Pris: 9 000 kronor; nishiki.se

Kvalitet är a och o
Du bör spendera någonstans kring tio procent av din totala cykelbudget på säkerhet. Generellt kan man säga att ett lås som kostar mindre än 500 kronor kan brytas upp med hjälp av vanliga verktyg.

Att låsa fast cykeln
Träd, byggnadsställningar och staket kan enkelt bli avsågade, isärplockade eller uppklippta. Leta efter något som sitter fast i betong till exempel en lyktstolpe. (Se bara till cykeln inte kan lyftas bort.)

Safety in Numbers
Fler cyklar på samma ställe innebär att det är fler människor i rörelse vilket avskräcker tjuvar. Men många cyklar som är dåligt låsta är också något som lockar tjuven. Se till att låsa din cykel bättre än grannens.

Ta loss och ha kvar
Skruva loss ditt framhjul och lås fast det med bakhjulet och ramen. I högriskområden, använd kabellås för att låsa fast sadeln, eller ta loss den och ta med dig den.

Använd låset maximalt
Om du låser med bygellås, se till att låsa fast så många delar som möjligt. Hjul och ram för att på så vis minimera utrymmet som tjuven har att få in sina verktyg i. För att göra det extra säkert, trä in ett kabellås i det utrymme som blev över.

Vilket lås passar dig bäst?

Bygellås
Svårt att klippa upp, hyfsat lätt att ta med
Passar bäst: I områden med ganska låg brottslighet
Leta efter detta: Ett starkt låshus som inte är lättdyrkat
Vår favorit: Blackburn San Quentin (600 kronor, blackburndesign.com)

Kättinglås
Extremt svårt att klippa av, tungt
Passar bäst: I högriskområden
Leta efter detta: Stark kedja i hållfast material
Vår favorit: OnGuard Beast 5016
(1 000 kronor, onguardlock.com)

Kabellås
Enkelt att klippa av, lätt att ta med
Passar bäst: Säkra områden och som ett komplement till ett starkare lås.
Leta efter detta: En kabel som är minst 20 millimeter tjock och se till att vajern är slitstark (undvik kombinationslås).
Vår favorit: Kryptonite Hardwire 2018 (450 kronor)

(Från Outside #2, 2012)

PÅ FILM SER DET ALLTID VÄRRE UT.
Jag hade för vana att titta på filmen där min cykel blir stulen till sent in på nätterna. Det är otroligt vilka detaljer du lägger märke till den 38:e gången du tittar på en övervakningsfilm. Jag spolar fram och tillbaka och spelar upp den gryniga filmen. Om och om igen. Paus, play. Det hände att jag backade det 17 minuter långa bandet, som förändrade mitt liv, till den punkt då jag fortfarande hade en cykel. Jag spolade tillbaka och för mitt inre såg jag alla gånger jag trampade tillbaka från lunchen i New York, spolade tillbaka och kunde förnimma luften, hotellen, människorna, gatorna. Bandet stannade och jag hade kommit tillbaka till början. Till honom: Tjuven. Där är han. Fångad. Om än bara på film. Han gick in i filmrutan en solig januarieftermiddag eller som kameran beskriver det: 13:29:36. Han var klädd som ett cykelbud men han hade ingen cykel. (Än). Han tittade på min och plockade fram sin telefon. Efter att han hade lagt på satte han sig på en brandpost och väntade. Jag var inne på Penn Club och pratade med min syster och åt en hamburgare. Nyckeln till mitt lås, ett löjligt kabellås, låg i min ficka.

Egentligen trodde jag väl aldrig att det där kabellåset skulle skydda min cykel. Jag trodde nog inte heller att någon någonsin skulle stjäla min cykel. Min blåa Novaro Metrohybrid. Tung och ful och den näst billigaste i affären. Kanske var det solskenet den där vinterdagen, eller allt folk som var i rörelse. Eller det fina området. Kanske var det den naiva tron på att det aldrig kommer att hända mig. Inte så här snabbt. Inte mitt på ljusa dagen. Klockan 13:40 rullade hans kompanjon in. Klev av sin cykel, låste fast den bredvid min. En standardmanöver. Hans lås skapade en illusion, ett litet stycke gatuteater. Två killar, två cyklar – en plan. Man ser en sågrörelse 13:41. Några minuter senare provar de att hamra sönder låset. Därefter byter de taktik till den så kallade ”Brennan-taktiken”, som fått sitt namn efter den man från San Francisco som har lagt upp en film på nätet där han visar hur man genom att trycka in den mjuka delen av en Bic-penna i låsmekanismen kan få upp låset.

Efter att tjuvarna hade misshandlat låset i 17 minuter gav det modiga kabellåset till slut vika. Jag räknade till 142 människor som under tiden hade gått förbi medan denna scen utspelade sig. Endast en, den sista personen som passerade, försökte ingripa. När låset gick upp och tjuvarna hoppade upp på cyklarna försökte en äldre svart man i en Kangolhatt få fatt i dem. Men det var för sent. Den blåa Novarocykeln försvann i trafiken. Efter lunchen. när jag hade upptäckt och anmält stölden, kom det två poliser till platsen. Stölden av Novaracykeln, eller cykel ”nummer ett” som jag vid ett senare tillfälle skulle minnas den, tilldelades ett ärendenummer i polisens register. Jag såg aldrig cykeln igen. Senare på natten fick jag DVD:n. Ägaren av Penn Club hade bränt ut en kopia av övervakningsfilmen. Jag var uppe sent, bevittnade hur orättvisan spelades upp, tryckte paus, tryckte play, skrev ut skärmdumpar. Efter en stund kände jag till varje liten detalj i stölden: Upprinnelsen, telefonsamtalet, kompanjonen, attacken mot låset, hjälten i Kangolhatt som försökte stoppa tjuvarna. När jag tittade på klockan var den redan två på natten.

Jag ville ha tillbaka min cykel. Det vill alla som får sin cykel stulen. Samtida med cykel-eran är cykelstöldseran. Även om cykelpendling har ökat med 100 procent de senaste sju åren pekas den undermåliga säkerheten på cykelparkeringar ut som den viktigaste orsaken till att den inte ökar ännu mer. Allt kretsar kring (den stulna) cykeln, till och med Lance Armstrong fick sin specialutrustade cykel stulen direkt från flaket på sin bil. Nu är inte alla cyklar lika eftertraktade som just den men enligt beräkningar som FBI har gjort tillsammans med det nationella cykelregistret uppskattar man att det varje år stjäls cyklar till ett värde av mer än två miljarder kronor. Det är mycket cykel. Stulna cyklar har blivit valuta på den svarta marknaden där drogmissbrukare och småtjuvar verkar. Cyklar flyttas utan problem och kan lätt växlas till pengar och de försvinner ofta spårlöst, på vissa platser anmäls endast fem procent av cykelstölderna. En cykelstöld rubriceras inte som något allvarligt brott trots att det borde vara annorlunda då värdet på cyklar ofta överstiger det värde som krävs för att något skall klassas som ett grövre brott. Polisen brukar inte prioritera dessa brott och man tar inte gärna resurser från rån och mordutredningar för att jaga cykeltjuvar. Även när de gör det leder sällan några gripanden till åtal.

”Ska jag vara helt ärlig så är det inget vi prioriterar”, säger polisbefälet Joe McCloskey som är specialist på den typen av brott och arbetar på cykelstöldsavdelningen i San Francisco. Joe uppskattar att av alla som han har gripit för cykelstöld så är det ingen som har fått ett fängelsestraff. Ofta krävs det att polisen själv, som Joe McCloskey, är en cykelentusiast för att man ska fokusera på cykelstölder. Och Joe är onekligen en entusiast, något som inte minst visar sig när han pratar om sin cykel, en Pivot Mach 5. Han berättade att den fick sitt namn ”eftersom skaparen själv körde en Mach 5”. På vissa håll där man kan hantera ett stort antal cykelstölder, som till exempel San Francisco, Portland och Oregon, jobbar man generellt mer förebyggande. Men i New York är man mindre villig att ta emot anmälningar av stulna cyklar. Orsaken är troligtvis att dessa distrikt blir bedömda efter den statistik de visar upp.

Det är trevligt att som jag, leva i vill-farelsen av att det bara är en fråga om att bli kvitt ett och annat rötägg i cykelbranschen; att det enda som krävs är att sätta dit en korrupt grossist så är hela problemet ur världen. Men gång efter annan har det uppdagats exempel på hur svårt det är att komma åt handeln med stulna cyklar. På 1980-talet hittade Miamipolisen hundratals cyklar som troligtvis var på väg att skeppas till Haiti. Många av de cyklar som blir stulna i Oregon dyker senare upp i San Francisco vilket tyder på ett omfattande kriminellt nätverk. I Kalifornien har gränsbevakningen många gånger stannat mindre lastbilar som är fyllda med dyra cyklar som har stulits i Santa Cruz. De lokala knarkhandlarna tar betalt i cyklar och säljer dem i sin tur till de mer välbeställda människorna i Mexiko. Cykeltjuven med stort c har dock utan tvivel redan hittats. Det visade sig att den till sättet lite märklige cykelhand-laren Igor Kenk i Toronto under 2008 hade hamstrat undan 2 865 cyklar i sin butik och på diverse lager. Kenk, som anses vara den mesta cykeltjuven i världen, är en ostädad intellektuell slarver med magproblem som innan han greps bodde i ett tjusigt hus och hade kopplingar till den klassiska musikscenen. Trots sitt intresse för kultur var hans metoder överraskande okultiverade. Kenk kunde till slut gripas då han anlitade en mentalt sjuk person för att stjäla cyklar. Han betalade med droger. Han fick bara sitta lite drygt ett år i fängelse innan han försattes på fri fot. Jag är på jakt efter en Kenk-figur för att på så sätt komma åt killarna som stal min cykel. Under mina nattliga grubblerier trodde jag mig ha funnit lösningen. Tänk om jag hade följt efter dem den där dagen då de tog min cykel? Tänk om jag hade skuggat dem, dag efter dag tills de sålde den vidare? Tänk om jag hade kartlagt varje steg de tagit och visste var min stulna cykel fanns? Min vendetta som i all sin enkelhet tog form den natten blev allt mer omfattande och innefattade till slut tre städer, sju cyklar och ledde vid upprepade tillfällen till möten med den kriminella världen.

