Outside stärker greppet om de aktiva och sportiga tidningsläsarna genom att förvärva det tioårsjubilerande skidmagasinet BRANT från Zetterqvist förlag.

”Vi är inne i en expansiv fas och har länge funderat på någon form av vintertidning som komplement till Outside och den mer sommartunga Paddling. Brant kommer att passa perfekt i vår portfölj av utåtinriktade magasin”, säger Jonas Hollander VD, Go Outside Media.

Brant kommer att drivas vidare i samma anda som hittills: för alla som älskar äventyr i bergen.

Årets första nummer kommer att produceras av den gamla redaktionen, därefter tar den nya ägaren över rodret. Jonas Svanström kommer även fortsättningsvis ansvara för annonsförsäljning och redaktion/administration kommer att samordnas med övriga titlar men exakt hur den nya redaktionen kommer att bemannas är ännu inte helt klart.

”Förlagsverksamheten har varit en fantastiskt rolig bisyssla för oss men det är dags att lämna över stafettpinnen till någon som kan ta väl hand om den och jag är övertygad om att det nya förlaget kommer att förvalta det vi har byggt upp genom åren på ett bra sätt”, säger Thomas Molin, VD för Zetterqvist Förlag.

Kontakt:
Jonas Hollander, VD Go Outside Media 0709-478880 / jonas@outsideonline.se
eller
Thomas Molin, VD Zetterqvist 031-743 20 86 / thomas@zetterqvisttryckeri.se

OM ZETTERQVIST
ZetterQvist Förlag AB är ett dotterbolag till ZetterQvist Tryckeri AB, ett av västsveriges största tryckerier med 25 anställda med produktion i Göteborg.

OM GO OUTSIDE MEDIA
Förlaget med bas i Växjö och Stockholm är inriktat på människor med aktiv livsstil och publicerar sedan 2007 ut titlarna Outside (11 nr/år), Outside Träning (4 nr/år) och Paddling (6 nr/år). Outside görs på licens från amerikanska Mariah Media och finns förutom i USA och Sverige även i Brasilien och Kina.

Vad är det som gör att ett litet samhälle i norra Lappland producerar världsstjärnor på löpande band? Natursnö från början av oktober till slutet av april och ett berg mitt i stan är två uppenbara faktorer. Men det räcker inte som förklaring. Outside åkte till Gällivare för att finna sanningen bakom en rad framgångar hos så vitt skilda stjärnor som snowboardikonerna Johan Olofsson och Ingemar Backman till namnkunniga Thomas Fogdö och Jan Boklöv och uthållighetsfenomenen Charlotte Kalla, Jenny Hansson och Marcus Hellner.

AV Magnus Landin, UR Outside nr 12-2011

Redan när tåget mellan Stockholm och narvik lämnar besökaren på perrongen och man slinker in på Pressbyrån börjar man ana en viss anda som vilar över samhället. Här fastnar ögonen direkt på lösnummer av Ice and Rock, Powder, Skiing magazine, MTB UK och MTB Action. Alla svenska friluftsoch sportmagasin finns representerade.

Inklusive Outside såklart. Till detta ska sägas att gällivares satsning på turism är i princip obefintlig. åtminstone om man ser till potentialen. Besökaren kanske stannar på grand Hotell Lappland som ligger mitt emot stationen när man är på väg till eller från Stora Sjöfallet. Kanske förlägger firman en vecka på dundrets konferens och SPA-anläggning.

Men det är allt. Intresset för detta tidningsställ vid porten till Lapplandsfjällen kommer inte utifrån, inte från turister i nya gore tex-jackor. Det kommer inifrån. Från genuina locals med sport- och friluftsintresse. Var och varannan person under 40 år, som det verkar.

Samma minut som Jag kliver ut från Pressbyrån kommer en grupp cyklister i snäv lycra. De lägger ner sina cyklar i högfartssväng. Efter ytterligare någon minuts promenad ser jag några kids i 13-14 års ålder träna 360:s på sina BMX-cyklar. På väg upp till Björnfällan (skid-, konferens- och SPA-anläggningen heter så) möter jag en vältränad kvinna i 35-årsåldern på rullskidor.

