Budgetweekend med all inclusive och skidåkning med proffsåkare låter motsägelsefullt, men fullt rimligt skulle det visa sig när vi skickade Alvaro Susena på Hollywood Snow-weekend.

UR Outside nr 11-2011

När Berra ringde mig och berättade att Hollywood Snow-weekend i år skulle välkomna skidåkare och att Adam Widén från Free Radicals skulle vara med, nappade jag direkt. Thomas ”Berra” Berggren är en legendarisk skejtare ur Polygongänget som bland annat har vunnit NM på snowboard i Riksgränsen. Berra och hans parhäst Peter Neperoti (en fjärdedel italienare) har som vana att sparka igång säsongen med en sponsrad resa från Göteborg till Hemsedal.

Just den sponsrade delen gör att priset sjunker och tilltalar de yngre som inte kan slanta upp så mycket pengar för dyra skidresor. Det som gör Berras resa annorlunda är att du får mer än buss-liftkort-boende-paketet. Snowboardsbutiken Hollywood och några andra sponsorer sätter lite extra piff på resan. Men det bästa är att man får åka med proffs som delar med sig av erfarenheter och åkglädje. Dessutom arrangeras tester, workshops, vallaskolor och lavinkurser.

Så här sitter vi, några enstaka skidåkare och ett 40-tal snowboardåkare i för stora kläder på väg till Norges svar på Åre: Hemsedal. Trots att jag har åkt skidor lite överallt är det faktiskt första gången jag åker till Hemsedal. Tyvärr är snö- och väderapporten ingen rolig läsning. Minus 20 grader och knappast någon snö. Under tiden det dumpar i Borås är det torka uppe i fjällen. Orättvist, tycker både vi och Boråsarna.

På fredag vaknar jag tidigt, kokar gröt och sparkar igång de andra. Vi som höjer medelåldern är också först vid liften. Det är få backar öppna och systemet ligger på en nordsida. Det är minus 20 och solen når inte runt, men det är vindstilla och trots mycket sprutsnö är backarna välpreparerade och utan trängsel. Redan de första svängarna sitter som de ska, och när vi väl skakat av oss ringrosten är det full fart som gäller på långa svepande pister med skön lutning.

Hemsedal överraskar stort. Det är mycket bra åkning. Men, från liften ser man möjligheterna, de stora ytorna där det med lite mer snö kunde bli hur rolig åkning som helst. Vi ser också alla stängda pister som lovar ännu mer av det roliga lite längre in på säsongen. Avståndet, storleken på systemet och möjligheterna till roligt offpist gör Hemsedal till en bra weekenddestination.

Hemsedal
Var Hemsedal Skisenter, 25 mil nordväst (eller tre timmar) om Oslo Fallhöjd 810 meter Pister 51 inkl. ett par parker Liftar 24 st Säsong Slutet av november-maj Bo På Alpin Lodge, ett nybyggt komplex med ski in/ski out-läge och god standard Ät På Big Horn Steakhouse Festa På Skistua Njut I en fåtölj framför brasan på Alpin Lodge Mer info skistar.se, hollywood.se

FOTO Skistar/Hemsedal

Läs även:
Till topps på välbevarad hundraåring – Sånfjället
Nästan på pricken 50 mil från Stockholm sticker det massiva Sånfjället (1278 m.ö.h) upp ur det kringliggande relativt platta skogslandskapet. Det är en imponerande syn för alla som är i eller på väg till eller från Vemdalen, och ett utförsåk som väntat på mig i mer än 20 år.
Klicka här för att fortsätta läsa artikeln.

AV Alvaro Susena | FOTO Fredrik Schlyter | UR Outside nr 02-2010

Det är utan tvekan kallt i Rjukan. Solen når inte ner i den trånga dalen på över sex månader. Det är egentligen svårt att förstå att någon överhuvudtaget vill bosätta sig här. Landskapet är brutalt, med de branta sidorna av dalen som skapar en något klaustrofobisk känsla. Rjukan är som ett sår i det annars så öppet och vackra Hardangerviddan. Byn växer fram vid sidan av huvudvägen som följer flodbädden. Höga broar hänger högt upp och kraftstationens majestätiska byggnad ser ut att bevaka allt vi gör här nere. Det var här sabotaget av tungtvattenfabriken ägde rum. Det var här ett gäng modiga ortsbor grusade Hitlers planer på att tillverka atombomben. Sabotaget har satt Rjukan på kartan, inte minst efter den fantastiska filmen från 1965.

Men det är inte därför jag är här och det är inte heller därför du som läser Outside vill åka hit. Jag är här för att klättra is och Rjukan är ett av världens bästa platser för isklättring. När jag anländer till Climb Inn, Jon Haukåssveens vandrarhem, sitter ett gäng och äter middag. Det är ett tungt gäng bergsguider och rutinerade isklättrare. Bland dem sitter den svenske fotografen Fredrik Schlyter. Jag hamnar bredvid den andre svensken i sällskapet, Andreas Klarström. Han märker att jag är tagen av det meriterade sällskapet och av det faktum att i morgon ska jag klättra is för första gången. Oroa dig inte, viskar Andreas till mig med en lugn och säker stämma. Det är lätt att klättra is.

De första darrande stegen
Morgonen efter, när vi promenerar på botten av dalen mot isfallen vi snart ska klättra, är det Jon som märker att jag är spänd inför uppgiften. Du är tyst och koncentrerad, det är bra att du samlar dig före klättringen, säger han. Det är egentligen inte så konstigt att Jon kan läsa av mitt kroppsspråk. Han har varit guide och isklätterinstruktör i många år. Han har ägnat större delen av sitt liv åt klättring. Jon är en duktig instruktör som verkligen ser eleven och får denne att känna sig trygg. Förutom Jon är den rutinerade guiden Ole Tangen med, så jag har dubbel anledning att känna mig trygg. Till min debut på is har de valt en fantastisk led, Sabotørfossen, en jämn och bred ispelare som klättrar längs ravinens vägg upp till Vemorks kraftstation, den imponerande byggnad som liksom en jätte vakar över dalen.

Men det finns andra replag på denna klassiska led (som fått sitt namn efter tungtvattensabotaget 1943) så vi nöjer oss med Bakveien WI4. Det är en fin led och börjar på ett brett draperi av is som lagt sig tungt över klipporna men som övergår i en trång ränna med fantastisk is. Jon och Ole hjälper mig med stegjärnen och ger mig en del matnyttiga tips. Jag har klättrat mix en gång tidigare, när jag klättrade La Meije i La Grave med Pierre Rizardo, för en evighet sen. Då hade jag bara en isyxa och använde mig både av isen och klippan för att klättra, därav namnet mix. Nu är det ren isklättring som gäller. Efter att Ole har lett första replängden (och fotografen solat halva replängden med kameror hängande runt halsen) är det min tur att klättra. Jag får till huggen med både yxorna och stegjärnen.