Cykel nummer två är egentligen bara en fotnot i det här reportaget men är på sitt sätt ändå central i sammanhanget. Det var en silverfärgad cykel av märket Trek. Tung och märkt av ett liv i storstaden. Vi hade en del minnen tillsammans: Pendling i gryningen över Brooklynbron, kyliga cykelturer mitt i kollektivtrafikstrejken i december 2005. Men kärleken var inte förbehållslös och jag hade varit lika obetänksam som jag hade varit två år tidigare då jag blev av med min blåa Novarocykel. Jag lämnade den med ett enkelt lås bakom huset där jag bor. Farväl. Men cykel nummer två fick mig att skrida till verket.

Jag råkade befinna mig i Thailand ett par månader senare och fick syn på en gatuförsäljare som sålde en liten apparat som gjorde att man kunde spåra ett objekt. Denna lilla manick, ett kärleksbarn sprungen ur en romans mellan en GPS-sändare och en mobiltelefon var ungefär lika stor som ett cigarettpaket. Monterad på min cykel skulle den sända ut en signal och när den blev uppringd skulle den skicka ett svar i form av koordinater, longitud och latitud i digital form. Enligt informationen jag fick kunde den spåras dag efter dag eller, om den inte var aktiv, stå stand-by i väntan på en signal och vid det tillfället kommunicera med satelliterna och rapportera till basen. Jag köpte med mig en enhet hem från Bangkok och monterade den på min cykel. Om sedan, eller ja, när sedan min cykel blev stulen skulle jag veta vart den tog vägen. Då skulle jag antingen kunna stjäla tillbaka den eller ringa polisen. För att genomföra min plan behövde jag en ny cykel, eller snarare en begagnad sådan. Trots allt, syftet med att stjäla en cykel är att sälja den vidare. San Franciscopolisen McCloskey uppskattade att 90 procent av cykeltjuvarna är drogberoende. På gatan i USA finns det fyra sorters valutor: pengar, sex, droger och cyklar. Av dessa är det endast en som i många fall lämnas obevakad. Så med andra ord, ett reportage om cykeltjuvar vore inte komplett om inte nästa steg i processen fick lite uppmärksamhet – själva försäljningen av de stulna cyklarna.

Stulna cyklar går olika öden till mötes. I trakterna kring Oregon, särskilt i Almeda, är det vanligt att de stulna cyklarna dyker upp på loppmarknad. I Portland kan de, bara timmar efter att de blivit stulna, finnas hos någon av de pantbanker som ligger utanför stadsgränsen där kraven på dokumentation inte är särskilt hårda. Men allra vanligast, precis som fallet är i New York, är att de hamnar på nätet, antingen på eBay eller på Craigslist som är något av ett svart hål i sammanhanget. Men hur vet man om det är en stulen cykel eller inte? En cykelbutiksägare från Brooklyn som precis blivit bestulen på 22 cyklar hänvisade mig till ”Bobby från Bay Ridge”, en av de flitigaste aktörerna i området. När jag pratade med honom per telefon sa Bobby att han skulle kunna hitta den cykel jag sökte inom några dagar vilket lät som om han skulle ut och stjäla den på beställning. Men när jag tog tunnelbanan till Brooklyns utkanter och träffade honom, ja, han heter egentligen inte Bobby och egentligen bor han inte i Bay Ridge, insåg jag att han i själva verket var en hygglig typ. Han var i medelåldern och bodde i ett nedgånget kvarter och hade ett garage fullt med gamla cyklar. ”Jag köper de flesta när polisen har cykelauktion”, sa han, ”Mest i New Jersey”. Jag valde en tioväxlad Schwinn Continental från 1970-talet till att bli min cykel nummer tre. Den hade knappt en repa på ramen, inte någon ”New York-cykel” med andra ord. Jag vände cykeln upp och ned för att kolla ramnumret som oftast är bortfilat. Bobby bleknade men återfick snart tillbaka färgen i ansiktet. ”Den är laglig”, sa han. ”Polisen kollar alltid upp dem innan auktionen”. Det stämmer att polisen kör alla cyklar mot en databas innan auktionen men det är sällan det får någon effekt eftersom de flesta stölder inte anmäls och i många andra fall finns det inget ramnummer att tillgå. Bobby var bara en kugge i maskineriet. Jag tog med mig cykel nummer tre hem och monterade fast den svarta lilla GPS-sändaren under sadeln med hjälp av lite epoxylim och lämnade den låst utanför min lägenhet i närheten av en övervakningskamera. En månad senare försvann min Schwinncykel. Men min GPS-sändare fungerade inte. När jag ringde fick jag inget svar. Den hade fungerat klockrent när jag testade den men kanske hade den fått kortslutning på grund av regnet. Kanske var min cykel undangömd långt in i en mörk källare dit ingen satellitsignal kunde nå. Kanske hade den kopplats ur av en listig tjuv. Lika omöjligt att förklara som GPS-sändarens haveri var också det som hade hänt med övervakningskameran. Det var ett svart tomrum på elva timmar vid tidpunkten för cykelstölden. Kvar var endast en liten kabel, klippt itu.

Nästa cykel gav en djupare insyn i cykelträsket på Craigslist. Numret jag ringde för att få lite information om en mountainbike gick till en lätt förvirrad man som hette Vic. ”Ja, alltså”, förklarade han. ”Jag har inte cykeln här. Den är hos en kompis som känner en kompis på 14:e gatan som har cykeln hemma hos sig”. Stället på 14:e gatan visade sig vara en bit av trottoarkanten. Vi bestämde en tid då vi skulle ses men det gick inte många sekunder innan han ringde tillbaka och ville ses tidigare. När jag försökte pruta på utgångspriset, 1 400 kronor, sänkte han priset på en gång – med en tredjedel. Billigt, stressat, anonymt. Alla dåliga tecken på en gång. Vi träffades framför en glasögonaffär i ett av de sjabbigaste kvarteren på Manhattan. Vic och hans kompanjon dök upp välkammade och välklädda. De var stora killar till växten och bar halskedjor. Cykeln var en grönfärgad Huffy Luna. De visste inte vad de sålde. De visste inte ens vilken kombinationen till låset som satt runt sadelstolpen var eller att däcken inte hade någon luft. Cykeln var helt ny, det fanns till och med plast kvar runt framgaffeln och bromsarna hade aldrig varit ikopplade. Vic kunde inte förklara dessa saker. För 950 kronor ingick en verktygssats och en hjälm. Jag betalade och pumpade sedan däcken. Hos min lokala cykelhandlare köpte jag en kedja för att låsa fast min sadel. Under den monterade jag en lyxvariant av en Garmin-GPS. Efter debaklet med min apparat från Bangkok hade Garmin gått med på att låna ut ett gäng av deras senaste GPS-enheter. Det var GPS-sändare man använder för att hålla koll på sina allra käraste ägodelar, vare sig de är sina barn eller sin karbonfibercykel. (Och som det visar sig på olika forum, kan de också användas, olagligt förstås, till att hålla koll på sin partner när denne är på vift). GTU 10 var en smidigare variant av den thailändska motsvarigheten, bara en aning tjockare än ett tuggummipaket, praktiskt taget osynlig under sadeln och betydligt enklare att följa tack vare Garmins smidiga programvara och webbsida. Det var dags att hämnas händelsen utanför Penn Club. Jag for gatan fram med min gröna Huffy-cykel för första och sista gången. Jag trampade upp längs med 44:e gatan och låste fast den med ett 140 kronorslås på samma plats som cykel nummer ett försvann för ett antal år sedan. De kommande dagarna höll jag koll på händels-ernas utveckling hemifrån Brooklyn. Jag kunde notera att denna cykel alltjämt stod kvar på 44:e gatan. Jag hoppades, hur osannolikt det än skulle vara, att fånga just de två tjuvarna som stal min cykel den där gången, men inget hände. En vecka senare följde jag med min fru på ett jobbuppdrag i Portland men jag lät cykeln stanna där den stod. Batteriet höll en månad. Men precis då sex veckor hade passerat ringde Peter Homberg, ägaren av Penn Club. Homberg, också han en hängiven cyklist, hade fått reda på mina planer och berättade för mig att bromsarna hade stulits från min cykel. Andra delar försvann också. Sakta men säkert blev min cykel amputerad, del för del. När jag kom tillbaka på hösten väntade jag mig åtminstone att hitta en ram eller ett hjul. Men det fanns inget kvar. Inte ett spår. Cykeln hade försvunnit tillbaka dit där den kom ifrån.

