AV Anders Burman | FOTO Glenn Mattsing | UR Outside nr 11-2010

Krister bor i Le Fayet, 15 minuter utanför Chamonix i Frankrike. Att bo nära Chamonix är inte självklart för en man som gillar fria vidder. Att ha en sluttning för sig själv efter ett rejält snöfall är exempelvis bara att glömma. Det var något som gjorde Krister tveksam till en Haute Savoie-flytt. ”Det finns ju en anledning till att det är mycket folk i området; bra klättring och skidåkning och nära till så mycket annat roligt. Lite komisk är det också att folk verkar respektera en mer om man säger att man bor i Chamonix” säger han.

Den främsta anledningen till att Krister flyttade till Le Fayet var att han ville ha hög kvalitet på fritiden. Allt som rör friluftsliv är intressant. Det behöver inte vara extremt, bara det bjuder på upplevelser. ”Att vara inne i stan är värst, men man är ju tvungen ibland”. Alpine Madness är inte namnet på någon ny skidfilm, utan namnet på Jonssons guideföretag. Dit vänder sig både företag och privata kunder.

Han jobbar med små grupper, inte gärna mer än fem personer samtidigt. På klätterexpeditioner inte mer än fyra, fast det beror på typ av tur. Det brukar bli en stor expedition per år. ”Ett år arrangerade jag tre stora expeditioner, men det blev lite för mycket. Förberedelserna tar så lång tid” säger han. Det brukar bli en kommersiell expedition till Afrika under försäsongen, alltså i januari eller februari. På programmet står då Kilimanjaro eller Mt Kenya.

”Det är lustigt att det är sånt flockbeteende. De flesta åker, och vill åka, till Kilimanjaro. Mt Kenya är på många sätt finare, men det är svårare att sälja in. Svårt att säga vad det beror på, men skrivs det mycket så lockas folk”

Som bergsguide ställs han inför en mängd val, både på berget och på kontoret. Inte minst hur man ska driva sin verksamhet – av lust eller av vinstintresse, eller både och. Ett exempel: Krister säger att Mt Blanc-bestigningarna är lätta att sälja in. Under sommaren kan han göra en sådan tur varje vecka och tjäna 300 euro per dag, om han vill.

”Det är en fin tur, fast inte så kul om man gör den för ofta. Det skulle i och för sig bli mer pengar, men ska man sälja upplevelser behöver man tycka att det är kul själv. Tar jag med folk upp på berget men egentligen bara vill ner till byn för att jag är så jävla less blir det inte bra. Gästerna märker det, och det syns också hos de guider som gör samma sak för ofta.”

De gäster som anlitar Krister vet oftast vad de ger sig in på. Man kan gå in med en viss förväntan och föreställning, men man kan aldrig veta exakt hur man reagerar. Det är ännu en dimension Krister gillar med sitt yrkesval; växlande klientel med allt från vältränade och fokuserade, till dem med mindre erfarenhet av friluftsliv och som inte har fysik för det.

”Det innebär olika utmaningar för mig. Oavsett vilket har jag förmånen att få vara utomhus mycket. Det är så jag motiverar det hela för mig själv i stunder då jag helst skulle ha velat göra exempelvis klättringen ensam. Gästerna betalar ju mig för att vara ute och göra de aktiviteter jag gillar. Det är ju egentligen helt otroligt. Folk betalar mig för att ta med dem och åka knädjup pudersnö. Den insikten släpper jag aldrig”.

Krister har lyckats bra med urvalet av gäster, de vill göra turer han själv har stor behållning av. Därför försöker han också göra de större expeditionerna till nya berg, för att få ut mer för egen del. ”Hellre tio nya berg än tio gånger på samma berg, även om det skulle vara mycket enklare. Nya expeditioner kostar mer tid och energi, men samtidigt är det ett bra sätt att hålla sig själv på tå.”

En som alltid är på tå är hunden Vanja. Tonen i Kristers röst blir ännu varmare när Vanja kommer på tal. ”Vanja är en sanslös kompis värd ett eget reportage. Hon är så otroligt lugn och fixar vad som helst. Halspasset i Kebnekaise är exempelvis inget problem. Där har ju vissa människor problem att ta sig upp, men Vanja springer upp och ner. Hon har ingen rädsla alls”. Vanja är med på helikopterturer och har till och med suttit i ryggsäcken under klättringar – grad tre har hon fixat.