Isen håller grym kvalitet och jag kan ofta använda samma hugg som Ole lämnat, så det flyter på. Klättrar man på topprep avdramatiseras det hela, men det är förrädiskt. Att klättra is är, rent tekniskt, inte svårt om man redan är en någorlunda erfaren klippklättrare. Men det finns en fjärde dimension i isklättringen, det som jag tror lockar de flesta. Det är farligt, det är inget snack om det. Isbitar kommer farande, du har vassa föremål i både händer och fötter, skruvarna som mellansäkring kan lossna och dra med dig när som helst i stället för att skydda dig. Direkt vid insteget av Bakveien fick jag uppleva hur enkelt det kan gå åt pipan.

Jag ska hugga och sätter taggarna från stegjärnet rätt in i min eget vad. Jag hinner känna stegjärnet innan det gör skada och drar tillbaka foten. Det blir inte mer än två små blodprickar och trasiga Paclite-byxor. Bakveien var en riktig bra start och jag är klart sugen att klättra mer. Men Rjukans Isklättringsfestival pågår för fullt så vi åker över till Krokan där festivalen hålls.

Isklättringsfestival
Krokan är som ett isklättergym, med massor av korta isfall intill varandra i en trång dal. På festivalområdet är stämningen grym, folk klättrar, testar prylar, värmer upp sig med kaffe och berättar om stordåd. Efter en stund blir det speedclimbing-tävling och till vår stolthet är det svensken Andreas Klarström som vinner den. Kvällen avslutas med bildvisning i festivaltältet mitt i byn. På festen, över en öl, lyckas Andreas övertyga mig om att testa Lipton dagen efter. Lipton är en av de svåraste lederna i området och flera avråder mig från att testa, även på topprep. Men Andreas lugnar mig. Det är lätt, säger han. Andreas är värd ett stycke för sig i denna berättelse. Första gången jag hörde talas om honom var då han ”solade” de fyra klassikerna i Bohuslän. (Fyra vackra leder i grad 6- som ligger på fyra av Sveriges bästa klippor).

Han cyklade mellan klipporna på en gammal damcykel, med klätterskor och granitpåse som enda bagage. Det hela fångades av Jonas Paulssons kamera och kommer med i filmen Crackoholic. Här i Rjukan är Andreas ökänd för sina solobestigningar. Han solar allt, men han anser inte att det handlar om dödsångest eller extra risker. ”När man klättrar is är de objektiva farorna ungefär desamma om du solar eller klättrar med rep. Det är alltid farligt att falla på is, men har man rep så lurar man sig själv att tro att det är säkrare. Det är de subjektiva farorna som är svårast att kontrollera. När jag solar så vet jag att det inte får gå fel, dessutom behöver jag inte slösa en massa energi på att flippa med isskruvar” säger Andreas alltid lika lugn.

Om det inte hade varit så farligt …
På morgonen bestämmer vi oss för att åka till Lipton, men på vägen dit ändras planerna och fotograf Fredrik övertygar oss att sätta upp ett topprep på Juvsøyla, förmodligen en av de mest fotogeniska lederna och bara ett snäpp lättare än Lipton. Så vi pulsar i snö genom skogen, riggar upp topprep och när Andreas firar över kanten ser han att andra replag är på väg upp. Så det är bara att packa ihop och gå runt dalen för att ta oss till Lipton. Rjukanfossen och Lipton ligger båda vid en avkrok där dalen bildar en amfiteater med en frusen sjö i mitten. Det är det vackraste landskap jag sett hittills i Rjukan. Liptons is är gulaktig på grund av sediment och det ryktas att namnet anspelar just på tefärgen isen får. Det är en mäktig, till viss del frihängande, pelare som går i två replängder.

Traversen mellan replängderna är lite mixad och svår. Graden på Lipton är WI7. Framför oss kämpar ett italienskt replag på fyra man för att ta sig över traversen. De verkar inte så erfarna och gör många skumma grejer. Isflak haglar från deras klumpiga hugg. När de väl tar sig förbi går Andreas fram till ispelaren. Knyter in sig i ett rep som han tar med sig för att sätta topprep åt mig och sedan solar han upp första replängden, lätt och graciöst. Han bygger ett fint toppankare vid traversen och låter mig fira ner honom. Det har gått så lång tid och italienarna kämpar fortfarande på andra replängden. Vi har insett att det blir mörkt innan de blir färdiga så jag får nöja mig med att topprepa den fina pelaren som utgör första replängden. Det är brant men isens kvalitet är suverän så jag får fina hugg igen.

Det här är riktigt kul, hade det inte varit så farligt skulle jag utan tvekan börja isklättra. Men de objektiva farorna är för mycket för mig och när jag lämnar tillbaka isyxorna till Jon på kvällen vet jag att det kommer att dröja innan jag hugger is igen.

FOTO Daniel Rönnbäck

Läs fler artiklar ur vår norgespecial här eller fler artiklar om klättring här.

AV Alvaro Susena | FOTO Fredrik Schlyter | UR Outside nr 2-2010

Han tar emot oss i sitt hem i Kongsberg, ett gammalt fint trähus som liksom Jens Anton påminner om en svunnen tid. Trots att han är 94 år gammal är han ståtlig, rakryggad och hela hans person utstrålar ett slags myndig pondus. Han tänder pipan på väg uppför trappan till arbetsrummet.
”I mitt hus röker jag, även om gästerna misstycker” säger han med eftertryck.
I arbetsrummet står mörka möbler, ett gammaldags skrivbord, en skrivmaskin och på väggarna hänger medaljer, diplom, en k-pist från andra världskriget och en enorm hjortbock som Jens Anton sköt när han var ung.

”Men på Hardangerviddan hade vi inte såna” säger han och pekar på k-pisten när han upptäcker mitt intresse. ”Jag hade en sån där gangsterkulspruta, en Thompson”, säger han och ler.
Jens Anton Poulson var ung officer när nazisterna invaderade Norge i april 1940. Redan i maj hade tyskarna tagit sig in i Rjukan och tagit hand om Vemork, både kraftstationen och fabriken, där man huvudsakligen producerade gödsel. Men, en biprodukt av gödselproduktionen var tungt vatten. Tungt vatten upptäcktes 1933 av forskare i USA. Vanligt vatten innehåller bara 0,02 procent tungt vatten; tungt därför att det innehåller tungt väte, även kallat deuterium. Det gör vattnets vikt 10 procent tyngre än vanligt vatten.