De har under en lång tid pågått ett krig mellan låstillverkare och tjuvar. Märket Kryptonite som revolutionerade marknaden med sitt bygellås på 1970-talet skryter med sina förstärkta modeller som skall motstå allt, även, som deras reklam säger, de luttrade New York-tjuvarnas metoder. Men oavsett extra hårda material, löften om näst-intill-helt-ultrasäkra-lås så kommer alltid tjuvarna på en metod att bryta upp låsen. De kan med hjälp av en domkraft få upp ett bygellås. De använder flytande freon, sprejar det på låset som då fryser och sedan kan de slå sönder det. Och dessutom finns förstås den ökända Brennan-metoden. Det är något i grunden väldigt futtigt med cykellås när man ser till all den teknologi som finns på annat håll i samhället. Vi lever i en tid där övervakning är vardag, det finns DNA-kit etcetera. Finns det ingen klockren produkt, en pryl, en fix eller en teknisk lösning på det här problemet? Nej, alla kurer som finns att tillgå på marknaden lider av små fel och brister. Offer för cykelstölder har skapat register på nätet men i själva verket är det mer dödsrunor än ett steg närmare till att återse sin stulna cykel. En del cyklister har försökt att få tillverkare att förse alla cyklar de säljer med billiga chip som ska fungera lite som med stöldmärkning av kläder. Att de utrustade med en unik digital signatur ska kunna spåras. Men sådana chip kan inte spåras via en satellit, bara med en handhållen sökare. Företaget Pegasus Technologies utvecklade ett spårsystem med lång räckvidd för att leta reda på försvunna cyklar. Polisen i Sacramento använde sig av det systemet och installerade en av deras sändare i styret på en cykel. Den fick fungera som bete. Det fungerade. När den låsta cykeln blev stulen kunde polisen spåra den till andra sidan staden och gripa tjuven. Fyra månade senare försökte man igen. Samma tjuv stal samma cykel och kastade den i en pool och lämnade en lapp till Polisen: ”Nu blev ni blåsta era jävla idioter”. Pegasus säljer en variant av den enheten anpassad för privat bruk som heter Spylamp Bicycle GPS Tracker och blir din för lite drygt 1 000 kronor. För att undgå upptäckt levereras den inkapslad inuti bakljuset. Det är en bra idé till dess att tjuven får kännedom om det. Det senaste året har Kryptonite utvecklat ett slags klistermärke som ska innehålla information om vem som är ägare av cykeln. Genom att läsa av klistermärket med en mobilkamera skall man direkt kunna avgöra vems cykeln är. En god idé men i vårt test kunde man avlägsna klistermärket med hjälp av en kniv.

Till slut kanske katharsis är det enda vi har kvar. YouTube är överöst av den typ av övervakningsfilmer jag själv har och med filmer där man väntat ut cykeltjuven, fångat, avslöjat, slagit, lurat, förnedrat och exponerat denne, men på det hela taget är det på sin höjd bara en klen tröst. För faktum kvarstår; vi saknar fortfarande våra cyklar och vår ilska har långt ifrån runnit av oss. Och när allt kommer omkring har vi inte kommit särskilt långt. Jag för min del använder teknik från 1970-talet, ett litet härdat lås som sitter fast med en klassisk kedja från byggvaruhuset. För gemene man är det inte motståndskraften i ett lås som är det viktiga, det är smidigheten. Otympliga stora lås avskräcker många att ta cykeln medan andra använder de tunga som accessoar när de sätter fast den i bältet. (Tappa inte nyckeln bara.) Lite otippat är den listigaste strategin jag har hört talas om den som musikern David Byrne förespråkar. Han föreslår i sina memoarer Bicycle Diaries att man borde tillverka ihopfällbara cyklar som kan förvaras i byrålådan. I annat fall rekommenderar han att ta bort snabbkopplingarna från fälgarna sa att de blir svårare att stjäla däcken. Ett annat tips från Byrne är att använda mindre bygellås eftersom de är svårare att bryta upp och slutligen billiga cyklar – alla blir ju ändå stulna.

Portland har utnämnts till ”Cykelstaden”. Klädsamt nog av staden själv. Precis som vilken ny medborgare som helst behövde jag en cykel. Dagen efter att jag hade kommit till Portland fick jag syn på ett gäng cykelförsäljare som alla såg lite skumma ut. I sin ”affär” hade de ett tjugotal uppenbart begagnade cyklar, diskmaskiner och diverse andra köksmaskiner. En hårt sminkad transvestit satt på trottoarkanten, halsade maltwhiskey klockan elva på förmiddagen och höll samtidigt ett öga på affärerna. Springpojken hade bar överkropp och chefen, en rullstolsburen man, plockade bland cykeldelar omkring honom, alltifrån handtag, olika kablar, fälgar – delar som alla hade tagits från andra cyklar. För att dölja cyklarnas ursprungliga identitet gör man dem till Frankensteinliknande tingestar, ihopplockade huller om buller, vilket sannolikt var vad som försegick i ”affären” som jag nu besökte. Jag spanade in en lila Yukon Giant. ”Det är helt klart din färg!”, sa transvestiten. Deras säljtaktik var enkel: Sälj, oavsett pris. Utgångspriset på 1 200 kronor blev så snart jag rynkade på näsan 1 000 kronor. När jag var på väg därifrån kostade den 500 kronor. Giantcykeln var en skrothög men inom en timme hade jag tejpat fast en Garminsändare under sadeln och var på väg ner mot city. Jag hann också med en sväng förbi ett område som jag blivit tipsad om av polisen Joe Luiz. När jag träffade Joe, som själv var en hängiven cyklist, hade han i samband med att vi pratade om cykellåsens otillräcklighet, pratat om ett ställe under passagen under Willamettefloden. Nu hade jag hittat platsen, ett tillhåll där hemlösa höll till mer eller mindre permanent. De flesta hade en cykel, många hade tre. Men Luiz och hans kollegor hade i princip inga befogenheter här. Av pr-mässiga skäl brukade man alltid varna de boende innan man gjorde ett tillslag här vilket gjorde att man inte fick särskilt mycket uträttat vid sådana manövrar.

Luiz hade också tipsat om ytterligare en plats; Portlands stadsbibliotek som låg nere i centrum på andra sidan floden. Här försvann cyklar på löpande band. Jag parkerade min lila cykel olåst vid en postlåda ungefär två kvarter bort från biblioteket. Jag gick över gatan till Governor hotell, beställde en kaffe och satte mig vid fönstret med utsikt mot gatan. På bordet hade jag min laptop uppfälld och kameran var redo. Efter två timmar tappade jag för ett ögonblick koncentrationen. När jag tittade upp var cykeln borta. Inne på Governor var min blick klistrad på datorskärmen när jag följde loggen efter min stulna cykel som färdades i nordlig riktning för att sedan byta riktning österut ner mot centrum. Jag tog ut en positionsbestämmelse var femte minut på GPS:en för att få en överblick om tjuvens färdväg. Nu skulle de snart åka dit! Mitt framför mig spelades nu mitt drömscenario för hur jag skulle sätta dit cykeltjuvarna upp. Med satelliter kunde jag, utan att de hade en aning, följa efter dem och varje rörelse fångades i realtid:

17:05 – på 303:e gatan, sjätte avenyn i riktning sydväst, för mindre än minut sedan
17:11 – på 426:e gatan, Burnside, i västlig riktning, för mindre än en minut sedan
17:13 – på 201:a gatan, Burnside, i västlig riktning, för mindre än en minut sedan
17:16 – på Naito Parway, Couchgatan, i nordvästlig riktning för mindre än en minut sedan

Till slut bestämde sig tjuven för att lämna centrum och cyklade över stålbron, den fula dubbeldeckaren byggd 1912, med sina extra breda cykelbanor. Men 17:23 ändrade han sig och cyklade tillbaka. När klockan visade 17:40 var han i makligt tempo (1,6 kilometer i timmen enligt GPS:en) på väg söderut mot Morrisonbron. På andra sidan bron fanns det tillhåll för hemlösa som jag tidigare hade besökt men tjuven tycktes inte av hastighetsmätaren att döma ha särskilt bråttom.

17:46 – på 82:a gatan, Naito Parkway, sydvästlig riktning
17.50 – på 28:e gatan, första gatan, sydvästlig riktning

Han cyklade i cirklar kring helgmarknaden, en plats där gatuförsäljare har sina stånd, men runt sextiden visade GPS:en ett tydligt mönster. Han cyklade längs med esplanaden vid Waterfront som låg mellan broarna. När jag såg mönstret: Nord, syd, nord, i 1,6 kilometer i timmen befarade jag att han var på jakt efter köpare. Jag betalade notan och hoppade in i en taxi. När vi hade kommit till floden hade jag inte längre någon upp-koppling. Garminenheten fungerar tillsammans med vissa mobiltelefoner men inte med min så jag pekade slumpmässigt på en plats och sa åt taxichauffören att släppa av mig. Det första jag såg, bara sekunder efter att jag hade stigit ur taxin, var en man med vitt skägg på en cykel som minst sagt såg bekant ut. Han höll på att cykla rakt in i mig. Men då han lyckades svänga för att inte krocka med mig var det nära att mannen jag pratade med blev påkörd. När jag berättade för Luiz och hans kollegor vad jag hade för planer fick jag ett sms från en av polisman: ”Om du skulle behöva polisassistans ring 112 så ska vi försöka att ordna lite undercover-hjälp. Ha det bra och var försiktig”. Jag är normalt sett inte den som tar lagen i egna händer och om man hittar sin stulna cykel bör man ringa polisen på en gång så att de kan ta hand om saken. Men jag var inte förberedd. I stället för att vara försiktig så bestämde jag mig för att ha lite roligt.