Hon har åkt motorcykel och varit med i havskajaken. Hon har en lugnande effekt på stressade gäster, tycker Krister. Ibland kan det väl kanske bli åt andra hållet också; att gästerna tycker att deras prestation minskar när en hund gör samma saker som de. ”Det händer till och med att folk bokar in mig och Vanja för att de tycker det är viktigt att hon är med” .

Kristers lista över Past Expeditions har genom åren blivit lång och omfattande, och det är inte utan att man lite avundsjukt undrar hur han hunnit med. Varifrån drivet kommer har han inte analyserat djupare. ”I grund och botten är det nog någon slags rastlöshet, har lite svårt att vara på samma plats alltför länge. Men mest är det nog bara för att jag är så jäkla intresserad av att göra de här sakerna”

Idéerna till aktiviteterna kommer från olika håll. Är han i ett nytt område ser han alltid ut någon ny led eller något nytt åk på vägen dit eller därifrån, nya grejer, nya möjligheter, ny livslust. Klätterlitteratur är däremot inget bokhyllan är proppfull av. ”Det står i regel samma saker, fast bilder är kul att kolla på. Jag åker hellre ut till ett berg och tittar efter själv. Läsa på vad de är för grader och så… nja, det brukar jag sällan göra. Det är heller inte så att svårigheterna i sig lockar. Det är det vackra som är intressant.”

Klicka på siffrorna nedan för att fortsätta läsa artikeln.

AV Anders Burman | FOTO Glenn Mattsing | UR Outside nr 2-2010

Det pågår lobbying för att skidalpinism ska bli OS-gren. Det finns redan VM och EM, och på hemmaplan har vi den svenska cupen. Under det gyllene nittiotalet var Kebnekaise Classic sportens viktigaste tävling i Sverige och lockade stora skaror tävlande. I resultatlistorna från förr hittar man namn som Torgny Mogren, Christer Majbäck, Mats Andersson och Ola Skinnarmo. Sen gjorde tävlingen uppehåll och sporten var på väg att försvinna, innan Patrik Nordin sparkade liv i rörelsen med sina Vertex-tävlingar, cuptävlingar och landslag. När nu folket i Kebnekaise bestämde sig för att dra igång tävlingen, efter nästan tio års dvala, var det inte bara Vertex- och cupfolket som svarade på anropet.

Det givna samtalsämnet under de tjocka filtarna i skoterkälken på väg från Nikkaloukta till STF:s fjällstation vid Kebnekaise var bristen på snö. Det var också det första kruxet de fjorton lagen fick hantera efter starten klockan 09.00 på annandag påsk 2009. Möjligheterna till att lägga hårda, vackra och utmanande sträckor i Kebnekaiseområdet är nästintill obegränsade. Vill man göra det lätt för publiken vid fjällstationen att följa tävlingen krävs vissa begränsningar. Men vi fick i alla fall, lite överraskande, dra iväg sydväst och upp mot 1293-toppen.

Med oss hade vi tävlingsledningens förmaning: ”Ta det lite lugnt i utförskörningen, det är stenigt” Lägg till smala snöfält täckta av en märklig form av bristande skare och du får kommentarer som ”parodi på skidåkning” ”bland det värsta jag gjort”, ”helt omöjligt” ”jag föll säkert femton gånger” Själv övergav jag snabbt försöken till snygga, parallella svängar och körde en teknik som bäst beskrivs som hopplappkast ­ skrååkning ­ hopplappkast.

Den lilla lucka som ledarlaget, Toppbutiken, skapade inledningsvis var borta efter att de hade trampat uppför Personalbacken och bort mot Kebnetjåkka. Där samlades de tre topplagen i sökandet efter kontroll nummer två. Tävlingar i svenska cupen är flaggade och det går i princip inte att missa. Här i Keb. fanns inga flaggor och vädret var långt ifrån bra. Vi hade alla satt på oss vindjackor och byxor, och att prata normalt var meningslöst. Min underläpp kändes tre nummer större än vanligt. Urban Axelsson som hade jobbat som guide i området ringde tävlingsledningen och vi drog vidare mot Duolpagorni.