Upprepad elektrolys av vanligt vatten kan ge upp till 99 procent tungt vatten, men till det behövs mycket energi och andra förhållanden som fanns vid gödselfabriken i Vemork. Vid fission, atomkärnans klyvning av neutroner i exempelvis uran, kan hastigheten bromsas med tungt vatten och därmed underlätta processen. Med andra ord, tungt vatten gör atomklyvningen kontrollerbar och ger möjligheten att skapa en atombomb. Men det är inte den enda metoden, och inte den mest effektiva heller.

Vad är en atombomb?
Efter ockupationen flydde Jens Anton via Sverige och runt halva världen för att sex månader senare anlända till Storbritannien där han tillsammans med andra norska militärer tränades inför underrättelseuppdrag. På sommaren 1942 flögs han och tre andra norska militärer in till Hardangerviddan där de fick tillbringa månader i vildmarken i väntan på rätt tid för att utföra sabotaget mot tungtvattenfabriken i hembyn.

”Vi visste varken vad en atombomb eller tungt vatten var, men vi visste att det vi var satta att utföra var väldigt viktigt och kunde påverka krigets utgång” berättar Jens Anton. ”Det var oerhört viktigt för oss att stoppa Tyskland från att ödelägga Norge. Vi var yrkesmilitärer och gjorde det för att det var vår plikt, vi förväntade oss inte heller några medaljer”.
Under hela intervjun vill Jens Anton tona ner sin insats och han pratar gärna om andra sabotörer, män och kvinnor i den civila motståndsrörelsen.

Sprängde huset och promenerade ut
I februari 1943 gick Jens Antons rekognosceringspatrull, som hade blivit utökad till tolv man, till attack. Man visste att den tyska vaktstyrkan var på bara 15 man och att säkerheten kring Vemork inte var särkilt prioriterad. Två män gick in i fabriken utan att bli upptäckta, sprängde anläggningen för produktion av tungt vatten och promenerade helt enkelt ut.
”Det var ren försummelse från den tyska vaktstyrkan som gjorde det hela så enkelt för oss. De upptäckte sabotaget först en halvtimme efter sprängningen, då var vi redan långt borta” säger Jens Anton.

Trots att han försöker ge en ödmjuk framtoning av berättelsen så har sabotaget av tungtvattenfabriken i Vemork gett honom otaliga utmärkelser från både norska- och brittiska regeringarna. Filmen Hjältarna från Telemarken bygger på hans hjältedåd, även om den är överdriven och våldsammare än verkligheten så är den en hyllning till Telemarkens söner. Och när vi säger hej då, eller ha det, erkänner han motvilligt: ”Hela mitt liv efter kriget har präglats av händelserna i Vemork”.

Läs fler artiklar om Norge här, eller läs även om hur Tenzing Norgay isyxa hamnade i Sverige i: Isyxan som nådde nya höjder.

AV Alvaro Susena | FOTO Daniel Lifveredson | UR Outside nr 7-2010

-­ Hello, säger Daniel på engelska med tydligt göteborgsk brytning.
­- What … what are you doing here … where do you come from?
­- We are from Sweden, säger Richard med ett stort leende.
­- But … what are you doing here. This is official business … it’s dangerous … we have police here …

Forskarteamet blir totalt överraskat av de två svenskarna som dyker upp undermåligt utrustade. Särskilt för att de kommer från vulkanens krater. De har nämligen stått så nära lavaexplosionerna det går att komma.
”Ja, vi hade tänkt stanna 400 meter bort, men när vi såg att forskarteamet åkte närmare, ja, först tänkte vi att de inte var kloka, men sen bestämde vi oss för att gå fram till kratern” berättar Daniel.
”Upplevelsen var helt absurd, att stå så nära, det var som att vara i en drömvärld. Hjärnan hade svårt att registrera allt som hände och än i dag kan jag tänka ­ gjorde vi verkligen det?”

Daniel Lifveredson och Richard är till vardags två helt vanliga, framgångsrika företagare som klär sig i snygga kostymer och håller koll på affärsvärlden från sitt kontor på Avenyn. Men offpiståkning i Alperna, jakt och fiske är viktiga delar i deras liv. Dessutom återfinns i deras vänkrets namn som äventyrsfotografen Fredrik Schenholm och extremåkaren Tormod Granheim. Daniel var också god vän med Thomas Olsson, som omkom under sitt försök att åka skidor från toppen av Everest. Daniel var en av de drivande krafterna bakom räddningshelikoptern som försökte hitta Thomas efter olyckan. Tyvärr fick transporten i stället användas för att transportera hem hans kropp.

För två år sedan åkte Daniel och Richard till det dryga 7 000 meter höga Peak Lenin. Tanken var att åka snowboard från toppen, men vädret satte käppar i hjulet.
”Det snöade en meter på några dagar så lavinfaran gjorde att jag var tvungen att lämna brädan på vägen upp, vid 6 300 meters höjd” säger Daniel.
Klättringen i djup snö var mödosam och tog lång tid. Väl på toppen skyndade de ner och framme vid lägret drabbades Daniel av lungödem. Han transporterades ner till basecamp där läkarvård i god tid räddade livet på honom. Hur som helst. I april i år ägnade Daniel och Richard åtskilliga timmar på att följa rapporterna kring vulkanen Eyjafjallajökulls humörsvängningar.

”Vi följde rapporterna om jordbävningar. När det var 25 jordbävningar på en och samma dag kände vi att nu smäller de rejält, nu måste vi åka dit” säger Daniel. ”Vi är båda fascinerade av naturens kraft. I pågående naturkatastrofer visar den sig som bäst, men katastrofer allmänt är inte lätta att förutse och det är svårt att hinna dit i tid för att se dem. Däremot brukar vulkanutbrott pågå under en viss tid och med hjälp av olika sajter kan man följa utvecklingen. När vi insåg att det var dags var det bara att packa och dra”.

Men askmolnet hade redan börjat ställa till det för Europa. Daniel och Richard fick ta flyget via Skottland till Akureyri och sedan hyrbil till Reykjavik. En resa som skulle ta tre timmar från Köpenhamn tog i stället över 24 timmar.
”Hyrbilen var en ganska sportig, sänkt Subaru. Vi fick skriva på ett papper att vi inte skulle köra i vulkanområdet” berättar Daniel.
I Reykjavik provianterade de för fyra, fem dagar och sen körde de vidare till Eyjafjallajökullområdet. Första dagen besteg de en granntopp på dryga 600 meter och fick de första upplevelserna av vulkanens makt.