Tjuven höll på att prata med någon och det enda jag kunde höra dem prata om var ”silver”. Så jag avbröt deras samtal genom att säga: ”Tjena, håller ni på med silver?” Han blev tyst och jag satte nervöst igång med att hålla en lång monolog. Om silver. Om kolloidalt silver, silverpriser, silverfärg. Allt som hade med silver att göra pratade jag om. Det var givetvis idiotiskt men framgångsrikt. ”Ja”, han höll på med silver berättade han och ja, han sa ”ja” oavsett vad jag sa. Han var helt och hållet överens med allt jag sa. Och efter lite mer goddag yxskaft-dialog insåg jag att galenskapen från tjuvens sida inte var spelad. ”Silvret är gömt någon annanstans”, sa han. Närmare bestämt på havets botten. Han hade nästan dött på havets botten när han var med i flottan. Tro det eller ej men han var också släkt och arvtagare till kung Richard den 3:e. En triljon i silver och guldpengar – ”hela USA:s statskassa” – tillhörde denna man, enligt honom själv. Han pratade vidare någon minut innan jag först pekade på cykelhjälmen och sedan på Giant-cykeln som han cyklade på. ”Jag har en hjälm”, jag tittade på honom, ”men ingen cykel”. ”Åh”, sa han och sjönk ihop. ”Hur kunde du hitta mig så snabbt? Det är GPS:en va, visst är det?” Han menade inte min GPS, som fortfarande skickade signaler till satelliterna under sadeln där han satt. Nej, han verkade vara schizofren och antog troligtvis därför att han alltid var förföljd. Han klev av cykeln och gav den till mig. Vi skildes åt utan några yviga gester.

Jag cyklade i sydlig riktning från platsen och ljudet från pedalerna hjälpte mig att tänka. Richard den 4:e var förvisso en tjuv men inte den sorten jag letade efter. Han behövde hjälp, inte min hämnd och tillrättavisningar. Lösningen på cykel-stölder stavades inte GPS-enheter och tjocka kedjor. Den dystra insikten blev förstärkt när jag senare släppte ut cykel nummer fem på gatan igen. Den här gången låste jag den för att undvika att en Richard den 4:e-figur skulle störa mina planer igen. Men trots det dök det varken upp någon i stil med Kenkian eller de kriminella typerna från 44:e gatan. Cykeln bara stod där. Dagarna gick. Veckorna passerade:

Latitude: 45.51983498968184
Longitude: 122.68337331712246
Hastighet: 0 Km/h

Efter en månad hade någon stulit fälgarna. Några dagar senare hade någon, precis efter att jag hade tagit bort sändaren, tagit sadeln. Sedan när någon behövde droger försvann bromsarna. Av cykel nummer fem finns nu inget mer kvar än ramen som i skrivande stund står i mitt garage.

Cykel nummer sex, dig älskade jag redan vid första ögonkastet. Jag hittade dig på en marknad i San Francisco och du var den finaste jag någonsin har haft. Vilket inte säger alltför mycket. Under sina år som polischef hade McCloskey efter dussintals av spaningsuppdrag, tillslag och operationer blivit lite av en legend i kriget mot cykeltjuvarna. Han var ett levande uppslagsverk när det gällde cykelbrott. En gång höll han ett föredrag på temat ”De bästa metoderna för att fånga cykeltjuvar”, det tog drygt en timme. Den mest lämpliga platsen för att fånga cykeltjuvar var utanför San Franciscos stadsbibliotek. ”Vi tog en schysst Cannondalecykel och låste fast den i cykelstället där borta och hade en polisenhet på span i närheten som kunde se när tjuvarna tog den”, förklarade han. ”Den fungerade alldeles utmärkt. De är väldigt skickliga. De cyklar dit med sin egen cykel och parkerar bredvid. De har bultsaxen i en snodd runt halsen och böjde sig ned för att klippa av kedjan och det går fort. Det här upplägget körde vi med ett tjugotal gånger och det var riktigt framgångsrikt. Vi blev bara blåsta en gång. Tjuvarna som vi fångar är i 90 procent av fallen knarkare”.

Joe Luiz i Portland berättade för mig att han aldrig hade lyckats lista ut vart alla cyklarna tog vägen men i San Francisco var inte det något man behövde lägga särskilt mycket tankeverksamhet på. Detta eftersom cyklarna såldes öppet på en gata bara ett kvarter bort från platsen där polisen McCloskey gillrade fällor för cykeltjuvar. Jag hade kommit till San Francisco för att närvara på min svärfars begravning. På väg för att hämta urnan passade jag på att hinna med ytterligare ett ärende; köpa en stulen cykel nere vid Market street. Jag parkerade vid korsningen vid sjunde gatan, där det var marknad och stöldgods av olika slag bytte ägare, alltifrån jeans till batterier. Inom en minut kom en yngling på en enväxlad cykel och log mot mig. Han ville ha 1 200 kronor. När jag började pruta sa han: ”Den är värd 5 000 kronor, jag har kollat upp det”. Vi skakade hand på 850 kronor. Medan jag räknade mina pengar såg jag att det samtidigt var två andra cyklar höll på att byta ägare. I det ena fallet som var en budcykel där cykelkorgen var fastsurrad i styret såg det ut att gå snett, smockan hängde i luften. Jag betalade grabben och cyklade iväg på cykel nummer sex. Några minuter senare körde jag omkring i min bil i San Francisco med min svärfars urna i framsätet och en stulen cykel i bakluckan. Cykeln var en vacker skapelse, en racermodell av märket IRO, designad och byggd i Pennsylvania med ett flip-flopnav, slimmat styre, och en liten lädersadel. Det fanns ett serienummer på ramen men ingen hade stöldanmält den. Marknaden för stulna cyklar i San Francisco är en plats för de moraliskt depraverade och en skamfläck för staden som helhet. Men det var inte den enda platsen där det såldes stulna cyklar. Även loppmarknaden i Almeda var ökänd för sitt utbud av stulna cyklar och i Golden Gate-parken fanns det en verkstad där hobbymekaniker bytte delar på stulna cyklar och sålde dem vidare. Jag cyklade på min IRO-cykel genom San Franciscos grönområden och njöt av att cykla på min nya cykel. Att cykla enväxlat hade jag alltid avfärdat som obekvämt och trögt men min IRO var motsatsen, den var skön och rullade löjligt lätt. När jag ställde mig upp för att trampa cyklade jag om andra cyklister som hade femton växlar, men jag bara en. Det var som att ha en yngre, vackrare flickvän än alla andra. Jag hittade aldrig den där verkstaden där man plockade isär stulna cyklar så min plan att sälja min IRO-cykel blev aldrig verklighet. Senare ringde jag till polischefen McCloskey och berättade om mitt inköp. ”Du blev blåst”, sa han. ”Du betalade 200 för mycket”.

Jag ägde aldrig cykel nummer sju, även kallad den sista cykeln som (fortfarande) tillhör Portlandpolisens stöldenhet. Men det var en imponerande cykel, en silverfärgad Trekcykel avsedd för triathlonbruk och kostade minst 10 000 kronor. Det var ingen slump att värdet på cykeln var samma summa som krävdes för att något skulle klassas som grov stöld i Oregon. Trots ett styre med stöd för armbågarna och växelreglage var den lätt som bomull. Nere på polisstationen lämnade polisbefälet Hillary Scott och en av Luiz poliskollegor över cykel nummer sju till mig och jag kunde lätt montera en GPS-sänd-are under sadeln. En bekant, Scott, också han en cykelentusiast gav mig en exakt plats där jag skulle låsa fast min cykel och jag begav mig ut i trafiken med min buggade cykel redo för operation Stjäl min cykel. Jag hade aldrig tidigare cyklat med tempobåge och jag höll på att cykla rätt in i en polisbil när jag upptäckte att den inte fanns några bromsar uppe på styret. Det var bara en växel som fungerade. Polisen använder tämligen enkla cyklar och hade kopplat ur de andra växlarna, de ville undvika att bli avhängda av någon påtänd typ som hade samma energi som Mario Cipollini. Slutligen hade jag kämpat mig fram till den plats som Scott hade valt ut. Det var bara ett kvarter från den plats där min Giantcykel hade blivit stulen av Richard den 4:e. Ungefär 1 100 cyklar hade stöldanmälts hittills i Portland detta år, runt 600 av dem i det distrikt där jag befann mig, de allra flesta precis i närheten av där jag nu stod. Jag låste fast cykeln lite halvhjärtat. Det var sex poliser som hade span på platsen, alla civilklädda. Men den enda jag mötte var Scott. Så var någonstans fanns de poliser som skulle fungera som min back-up? På andra sidan gatan stod en sjömanslik man i en blå vindjacka. Han väntade vid en spårvagnshållplats. En spårvagn kom och åkte men mannen stod kvar. Mobilen ringde. Det var Scott, hon hade iakttagit mig på håll när jag låste cykeln. Hon sa åt mig att flytta cykeln. Sedan sa hon åt mig att jag skulle ta mig till ett Starbucks en bit därifrån där hon tillsammans med ett team av poliser i uniform, alla ivriga att fånga en cykeltjuv, stod och väntade.