Det som slår mig är att dessa idrottare inte dyker upp som färgglada prickar i ett myller av människor. Nej. Dessa är in de facto, bortsett från några män i svarta Haglöfskläder som rastar sina huskys, de enda människor jag överhuvudtaget sett en dryg halvtimme efter jag klivit av tåget. Efter ytterligare en titt in i samhället inser jag att de som bor här har max 300 meter från ytterdörren till tio mil preparerade längskidspår. Nästan oavsett var man bor. Spår som man kan springa och cykla på sommartid.

Kort sagt: väljer man att bo just här så kan man fylla alla sina tränings- och friluftsbehov, året om, och man kan göra det med max tio minuter från tanke till handling. Och, minst lika viktigt: när man är trött och passet är slut tar det bara några minuter hem igen. De tio milen av längdspår utgör en del i kommunrundan. Ett spår som byggs i takt med snön, och någon gång i slutet av november är fullt utbyggt och löper genom Gällivare.

Jenny hansson, 31, är född och uppvuxen i gällivare. För de flesta är nog Jenny en doldis, men meritlistan i längdskidåkning talar ett annat språk. Jenny är vinnare av långloppsvärldscupen de två senaste åren, vinnare av Vasaloppet 2011, Birkebeinerrennet 2010 och Marcialonga både 2007 och 2010. ”Jag började träna skidor vid åtta års ålder”, berättar Jenny. då fanns det en mängd klubbar i samhället. Varje klubb hade sitt längdspår.

Nu är alla dessa sammanlänkade i ett gigantiskt spårsystem (ovan nämnda kommunrundan). ”Det är unikt”, säger hon. När man pratar med Jenny får man intrycket av att hennes utveckling till skidåkare i världsklass har skett naturligt. Visst finns vinnarskallen där. Vem skulle vara missnöjd med en fjärdeplats i Vasaloppet, om inte en utpräglad vinnare? Men annars finns det inte mycket i samtalet med Jenny som pekar på en kalkylerad, målinriktad idrottare med hundra procent koll på kost, träning, vila och återhämtning.

Hon pratar istället med stor entusiasm om olika mer eller mindre hemliga träningsställen i kommunen som om de vore hennes personliga lekplatser. Ställen för löpning, rullskidåkning och mountainbike. Inte ett uns tecken till träningströtthet här inte. ”Den mentala återhämtningen finns också direkt runt hörnet”, berättar hon. Under sommaren innebär det ofta att hon slappnar av med fiske. Friluftsliv och utflykter blir helt enkelt inte ett projekt. ”Det är en naturlig del av livet här”, säger hon och kan inte heller låta bli att tillägga att hon nyligen fiskade upp en fin öring efter träningen.

Även Marcus Hellner, två OS-guld i längd 2010, har sedan tio år valt att bosätta sig i gällivare (Marcus kommer ursprungligen från trakterna kring Skövde, närmare bestämt Lerdala). Det är alltså inte bara hemmaprodukter vi talar om. ”Det är främst sommarträning som jag bedriver här. Det finns massor med tung terräng att utnyttja under sommaren. Plus att det är nära till all träning. Inga transporter. Ingen dötid”, förklarar han.

”Det är klart. Eftersom vintersäsongen börjar en månad tidigare här än någon annanstans i Sverige spelar det också in i framgången, särskilt över längre tid.” Snö åtta månader om året. Ett berg mitt i stan. Grym sommarträning. Allt som behöver göras sker utan några transporter överhuvudtaget. Öringfiske runt knuten. Att leva som idrottare i gällivare är att leva i ett konstant träningsläger.

Inklusive den viktiga ”rest and recreation-biten”. Men det finns även en annan, mer spridd, bild av gällivare än ett paradis för glada träningsfanatiker med powerbars i munnen. En isolerad håla där det inte finns något att göra annat än att ”joppa” i gruvan och dricka sprit när man är ledig. en nidbild. givetvis. Men ett är säkert; gällivare är inte något fenomen när det gäller image.