En normal cuptävling är på strax under 2.000 höjdmeter och är klar på runt tre timmar. Inför start snackas det en del om att arrangören inte uppskattat tiden rätt. Nu ska det vara drygt 2.000 höjdmeter och vi har nio timmar på oss. ”Äh, de måste ha räknat fel” OK, nio timmar var för länge, men åtminstone mitt lag trodde på klart kortare tävlingstid dag ett än de sex timmar det visade sig bli. Alla mina förråd sinade kraftigt på väg upp mot Duolba. Fysmonstret Micke Andersson hade massor av krafter kvar och gav mig lite av dessa via en snodd som blev mer och mer spänd ju närmare toppen vi kom. Den fiktiva snodden till lagen framför, Topptursbutiken och Östersunds skidalpina förening, brast under sträckan upp till toppen. Hur långt före de var gick inte att se. Jag kunde knappt se Micke fem meter framför mig.

Efter en fyrtio meters firning ner i Doulbagrytan var världen helt annorlunda. Vid repets slut, på den lilla utskottade snöplatån, var det kav lugnt. Det var en overklig känsla efter fyra timmar i 10 till 20 sekundmeter. ”Ska vi ta på skidorna här?” frågar Micke funktionärerna på plats och tittar skeptiskt ner i fallinjen. Ingen hade tyckt att det vara konstigt om vi hade fortsatt firningen 100 meter till. ”Ja, det är lite hårt i början, men det är bara att kasa nedåt” blev svaret. Nerifrån dalen ser Doulbas gryta mäktigt inbjudande ut. Åkningen kan säkert vara överjävligt bra. Med kramp i benen och stenhårt respektive bristande underlag blev det mest jävligt. Fast mäktigt att ha gjort.

Klicka på siffrorna nedan för att fortsätta läsa artikeln.

AV Anders Burman | UR Outside nr 9-2009

Multisport övergår till Adventure racing någonstans efter 30 timmar. Trenden har de senaste åren pekat mot att man delar upp långa tävlingar i etapper med obligatorisk vila emellan. Deltagarna kör tio till tolv timmar, får sex till åtta timmars vila och kör sedan vidare på nästa etapp ­ mer hård racing än strävsamt expeditionsslit. Arrangörerna av Explore Sweden Monster (ESM) , Mikael och Helena Lindnord, gick mot trenden och gjorde tävlingen till en non-stop-tävling på hela 106 mil. Tillläggsnamnet blev Monster. Fjolårets Explore var 40 mil. Primal Quest, USA:s största tävling, med rykte om sig att vara lång, var i år runt 96 mil.

Nu är banans längd en sak, minst lika viktigt är i vilken terräng den går, och därmed också hur många höjdmeter och träskmarker som ska avverkas. Att cykla tio mil längs en grusväg kan gå snabbare än tre mil teknisk cykling med många lyft. Att göra en trekking längs fem mil led i platt terräng kan kosta betydligt mindre än tre mil i våldsamt kuperad blockterräng utan stigar. Generellt sett var ESM-banan dragen i snäll terräng. Paret Lindnord kunde ha gjort tortyr av det hela, men deras känsla för sporten är större än så.

Highway to hell
Lundhags vinnartid på 102 timmar och 42 minuter är rätt normalt för den här typen av race. Å andra sidan behövde sista laget (som klarade banan), Solvarbo SSF, hela 46 timmar mer än Lundhags. Det är nästan två dygn! Starten gick vid lunchtid fredagen den tredje juli mitt i centrala Sundsvall. Det var varmt, trångt och laddat. Staden hade rustat för Stadsfesten så en gigantisk scen fanns redan på plats vid starten. När tävlingen drog igång med tre intensiva delmoment runt centrum äntrade Patriks Combo scenen och drog sin egen version av ACDC:s Highway to hell. Det kändes som en lämplig markör. Det mest iögonfallande av de tre delmomenten var en takvandring på ett av de många vackra stenhusen från 1800-talet som omger Stora torget.

Klicka på siffrorna nedan för att fortsätta läsa.