Några timmar passerade. Jag drack alldeles för mycket kaffe. Då och då tittade jag ut mot gatan eller så gick jag på en liten promenad runt kvarteret. Sjömannen i blått stod fortfarande kvar. Vilka mer var inblandade i denna operation? Killen med det vita butiksförklädet? Kanske paret som skrattade medan de justerade sina cykelhjälmar? Jag kopplade upp mig mot kaféets trådlösa nätverk och fick upp sändarens position som var ett kvarter bort. Jag ställde in mjukvaran från Garmin att uppdatera en gång i halvminuten och skicka mig ett meddelande. Scott ringde. Poliserna skulle gå på lunchrast och vi gjorde ett uppehåll på 90 minuter. Jag cyklade till min bil. På vägen dit såg jag att det skrattande paret var på väg åt samma håll. De svängde av mot polisstationen. Vår jaktlycka uteblev också på eftermiddagen. Vi testade ytterligare en gång, den här gången på lite olika platser runt omkring i staden och hamnade slutligen under bron i Portland. En av de sjabbigaste platserna i staden. Ute på gatan var det fullt av hemlösa, knarkare, folk från kyrkan som predikade, alkoholister samt de nyfikna och de galna. Jag låste cykeln med ett barnlås för 50 kronor. Sjömannen kom cyklande förbi, hoppade av och låtsades ringa ett mobilsamtal. Jag tog en kaffe och kollade sändaren och kastade en blick ut över gatan. De skrattande paret var där nu. En timme senare hade de delat upp sig och fru Skratt gjorde nu sällskap med sjömannen. Alltjämt väntade poliscykeln tålmodigt på att bli stulen. Ett öde som den delade med alla andra cyklar. Innan cykel nummer fyra föll offer för cykelkannibalism var jag fortfarande optimistisk och trodde att man med teknologins hjälp skulle kunna komma tillrätta med cykelstölderna. Efter missödet med cykel nummer fem hade jag väldigt lite kvar av min optimism. Cykel nummer sex gav mig tillbaka glädjen och med cykel nummer sju hade jag fått tillbaka min beslutsamhet. Det här slaget handlade om envishet. För oavsett om vårt motstånd är litet i det stora hela är det viktigt att vi uthärdar. Än idag cyklar jag runt på min svarta IRO-cykel och mitt fem kilo tunga kedjelås runt midjan och fasta muttrar på fälgarna. Alla delarna tillsammans: Det nationella cykelregistret, bättre uppmärkning, säkrare parkering, kamouflerade GPS-sändare, utgör ett bättre skydd och de blir hela tiden bättre. Vi kämpar vidare, vi fortsätter att göra motstånd.

Dessvärre försvinner inte heller cykeltjuvarna. När jag kom tillbaka till polisstationen träffade jag på den andra halvan i cykelparet, herr Skratt, och han verkade ha roligt åt någonting där han stod och tog av sig sina svettiga kläder. Precis då han skulle bege sig från cykelfällan hade en upprörd man hojtat efter honom. ”Hörru du”, hade han ropat. ”Någon snodde precis min cykel!” Jag vet hur det känns kompis. Så många cyklar, så lite tid.

TEXT LINNÉA OLSSON
FOTO NICKLAS BLOM

På 1950-talet skedde en revolution i köken – hushållen bytte ut sina vedspisar till elspisar. Trangia som grundades av Bengts farfar John E. Jonsson, gick från tillverkning av hushållskärl till att satsa på campingkokkärl.

”Camping kom mer och mer. Vi utvecklade Trangiaköket 1951”, säger Bengt och pekar mot en glasmonter där den första uppsättningen av stormköket står.

Han växte upp i det lilla, jämtländska samhället Trångsviken. Hemmet låg 60 meter från fabriken, där han tillbringade mycket tid.

”Fram till jag var 12-13 år sprang jag runt och var nog mest i vägen. Men från att jag var 14 har jag jobbat på alla skol-ferier och heltid sedan 1973”, berättar Bengt som idag äger företaget tillsammans med sin bror Lennart.

Längs ena långsidan i mötesrummet sitter en världskarta med utplacerade, färgade knappnålar som visar var Trangia säljs. Storbritannien är Trangias största marknad, men när mul- och klövsjukan slog till påverkades försäljningssiffrorna negativt.

”På någon vecka tvärdog försäljning-en, folk ville inte gå ut. Det tog kanske ett halvår innan de började ge sig ut igen. Det blev en svacka för oss, en drastisk påverkan som vi inte trodde skulle hända. Men det gick fort att återhämta sig, det tog kanske någon månad. Den här typen av händelse var vi svaga för men finanskrisen däremot har inte påverkat oss alls.”

Britterna köper kök för fem-sex miljoner kronor per år. På andraplats i största marknad kommer Norge och Sverige som köper för fyra miljoner var. Skulle man enbart räkna per capita är Norge överlägset den största marknaden. Länder som Tyskland, Finland, Danmark, Australien, Japan, Indonesien, Sydkorea och USA är också markerade på kartan.

På bordet ligger produktkataloger från olika årtal. Köket från 1951 är nästan identiskt med det från 2007. På frågan om hur mycket köken har ändrats i utvecklingen från då och nu svarar Bengt så här:

”Största förändringen ligger i sättet att tillverka produkterna. Vindskydd och kittlar från -51 är trycksvarvade för hand. Nu för tiden är de dragpressade, det går ner en stämpel som formar burken i en enda smäll.”

Trangia är världsledande inom kök med sprit som bränsle, och de var de enda som fanns i början. Mellan 75 000-100 000 kök tillverkas och säljs per år. Högsäsongen är påsk.

”Dels var vi först men också kombinationen av enkelhet och kompakthet tror jag har gjort oss kända. Vindskyddet är också utmärkande, köper du en gasolbrännare hos någon annan är det inte ofta som det är vindskydd med, då måste du skaffa det på annat håll.”

Bengt ser inte Primus eller Optimus som konkurrenter utan som kollegor. Han berättar att Trangia är storkunder till Primus, genom att köpa gas- och multifuelbrännare av dem.

De senaste åren har det kommit många kinesiska kopior av Trangiaköken på marknaden. Med designskydd kan Trangia hindra andra tillverkare att producera likadana kök inom EU eller hindra tillverkare utanför från att exportera till EU, vilket är en stor marknad.

”Kinesiska kopior är oerhört mycket billigare men hittills är också produktionerna sämre. Folk frågar efter Trangiakök. Vi trycker väldigt mycket på att våra produkter är Trangia och att de är Made in Sweden, för att skilja ut oss.”

På Trangia har man också gjort vissa förändringar för att skilja sig från kopior. Till exempel är griptången genomborrad, vilket också gör den lättare. Huvudsyftet är så klart att den inte blir lika varm som innan. Aluminiumet som borras bort säljs som skrot och ger dem 10 000-15 000 kronor om året.

Varje sommar och varje vinter samlas tillverkare av kläder i Salt Lake City för att delta i mässan Outdoor Retailer (OR). Mässan brukar attrahera runt 20 000 personer i branschen, en eklektisk blandning av supervältränade utrustnings-nördar som minglar med varandra, skyltar med sina produkter och visar upp dem för återförsäljare och pressen. Det brukar vara en gemytlig tillställning där man sällan talar illa om konkurrenterna.

Därför var det extra förvånande att se en tre meter hög och tio meter bred banderoll hänga precis innanför dörrarna på konferenscentrat förra sommaren. På banderollen fanns en bild på en professionell bergsklättrare som hade retuscherats så att han såg ut som en pundare med tom blick och blek uppsyn. Jämte bilden stod förklaringen i stora, feta bokstäver: ”Uthärdade konstant överhettning och nerkylning i tolv år”. Och under det, payoffen: ”Befriad av NeoShell”. För gemene man var det förmodligen en gåtfull paroll, men här på mässan visste alla precis vad som menades: NeoShell är bättre än Gore-Tex.

Liknande annonser för Polartecs NeoShell hängde överallt i mässlokalen och hade klistrats upp på reklampelare i hela stan. Sedan dess har annonserna också förekommit på nätet och i tidskrifter, inklusive Outside. NeoShell, som debuterade förra hösten i kvalitetsjackor från bland annat The North Face, 66 North och Mammut, är företagets första vat tentäta och andningsbara produkt.

”Vi gjorde jättemånga studier”, berättar Polartecs marknadsföringschef Nate Simmons för mig vid företagets monter. ”Vi hade inte gett oss in på det här området om vi inte hade trott att vi var konkurrens-kraftiga.”

NeoShell var Gore-Tex mest synliga utmanare på OR-mässan, men långt ifrån den enda. I Columbias genomarbetade monter var de anställda minst lika måna om att dra uppmärksamheten från Gore-Tex genom att skylta med andningsbarheten i sitt eget, nya varumärkesskyddade material, OmniDry, vilket företaget lanserade förra året med en reklamvideo som försäkrade att man tänker ”knäcka Gore-Tex”.

Woody Blackford, Columbias chef för global innovation, visade mig en manick med två kokplattor jämte varandra. Klädd i en vit labbrock för att förstärka den teatraliska effekten, kramade han ur en droppe vatten på var och en av kokplattorna och placerade sedan en remsa från en jacka som innehöll OmniDry och andra skyddade teknologier på den ena plattan. På den andra lade han ett prov från en generisk jacka med ett ePTFE-membran, vilket är huvudingrediensen i Gore-Tex. Sedan placerade han en grund glaskopp över vart och ett av proverna. Inom några minuter hade koppen över remsan med OmniDry immat igen, medan den som satt på den generiska jackan i stort sett fortfarande var genomskinlig. (Några minuter senare var även den immig.) Blackford förklarade att anledningen till att OmniDry-koppen hade immat igen så mycket fortare var att det materialet är bättre på att släppa igenom fuktiga ångor. Det är med andra ord mer andningsbart. ”Vilken jacka skulle du helst ha på dig om du var ute och svettades – den som är våt eller den som torkar?” frågar han.

För några år sedan hade den här typen av djärva marknadsföringsmetoder mot Gore-Tex varit helt otänkbara. Under de senaste 30 åren har Gore blivit ett av de mest inflytesrika och kända märkena i världen och företagets patenterade membran har blivit synonymt med vattentätt, andningsbart material. Den utvecklingen har inte minst gynnat friluftsbranschen. En del av företagen på OR-mässan hade i princip inte funnits till om det inte vore för anknytningen till märket Gore-Tex. Enligt vissa uppskattningar kontrollerar Gore nu 70 procent av marknaden för vattentäta, andningsbara utekläder; en marknad som inte ens existerade innan dess membran uppfanns. Den marknaden är enligt vissa uppskattningar nu värd över sju miljarder kronor.

