Vi landade i Buenos Aires med spänd förväntan. Vi inser, som vanligt, att vi inte riktigt insett vad vi gett oss in på. Hur gör man praktiskt för att köpa hästar som pallar 150 mil obruten terräng, utan att vi kan 1) spanska, och 2) någonting om att köpa hästar 3) rida???
Well, vi tänkte att om en lingvistiskt obevandrad kines landade i Stockholm och behövde bärdjur som skulle ta honom till Nordkap så borde det inte ta mer än en vecka att sortera ut det hela. Det vore väl bara att gå till närmaste villa norr om Täby med en kuse på bakgården, rita en häst följt av ett dollar- och ett frågetecken, och se hur ägaren skulle reagera? Om inte annat blir man förhoppningsvis pekad i en vagt rätt riktning. ??
Sagt och gjort, vi hyrde en bil och vinglade på eftermiddagen ut från staden Bahia Blanca i ett obestämt vädersträck. Hästar var det ingen brist på så vi stannade vid vägkanten bredvid första bästa tjusiga kuse och strosade upp till huset. ??
-Caballero? (Oxfords Spanish-English dictionary är fantastiskt användbart).
?-Si. ?
-Comprar? ?
-Si.
??Jahapp. En viss tveksamhet sprider sig. Kan det vara så lätt? Jag kollar in kusen lite närmare. Kanske lite slitna hovar? Bäst att kolla nästa gård. ??
-Caballero? ?
-Si. ?
-Comprar? ?
-Si. ?
-Si? ?
-Si!
??Hmm. När vi nämner Chile får hästägarna något mycket tveksamt i blicken. Vi behöver ”endurance, forte caballeros”. Efter lite tvekan pekas vi i riktning mot Alfredos gård. Denne Alfredo bor lite avsides, och det har börjat skymma när vi kommer upp till huset. Det sägs att man aldrig får en andra chans att göra ett första intryck, och Alfredo gör det med besked. Om man tänker ”Motorsågsmassakern” kommer man i rätt stämning. Fallfärdigt hus, mobiler i något obestämt ogarvat läder som gnisslande vajar i vinden på farstutrappen, svart lera överallt, höns och grisar med något tomt i blicken vandrar runt på gården. En svag lukt av död. Vi vänder. Kör till nästa gård, och blir direkt hänvisade tillbaka till Alfredo. Fine. Kör tillbaka. Vandrar med viss tvekan upp på den mörka, skräpbelamrade gården. Knackar på. Och Alfredo öppnar. ??Han visar sig vara en sjukt trevlig lirare i fyrtioårsåldern som kränger hästar. Han hummar bara när vi nämner Chile och konstaterar att vi behöver starka djur.
Tillsammans med ”Nestor”, en man i sjuttioårsåldern som antagligen sett allt, driver han ihop sin hästhjord och pekar ut fyra kusar. ??Det finns genuint vänliga människor. Och så finns det människor som Alfredo och Nestor, som går bortom alla beskrivningar av hjälpsamhet. Under de följande dagarna hjälper de, och deras familjer, oss testrida djuren, sko dem för långdistansritt, använda deras typ av sadlar, grimmor och träns, samt visar hur man binder fast djuren på natten och framförallt, Nestor delger oss sin livsvisdom. Aldrig förr har så mycket kommunicerats med så få ord. Han berättar att hästarna kan lätt rida 10 mil i stäck utan vatten – de behöver kunna det, för i Patagonien finns det inget vatten. Alls. ?Han berättar också att det finns dock gott om banditer. Massor av banditer. ”Var försiktiga”. Man behöver bara binda hästarna de första dagarna, sedan hittar de inte hem längre. ?Alfredos hästar kan bära 200 kilo. Minst. ?Han avslöjar att när vi korsar Anderna är det viktigt att vi köper lök. ”Hästarna, och ni, behöver dofta på lök för att kunna andas på hög höjd”, säger han. (Varför, varför, har ingen berättat det alla gånger vi varit i Himalaya..?). ??
Vi ska försöka ta det till oss. Sadlar hästarna, lastar packningen, lämnar Atlantkusten bakom ryggen och tar sikte västerut med den ännu något dysfunktionella familjen bestående av oss, två ganska stabila kusar ”Pampa” och ”Indio” (som efter en lätt sken lät sig tyglas av Petra), en ung sur dam ”Sira” som just är inriden och haft bett i två månader, och en komplett skogstokig western-tävlingshäst ”Pancho” som galopperar på stället snarare än står still när man försöker bromsa. Det kommer bli en grym resa.

Fortsättning följer …

Vad: Korsa Sydamerika på hästryggen, från Atlanten (Argentinas östkust, i höjd med Buenos Aires) genom pampas grässlätter, tvärs norra patagonien, the lake district, över anderna, och ner till Stilla Havet (Chiles västkust): ca 150 mil. ?Hur: Ett med naturen. Vi ska rida i så obefolkade trakter som möjligt, följa naturliga terränglinjer (floder, dalgångar) och sova under bar himmel tillsammans med hästarna ?