Medan grannkommunen Kiruna stoltserar med turistmagneter som Riksgränsen, Abisko, Björkliden och Kebnekaise har gällivare bara de betydligt mindre kända dundret och Stora Sjöfallet i sitt turiststall. Detta trots att potentialen är minst lika stor här som tio mil norrut. I stället är det gruvnäringen som expanderar. Jag kan inte låta bli att undra om inte den viktigaste faktorn i denna hemliga framgångssaga står att finna någonstans där nere, djupt under myrarna, mossarna och urberget.

Ä?ven det samiska arvet och fjällen gör sig påminda mitt inne i samhället. Ibland med smått surrealistiska scener som när renar betar på kommunens blomsterrabatt som ska hälsa besökaren ”välkommen” vid infarten från e10:an. En sak är säker. Gällivare är inte plast och yta. Gällivare är på riktigt. Dels kan man se objektiva faktorer som följer med den starka ekonomin.

Klicka på siffrorna nedan för att fortsätta läsa artikeln.

I en jämförande studie av fjällvandrare har Sandra Wall-Reinius, lektor i kulturgeografi vid Mittuniversitetet, undersökt fjällvandrarnas bakgrunder och vanor tillsammans med kollegan Lennart Bäck.

- Det finns saker som inte verkar förändra sig mycket, både i vad de flesta vill uppleva med fjällvandringen men också med vem som fjällvandrar. Fjällvandrarna är en homogen grupp, vi har tittat på deras bakgrund, yrke, inkomst och var de bor. De kommer främst från Stockholmsområdet och är högutbildade, säger Sandra Wall-Reinius.

Studien baseras på enkätundersökningar från 1980 och 2003, sammanlagt har 1680 personer deltagit, som har fjällvandrat i området från Abisko ner till Kvikkjokk.

- Det är ovanligt med sådana här studier under längre tid inom turismforskningen, undersökningen är lite unik i sig. Under åren har vi analyserat resultaten och nu har skrivit ihop en engelsk vetenskaplig artikel.

Genom studien ser Sandra Wall-Reinius att fjällvandrarna kan delas in i två grupper beroende på hur de vill uppleva fjällen. Den ena gruppen vill ha god service och ser gärna att det finns bastu i varje fjällstuga samt vin till försäljning. Den andra gruppen är mer nöjd som det är, de vill ha det enkelt, vill bära med sig sin mat, komma till stugan och sedan vandra vidare. De är inte ute efter det sociala som bekvämlighetsgruppen är.

- Man kan se att det är mycket kortare vandringar i fjällen än det har varit tidigare. Man tar en dagstur och går sedan tillbaka till fjällstationen. Vistelsetiden i fjällen är kortare och blir därmed mer intensiv. När en sådan vandrare möter en som har ett mer traditionellt sätt att fjällvandra har de helt olika förväntningar och motiv. Det syns på fjällstationerna och kan skapa irritation. Det kanske är företagsfest på fjällstationen och så kommer folk som vill ha lugn och ro.

Sättet hur fjällvandrarna använder sig av transportmedel har också ändrats, helikopterflygning har ökat och människor är mer positiva till helikopter.

- Endel tycker att det är perfekt att ta det istället för att vandra till samma plats i fyra dagar.
Vad bör göras när det gäller de här konflikterna?

- Det är inte bara en konsekvens att människor stör människor, det blir mer slitage på naturen och för renar. De vill vara på samma platser som människor, där det är nertrampat och inte så högt med sly. Förvaltningen och planeringen i det här området har mycket att göra. Andra ställen som har fått en ökad koncentration har zonering, till exempel Fulufjällens nationalpark i Dalarna. I USA är det vanligt att man begränsar hur många man tar in i ett visst område. Helikopter kanske bara är tillåtet på något ställe medan andra områden är fredande från det. Jag hoppas att resultatet från studien kan användas för länsstyrelsen eller naturvårdsverket. En sak som turismnäringen kanske ser som positivt är att traditionellt fjällvandring inte ger så mycket pengar till det lokala, medan den nya turisten kan ge stora möjligheter för entreprenörer och företagare att tjäna pengar.

En man vandrar ensam genom byn mitt i natten. Det är en sen februarinatt 2010. Det är mörkt och det är kallt. Han heter Björn Ferry och har tidigare på dagen uppnått sin största dröm – ett OS-guld i skidskytte. Han är helt enkelt för lycklig för att sova.