Men även om Gore-Tex är en kassako för klädtillverkarna, så är de inte direkt till sig av tacksamhet. På OR-mässan frågade jag dussintals veteraner och designers i branschen om Columbias och Polartecs marknadsföringsattacker och det första jag lade märke till var rädsla. Det fanns knappt någon som var villig att prata om Gore-Tex on the record. När jag frågade en av tillverkarna varför alla slingrade sig så, sa han: ”Alla hatar Gore, alla behöver Gore, så alla är rädda för Gore. De kan göra dig till vinnare eller förlorare”. Han pratade om det som en offentlig hemlighet bland bransch-insiders: att de som har Gore-licenser är rädda för att marknadsledaren ska säga upp deras kontrakt om de jobbar med andra märken.

Det har viskats om Gores hårdhänta metoder i flera år men nu har anklagelserna nått sådana nivåer att såväl amerikanska som europeiska myndigheter har blivit inblandade. Hösten 2010 överlämnade Columbia och dess italienska dotterbolag, OutDry, ett litet företag som specialiserar sig på vattenavstötande, andningsbar teknologi, ett klagomål till Europakommissionen. Klagomålet är konfidentiellt, men anledningen till missnöjet solklart.

”För att kunna behålla sin marknadsdominans, så måste W.L. Gore and Associates använda sig av orättvisa affärsmetoder”, berättar Peter Bragdon, Columbias chefsadvokat, för mig. ”De skrämmer sko- och handsklicenshållare till lojalitet och bryter mot antitrust-lagar genom att utestänga konkurrenterna.”

Med andra ord anklagas Gore för att systematiskt förhindra tillverkarna från att få tillgång till konkurrerande produkter.

Nästan samtidigt lämnades ett icke-offentligt klagomål mot Gore in till den amerikanska marknadsdomstolen FTC. Vem som stod bakom klagomålet är konfidentiellt men det var tillräckligt övertygande för att FTC skulle göra en uppföljande undersökning förra våren, något som är ganska ovanligt. Under tiden krigar klädjättarna som de aldrig har gjort förut, och den gemytliga friluftsbranschen kommer kanske aldrig bli densamma igen.

Av Gores sammanlagt 60 anläggningar världen över, ligger 17 utspridda mellan Baltimore, Philadelphia och Wilmington, Delaware, en typisk amerikansk, nästan konturlös triangel av före detta jordbruksmark som fått ge plats för moderna fabriker och ständigt växande shoppingcentran. Att hitta ledarna inom friluftsbranschen i den här betongdjungeln är kanske lite otippat, men i Barksdale, Delaware ligger Gores Capabilities Center. Centrat är mer eller mind-re ett museum med utställningar om Gores bidrag till friluftsindustrin och världen i allmänhet, och jag guidas runt av Cynthia Amon, en trevlig taleskvinna med orubblig lojalitet till företaget, samt ingenjören Tim Smith, en vältränad 32-åring med talang för att förklara komplicerade vetenskapliga begrepp.

”Precis som med många andra stora innovationer, så var Gore-Tex en upptäckt snarare än en uppfinning”, förklarar Smith och pekar på den första av många montrar. Året var 1969 och en man vid namn Bob Gore satt i sin källare i Newark, Delaware, och experimenterade med en bit polytetrafluoretylen, eller PTFE, en fluorplast som inte släpper igenom vatten eller UV-strålar och är mest känd under varumärket Teflon. Bob jobbade åt sin pappa, Bill, en före detta ingenjör på kemikalieföretaget DuPont, vars 11-åriga företag, W.L. Gore and Associates, tillverkade PTFE-skydd för kablar och ledningar som användes av den växande flyg- och telekomindustrin.

Nere i sin källare ville Gore den yngre ta reda på vad som skulle hända om han gav PTFE:n en rejäl smäll istället för att långsamt tänja på den, som man gör för att tillverka teflon. Han upptäckte att expanderad PTFE (ePTFE) kunde manipuleras till en i princip viktlös hinna, som en sopsäck fast betydligt tunnare. Den här syntetiska huden, eller membranet, innehöll miljarder mikroskopiska porer som var tillräckligt små för att vattendroppar inte kunde tränga igenom, men tillräckligt stora för att släppa igenom den fuktiga ånga som avsöndras av kroppen när man svettas. Med andra ord hade Bob Gore upptäckt att ePTFE var både vattenavstötande och andningsbart.

1976 debuterade en av de första jackorna med Gore-Tex-membran i katalogen Early Winters, som deklarerade att plagget ”förmodligen är det mest mångsidiga klädesplagg du någonsin haft på dig”. Det här var inga reklamfloskler.

”Innan Gore-Tex fanns, var det inte alltid särskilt skönt att träna utomhus”, säger Michael Hodgson, före detta ordförande för företaget som publicerar branschtidning-en OR Daily. ”Tack vare Gore-Tex kunde vi hålla oss torrare och varmare under längre perioder. Det gjorde naturligtvis att utomhusaktiviteter i vått väder blev mer lockande, vilket i sin tur gjorde att folk blev mer benägna att ge sig ut.”

Friluftsbranschen och konsumenterna tog snabbt till sig den nya tekniken. Vid slutet av åttiotalet hade Gore-Tex blivit ett välkänt märke som var en obligatorisk del av varje friluftsmänniskas garderob, mycket tack vare Gores välfinansierade och smarta marknadsföring. Gore krävde bland annat att licenshavare skulle använda termen ”Gore-Tex” i produktnamnet (eller på själva plagget) och uppmanade dem att sätta fast företagets numera välkända, diamantform-ade etikett på plagget, något som de mer än gärna gjorde.

”På åttiotalet var det inte bara bra för affärerna att använda Gore-Tex”, säger en designer som vill vara anonym, men som har jobbat för ett av de stora friluftsföretagen. ”Det tog vår verksamhet till en helt ny nivå. När man säljer flera tusen enheter för över 3 000 kronor styck, så blir man väldigt medveten om värdet av märket Gore-Tex.”

Gore blomstrade även utanför friluftsmarknaden. Som Amon påpekar: ”Gore-produkter finns överallt. Till och med inom oss!” Hon guidar mig runt en samling utställningar som visar att Gore-producerad PTFE eller ePTFE finns i rep för oljeriggar, gitarrsträngar, tandtråd, bråcknät, konstgjorda artärer, stents som används vid aneurysm-operationer, astronautdräkter och hundratals andra produkter. Inte undra på att W.L. Gore and Associates numera omsätter 20 miljarder. (Gore, som är privatägt, ville inte avslöja hur stor del av intäkterna som kommer från företagets materialdivision.)

Gore tillför bara en viktig komponent i tillverkningen av vattentäta, andningsbara friluftskläder, men alla produkter som innehåller Gore-Tex-membranet kommer med en garanti från företaget. Av den anledning-en ställer Gore hårda och precisa krav på licenshavarna. Ett företag som använder materialet i sina produkter måste använda Gore-certifierade fabriker och maskiner, varav de senare ofta är patenterade och tillverkade av Gore och hyrs ut till fabrikerna. Materialtillverkaren är också i hög grad inblandad i varje moment i design- och produktionsfaserna, något som har irriterat en del märkesansvariga och designers under årens gång.

Tvättmaskiner i Gores testlabb.

”Vi var tvungna att använda Gores egen sömtejp, som var exakt 24 millimeter bred”, säger John Cooley, som under större delen av nittiotalet jobbade som säljchef på Marmot. ”Och våra dragkedjeskydd var tvungna att ha en viss bredd. De var väldigt kontrollerande.”

Att arbeta med Gore är på sätt och vis som att öppna en franchise-restaurang. Du kan inte bara slå upp det gula M:et och slänga några burgare på grillen – du måste gå på Hamburger University, följa instruktionsboken och arbeta enligt en etablerad infrastruktur. Eftersom Gore grundades av och fortfarande styrs av ingenjörer, är företaget känt för sina vetenskapliga tester. Anläggningen för kvalitetskontroll i Maryland, som jag också fick se, är utrustad med ett regnrum, en klimatkammare och fler maskiner än man kan hålla räkningen på under ett eftermiddagsbesök.

”Vi är stolta över vår roll i processen, från start till färdig produkt”, säger Amon till mig när min sju timmar långa rundtur i två delstater och tre anläggningar börjar löpa mot sitt slut. ”Vi säljer inte bara det bästa vattentäta, andningsbara membranet. Vi säljer en service så att våra kunder – och deras kunder – kommer tillbaka. Vi måste se till att Gore-Tex lever upp till förväntningarna.”

Trots att det är dyrt och tidskrävande att följa alla Gores uppställda krav, så sa de flesta av branschens ledande företag till mig att resultatet är en kvalitetsprodukt.

”För oss är det fördelaktigt att jobba med några som är lika hängivna prestation och kvalitet som vi är”, säger Carl Moriarty, chefsdesigner på Arc’teryx, ett av de mest innovativa och respekterade märkena i branschen. Och trots att Cooley på Marmot medgav att det kunde vara frustrerande att arbeta med Gore, så hade han förståelse för deras filosofi.

”På grund av Gores hårda kontroll av licenshavare och designers, så höjdes ribban för produkten”, säger han. ”Den som ville tillverka en Gore-Tex-jacka var tvungen att göra det på rätt sätt. Tack vare det har hela utbudet förbättrats och det har gynnat konsumenten i längden.”

Gores regnrum.

