Det är inte direkt någon hemlighet att en riktigt bra lägereld kan förvandla ett mediokert skämt till stor komik och att en halvdant spelad låt på gitarren kan mynna ut i en stämningsfull allsång. Men varför? Enligt pulitzerprisvinnaren Edward O Wilson är lägerelden en grundpelare i vår civilisation. I sin bok The Social Conquest of Earth har Wilson skiftat fokus och belyser frågan hur människan har lyckats skaffa sig en sådan maktposition i förhållande till alla andra varelser på planeten. Svaret, enligt Wilson, är att människan är djurrikets främsta utövare av vad han kallar för eusocialitet: Att vi formerar oss i grupper som består av flera generationer som utövar altruistiska handlingar för att effektivisera arbetsdelningen mellan oss. Och målet för denna arbetsdelning är som ni kanske redan har gissat…en hög med ved.

Det är en av alla provokativa teser som Wilson driver och som tillsammans utgör ryggraden av hans tankevärld. Något som PR-avdelningen på det bokförlag gärna lyfter fram som ”summan av Wilsons framgångsrika forskningskarriär”. När man läser boken får man intrycket av att Wilson försöker plocka upp tråden som Jared Diamond släppte i sin bok Guns, Germs and Steel. Om Wilsons bok hade haft en titel i samma anda hade den kunnat heta: Campfire, Meat and Social Networks. Dessa faktorer är vad som har utvecklat oss från varelser med en liten hjärna till en art med stor hjärna och en benägenhet att misshand-la planeten. Texten känns lite akademisk och torr, den saknar helt Diamonds essäistiska kvaliteter. Däremot finns teser som kan väcka intresse långt utanför de akademiska kretsarna.

För att komplettera lägerplatserna (vilka fungerade som boplatser för människorna) behövde vi också hitta en kost som skulle göra oss till vinnare i evolutionen. Framgångsreceptet stavas kött. Genom att vi började att äta kött fick vi en mer varierad kosthållning vilket gav vår art en konkurrensfördel till våra rivaler Australopithecus. ”De populationer som utvecklades till Homo sapiens behövde lita till lagarbete för att överleva och de lyckades också: Om man ser till energi per gram innehåller kött mer energi än vegetarisk föda”, skriver Wilson.

Den sista pusselbiten för att skaffa sig total makt över planeten fick människan genom social list. ”Kött och lägereldar förklarar inte på egen hand hur våra hjärnor kunde växa så snabbt”, förklarar inte den maktposition vi nu har enligt Wilson. Det krävdes också att vi behärskade det sociala spelet, att vi kunde anpassa oss till nya sociala kontexter på kort tid. Den förmågan kan mycket väl vara den mest kraftfulla vi människor besitter. Och kanske ligger såväl skrålandet vid lägerelden som Facebookanvändandet närmare våra primala drifter än vad vi tror. (BB)

FOTO MARK MAHANEY/REDUX

Läs mer

FOTO: JAY NEMETH/RED BULL CONTENT POOL

Justin Curgenvens nya DVD This is the roll är ny i sortimentet liksom inte helt nya men väl så intressanta Rush Sturges forsfilmerna Dream Result och Frontier.

Dessutom har vi åter Gordon Browns Seakayak del 1 och del 2 i lager liksom boken med samma namn.

Missa heller inte rykande färska boken Rough Water Handling där Doug Cooper pedagogiskt visar tekniker för havspaddling när havet är lite kinkigt…

Du hittar allt (och lite till) i webbshoppen.

Utrustning:
NIKON D700,
80-200mm, F/2,8,
ISO 800,
F/18,
1/1000-sekund.

Klicka på bilden till höger för att förstora den, eller klicka här för att se fler bilder och läsa fler artiklar ur serien ”exponerat”.

I det nya numret av Outside skriver vi om maktkampen inom det anrika Explorers Club (E.C.) där den dåvarande ordföranden, Lorie Karnath, har anklagats för att vara en tyrann. Karnath själv anser att hennes belackare lever i det förflutna. Vid pressläggning av aprilnumret hölls en omröstning inom E.C. som resulterade i att Lorie Karnath fick gå. I aprilnumret kan du läsa om vad som föregick omröstningen. 

