa. ”inte sedan förra vintern” svarade Quinto. ”de pratade med mig men jag lyssnade inte”. För att vara mer specifik, hade representanter för Hidroaysén landat med helikopter och erbjudit Quinto nästan $500 000 för hans betesmarker.

Klicka på siffrorna nedan för att fortsätta läsa artikeln eller läs även: Islossning – nya möjligheter för Grönland om hur avsmältningen på grund av klimatförändringarna frigör nya olje- och mineralfyndigheter och skapar nya möjligheter för Görnland.

Klicka på bilden för att förstora den.

Utrustning
Canon 40D,
28-300
f/3,5,
ISO 400,
1/8,
1/1250-sekund.

Läs fler artiklar och se fler bilder ur serien exponerat här.

UR Outside nr 3-2010

Bästa vägen
Route 1, Baja California, Mexico

För att: det är en av kontinentens mest vilda väg; du har 80 surfspots på ena sidan och valar i vattnet på den andra sidan; stora delar av området är fortfarande säkert trots oroligheter i staden Tijuana. Route 1 är den ultimata långtrippen du har drömt om att göra med polarna, och inte bara för all tacos och cerveza. Längs vägen har du mängder av bra surfspots, som vid Todos Santos, Cataviña eller Mulegé, där du också kan dyka bland reven, havspaddla eller fånga middagen. Flyg med dina strandprylar till San Diego och ta bussen till gränsen. I Tijuana hyr du en Jeep som du sedan kör ner till Cabo (4500 kronor/ vecka).

Om du hyr bilen på den amerikanska sidan kostar det mer och ibland tillåter de dig inte att köra hela vägen ner. Se till att försäkringen täcker mexikanska äventyr och kom ihåg att det ibland är mer än 15 mil mellan bensinmackarna. Och, glöm inte vilken tidning som rekommenderade dig resan när du slår upp tältet på den folktomma stranden och blickar ut över havet med en (kall) öl i handen.
Läs om fler destinationer i Mexiko i: Lekplatser – Mexiko

Bästa äventyret
Sydön, Nya Zeeland

Med alla respekt för Nordön, men det är den sydligare av öarna som gör att vi vill flytta hit och aldrig återvända. Ingen annan plats på jorden bjuder på sådan variation av berg, fjordar, älvar och stränder. Från frodiga Abel Tasman till Mount Cook på 3754 meter över havet. Lägg sedan till utbudet av äventyrliga aktiviteter som gör Nya Zeeland till adrenalinjägarens mekka. Det är bara att välja aktivitet. Trekking: Prova Mount Aspiring National Park. Flugfiske: Dra till de djupa dalarna vid Mount Cook. Paddling: Fiordland National Park.

Så mycket som möjligt på en vecka: Börja med två dagar vid Peppertree B&B i Marlboroughregionen. Paddla havskajak i Marlborough Sound, ta en eftermiddag med lite sauvignon, och runda sedan av med ett fyradagarspaket bestående av rafting, segling i Kahurangiregionen, helikopterlyft med mountainbiken och strandvandringar längs den kuperade kusten.

Bästa staden
Chamonix

Den alpina sportens födelseort, Chamonix, var värd för de första olympiska spelen 1924. Chamonix är epicentret för alla kosmopolitiska alpinister, downhillcyklister, skärmflygare och andra galna äventyrsjunkies. Här hittar man världens längsta skidåk, Vallée Blanche, och klippor som erbjuder vansinniga drop för de som vill köra lite djärvare. Du är varmt välkommen in på barer och restauranger, där språket inte bara är franska, och festen pågår till klockan fyra på morgonen, ungefär då bageriet bredvid har gräddat sin första croissant.

När snön smälter bort från Chamonix på våren exponeras fina klätterklippor av bästa granit. Många av lederna erbjuder perfekta endagarsturer. Bor gör du på Langleys hotell, Gustavia, precis vid tågstationen. Hotellet är kanske inte mest känt för sitt boende, utan för det klassiska svenska vattenhålet Chambre Neuf.