Naturligtvis var det ingen som var tvungen att köpa eller använda Gore-Tex. När Gores främsta ePTFE-patent löpte ut 1997, fanns det redan dussintals billigare alternativ utan ePTFE, tillverkade av företag som japanska Toray och kinesiska Formosa Mills. Klädtillverkarna kunde nu erbjuda en mängd olika jackor med sina egna material, till exempel HyVent från The North Face, H2No från Patagonia och MemBrain från Marmot. Skillnaden låg i hur de marknadsfördes. Så länge Gores licenshavare inte framhöll dem som överlägsna Gore-Tex, kunde företaget tolerera deras existens. En hierarki hade därmed etablerats: Gore var överst, alla andra under.

Men så 1999 började det lilla företaget BHA Group sälja ePTFE-membranet eVent, som liknade Gore-Tex. Membranet hade under många år använts i skorstensfilter men med vissa modifikationer kunde det även användas i klädesplagg, och det påstods vara ännu mer andningsbart än Gores membran. Företag som hade tröttnat på Gores detaljstyrning hade nu ett annat gångbart ePFTE-alternativ.

”eVent var precis lika bra som Gore-Tex”, hävdar en marknadsföringsspecialist som vill vara anonym eftersom han arbetar med flera märken. Men att vinna marknadsandelar i branschen för vattentäta, andningsbara kläder var inte helt enkelt. ”Gore hade bokstavligen skapat branschen”, säger marknadsföraren. ”Det är svårt att komma 25 år senare och konkurrera med ett så väletablerat och respekterat märke.”

Sedan eVent lanserades har Gore lyckats hålla sig kvar i sin eftertraktade position som marknadsledare, men enligt insiders är det inte det som ligger bakom konkurrenternas nya fientlighet. Snarare är det metoderna företaget använde sig av för att behålla sin dominans.

Även om det är Gores affärsmetoder som har lett till rättsliga fejder, så är det materialets prestationsförmåga som står i centrum i striden om kunderna. Och den debatten handlar om vilken tillverkare av vattentäta, andningsbara material som har den bästa tekniken för att släppa ut fukt, inte bara stöta bort den. Vilket respektabelt märke som helst kan tillverka en vattentät jacka, om man bortser från läckage som beror på utslitning, revor eller total nerblötning. Striden handlar istället om den extremt dunkla nischen andningsbarhet.

Ordet andningsbarhet är missvisande i sig. Även om det finns en del löpar- och cykeljackor som är vattentäta och andningsbara, så andas de inte jättebra. (Såvida det inte ösregnar eller är riktigt kallt, så är det bättre att använda någon form av vattenavstötande, mjuk skaljacka under aerobisk träning.) Det tydligaste tecknet på att andningsbarhet är ett relativt begrepp är att många jackor har meshfickor eller en dragkedja vid armhålan för ventilation.

Ändå är tillverkarna av kvalitetsmärken besatta av att finjustera den lilla andningsbarhet som trots allt finns i de här materialen. För att förstå skillnaden mellan dem behövs en snabb genomgång av hur de är uppbyggda. Gore-Tex, precis som de flesta andra vattentäta, andningsbara materialen, använder sig av en teknik som bygger på tre lager. På utsidan sitter yttertyget, det man ser av jackan när den hänger framme i affären. Det här första lagret impregneras med ett vattenavstötande medel vars molekyler fäster sig vid jackans fibrer och därför inte hämmar andningsbarheten. Lager nummer två, som inte är synligt för ögat, består av ePTFE-membranet, plus en separat hinna av polyuretan och andra ingredienser, vilket skyddar membranet mot ämnen som kan försämra andningsbarheten, till exempel svett, kroppsavsöndringar och rester av solskyddskräm. Och slutligen finns det i regel ett tredje, inre lager, det vill säga det mjuka innertyget som du känner mot huden.

eVent fungerar lite annorlunda. Det impregnerade ytterlagret är likadant och det andra lagret består också av ett ePTFE-membran. Men istället för en separat, skyddande hinna av polyuretan, sprutar eVent in ett polyakrylat och andra ämnen i membranet, vilket ska göra det mer andningsbart, men enligt vissa materialexperter också gör det mindre slitstarkt än Gore-Tex.

NeoShell och många andra material som ofta finns i billigare jackor som säljs av såväl stora som små tillverkare under eget varumärke, struntar helt i ePTFE-membranet och använder istället ett polyuretan-membran. Men även NeoShells skyddande ingrediens sprutas in i membranet istället för att klistras på som ett separat lager, som Gore-Tex gör.

Det som gör det hela ännu mer komplicerat är konvektionsfaktorn, det vill säga luftgenomträngningen. Det här är inte samma sak som andningsbarhet, utan anger istället huruvida ett material släpper in kall luft från utsidan och varm luft – inte bara svettångor – som ansamlas i jackan under träning kan släppas ut, och därmed hjälpa till att kyla ner kroppen. Teoretiskt sett är i princip alla skaljackor som är vattentäta och andningsbara även vindtäta, vilket betyder att luft inte kan tränga igenom och den varma luften inte har någonstans att ta vägen. Men om man frågar Columbia, NeoShell eller eVent om det, så hävdar de att de små luftbubblorna under jackan mirakulöst kan tränga igenom deras membran. De insisterar på att man inte behöver öppna några dragkedjor i armhålan eller knäppa upp jackan; materialet sköter ventileringen åt dig. Men Gore ifrågasätter det påståendet.

”På Gore menar vi att ett plagg inte kan vara vindtätt och luftgenomträngligt på samma gång”, säger företagets ingenjör Tim Smith.

Det finns förmodligen ingen som har lagt ner mer tid på att testa de här materialens prestationsförmåga än Alan Dixon, medgrundare till BackpackingLight.com. Han har spenderat hundratals timmar på att analysera diverse påståenden om de vattentäta, andningsbara materialen, och har till och med skrivit en artikel baserad på egna efterforskningar, som bland annat gick ut på att vandra samma led vid samma tid på dagen, i samma takt, i flera veckor. Hans slutsats?

”Det är hårklyverier. Ja, det finns vissa skillnader mellan membranen. Men för den genomsnittlige användaren är de obetydliga. Det handlar om gradskillnader.”
I ett laboratorium finns det många sätt att mäta de graderna på. Det finns ”kopptester”, ”inverterat kopptest”, ”svettiga kokplattor”, ”svettiga skyltdockor” och ett halvdussin andra manicker som företagen har tagit fram för att mäta graden av ”fuktångeöverföring”, ”motstånd till ångöverföring”, ”dynamisk fuktgenomträngning”och annat tekniskt fikonspråk. Tyvärr finns det ingen global standard och inga av testerna utförs eller regleras av en oberoende institution. Det spelar ingen roll om det är Gore, eVent, Polartec, Columbia eller något annat märke – de väljer ut den information som passar deras syfte bäst och ger sedan sig själva högsta betyg i annonser och kataloger. Dessutom är det nästan omöjligt att testa prestationsförmågan i praktiken, det finns helt enkelt för många variabler.

2004 köptes BHA Group, det lilla företaget som lanserade eVent, av jättekonglomeratet General Electric (GE). För första gången såg det ut som om det fanns en intressent som hade tillräckligt med pengar och inflytande för att möblera om i hierarkin i branschen för vattentäta och andningsbara material. Men ingenting hände. Enligt dussintals branschveteraner som jag pratade med, slog Gore tillbaka stenhårt mot såväl eVent som andra konkurrenter.

Strax efter att skotillverkaren Vasque lanserade en produkt som använde eVent 2002, drog Gore tillbaka sitt licensavtal med företaget, enligt flera källor. Och enligt OR Daily lanserade framstående utrustningstillverkaren och Gore-licenshavaren Lowe Alpine en ny kollektion friluftskläder med eVent året därpå, men drog plötsligt tillbaka plaggen och återgick till att använda Gore-Tex. Insiders säger att det finns dussintals liknande historier om hur Gore har gett sina licenshållare ultimatum, men ingen var villig att berätta om det on the record. När jag frågade Gore om de här anklagelserna, svarade deras talesperson Michael Ratchford att han inte tänkte ”diskutera relationer med individuella märken”.

Gores mest högljudda kritiker är förmodligen Matteo Morlacchi, den 46-årige medgrundaren av OutDry, som i början på 2000-talet kom på ett nytt sätt att få polyuretan-membran att fästa i tyg.

”2004 gjorde vi lyckade tester och hade kontrakt på gång med de tre största skotillverkarna i Italien; Scarpa, La Sportiva och Garmont”, säger han. ”Alla tre planerade att använda OutDry för sina kollektioner 2005, men stoppades av Gore.”

Samma år tvingade Gore till och med Garmont att ta bort en känga som tillverkats med OutDry från sin monter på en stor mässa i Europa. (Ingen av skotillverkarna ville uttala sig om saken för den här artikeln.)

Och nyligen hände något liknande med Mountain Hardwear, enligt Morlacchi. 2008 hade företaget börjat använda OutDry i sina handskar, varpå Gore drog in deras licens för samtliga accessoarer.

Inte ens detaljhandelsjätten REI, som började använda eVent i några få jackor och byxor som såldes under eget varumärke, har förskonats från Gores hårdhänta metoder. ”Strax efter att vi lanserade vår eVent-kollektion så sa Gore upp vår skolicens, vilket i princip betydde slutet för vår REI-märkta skor”, sa REI:s presstalesman Libby Catalinich till ESPN förra året.

Av den anledningen är det många som tror att det var REI, eventuellt med hjälp av eVents moderföretag GE, som lämnade in det konfidentiella klagomålet till FTC. Catalinich varken bekräftar eller dementerar att REI är inblandat men säger att företaget kommer att samarbeta med FTC, om det blir aktuellt. Columbia och eVent avböjde att kommentera frågan och Nate Simmons på Polartec säger att han inte vet vem som lämnade in klagomålet.