AV Emma V Larsson, FOTO Daniel Ohlsson, UR Outside nr 11-2011

2001 Skrev Björn Ferry en lista. Han radade upp sina drömmar i bläck på ett papper. Han ville:

- Bli ekonomiskt oberoende
- Träffa den rätta
- Vinna OS-guld
- Skriva en bok

Björn skrattar när han berättar om listan. Drömmarna är så gott som förverkligade i dag. Han tror att det är viktigt att formulera sina drömmar högt och helst skriva ned dem. Då blir de konkreta och kan till slut bli till mål, snarare än drömmar.

”Den första punkten är inte nådd, men resten! Man når aldrig längre än sina drömmar, så enkelt är det. I många år vågade jag inte säga högt att jag ville vinna OS-guld. Men till slut skrev jag ned det ändå och det var ju verkligen tur. Man måste alltid sikta lite högre än vad man egentligen vågar”, säger han. Björn Ferry, 33, från Storuman har sannerligen vågat. Men fortfarande idag har han svårt att prata om OS-guldet.

Det är för stort för att beskriva, för att sätta ord på. Han gick runt som i ett rus ett halvår efteråt. På skrivbordet hemma står ett foto från dagen. Ibland blir han stående och bara stirrar på det. Hans idrottsliga resa har varit lång och skidskytte var inte från början ett självklart val. Han var en inbiten längdskidåkare när han hösten 2001 fick testa på skidskytte för första gången.

På en gång visade det sig att han var ovanligt talangfull på att skjuta. Han beskriver skidskytte som roligt – det finns en ovanlig psykologi i sporten som han attraheras av. ”Det blev en aha-upplevelse. Jag bestämde mig för att satsa. Jag ville inte göra något halvdant, det var allt eller inget. Så jag gick in till 100 procent. Det blev en lång resa för det tog många år innan jag tog mig till världseliten”, berättar han. Något säger mig att Björn Ferry sällan gör något halvdant. Han satsar fullt ut och skulle inte göra något som han inte brinner för.

Tiden får inte kännas bortkastad. ”Jag skulle aldrig göra något enbart för pengarnas skull, jag måste tycka att det är roligt. Det är förutsättningen för att jag ska känna mig motiverad. Mina goda resultat började komma när jag insåg att det var glädjen som styrde. Det tog bort mycket press. Sedan är det en helt annan sak att en idrottssatsning är en skitdålig affärsidé, det tar ju hela tio år att bli bra på det! Oddsen för att kunna leva på sin idrott är alltid usla.”

Om det inte hade blivit skidskytte så hade det förmodligen blivit en annan idrott. Hockey, löpning eller kanske till och med golf. Skidskytte som sport är inget som gemene man testar på under sin uppväxt, som fotboll eller ishockey, därför blir Björn förvånad över den uppmärksamhet som idrotten får.

”Skidskytte är en mycket specialiserad idrott. Jag blir överraskad när jag exempelvis är i Göteborg och folk kommer fram och pratar. Det känns roligt att folk har koll på sporten, det trodde inte jag. Det finns många skolor där man kan testa på, men få klubbar och anläggningar i landet. Det är ju dessutom en svår sport att testa lite på kul på fritiden, man kan ju inte springa runt och skjuta i trädgården…”

Namn Björn Ferry
Ålder 33 Från Storuman Titel Olympisk mästare Äter Svenskt, ekologiskt och fettrikt. Undviker Socker, dåliga tillsatser. Motto Att göra det man måste, är att göra det man vill. Övrigt I början av 2011 kom han ut med boken ”Ferry food: lCHF”, Norstedts Förlag. Läs en recension av boken här.

OS-guldet var beviset på att Björn har kämpat väl genom åren. Han säger att han är tacksam för att han inte nådde den drömmen alltför tidigt. ”Jag var mogen nog att förstå hur osannolikt och stort det egentligen är. Jag tror att glädjen över en framgång står i direkt proportion till insatsen. Det är ju vägen som är mödan värd. Jag kan nästan tycka synd om dem som vinner guld för tidigt i karriären. De har nog svårt att ta det till sig”, berättar han.