”Redan från långt håll förstod man vilka krafter det är. Askplymen reste sig över fem kilometer upp i luften, och i närheten av vulkanen hade askan täckt allt”.
Andra dagen gick åt till att reka en möjlig väg till Eyjafjallajökull.
”Vi försökte vid avspärrningar på kvällen, men då var det polis där. Vi förstod att kvällstid fick man den bästa utsikten, och då är det många som vill komma närmare. Men vi upptäckte att poliserna inte var där vid lunchtid så … ”

Tredje dagen vid lunchtid gick de förbi avspärrningarna och började den långa vandringen upp mot vulkanen. Den första milen var en grusväg. Eftersom de hade packat i all hast hade de bara ett par gummistövlar, som de fick kasta över till varandra när de vadade över de fyra floderna. Sen började själva klättringen och då kom molnen.
”Det svåraste var att navigera och vi var oroliga över hur vi skulle hitta tillbaka. Det var inte särskilt kul” erkänner Daniel.
De byggde stenrösen och tog många bilder där de pekar i riktningen de kom ifrån, allt för att hitta, som digitala brödsmulor.

”När vi kom till glaciären förstod vi hur dåligt utrustade vi var. Vi skulle ha haft rep, is-skruvar, stegjärn, hjälmar. Men vi löste det genom att klättra på olika ridges och traversera över glaciären till nästa ridge när den ena tog slut”.
Efter många timmar nådde de upp till 1 600 meter över havet, 400 meter från kraterkanten, och bestämde sig för att stanna där.
”Det var sent på kvällen så vi tänkte slå läger och bara njuta av showen. Tänk dig att gå ut och pissa på natten med ett sådant fyrverkeri framför dig”.
När de nu hade kommit så nära kratern blev scenariot enormt.

”Allt gick som i slowmotion. Vulkanen kastade upp brinnande block stora som bilar 200 meter upp i luften och det tog så lång tid innan de slog ner i marken att det var surrealistiskt” säger Daniel. ”Ibland blev det så hett att askmolnet började brinna och färgades glödhetsröd flera hundra meter upp i luften. När himlen blev mörkt blev kontrasterna helt fantastiska”.
När de var som mest tagna av showen såg de billampor närma sig kratern. Då bestämde sig även de för att gå närmare för att ta sig en titt vid själva kratern.

”Att stå där och se ner på den brinnande lavan och explosionerna går inte att beskriva. Jag kommer inte ihåg om det var kallt eller varmt, vi gick på rent adrenalin”.
Efter en stund vid kratern gick de bort till de isländska geologerna.
”Först blev de arga och tyckte att vi var helt dumma i huvud. Och lite dumdristigt kan jag erkänna att det var. Men sen tjatade vi med dem en stund och blev kompisar. De gav oss till och med skjuts tillbaka till hyrbilen dagen efter” säger han. ”Islänningar är väldigt stolta över sina vulkaner, och efter en stund var de faktiskt glada över att två helt främmande människor hade gjort sig så mycket besvär för att komma nära Eyjafjallajökull”.

Läs mer om isländska äventyr i Outsides oktobernummer.

Läs även: Vid vulkanens topp – en explosiv vandring i den italienska övärlden

AV Alvaro Susena | FOTO Glenn Mattsing | UR Outside nr 6-2010 | Cykelspecial 2010

I en enkel dramaturgi har alla berättelser en början, en mitt och ett slut. Min väg till Gotland Bike Battle (GBB) har en tydlig början, en spännande mitt och ett oklart slut. Att jag 2009 skulle delta i en cykeltävling var det ingen som trodde på, inte ens jag. Det började en kväll på Mix Ranchen, ett par mil norr om Visby. Jag måste redan här erkänna att jag är gotlandfrälst. Kanske inte lika frälst som min bror, som till och med har köpt sig ett hus här, men det brukar bli ett par besök på ön varje år. Jag hade varit på endurosafari med Paris-Dakar-Berra som är från Gotland. Det vill säga, vi var ett gäng som kört endurohoj hela dagen, under guidning av Berra Marcusson, och nu satt vi här, trötta och nöjda med en kall en i handen. Samtalsämnet var dagens strapatser och den fantastiska terrängen vi hade kört i.

När jag skröt om att inte vara lika trött som de andra, högg Berra direkt. ”Ja, men då ska du komma hit i augusti och köra Bike Battle” sa han med den där övertygande glimten i ögat som han har. Jag låtsades inte förstå hans gotländska, men det var för sent. Resten av gänget pressade på och innan jag visste ordet av var jag anmäld till tävlingen. Jag som aldrig hade suttit på en crosscountry-cykel tidigare. Jag hade bara ett par månader på mig att komma i form till en tvådagarstävling omfattande två gånger fyra mil, ungefär. Detta var bara början.

Nu är inte GBB vilken tävling som helst. Banan är upplagd på typiskt Berra-manér så att man har hur roligt som, helst hela tiden, samtidigt som man ser det mesta som Gotland har att erbjuda. Starten går från Kneippbyn-campingen och den första sträckan leder cyklisterna från hav till skog, tillbaka till kusten för att se raukar och sen förbi Gotland Grand Nationals leriga startplatta (ett av Sveriges största endurolopp). Banan leder sedan in genom en ICA-affär, går in bland bilkarosser i ett plåtslageri och leder så småningom, dag två, in i Visby där de tävlande får ta det extra lugnt när de kör igenom en glashytta, upp och ner för trappor med vackra glassprydnader omkring. Min första MTB-tävling blir verkligen en utmaning.

Gotland Bike Battle 2010
GBB har funnits sen 2008 och startades av Berra Marcusson, gotlänningen som bland annat kört Paris-Dakar tre gånger: två gånger med motorcykel och en med lastbil.
GBB är öppet för alla och det finns flera kategorier som gör att svårigheten kan anpassas efter gruppen/individen. De två huvudklasserna är Tävling och Motion.
Övriga klasser är:
Mini Battle för barn mellan 0-9 år,
Midi Battle för barn mellan 10-14 år.
Lag Motion där lagmedlemmarna tävlar i stafettlag, en för varje specialsträcka.
Nytt för i år är att tävlingen även är öppen för löpare.
Distanser:
Fredag: prolog, 2 km.
Lördag: 42 kilometer uppdelad på fyra specialsträckor.
Söndag: 42 kilometer uppdelad på fyra specialsträckor.
Datum: 20–22 augusti.
www.gotlandbikebattle.se

Väl hemma i Göteborg igen insåg jag vad jag hade gjort och kände mig villrådig. Gus på mitt jobb cyklade racer, så han gav mig tips om bra cykelrundor på asfalt. Jag ägde en röd Crescent Fashion Line från 80-talet med tio växlar och tung som bly. Hjälmen hade min fru fått av Folksam när de gjorde ett jippo på Linnéplatsen. När det gäller kläder så var de enda funktionsplagg jag hade gjorda för klättring. T-shirten och klätterbyxor åkte på, jag dammade av 80-tals racern och började träna. Det fanns ingen återvändo. Första träningsturen till Amundön tur och retur lämnade mig med följande facit: Jag var i bättre kondis än jag trodde. Det är tråkigt att cykla på asfalt. Jag måste laga bromsarna, det var på vippen att jag körde in i en röd Volvo. Men saker och ting blir aldrig som man tror.