Under tiden har FTC stämt Gore för att få tillgång till varenda liten smula dokumentation som har att göra med deras affärsområde för vattentäta, andningsbara material. Gore har protesterat mot stämningen, med argumentet att det skulle kräva miljontals dollar och timmar att ta fram all information, men FTC har inte gett efter för trycket. Ratchford, Gores talesman, säger att klagomålen till såväl FTC som Europakommissionen är grundlösa och att Gore kommer att få rätt i slutändan. ”Vi fortsätter att samarbeta med FTC och vi kommer med god tillit till våra affärsmetoder att fortsätta tillverka innovativa teknologier och produkter”.

Tills EU och FTC offentliggör sina domar – och det kan dröja månader eller till och med år – är det omöjligt att veta om Gore verkligen har missbrukat sin dominerande ställning på marknaden, eller om företaget bara fallit offer för andra materialtillverkares avundsjuka. Och som så ofta är fallet, så är FTC:s pågående undersökning så känslig att myndigheten inte ens får medge att den existerar.

När FTC har avslutat sin undersökning är det fullt möjligt att fallet avskrivs och anklagelserna att Gore bryter mot konkurrenslagstiftningen visas vara grundlösa. Om Gore däremot inte frikänns, är det troligt att man kommer att gå med på en uppgörelse där företaget under hot om dryga böter lovar att inte bryta mot reglerna igen, enligt den före detta FTC-advokaten. Men en uppgörelse skulle ändå kunna göra skada, eftersom den innebär att alla dokumenten från FTC-målet blir offentliga och potentiellt skulle kunna användas som ammunition mot Gore av en mängd företag som är intresserade av att stämma jätten.

Medan antitrust-målet har sin gilla gång, fortsätter Columbia, eVent och NeoShell att använda sin egen teknologi – och stridslystna reklam – för att norpa åt sig marknadsandelar från företaget som förändrade våra träningsvanor en gång för alla. För NeoShell verkar det fungera; North Face och Marmot säljer nu både Gore-Tex och NeoShell-jackor och till hösten kommer två dussin andra märken sälja NeoShell-plagg. eVent har inte rönt riktigt lika stor framgång. Även om materialet nu finns i över 60 märken, är GE inte nöjda med membranets position på marknaden. Så för några år sedan bestämde sig konglomeratet för att ändra på sin affärsmodell och även sälja membranet omärkt, vilket betyder att klädtillverkarna, till skillnad från Gore-Tex, kan köpa materialet och kalla det vad de vill.

”Vi vill gärna gå våra kunder till mötes och tillfredsställa deras affärsbehov, vad de än må vara”, säger Glenn Crowther, chef för GE:s globala produkter. Crowther, som tidigare jobbade för Gore, skjuter även iväg en liten giftpil mot sin förre arbetsgivare. ”Det är inte vår sak att reglera hur klädesplagg och skor ska sys och säga till folk att de inte kan använda vår teknologi om de inte använder vårt namn. Vi behöver inte det erkännandet.”

Ett företag som har nappat på det erbjudandet är Mountain Hardwear, vars Dry.Q-material innehåller samma GE-teknologi som används i eVent.

Kommentarer som Crowthers var vanliga på OR-mässan förra sommaren, men i Gore-Tex-montern fanns inte ett endaste spår av bitterhet över den utbredda rivaliteten. I Gores monter var det business as usual. Istället för spydiga annonskampanjer riktade mot rivalerna, pryddes väggarna av planscher med lovord från en mängd idrottsmän och företagsledare. Resten av Gores monter verkade också tala för sig själv, full som den var av jackor, handskar och skor från alla de stora märkena. Gore-Tex representant försökte inte ens sälja in mig på något. ”Säg till om du vill ha hjälp med något”, sa hon från andra sidan montern och gestikulerade mot den attraktiva, nya utrustningen. ”Vilket märke du än gillar, så hittar du det förmodligen här”.

Sit-on-top
Stabilt, enkelt och billigt. Det är tre argument som gör sit-on-top-kajaker, som denna 419 centimeter långa Perception Triumph 13, populär. Vi talar inte om någon boom, men precis som surfskis har denna typ av kajaker sakta blivit mer accepterade även i svenska, kalla vatten. Använd den till fiske, lek och enklare paddling. Pris: 7 900 kronor (8 900 kronor med roder); svima.se.

Dagsturer
Necky Manitou är kortare (440 cm) och bredare (61 cm) än renodlade långfärdskajaker och därför lämpligare för nybörjare. Den är initialstabil men tillräckligt lättdriven för att du inte ska växa ur den direkt. Fördelen med korta kajaker som denna är att de ofta blir mycket lättsvängda, och Manitou är inget undantag. Pris: 13 600 kronor, vikt: 22 kilo; outdoorsports.se.

Expeditioner
Epic 18X är designad av surfskimästaren Oscar Chalupsky men den här 550 cm långa lådan ska du använda till långturer som kräver packutrymme och ett tåligt rodersystem. Vissa undrade om den var tillräckligt sjöduglig för tuffa förhållanden, sen paddlade Freya Hoffmeister kajaken runt Australien. Pris: 30 500 kronor; nomado.se.

Brunton Solar Roll 14; Solaris usb 4
Efter tre års förberedelser kände vi att vi hade kontroll på det mesta, men det var tre saker som fortfarande hängde i luften. Ett: höghöjdssjuka. Höghöjdshus i Trysil höll tyvärr inte måttet men för att minimera riskerna valde vi att förlänga acklimatiseringstiden i Lhasa, samt konsulterade en läkare med höghöjdskunskaper. Två: Kommunikation. Hur säkerställer man datakommunikation i Himalaya? Ett simkort från China Mobile visade sig vara lösningen. Edge- och 3G-täckning fanns i princip under hela resan. Tre – det svåra problemet: ström. Hur skulle vi försörja fyra Garmincykeldatorer, fyra GoPro-kameror, två systemkameror, fem telefoner och två datorer? Även om vi hade en följebil fanns det ingen möjlighet att hålla igång allt detta på ett cigarett-uttag. Svaret blev Solaris usb 4 och den större Solar Roll 14. Dessa kompletterade vi med två laddningsbara batterier: Inspire till den mindre panelen och Impel till den större. Utan dessa paneler hade vi fått göra rejäla prioriteringar.

Solaris usb 4 väger bara 180 gram och ger 5 volt. Den är perfekt för vandringen då man behöver hålla nere vikten. Dessutom är den möjlig att hänga utanpå ryggsäcken. Vi kombinerade Solaris med batteriet Inspire vilket vi tyckte fungerade utmärkt, bland annat för att vi kunde koppla på en enkel USB-hub och ladda fler enheter. Man bör inte koppla alltför många enheter till det lilla batteriet, men två fungerade bra. Vi tyckte att det fungerade bäst att ladda batteriet och från det batteriet sedan ladda enheterna. Det går att kombinera som man vill, antingen direkt från solpanelen, direkt från batteriet eller från batteriet när panelen var inkopplad. Här laddade vi normalt de mindre enheterna som Garmin och GoPro. Vi var mest imponerande över att vi fick laddning även när solen hade gått i moln – och när solen hade gått ner.

Solar Roll 14 är lite mer skrymmande men om den rullas i liggunderlaget tar den ingen plats. Det här är ett riktigt krutpaket som ger 12 volt och du kan ladda det mesta, även en laptop!

Vi kombinerade Solar Roll med batteriet Impel som väger ganska mycket (620 gram). Det passar inte för vandringen eller när vikten måste hållas nere. Batteriet var fantastiskt och med hjälp av det kunde vi även flytta energi från en laptop till batteriet om man behöver omfördela resurserna.

Pris: Solaris usb: 699 kronor; Impel: 3 750 kronor; Solar Roll 14: 4 999 kronor; naturkompaniet.se (SP)

AV MIKAEL LINDNORD

New Balance Minimus Trail
Pris: 1 200 kronor
Vikt: 124 gram

Otroligt lätta och smidiga. En av testets snyggaste skor. Sitter förvånansvärt bra på foten och tåboxen är rymlig men kanske i spetsigaste laget. Sulan är extremt följsam och Minimus Trail en trevlig minimalistisk sko för stiglöpning, dock inget för tuffare terräng; den erbjuder väldigt lite skydd. Materialet är supertunt och påminner om polyesterväv vilket gör den väldigt lätt, även i blöta förhållanden.

Saucony Peregrine 2
Pris: 1 300 kronor
Vikt: 252 gram

En sko med riktigt bra löpkänsla som bygger på den populära Kinvara. Ett fyra millimeter drop från tå till häl gör att det är lätt att springa på framfoten. Flera testare upplevde att passformen var något tajt, men det fanns ändå gott om plats för tårna. Bra hälgrepp och grepp både på hårt och lösare underlag. ”En av de skönaste trailskor jag sprungit i!”, säger en av testarna efter en långtur på favoritstigen.” En annan fördel med denna sko är att den inte suger åt sig så mycket vatten utan håller sig lätt. En allroundsko som funkar i de flesta lägen.

Testvinnare i kategorin: Allround

La Sportiva Crosslite 2.0
Pris: 1 300 kronor
Vikt: 290 gram

En riktigt bra sko för distanslöpning i terräng. Snörningen är smart gömd så det inte kommer in lika mycket skräp i skorna. Plösen är dock större än på föregångaren Crosslite vilket känns onödigt. Den är möjligen lite väl smal vid tårna men inte så att det stör. Ovandelen är av slitstarkt material, yttersulan är relativt hård, den känns stabil och kan med fördel dubbas med små skruvdubb för ytterligare fäste. En allroundsko som kommer hitta många köpare.

Se hela testet i tidningen Outside Träning.
Viktuppgifter kommer från våra vägningar.