AV Anders Burman | FOTO Glenn Mattsing & Anders Burman | UR Outside nr 8-2009

Jag har sett Mikael Andersson ta bronsmedalj i Adventure Race-VM, hört honom förtvivlat ropa på hjälp när kompisen Björn Rydvall ramlat och skadat sig i Abu Dhabi, lyssnat när han lugnt konstaterat att de kommer att vinna Explore Sweden trots att de bara låg trea inför sista dygnet, han har dragit mig runt Keb Classic och tillsammans har vi tagit svenskt rekord på 24 timmars skridskoåkning, men jag har bara en ungefärlig uppfattning om vad som format honom till den han är idag. Jag ville veta mer. Här är vad jag hittade.

MIKAEL ANDERSSON VÄXTE UPP i Falkenberg och gav inte många välputsade äpplen till lärarna.
­Jag hade bra betyg och hade det rätt lätt i skolan. Fast jag var väldigt aktiv redan tidigt i livet, störig men inte ond. Jag hade inga ambitioner att plugga vidare så jag gjorde det som behövdes.
Det ställdes aldrig någon bokstavsdiagnos, men Mikael utesluter inte att han kunde ha fått en. Han satsade i stället på en tvåårig elektrikerutbildning.

DET SÄGS OFTA att om man ska bli landslagsmässig i någon uthållighetsidrott måste man börja tidigt med hård, långsiktig träning för att skapa en stabil grund att stå på. Mikaels första tävlingsidrott var badminton. En fin sport i sig, men det blåser sällan motvind och ger inte mycket blodsmak i munnen. Micke blev snabbt bäst i Falkenberg och nådde som högst SM-semifinal i U16 dubbel. Träningen intensifierades och han for omkring till olika orter runt Falkenberg för träning och sparring. Men när dubbelpartnern valde fotboll tröttnade Mikael på fjäderbollandet.

Klicka på siffrorna nedan för att fortsätta läsa artikeln.

Allt började i Sundsvall med några korta intensiva loopar med: orientering, takvandring, simning och inlines. Sen drog man vidare mot Torpshammar där man ställt till med Monsterfest. Det blev onekligen några udda timmar med adventure racing, öltält och livebandet Bushmills. De som tävlade och de som var i öltälten var förstås inte samma personer. Sen följde det riktigt utmärkande för Monstret, en lång cykeletapp. Drygt 25 mil upp till Ljungdalen, ”Tour de Jämtland”.

Träffar nästan alla lag uppe på glaciären vid Helags när de bytt till trekking: Ljungdalen till Storulvån via Sylarna. Det är som om du skulle kört ett 10 timmars träningspass, cyklat dryga Vätternrundan och sen vandrat/löpt en normal veckoetapp efter varann utan att sova. Så gör de här lagen. Och de bara fortsätter. Idag har man simmat ned längs Tångböleströmmarna, sprungit upp på Västerskutan, kört downhill med full DH-utrustning, paddlat ner till Ristafallet, repfirat sig längs fallet med cykel och allt, cyklat till Vålådalen och sen åkt gummibåt nedför Vålån. I natt cyklar sen lagen mot Sollefteå.

Målgången blir i Sundsvall. Allt pekar just nu på att Lundhags Adventure kommer dit först. De har så här långt varit outstanding och endast FJS har utmanat dem ordentligt. Bakom de hittills två starkaste lagen finns utamnare från Norge, Danmark, Polen, USA och många fler. Än är inget klart. Bilder kommer i morgon.

ÅRE EXTREME CHALLENGE brukar räknas som den första svenska multisporttävlingen och arrangerades 1997. Sedan dess har mycket hänt ­ idag finns nästan tävlingar under sommarens alla helger. Vissa kräver både mycket utrustning och träning, för att inte tala om ett rejält pannben. Andra tävlingar ställer mindre krav men är lika roliga och ger samma sköna känsla i kroppen vid målgång. Är du redo för start i en av de mest varierande sporter som finns? Mer info: multisport.se, multisportcupen.se

Spöa en världsmästare
Richard Ussher är förmodligen världens bästa multisportare och den 27 juni har du chansen att mäta dig mot den sega Nya Zeeländaren. Då går starten på Åre Extreme Challange och då ska du hålla koll på en mörkhårig kille som drar iväg med kajaken så att vattnet stänker. Lycka till.