Efter fyra träningspass på dryga tre mil var, kom klättersäsongen igång på allvar och 80-talsracern fick vila över sommaren. Augusti är här och jag sitter nu i en fullpackad Volvo XC70 med Jonas Hollanders (vd för Go Outside Media Sweden AB) cykel till låns i bagageutrymme och en road Glenn Mattsing (chefredaktör för Outside) som coach och fotograf. Glenn kan inte låta bli att le lite lurigt när jag pressar i mig tallrik efter tallrik med pasta ombord på färjan. ”Carbo load, förklarar jag för kocken, jag laddar inför GBB” och han slevar på. På sätt och vis känner jag mig då sponsrad av färjebolaget Destination Gotland!

Det är fredag kväll, i morgon smäller det. Vi åker till Tors Gård där min vän Martin bor. Han ska också delta i GBB, i elitklassen. Jag får tillgång till äventyrscentret på Tors Gård för att leka av mig. Glenn hjälper mig att plocka ihop cykeln och jag grenslar en riktig MTB för första gången i mitt liv. ”Var har du SPD-skorna?”, undrar Glenn och skakar på huvudet med det där luriga leendet på läpparna igen. Men det är kul och det känns bra. Det är inte så stor skillnad mot att köra enduro så imorgon sparkar vi rumpa på GBB, tänker jag. På kvällen är det brorsan som slevar pasta på min tallrik. Fyra portioner och några öl senare somnar jag gott.

Nu har vi lämnat upptakten och kommit till mitten av berättelsen. Det är drygt 180 startande som har delats i två huvudgrupper: elit och motionärer. Det trettiotal elitcyklister som står längst fram är taggade till tusen. Men även motionärsklassen är på spänn och alla ser proffsiga ut. Jag är en av de få utan tights och med en cykel som har sett sina bästa dagar. I klungan ser jag Börje Salming och hans barn. Hockeylegenden ser extremt vältränad ut, man kan se muskelfibrerna genom huden. Jag håller mig ganska långt bak för att inte stå i vägen, men när starten går och vi kommer till första uppförsbacken börjar jag köra om folk.

Jag hänger på en ung grabb som håller bra tempo och allt känns rätt. Tävlingen är upplagd som en rallytävling. I dag ska vi köra 42 kilometer delade i fyra specialsträckor. Mellan specialsträckorna har man 20 minuter på sig att avverka en transporsträcka på cirka två kilometer. Då finns det möjlighet att ladda med dricka, bananer, bullar och godis. Jag kommer till första depån och känner mig oförskämt fräsch. Gruppen som har tagit täten har redan vilat och druckit tillräckligt så de gör sig redo. Jag pressar i mig en banan snabbt, dricker lite saft och hakar på. Nu är det skillnad på tempo och jag får ta i för att hänga med, men det känns bra.

Jag tappar ofta pedalerna i de tekniska partierna och det går åt en del energi i onödan, var har jag SPD-skorna någonstans? När vi kommer till Storklinten slänger vi upp cyklarna på axeln och springer upp för den branta och smala stigen. Där uppe på toppen står Glenn och hejar. ”Det går bra Alvaro, du har bara ett tjugotal framför dig” skriker han och fortsätter att fota. Uppe på klinten är låren stumma som stockar av klättringen men det känns direkt bättre när jag sätter mig på cykeln. Efter en flack stig kommer vi till en brant och stenig utförsbacke där alla slänger upp cykeln på axeln igen.

Men jag har kört brantare på endurohoj, så jag brötar på. Det går fint och det är kul tills jag kommer ut på flacken igen. Kedjan tålde inte alla stötar, den har vrängt sig och jag får lägga av. Det är inte sant. Det är slut. Over. Finito. Ja, men inte riktigt. Jag får tag på Glenn och vi slänger in cykeln i Volvon. Sen tar vi oss runt till olika platser där vi kan se tävlingen passera. Det är kul, särskilt att se ledarna i elitklassen, snacka om tempo. Och på kvällen är det middag och fest. Stämningen är på topp och alla har haft en fantastisk dag.

På söndag står jag där igen, vid starten i Kneippby-campingen, där Villavillekulla finns. Cykeln är fixad och mitt självförtroende betydligt bättre än gårdagens. I dag är jag i mitten av fållan, fast utom tävlan eftersom jag inte fick någon tid i går. När starten går hakar jag på de snabba cyklisterna direkt. Tävlingen blir annorlunda. Vi är ett gäng som håller ihop och hjälper varandra, turas om att dra på grusvägarna, peppar varandra i skogen. När jag gör en jättevurpa över ett dike, stannar de andra och hjälper mig upp. Vi åker genom ICA-Maxi och det är rätt rolig att full med lera få köra inne i affären. Landskapet längs banan är vackert och varierat.

Krokiga tallar böjda av vinden, kalkbrott fyllda med vatten, stranden och havet alltid närvarande även om man inte ser det. Men, vid ett vägskäl där eliten skulle höger och vi vänster har skylten körts omkull så vi är ett tjugotal som kör fel. Dagens 38 kilometer blir nästan en mil längre. När jag kommer igenom Visbys ringmur är vägen kantad av folk som hejar och ropar ”bra jobbat” ”kämpa på” och det känns underbart. Slutetappen i stan, upp för smala gränder och genom ett glasmästeri, ner mot stranden för en sista spurt bland applåderande åskådare känns bara som en perfekt avslutning för dagen. Men inte för min berättelse, för i år kommer jag igen och sagan fortsätter …

Läs fler artiklar ur vår cykelspecial här, eller läs även:
Vinn inte om du inte vill ha tatueringen – SSWC om planetens vildaste mtb-tävling,
Martin Stenmarck på stenhård mark om musikalstjärnans deltagande i tävlingen Yak Attack, eller
Ditt mtb-mecka är närmare än du tror om mtb/lederna i Skottland.

