De ingick båda i en större grupp på åtta personer guidade av Rolwaling, som samtliga tog sig upp till toppen – och ner tillsammans. Även Lars Sandelius från Mönsterås kände sig stark hela vägen upp och kunde nå toppen som den 21:a svensken. Totalt har runt 150 klättrare försökt att nå toppen via den mindre vanliga nordsidan i vår.

Petter tänkte inte klättra Everest utan syrgas, som rapporterats i en lokaltidning. Målet var att klättra Cho Oyu utan syrgas men planerna ändrades i sista minut och istället han till Everest direkt.

Läs om de övriga svenskarna som i år siktar på Everest, och tidigare Himalayaexpeditioner här.

Pris: 9 000 kronor; nishiki.se

Länk till programmet (10:50 och 18:50)

Oscar Chalupsky, 49, har tidigare vunnit Molokai World Championship hela elva gånger, senast 2005. Frågan alla ställde sig innan start var om gammal är äldst, eller om åldern skulle vara till fördel för de, i många fall, drygt 20 år yngre motståndarna.

Svaret är att Oscar Chalupsky vann Molokai för 12:e gången, dessutom på en tid som inte är alltför långt ifrån banrekordet.
1. Oscar Chalupsky, Sydafrika, 3.24.07
2. Clint Robinson, Australien, 3.24.26
3. Patrick Dolan, USA, 3.25.42

På Tjäröfestivalen den 31/8–2/9 får du chansen att gratulera Oscar och dessutom kan du lära dig att paddla surfski med hjälp av en nybliven världsmästare.

Enligt planen skulle Petter klättra utan syrgas, men om han lyckades att nå toppen helt utan syrgas vet vi fortfarande inte.

Petter har tidigare klättrat bland annat Mount McKinley i Alaska och Damavand i Iran. Han har också gjort ett försök att klättra 7 161 meter höga Pumori utan att lyckas.

Läs mer

Tyvärr har också flera klättrare omkommit under vårens säsong. I lördags omkom tre personer, troligtivs på grund av höjdsjuka och utmattning, enligt The New York Times. Under tisdagen steg dödstalet till fyra då ytterligare en klättrare hittades uppger ABC News.

Läs om övriga svenskar på berget och tidigare Himalayaexpeditioner här.

Som en del av Salomon Trail Tour startar den 30 juni det nya terrängloppet Stockholm Trail. Start vid Globen City följs av löpning till och genom Nackareservatet via Hammarbybackens topp. Distanserna är som vid många andra Salomonlopp 5 km, 10 km, eller 21 km. Dags att snöra skorna igen.

Mer info

Det är inte direkt någon hemlighet att en riktigt bra lägereld kan förvandla ett mediokert skämt till stor komik och att en halvdant spelad låt på gitarren kan mynna ut i en stämningsfull allsång. Men varför? Enligt pulitzerprisvinnaren Edward O Wilson är lägerelden en grundpelare i vår civilisation. I sin bok The Social Conquest of Earth har Wilson skiftat fokus och belyser frågan hur människan har lyckats skaffa sig en sådan maktposition i förhållande till alla andra varelser på planeten. Svaret, enligt Wilson, är att människan är djurrikets främsta utövare av vad han kallar för eusocialitet: Att vi formerar oss i grupper som består av flera generationer som utövar altruistiska handlingar för att effektivisera arbetsdelningen mellan oss. Och målet för denna arbetsdelning är som ni kanske redan har gissat…en hög med ved.

Det är en av alla provokativa teser som Wilson driver och som tillsammans utgör ryggraden av hans tankevärld. Något som PR-avdelningen på det bokförlag gärna lyfter fram som ”summan av Wilsons framgångsrika forskningskarriär”. När man läser boken får man intrycket av att Wilson försöker plocka upp tråden som Jared Diamond släppte i sin bok Guns, Germs and Steel. Om Wilsons bok hade haft en titel i samma anda hade den kunnat heta: Campfire, Meat and Social Networks. Dessa faktorer är vad som har utvecklat oss från varelser med en liten hjärna till en art med stor hjärna och en benägenhet att misshand-la planeten. Texten känns lite akademisk och torr, den saknar helt Diamonds essäistiska kvaliteter. Däremot finns teser som kan väcka intresse långt utanför de akademiska kretsarna.

För att komplettera lägerplatserna (vilka fungerade som boplatser för människorna) behövde vi också hitta en kost som skulle göra oss till vinnare i evolutionen. Framgångsreceptet stavas kött. Genom att vi började att äta kött fick vi en mer varierad kosthållning vilket gav vår art en konkurrensfördel till våra rivaler Australopithecus. ”De populationer som utvecklades till Homo sapiens behövde lita till lagarbete för att överleva och de lyckades också: Om man ser till energi per gram innehåller kött mer energi än vegetarisk föda”, skriver Wilson.