27 JUNI Åre Extreme Challenge (ÅEC). är mytomspunnen, prestigefylld och vacker. En solotävling som brukar locka alla i elitskiktet. Även i år kommer världsnamnet Richard Ussher med fru Elina Ussher.
Paddling: 25 kilometer; bergslöpning: 15 kilometer; MTB: 35 kilometer.
» areextremechallenge.se

2- 9 JULI Explore Sweden, i år med tilläggsnamnet Monster. Det blir sommarens största och viktigaste tävling och med många internationella lag. 100 mil med start och mål i Sundsvall, 5-6 dygns tävlande, 8 discipliner, lag om fyra personer. Explore är en deltävling i ARVM.
» exploresweden.se

18 ­- 24 JULI O-ringen Multi i småländska Eksjö omfattar fem etapper på 1,5 till 5 timmars tävlande. Etapp två är en deltävling i cupen.
» oringen.se

22 AUG Kristinehamn Adventure race är en 6 eller 3 timmars lång bana för klasserna solo och par.
» adventurerace.se

5 SEPT Stockholm adventure race är sjätte deltävlingen i
cupen. Utöver basgrenarna löpning, cykel, paddling lovar man repmoment och vattenövningar.
» star.stockholmmultisport.se

3 OKT Femmans Multisportrace är en populär tävling i Göteborgstrakten som avslutar Multisportcupen.

17 OKT Multisport-SM/Raid Uppsala Årets upplaga av Raid Uppsala blir finalen i Multisportcupen och den mest prestigefyllda sprinttävlingen för året.
» oklinne.nu/raid/

Välj rätt nivå
Att börja sin multisportkarriär med en flerdagarstävling som Explore Sweden är inte att rekommendera. Det blir din första och sista tävling. Gå istället in på rätt nivå och få mersmak.

5 Explore Sweden Monster
4 Tieto Championship och Light, Hestra Adventure race, Stockholm Adventure race
3 Femmans, O-ringen, ÅEC, Kolmården, Kristinehamn, Raid Uppsala
2 Multicuptävlingarnas korta banor
1 Motionsklasser i vissa tävlingar, exempelvis Hestra

Gradering enligt multisportaren Anders Burman och Multisportcupens ordförande Staffan Källbäck.

FOTO PEDER SUNDSTRÖM & ANDERS BURMAN

Läs om fler långa tävlingar i Redo för nästa nivå? och om hur du tränar till dom i Toppformens byggstenar.

AV ANDERS BURMAN | FOTO GLENN MATTSING | UR Outside nr 4-2009

Emma Cole-Wichardt studerar till läkare. I hennes C-uppsats studerade hon om rhabdomyolys med myoglobinemi förekommer under uthållighetstävlingar som är längre än 48 timmar, och hur intag av NSAID påverkar förekomsten av myoglobin i blodet, samt hur detta hänger ihop med tävlingstid, upplevd smärta, ansträngning och prestation. Glasklart? Ok, här är ett försök till förklaring: Rhabdomyolys är nedbrytning av skelettmuskulaturen.

Myoglobin är ett syrebindande muskelprotein som finns i muskelcellerna. Bryts muskelcellerna ned så svämmar myoglobin ut i blodet. Så halten av myoglobin är alltså en indikator på graden av nedbrytning. Hög halt myoglobin i blodet betyder hög grad nedbrytning. NSAID står för non-steroidal antiinflammatory drugs, helt enkelt vanliga smärtlindrande läkemedel som exempelvis Voltaren och Pronaxen.

Mängden läkemedel som togs av fyra av de 20 kontrollerade personerna i studien var 18 Voltaren (25 mg) och 11 Panodil (500 mg). Ingen av de tävlande tog mer än rekommenderad dygnsdos. Emma genomförde studien under TEA, Tieto Enator Adventure eller Öppna Nordiska mästerskapen, 2008 och resultaten blev både motsägelsefulla och intressanta. Intag av NSAID innebar lägre nivåer av muskelnedbrytning, men deltagarna som gjorde bättre resultat hade högre halt myoglobin i blodet innan, under och efter tävlingen.