AV Alvaro Susena | FOTO Daniel Rönnbäck | UR Outside nr 2-2010

På norska Vestlandet döljer sig en fantastisk skatt för dig som vill utmana alla sinnen. På norska stavas det pudder & fiord, eller Sunnmørsalperna. Detta är en av de vackraste miljöer vårt grannland har att erbjuda. Under våra fötter glittrande vit snö, helt ospårat, och långt ner i dalen klyver en färja vattnet i den djupa fjorden. Vi tittar på varandra och kan knappast tro att det är sant. Det är vecka nio, således sportlovsvecka och alla skidanläggningar i Sverige och Alperna är fulla av skidsugna vinterlovsfirare. Men i Norge har de inte sportlov förrän nästa vecka och därför har vi denna fantastiska sandlåda nästan helt för oss själva.

Med två släpliftar har vi kommit till toppen av Roaldshorn och nu kan vi välja mellan ett stort antal offpiståk, på över 800 fallhöjdsmeter. Vi skråar skiers right, max hundra meter, och kommer in i Blådalen. En lagom brant, bred ränna som öppnar sig några hundratal meter längre ner i ett stort fält som blir brantare, sedan kommer du in i skogen med lagom glesa björkar. Här är det bara att välja lutning efter förmåga. Ur skogen hamnar du i längdspåret och efter lite skejtande är du tillbaka vid liften. Ett åk värt att göra hur många gånger som helst, frihetskänsla garanteras.

Pizzans hemvist
Vi är i Stranda, söder om Ålesund, den berömda Pizza Grandiosas hemvist. Jag hade hört talas om Stranda och Sunnmørsalperna tidigare. Men först i fjol fick jag tillfälle att besöka området. Då i samband med tävlingen X2, sent i april. Alla anläggningar var stängda så det blev att klistra på hudarna och knalla. Men det räckte för att jag skulle bli förälskad i området. Nästan lika förälskad som smålänningen Fredrik Sighurd blev, som till och med flyttat hit, till Sæbø i hjärtat av Sunnmørsalperna. Fast för Fredrik handlar det om kärlek på riktigwt. Han träffade Vibeke från Ålesund under en av sina många äventyrsresor.

Vibeke är liksom de flesta norrmän en äkta friluftsmänniska, som gärna går på tur, klättrar, åker telemark och njuter av livet och naturen. Tillsammans har de två söta småbarn som växer upp i denna fantastiska miljö. Vibeke och Fredrik bor i en mysig stuga vid foten av mäktiga berg där det finns fina topptursåk på vintern och sköna vandringsleder på sommaren. Och Fredrik har snabbt blivit en känd person i dalen, inte minst för sina ideella insatser kring friåkartävlingen X2.

Ett liftkort ­ många valmöjligheter
Stranda är pärlan i denna del av Vestlandet som går under namnet Sunnmøre eller Sunnmørsalperna. I området finns det flera mindre anläggningar som alla bjuder på till synes oändliga offpistmöjligheter och storslagna vyer. Bergen runt omkring är inte lika höga som i Alperna, men du vistas på havsnivå så även om topparna ligger mellan 1500 och 2000 meter känns de precis lika höga och mäktiga som i västeuropas största bergskedja. Inslaget av fjordar med dess djupblåa vatten ger landskapet en unik karaktär.

Och denna skatt ligger bara tolv timmars körning från Göteborg. Sedan förra säsongen finns det möjlighet att köpa ett så kallat Alpepass, som ger åkning i flera anläggningar: Strandafjellet Skisenter, Sunnmørsalpane Skiarena Fjellseter, Stordal Alpinsenter Arena, Overøye, Stryn Skisenter och Harpefossen Skisenter. Vi bestämde oss för att testa två av dessa, Stranda och Stryn samt Bondalseidet, som inte ingår i passet men som ligger i hjärtat av Sunnmøre.

Bondalseidet
Första dagen under vår vecka åker vi skidor i Ørsta skisenter, också känt som Bondalseidet, den anläggning som ligger närmast Fredriks hus, där vi bor de flesta dagarna under vår vistelse. Det är ett enkelt system med tre liftar och ett fint barnområde. Under lågsäsong är det tyvärr stängt mitt på dagen. Systemet är anpassat för locals, de flesta som åker här jobbar eller går i skolan så det är kvällsåkning som gäller. Vill man åka på dagen får man göra det under helgen eller klistra på hudarna.

Med Fredrik och Vibeke som guider nyttjar vi söndagen till att ta liften upp, skråa och åka offpist. Det har kommit lite snö under natten men det är hårt under översta lagret av nysnö, så vi tar det försiktigt och testar formen. En av nackdelarna med att bo i Göteborg är att man hinner åka skidor så sällan att man känner sig som nybörjare varje gång. Men trots att det är relativt svåråkt hittar Fredrik några fina korta åk och vi har en riktigt bra start på veckan.

Stryn
Säg Stryn och de flesta tänker sommarskidåkning. Det mytomspunna Stryn Sommar Skisentret har dock en lillebror på andra sidan byn. Vinteranläggningen har bara två släpliftar efter varandra men du kommer upp cirka 1000 fallhöjdsmeter med hjälp av dessa. Och vilka ytor sedan. Vi möter ett gäng locals med feta Kuroskidor och telemarkbindningar. Det är väldigt lite snack. Vi spanar in varandras skidor vid parkeringsplatsen, avverkar en snabb presentation och sedan upp i liften. Vi har haft enorm tur med vädret. Lössnön ligger tjock på de orörda sluttningarna och guttene vet var de ska åka.

Vi åker den översta liften som ligger ovanför trädgränsen. Dagen ägnas åt att spåra upp öppna fält och rännor. De få pisterna som slingrar sig längs med liftarna är också de jättefina, och stålkanterna får bekänna färg i snabba gt-svängar. Fast Kuro-killarna svänger aldrig, förstås. Vinteråkningen i Stryn visade sig vara minst lika underhållande som sommar-åkningen, men med en stor skillnad ­ om du turar under vintersäsongen har du hela berget för dig själv.

Stranda
Efter våra dagar i Stranda undrar jag om jag någonsin kommer att åka till Alperna igen. Här finns allt du behöver för en lyckad offpistvecka. Terrängen är svår att beskriva. Världens största sandlåda för skidåkare, eller något i den stilen. Liftarna, även om de är lite till åren, är smart dragna på båda sidor av dalen. Hör du som jag till kategorin slöa offpiståkare som helst vill åka heliski men inte har råd, då ska du ta dig till Stranda. Från liften kan du åka lössnö hela dagen.