Bästa vandringen
Aysen Glacier Trail, Chile

Om du någon gång har sagt att du ska åka till världens ände, kan du ha menat Patagonien. Den chilenska delen av Patagonien bjuder på vackra glaciärer, skiftande väder (inte alltid bra), spetsiga berg som sträcker sig upp ur den buskiga terrängen där du med all säkerhet hittar får, guanacos, och med lite tur även en puma. Du kan uppleva Torre del Painenationalpark både på egen hand eller med hjälp av lokala arrangörer. De svenska bolag som arrangerar vandringsresor i området är Pathfindertravels, Äventyrsresor, Världens resor. Trackers skräddarsyr individuella resor.

Bland alla vandrings- och trekkingleder som finns i Torre del Paine är den tio dagar långa Aysen Glacier Trail kanske den som ger allra mest. Har du tid stannar du ytterligare några dagar och paddlar ner till havet via Rio Baker (ungefär fyra dagar) eller Rio Serrano (två till tre dagar). Passa också på att besöka Lago Nordensköld och andra områden som fått namn av tidiga svenska äventyrare.

Bästa djurmötet
Clouds Lodge, Uganda

Med en vikt runt 200 kilo är bergsgorillorna i Uganda och Rwanda lika respektingivande som fascinerande. Och det krävs en stor portion lugn för att närma sig dem. Idag finns världens 700 till 800 bergsgorillor endast i gränsområdet för Rwanda (Virungabergen), Uganda (Bwindi) och i östra Kongo (dit man inte reser om man är rädd om livet). Som med all naturturism lämnas inga garantier för möte. Men sett till statistiken behöver du inte vara speciellt orolig för att komma hem utan gorillabilder. I 99 fall av 100 lyckas spårarna hitta familjegruppen, sen är det upp till dig att orka med den upp till åtta timmar långa vandringen genom regnskogen. Har du tur har djuren flyttat sig nära lodgen och då räcker kanske 20 minuter.

En fin lodge med bra läge, och som samtidigt jobbar med de lokala invånarna i byn, är Clouds Lodge i Uganda. Här lämnar spårarna lodgen när solen går upp och så fort gorillorna är funna startar guiderna vandringen genom skogen. När du sedan når fram har du och resten av den maximalt tio man stora gruppen en timme tillsammans med familjegruppen. Men se till att bli av med förkylningen innan resan, annars får du inte ens komma i närheten av djuren. Svenska researrangörer med lång erfarenhet av gorillaresor är Trackers, Äventyrsresor och Annelie Utter.