­De som körde snabbare hade alltså brutit ner fler muskelceller, vilket kanske inte är så konstigt, säger Emma när vi sitter och bygger upp vårt energiförråd på Pause som har Östersunds godaste kaffe.
Det intressanta var att de med hög halt myoglobin i blodet upplevde klart lägre nivåer av ansträngning och smärta.

Alltså skulle man kunna dra slutsatsen att det är fördelaktigt för den tävlandes resultat samt upplevelse av smärta och ansträngning att ha en mildare form av rhabdomyolys.
­-För att säga något säkert skulle man behöva göra en större studie med randomiserat och kontrollerat intag av NSAID, fortsätter hon.

-> ARTIKELN FORTSÄTTER, KLICKA PÅ SIFFRORNA NEDAN FÖR ATT BLÄDDRA VIDARE.

I det toktuffa startältet befäste Lundhags sin position i AR-världen genom att komma sexa. Målsättningen var lite högre.
- Det är bara att inse att vi inte var snabbare i öknen. De fem lagen framför oss flög iväg. Paddlingen är vi jättenöjda med. Ifjol tappade vi runt två timmar, i år bara 20 minuter, säger Björn Rydvall.
Sluttiden blev 41:52:21.

Saab Biopower kom tia, runt tre timmar bakom Lundhags.
- Målsättningen var topp tio så vi är nöjda med vissa saker. Andra saker, som att ha tagit det lugnare under ökenetappen, kunde vi ha gjort bättre, säger Magnus Bergsten.

Sweco höll ihop hela resan och den internationella jungfruresan slutade med plats 16.
- Tråkigt att gå i mål, det är kul att tävla, vad ska man göra nu? frågade Ola Olsson retoriskt.
Swecogänget lät överens om att ökenetappen i månskenet var tävlingens höjdare. Och maten och Kurkum island och den långa paddlingen och att de haft roligt hela tiden och att få arabiskt kaffe efter avslutade etapper serverade ur silverkannor och att…

De färgade lamporna runt Jahili Fort har släckts ned, de vita dukarna håller på att vikas ihop, buffén (typ fyrtio olika rätter) är uppäten, den färskpressade juicen är uppdrucken, tacktalen hållna, adresserna och kramarna utdelade. Till nästa år lovas en ännu bättre tävling. Abu Dhabis skyline är då ännu mer förändrad. Undrar vad Khaleej Times förstasidesrubriker då handlar om. Kanske ”Giganterna Usshers är tillbaka för tredje raka”

Sanddynerna i Moreeb där nattlägret slagits upp är nånstans runt 200 meter höga, minst. Njöt av månens framhävande av ökenformer högt uppe på en av dessa när en pannlampa närmade sig snabbt. Det var Gordon med händerna från Team NZ.
- Nice, eh?
- Yeah.
Och så gick han vidare.

Som nice kan nog inte den nästan 11 mil långa ökenetappen etiketteras. Trots att samma måne gjorde sitt jobb under natten var det ändå solen som jobbade hårdast. Start i dimma vid 06.00 och i Hassab vid 03.40 kom 5 x 4 par pannlampor i hög fart.
- Tio tempoetapper på en mil vardera, sa Sari Andersson, Nike, som var ett av topplagen. Lagen var tvugna att ta 6 timmars vila under etappen så det blev mycket taktikkörning.
- Vidrigt jobbigt, sa Lundhags Björn, när de kom in som sjätte lag vid 05:15.
Saab kom in vid 07.30 och de kollade genast hur långt efter Lundhags de var.
Vid 08.00 kom Sweco joggande.
- De två sista kontrollerna har gått bäst, sa Magnus Albinsson.
- Jag dödade en orm, sa Jeanette Aviander i samma ton som det var en mygga hon hade klappat till.
Sweco hade stor respekt för värmen, tävlade efter den respekten och var därför som vanligt på bra humör efter väl genomförd etapp.

Hela cirkusen har nu tagit sig till Al Ain för avslutningen på och kring Jebel (berg) Hafeet. Det var där som tävlingen ifjol abrupt tog slut för Lundhags efter att Rydvall fallit otäckt. Nu går de iväg som starka sexor.
- Det är nog inte här jag kommer att vara mest offensiv, sa Björn.

Det är ofattbart tätt mellan topplagen. Imorgon blir det åka av.