Men i stället för att åka framsidan tillbaka till skisenteret skråar vi skiers vänster och kommer runt toppen så vi ser byn Stranda långt där nere, med hamnen och fjorden som badar i solnedgångsljuset. Härifrån går den så kallade Alperyttløypa, ett åk som är över sex kilometer långt och som tar dig ända in till stadens kärna. När vi på lördagen tar färjan från Volda, med kylaren vänd mot Göteborg, säger vi inte hejdå till varken Fredrik, Vibeke eller Sunnmøre. Vi säger på återseende. Snart.

» visitnorway.com (sök Sunnmøre)
» strandafjellet.no
» strynskisenter.no

» orstaskisenter.no
» strandahotel.no

Hitta fler artiklar ur vår Norgespecial här.

Förra året lyckades Erik Heyman göra en ny stenhård tradled i Bohuslän, en led som är en blandning av boulder- och tradklättring. Leden som ligger på Vrångarö (Sjöhäller) är en fantastisk klippa alldeles intill vattnet vid Åbyfjorden och den har fått namnet Crassostrea Gigas 8a+.
­- Det är bland det svåraste jag gjort, det känns gott att ha klättrat den, säger Erik.

Han har tidigare klättrat hårda tradturer som Kölhalad 8a+ i Lexby, Göteborg, och Puss på morfar 8a+ i Bohuslän. Då behövde Erik tre-fyra dagar för att klara dem. På Crassostrea Gigas fick Erik jobba i drygt tio dagar.
­- I dag var den första dagen med riktigt bra förhållanden sedan jag började jobba på leden runt midsommar. Det var 17 grader, vind och bra stick, säger en nöjd Erik.
Crassostrea Gigas är en kort, intensiv och brant led. Hela leden är ungefär 10 meter hög och börjar som ett brant boulderproblem fram till första säkringen sex meter upp. Starten är en lång, dynamisk rörelse som ser svår ut.

Sen följer en travers på små krimpar som leder till en sekvens där Erik hänger i stort sett all vikt på en heelhook och går vidare upp på minimala krimps.
- ­Det svåraste är att hålla i hela vägen, det är så intensiva moves att man inte får missa nåt och man måste hitta rätt tempo, säger han.
Leden når sedan fram till en kort spricka precis vid läppen, då leden blir mindre brant. Här blir det tradklättring i stället för bouldering. Erik jamade in handen i sprickan och klippte i den första säkringen, en liten kamsäkring.

Efter ett klassiskt bohuslänskt jam-move kom Erik i position att klippa andra säkringen, en liten kil. Sen följer en serie tunga och balansiga moves på slopes upp till ankaret. Eriks första bestigning är gjort med förplacerade säkringar.
­- Det är en riktigt fin led. Kombinationen av boulder och trad gjorde att jag var taggad att göra den, det är två klätterstilar som jag gillar. Nu har jag gjort en bestigning med förplacerat, till slutet av augusti eller senare, när det blir bättre stick, planerar jag att göra en ny bestigning i bättre stil, säger Erik.

Svårigheten att leda utan förplacerat är att man måste lägga in kamsäkringen i blindo då handen som är jamad i sprickan skymmer vägen. Erik tror att graden stiger till 8b om man leder cleant. Namnet Crassostrea Gigas är den latinska benämningen på japanska jätteostron som har invaderat Västkusten (Outside juni 2009) och som Erik mer än gärna sörplar i sig. Ostronen trivs i grunda vikar, som den nedanför Vrångarö.

- ­Jag har ätit en massa ostron under tiden jag jobbat på leden, ostronkraft är hemligheten bakom framgången, säger Erik.
Ostrontricket fungerade bra för Erik, som samma dag passade på att klättra leden till vänster om Crassostrea, Uppercut 8a, en brant, bultad led.

Läs fler klättringsrelaterade artiklar här.

Du har hittat rätt märke och modell. Du har satsat en del slantar på den pryl som slits snabbast av alla klätterprylar. Du har gått in dina favoritskor och de sitter skönt (nåväl allt är relativt) och du sänder hårdast med dem. Och just då, när de blivit optimala, då har sulan slitits ut. Räddningen är skomakaren bakom Haga Bio i Göteborg.

TIDIGARE HAR ALTERNATIVET för göteborgare som vill sula om sina klätterskor varit att skicka dem till Frankrike eller sula om själv. Men för fem år sen kom någon på idén att gå in till jNj Skomakarservice på Nordhemsgatan i Linnéstaden, och lämna in sina slitna klätterpjuck.
­Jag förstod direkt att det var ett speciellt jobb. Man ska följa formen noga så man inte ändrar karaktär på skon. Gummit är svårjobbat, mjukt, blir varmt fort samt kräver ett speciellt lim. Kanterna måste slipas rätt så inte klättraren halkar av från de små fotstegen, berättar Eddy Oguz, skomakaren.

ATT DET INTE ÄR LÄTT att sula om klätterskor vet jag mycket väl. På 90-talet, då jag var en fattig student, sulade jag och Niki själva våra skor i Nikis källare. Det blev inte alltid så bra. Mitt på en 400-meters sportklätterled i Els Terradets, norra Spanien, släppte ena sulan och flög hela vägen ner som en minihelikopter. Det blev plågsamma 150 meter kvar med en kass sko på vänsterfoten.
­Det är viktigt att slipa bort den gamla sulan så att man klistrar den nya på själva skon, på det sättet kan man sula om skon hur många gånger som helst, bara den är hel. Har det gått hål rätt igenom så är det svårare, man ska helst komma in med skon innan det gått så långt, säger Eddy.

Sen vill han inte avslöja så mycket mer. Men han visar flera par skor som är färdiga där han gjort speciallösningar beroende på kundens önskemål. Mina Solution, som jag bara är helt förälskad i, hade efter tre säsongers slit fått hål även på gummit framför tårna. Det fixade Eddy och skorna blev som nya. Eller nästan, de blev lite ”pointigare” på grund av lagningen uppe på tårna, så nästa gång ska jag inte vänta lika länge. Gummit Eddy använder är Vibram, samma som sitter original på La Sportiva och flera andra märken.

På hyllan samsas även ett par Boreal, Five Ten och Scarpa. Inga märken, modeller eller utmaningar får Eddy och hans gäng att rygga tillbaka. De tre skomakarna som jobbar på jNj är duktiga och stolta yrkesmän, hela lokalen andas hantverk och yrkeskunnighet mixad med starka dofter av läder och klister. ­I början fick vi in ett par då och då. Men ryktet har spridit sig från mun till mun och nu får vi in många par klätterskor i månaden. Klättrarna förstår att det är värt att lägga några hundralappar på en sko som passar foten bra. Det blir också billigare än nya skor och är bra för miljön med återanvändning, säger Eddy.