FOTO Glenn Mattsing ;istockphoto.com

Vi landade i Buenos Aires med spänd förväntan. Vi inser, som vanligt, att vi inte riktigt insett vad vi gett oss in på. Hur gör man praktiskt för att köpa hästar som pallar 150 mil obruten terräng, utan att vi kan 1) spanska, och 2) någonting om att köpa hästar 3) rida???
Well, vi tänkte att om en lingvistiskt obevandrad kines landade i Stockholm och behövde bärdjur som skulle ta honom till Nordkap så borde det inte ta mer än en vecka att sortera ut det hela. Det vore väl bara att gå till närmaste villa norr om Täby med en kuse på bakgården, rita en häst följt av ett dollar- och ett frågetecken, och se hur ägaren skulle reagera? Om inte annat blir man förhoppningsvis pekad i en vagt rätt riktning. ??
Sagt och gjort, vi hyrde en bil och vinglade på eftermiddagen ut från staden Bahia Blanca i ett obestämt vädersträck. Hästar var det ingen brist på så vi stannade vid vägkanten bredvid första bästa tjusiga kuse och strosade upp till huset. ??
-Caballero? (Oxfords Spanish-English dictionary är fantastiskt användbart).
?-Si. ?
-Comprar? ?
-Si.
??Jahapp. En viss tveksamhet sprider sig. Kan det vara så lätt? Jag kollar in kusen lite närmare. Kanske lite slitna hovar? Bäst att kolla nästa gård. ??
-Caballero? ?
-Si. ?
-Comprar? ?
-Si. ?
-Si? ?
-Si!
??Hmm. När vi nämner Chile får hästägarna något mycket tveksamt i blicken. Vi behöver ”endurance, forte caballeros”. Efter lite tvekan pekas vi i riktning mot Alfredos gård. Denne Alfredo bor lite avsides, och det har börjat skymma när vi kommer upp till huset. Det sägs att man aldrig får en andra chans att göra ett första intryck, och Alfredo gör det med besked. Om man tänker ”Motorsågsmassakern” kommer man i rätt stämning. Fallfärdigt hus, mobiler i något obestämt ogarvat läder som gnisslande vajar i vinden på farstutrappen, svart lera överallt, höns och grisar med något tomt i blicken vandrar runt på gården. En svag lukt av död. Vi vänder. Kör till nästa gård, och blir direkt hänvisade tillbaka till Alfredo. Fine. Kör tillbaka. Vandrar med viss tvekan upp på den mörka, skräpbelamrade gården. Knackar på. Och Alfredo öppnar. ??Han visar sig vara en sjukt trevlig lirare i fyrtioårsåldern som kränger hästar. Han hummar bara när vi nämner Chile och konstaterar att vi behöver starka djur.
Tillsammans med ”Nestor”, en man i sjuttioårsåldern som antagligen sett allt, driver han ihop sin hästhjord och pekar ut fyra kusar. ??Det finns genuint vänliga människor. Och så finns det människor som Alfredo och Nestor, som går bortom alla beskrivningar av hjälpsamhet. Under de följande dagarna hjälper de, och deras familjer, oss testrida djuren, sko dem för långdistansritt, använda deras typ av sadlar, grimmor och träns, samt visar hur man binder fast djuren på natten och framförallt, Nestor delger oss sin livsvisdom. Aldrig förr har så mycket kommunicerats med så få ord. Han berättar att hästarna kan lätt rida 10 mil i stäck utan vatten – de behöver kunna det, för i Patagonien finns det inget vatten. Alls. ?Han berättar också att det finns dock gott om banditer. Massor av banditer. ”Var försiktiga”. Man behöver bara binda hästarna de första dagarna, sedan hittar de inte hem längre. ?Alfredos hästar kan bära 200 kilo. Minst. ?Han avslöjar att när vi korsar Anderna är det viktigt att vi köper lök. ”Hästarna, och ni, behöver dofta på lök för att kunna andas på hög höjd”, säger han. (Varför, varför, har ingen berättat det alla gånger vi varit i Himalaya..?). ??
Vi ska försöka ta det till oss. Sadlar hästarna, lastar packningen, lämnar Atlantkusten bakom ryggen och tar sikte västerut med den ännu något dysfunktionella familjen bestående av oss, två ganska stabila kusar ”Pampa” och ”Indio” (som efter en lätt sken lät sig tyglas av Petra), en ung sur dam ”Sira” som just är inriden och haft bett i två månader, och en komplett skogstokig western-tävlingshäst ”Pancho” som galopperar på stället snarare än står still när man försöker bromsa. Det kommer bli en grym resa.

Fortsättning följer …

Vad: Korsa Sydamerika på hästryggen, från Atlanten (Argentinas östkust, i höjd med Buenos Aires) genom pampas grässlätter, tvärs norra patagonien, the lake district, över anderna, och ner till Stilla Havet (Chiles västkust): ca 150 mil. ?Hur: Ett med naturen. Vi ska rida i så obefolkade trakter som möjligt, följa naturliga terränglinjer (floder, dalgångar) och sova under bar himmel tillsammans med hästarna ?