Den sista pusselbiten för att skaffa sig total makt över planeten fick människan genom social list. ”Kött och lägereldar förklarar inte på egen hand hur våra hjärnor kunde växa så snabbt”, förklarar inte den maktposition vi nu har enligt Wilson. Det krävdes också att vi behärskade det sociala spelet, att vi kunde anpassa oss till nya sociala kontexter på kort tid. Den förmågan kan mycket väl vara den mest kraftfulla vi människor besitter. Och kanske ligger såväl skrålandet vid lägerelden som Facebookanvändandet närmare våra primala drifter än vad vi tror. (BB)

FOTO MARK MAHANEY/REDUX

Se våra tidigare sommarguider: 2010, 2011

Det är inte bara det ökande intresset för cross-fit och funktionell träning som har givit bål- och ryggmusklerna ett välförtjänt uppsving. Även på andra håll har ryggstarka atleter gynnats. Vasaloppet, där stakning har blivit mer populärt, är ett exempel på en tävling där ett perfekt utformat bål- och ryggpaket kan göra under.

Det började 1994. Staffan Larsson hade skadat sitt högerknä hösten innan Vasaloppet och valde, som en av de första, att satsa allt på att staka de nio milen. Det blev stakträning med handikappskälke under hela hösten. Bara ett par månader innan starten slängde han kryckorna och var redo för Vasan. Hans tunna ben imponerade inte på någon, men överkroppen var redo att göra stordåd. Till Sven ”Plex” Peterssons och publikens stora förvåning tog Staffan ledningen. Den första uppförsbacken från Sälen blev ingen snygg uppvisning av skidteknik, men sen gled Staffan ifrån. Ett par mil innan målgången i Mora tappade han dock ledningen till bland annat Jan Ottosson från Åsarna och norrmannen Sture Sivertsen. Ottosson vann på strax över fyra timmar och Staffan fixade en femteplats med tiden 4:10:08. Med den prestationen lyfte han fram stakning-en som ett potentiellt vinnarvapen i Vasaloppet. Sedan dess har många gått all-in på ryggträning och flourvalla i hopp om att kunna staka sig till en seger i Vasaloppet. Men hittills har ingen lyckats. Kommer det att ske?

”Ja det kommer att ske”, gissar Vasaloppsspecialisten och expertkommentatorn Mattias Svahn som själv har ett par fjärdeplaceringar på meritlistan. ”När det blir före som gynnar glid, då talar vi alltså om sugföre, då det inte funkar med ruggade skidor utan man måste på med plusvalla.”

I år var det nära. Tvåan Daniel Tynell och ryggtavla var bara några irriterande meter ifrån en vinst. För att ta hem vinsten i Vasaloppet krävs enligt Mattias både rätt underlag, en urstark rygg och material.

”Många tror att man ska ha stenhårda skidor, men då blir det för lite skidyta mot snön. Man måste anpassa styvheten efter kylan för att få optimalt glid. Det man strävar efter är att belaget ska hinna smälta tillräckligt mycket snö så att det bildas en vattenhinna att glida på”, säger han.

Mattias tror att stakningssatsningar även kan vara framgångsrikt bland motionärer, men då vill det till att man skaffar två upp-sättningar skidor – ett par för kallföre och ett par för varmföre – och att man fortsätter att träna stakningsmusklerna efter vintersäsongen. Många fortsätter på cykeln för att inte göra bort sig på Vätternrundan eller i löparskorna för att fixa Lidingöloppet.

”Bland skidåkare går många över till stavgång på myr eller börjar paddla och ro”, säger han.

Just paddlingen och längdskidåkning verkar vara en gyllene kombination. I Vasaloppets resultatlistor kan man hitta många kanotister med bra placeringar: Susanne Gunnarsson, som efter kanotkarriären till och med gjorde en bra skidsatsning, norrmännen Erik Verås Larsen och Knut Holmann, den senare gled 1998 in på en 3:47:15. Det räckte till plats 19.

En som kan både skidåkning och padd-ling ner till minsta muskelfiber är H.C. Holmberg, professor i idrottsvetenskap vid Mittuniversitetet, tidigare tävlingskanotist, träningschef för skidlandslaget och nu tränare för Markus Oscarsson (som siktar på sitt femte OS).

”Kanotpaddling ger styrka i de muskler som är viktiga vid skidåkning”, säger han och listar: ”mage, de breda ryggmusklerna, baksida axlar och musklerna runt skuldrorna – sträckmusklerna.”

Enligt Holmberg kan en kanotist komma upp i mycket höga syreupptagnings-nivåer, betydligt högre än vad man tror.

”Många når normalt runt 70 procent av sitt maxupptag vid löpning, men kanotister kan nå över 90 procent”, säger han. Det är en av anledningarna till att han förespråkade paddling under sin tid som träningschef för längdlandslaget.