JAG HÄMTADE MINA nylagade klätterdojor och for direkt till Bohuslän. Det blev ett sportpass på Granitgrottan och trots att egentligen var alldeles för varmt för att klättra så höll skorna bra. Kanten är slipad i rätt vinkel, gummit lätt uppruggat så det ger bra friktion och det viktigaste av allt; de gör inte ont, de är skönt ingådda!
» jnjskomakeri.se

Läs fler artiklar om klättring här.

AV Alvaro Ausena | UR Outside nr 8-2009

Det är lätt att tro att möjligheterna till aktivt friluftsliv tar slut söder om Hallandsåsen. Men svänger du av mot Höganäs och sedan följer vägen till Mölle, får du tänka om. Kullabergs naturreservat sticker ut i havet och ligger där som en sovande jätteval. Prydd av fantastisk natur i en salig blandning av bokskog och branta klippor, öppna ängar, stränder och hav. Här bjuds det på dykning, paddling, klättring, trailrunning, bland mycket annat. Med andra ord, en perfekt lekplats. Johan Skärskog är en av Sveriges främsta multisportare, han ligger trea i svenska multisportcupen och slutade på en hedersam femte plats på Åre Xtreme Challenge.

Hans skorrande dialekt avslöjar det skånska ursprunget, trots att han bott i Stockholm de senaste tio åren. Hans familj har en sommarstuga i Skäret, på norra sidan av halvön där Kullaberg ligger. På somrarna är Johan här och tränar.
- ­Kullaberg ger energi, att träna här är en positiv laddning för resten av säsongen, säger Johan.
Vi bad honom att guida oss runt i hans lekplats.

Paddling
­Att paddla kajak eller surfski runt Kullaberg är inte bara träning, det är en fantastisk naturupplevelse. Men man får vara försiktigt och helst ska man kunna en del om paddling. — Det är sällan så lugnt som det är idag, menar Johan.
Havet runt Kullaberg bjuder ofta på rejäla vågor och strömmar. Vissa kajakuthyrare hyr inte ut bara kajaken, utan man måste följa med på guidade turer. Men om du behärskar paddlingen och använder dig av sunt förnuft kan du få ut mycket av att paddla runt Kullaberg. Och Danmark ligger inom räckhåll.

- ­Från Skäret till Mölle tar det ungefär två timmar om man står på, säger ironman Johan Skärskog.
Har du ingen egen kajak eller vill du ha guide kan du vända dig till Mölle Kajak & Klättercenter och Specialsport skola.

Trailrunning
- ­När jag tränar löpning brukar jag göra så att jag startar hemifrån och sen springer jag fritt. Det finns markerade leder, men att bara improvisera och springa dit det ser trevligt ut ger rolig och varierad träning. Jag bestämmer ungefär hur långt pass jag vill köra eller så vänder jag när jag är trött, säger Johan.

Vill man följa de markerade lederna finns det en bra karta att köpa på Turistkontoret eller campingen First Camp, ”Kullaberg Turist och Friluftsliv” . Orienteringsklubben IS Kullen ger ut en utmärkt orienteringskarta. Att springa i Kullabergs Naturreservat är en upplevelse utöver det vanliga.

MTB
­- Att cykla på Kullaberg är inte lika självklart som att springa. Det finns en del stängsel och grindar som måste passeras. Men cyklingen är varierad och den kuperade terrängen med många branta stigningar ger riktigt bra träning, berättar Johan.
Tar du med dig cykeln till Kullen se till att det helst är en fulldämpad, då kan du ha mycket kul och utnyttja alla tekniska och branta stigar.

Men det finns gott om fina leder och även asfalt för den som vill köra hardtail eller racer. Kartan med de markerade vandringslederna funkar också för cyklisterna.
- ­Men det är lätt att orientera sig här, man har vatten på båda sidor så det går inte att åka fel, tipsar Johan.

Klättring
Under min korta vistelse på Kullen denna gång hann jag inte att klättra, men från min förra resa minns jag väl två riktigt fina leder, Tyske rutan grad 5, tradsäkrad, och King Kong 6+, bultad. Så jag låter Christian Quint, på Mölle Kajak och Klättercenter berätta mer om klättringen på Kullen.
­- Klättringen i Kullaberg sker i en mycket vacker omgivning i osvensk miljö. Lättillgängliga klätterplatser. Det finns många olika leder att välja mellan på en liten area. Många lättare leder som passar nybörjare utmärkt, säger Christian.

­- Eftersom Kullaberg är ett naturreservat är borrbultning ej tillåtet, trots det finns några fina sportklättringsleder. Merparten av lederna är traditionella. Ha med ett stort kilrack, långa och många plattband eller statiskt rep till ankare. Hjälm är en god idé att använda då det är ganska löst på sina ställen, rekommenderar han.
Det finns en dansk förare ”Klatring på Kullen” från 1999. Täcker hela Kullaberg, ”Klätterförare Kullaberg” är en enklare variant på svenska. Förarna kan köpas eller beställas från Mölle Kajak & Klättercenter.

Dykning
- Kullaberg är känd för sina dykvatten och dykning är en av de stora aktiviteterna här.
­Det finns en unik undervattensterräng, häftiga klippformationer, undervattensgrottor och ett rikt undervattensliv, förklarar Christian Quint.
­- Undervattensströmmarna vid spetsen kan vara kraftiga, dyk aldrig utan båt med person ombord. Det är ett marint naturreservat ­ inga växter eller djur får röras, tillägger han.

FOTO CHRISTIAN QUINT

Läs även om fler spännande upplevelser i Skåne eller om andra lekplatser.

Det japanska jätteostronet Crassostrea Gigas har spridit sig till Bohuslän. Arten lever i grunt vatten och gillar steniga stränder. I området kring Lysekil och norrut har de fått rejält fotfäste och blivit ett välkommet ”snacks” för klättrare. Om det är tillåtet att plocka dem är fortfarande oklart. Enligt lagen tillhör ostronen vattenrättsinnehavaren, men när lagen skrevs syftade den på de svenska ostronen, inte de nyligen etablerade japanska. Den nya arten finns i rikliga mängder och vill du äta dem gör du så här: Lägg ostronet i handflatan med den platta sidan uppåt. Stoppa knivspetsen i ”ögat” (en liten öppning i ena spetsen av ostronet). Bänd försiktigt så att du får in knivbladet och skär av muskeln, då släpper ostronet och skalet kan säras ganska lätt.

Läs även: Bohusläns fyra klassiker