Senaste nytt: Efter att omröstningen var klar stod det klart att Lorie inte fick förnyat förtroende som ordförande för Explorers Club. Istället valdes Alan Nichols till klubbens 38:e ordförande. Nichols är en 82-åring vars expertis främst rör Tibet och Kina. I sitt tal efter utnämningen hyllade han sin företrädare för dennes insatser, som han ansåg har bidragit till att öka medlemsantalet och fått ordning på organisationen.

Nichols själv har varit aktiv i Explorers Club under en längre tid och har gjort sig ett namn som en inspirerande föreläsare och en god medlare mellan äventyrare med starka viljor. På Explorers Clubs hemsida står det att läsa om hans ambitioner för sitt ordförandeskap. Han vill fortsätta att främja ökningen av medlemskap och han vill arbeta för en modernisering av Explorers Club.

På Nichols CV finns också en del äventyrsrelaterat. Han har bland annat cyklat från Xian i kina till Medelhavet. Nichols var också den första västerlänningen att vandra runt Mount Kailas i sydvästra Tibet. Se en film från Nichols tal.

Varje år i augusti, under en period på vanligtvis fem dagar, bryter en upp till tre meter hög tidvattensvåg in över Kinas Qiantangflod. Förra året besökte den amerikanske fotografen Bryan Soderlind området för att på uppdrag av den kinesiska staten fotografera sex proffssurfare ta sig an fenomenet. ”Den kinesiska staten ville ha högklassiga surfare”, berättar Bryan.

I gruppen av surfare fanns 46-årige Robert ”Wingnut” Weaver från filmen Endless Summer II och Mary Osborne från MTV:s Surf Girls. I en snabb båt bredvid fanns statliga filmare. ”Det var en hel flottilj, polismän och allt”, säger han.

Klicka på bilden till höger för att förstora den, eller klicka här för att se fler bilder och läsa fler artiklar ur serien ”exponerat”.

OUTSIDE: Du gör dina filmer utan fordon, istället vandrar du eller rider i bergen. Det verkar spännande men samtidigt förrädiskt.
WAGGONER: När man jobbar så här ändras perspektivet på vad som är farligt. I Peru korsade vi en glaciär genom att hoppa över sprickor med hjälp av ett repteam. Killen framför mig var tvungen att hoppa för att rycka med mig över gapet och killen bakom mig var tvungen att hoppa framåt för att repet inte skulle vara spänt. Man kan tycka att det låter skrämmande, och det var det också, men det finns ingenting annat som får mig att känna mig så levande.

Två av dina vänner, Arne Backstrom och Kip Garre omkom på det sättet, Backstrom när du började filma och Garre efteråt.
Det var min första upplevelse av att se döden. Jag hade just landat i Lima under första filmdagen och jag skulle träffa tre av våra killar i Cordillera Blanca. Medan vi gick upp fick vi meddelandet att en amerikansk skidåkare hade dött. En halvtimme senare fick vi bekräftat att det var en av våra killar. Utan att veta vem av dem, vandrade vi 4 600 meter genom natten. Jag gick till tältet där killarna sov och hittade Kip och Dave [Rosenbarger]. Det betydde att Arne var borta. Det var mycket känslor runt det, att föra bort Arnes kropp från glaciären så att den kunde flygas till hans familj i Kalifornien. Ett par månader senare, efter att Kip hade kommit tillbaka till USA, mailade jag honom för att prata om det som hade hänt. Innan jag hann få något svar omkom han i en lavin.

Hur hanterade du det?
Det blev en del av tråden i filmen, det som gör Solitaire intensiv och mörk. Det är en konstig känsla men det finns en viss skönhet i någons bortgång. Det finns en känsla av vördnad för hur de ville leva.

Solitaire finns att köpa som DVD på sweetgrass-productions.com

Ingen klättrar snabbare än schweizaren Ueli Steck. Hans blixtsnabba bestigningar av klassiska leder är lika krävande som att springa en engelsk mil på tre minuter. Nu har Steck bestämt sig för att testa sin våghalsiga klätterstil i Himalaya – en plats där snabba bestigningar är sällsynta.

I det nya numret av Outside har vi fått en intervju med Ulie och ställt frågor om Eiger, faror, gränser och framtiden.