”Under 90-talet ökade betydelsen av dubbelstakning och då bestämde vi oss för att köpa loss ett parti med kanoter från Vituddens Kanotvarv i Västervik. Då hade så gott som alla i A-laget en VVK Kåre eller VKV 100.”

Roddaren Lassi Karonen, som också siktar på OS i London, och norrmannen Olaf Tufte har länge varit konkurrenter i sina båtar, men också på skidorna. Deras resultat på Vasaloppet talar sitt tydliga språk: Karonen har deltagit 19 gånger i olika Vasadistanser med en 100-placering som bäst; Tufte har deltagit åtta gånger sedan 2002 med en 55:e plats som bäst. Då ska man komma ihåg att Lassi väger över 100 kilo! 100 kilo ryggmuskler.

Vinnarreceptet för Vasaloppet kanske stavas paddling, inte bara för att det ger rätt muskelträning. Holmberg har en annan teori för varför så många skidåkare och paddlare varvar mellan idrotterna.

”Det finns ju likheter i den här kategorin av idrottare – de älskar att vara ute i naturen. Spegelblankt vatten på morgonen och man hör varje paddeltag”, säger han. ”Sen är det ju så att om man bara gillar att träna i bra väder, ja då blir man inte någon duktig skidåkare eller kanotist.”

Världens bästa skidbröder har knappt låtit sommarparaffinet på vinters vinnarskidor svalna förrän träningen inför nästa säsong är igång. Ändå längtar Jörgen och Anders Aukland redan efter sommarens tuffa schema. Kanske inte så konstigt om man bor vid havet och kan byta stenhård asfalt mot blankt vatten ibland.

Så snart Oslofjorden bara värmts upp lite grann sänker bröderna Aukland ner sina kajaker i havet. Paddlingen har för dem gått från att bara vara skön sommaraktivitet till ett viktigt komplement i grundträningen.

Anders Aukland: Vi kommer ju från Tönsberg, det ligger vid havet och skärgården har alltid varit nära. Jag har paddlat sen jag var liten men på senare år har det blivit en viktig del i träningen.

Outside: Så paddlingen ger verkligen effekt, eller handlar det bara om att ni tycker om att vara ute på havet?

AA: Det är inte den viktigare träningen, men man måste vara stark i rygg, mage och axlar. Då är paddlingen ett bra komplement till rullskidor och löpning.

Jörgen Aukland: Det blir ju som ett mellanting mellan styrketräning och kondition. Sen får du närheten till havet, det gör gott för kropp och skäl. Det finns fantastiska dagar när solen skiner och havet är lugnt.

Hur mycket paddling blir det?

AA: Jag brukar sätta igång så fort vattnet blir lite varmt, från maj och sedan fram till september. En till tre gånger i veckan, mest i juli, då är det bäst.

Hur ser träningspassen ut?

AA: Det blir mest långa distanspass på öppet vatten, då använder jag havskajaken. Men nu har jag kommit igång med min surfski också, då blir det även intervaller så man kan paddla med mer tryck. Det kräver också mer teknik och balans.

JA: Jag har en havskajak i kolfiber nu, förut körde jag med hårdplast. Den använder jag i långa turer. Sen tränar vi med Oslo Kajakklubb, de kör intervaller där vi brukar vara med. Då använder jag surfskin, jag har inte haft tid att lära mig köra kajak som kräver ännu mer. Men med surfskin krävs det mycket mer än havskajaken, man kan bara åka ut och leka när det är vågor, den träningen ger mycket stabilitet i överkroppen.

Ni kör mest kring Oslo?

AA: Ja, det blir mycket hemma i Norge, men även i Sverige en del. Vi körde mellan Smögen och Strömstad förra året, och mellan Tönsberg och Strömstad, det tog väl 4-5 timmar. Sen tog vi båten hem.

JA: Jag var ute i ungefär tolv timmar en dag och körde runt tre fyrar kring Tönsberg. Det var kanske lite för extremt, jag var väldigt sliten efter det.

Vad har ni för paddlingsambitioner?

JA: Jag vill bli bättre och det brukar bli några tävlingar varje sommar. Vi körde Nøtterøy Rundt utanför Tönsberg i somras. (Jörgen vann surfskiklassen, Anders kom tvåa i K2, red anm.) Jag vill köra mer i Sverige också, jag hade tänkt köra Dalslands kanotmaraton förra året men det blev inget. Jag hoppas kunna ställa upp i Seamasters någon gång också.

Hur ser den här sommaren ut?

JA: Jag vann ju Marcialonga men efter det blev jag sjuk. Vasaloppet gick inte bra, och i Birkebeinerrennet var jag väldigt sliten. Så nu längtar efter att få ta fram kajaken igen!