Björn säger att det krävdes några framgångar för att bygga upp självförtroendet, för att han skulle lyckas med OS. Om det går dåligt för honom nu så kan han rycka på axlarna åt det.

”Jag har ju faktiskt redan ett OS-guld och världen finns kvar även om jag gör dåligt ifrån mig. Om jag kommer tolva så kan jag acceptera att det var mitt bästa just den dagen. Det är värt det ändå för att jag älskar det.” Den ensamma nattvandringen genom OS-byn beskriver han som oundviklig. Han kan aldrig sova när han har vunnit något. Sådana nätter går hjärnan på högvarv.

Klicka på siffrorna nedan här att fortsätta läsa artikeln, eller läs om fler profiler här.

AV Christopher Keyes, UR Outside nr 11-2011

Innan vi börjar fundera på debatterna; innan vi analyserar löpstilar och orättvisa fördelar, innan vi diskuterar lagar, skiljedomstolar, vetenskapliga metoder, innan vi går in på high-tech-proteser i kolfiber eller jämför funktionshinder bland paraolympier – innan vi med andra ord tar tag i det teoretiska och de komplexa, etiska dilemman som finns – låt oss först ta det lugnt och bara konstatera något som har hänt.

I augusti deltog sydafrikanen Oscar Pistorius, 24, på VM i 400 meter i Daegu, Sydkorea. Men han inte bara deltog, han sprang ifrån de övriga 22 världslöparna och kvalificerade sig till semifinal. Han sprang också första sträckan på 400-meterstafetten och bidrog till att Sydafrika tog sig till final. Med den tid han presterade – 45:25 – skulle han faktiskt ta sig till sommarens OS-tävlingar i London.

”När jag var liten frågade jag mamma varför jag inte hade några ben”, ska Oscar ha sagt. Hon svarade då: ”Det har du. På morgonen när din bror tar på sig sina skor, tar du på dig dina ben. Det är ingen skillnad.” Ingen skillnad! Det var en fullt förståelig lögn av en förälder som stod inför otänkbara svårigheter med sin dubbelamputerade son. Men det mest intressanta är att hon på ett sätt hade rätt. Om vi bara kan blockera alla distraherande diskussioner som har omgärdat Oscar, skulle vi kanske bli förbluffade av idrottens fantastiska värld och hur den inspirerar oss.

Det är så klart lättare sagt än gjort. Oscar och hans protes, Cheetah, tvingar oss att fundera på obekväma frågor som vi tidigare inte har behövt ta ställning till. Om en människa utan ben kan utmana de snabbaste i världen, vad innebär det då att vara funktionshindrad? Och vad kommer det att innebära i framtiden med tanke på den tekniska utvecklingen? kommer funktionshindrade att springa snabbare än icke-funktionshindrade? är det rättvist? Hur kommer en idrottares kolfiberben vägas mot nedsatt syn?

Den här typen av frågor har Oscar sedan länge ledsnat på. När jag försökte boka en telefonintervju med Oscar fick jag bara kontakt med hans manager, Peet van Zyl, som bad mig att först skicka intervjufrågor
via mejl. Det ville jag inte. ”Jag kan väl redan nu säga att om du tänker ställa frågor om fördelarna med hans cheetahprotes så kommer han inte vara intresserad”, sa Peet. ”Han är trött på den typen av frågor.”

Jag fick tag på Oscar den 16 augusti, bara några dagar innan han skulle flyga till Daegu. Han hade blivit förkyld. Jag visste också att hans satsning nyligen hade kallats för ”en fars” av en sydafrikansk sportkommentator och bloggare, trots att Oscar hade testats och resultaten visade på att hans benprotes inte innebar några fördelar. Jag förväntade mig en defensiv Oscar när jag slog hans sydafrikanska nummer. Men inte.

Istället svarade den Oscar som så många beskriver: ödmjuk, enkel och otroligt öppen. När jag frågade om konflikterna ryggade han inte tillbaka. ”Det var jobbigt för mig innan”, erkänner han. ”Jag har verkligen försök att utbilda människor gällande alla tester, men det finns vissa som inte vill acceptera det man säger. Jag tror inte att det är mitt jobb att göra det. Forskarna har gjort det redan. Nu lägger jag fokus på löpandet.”

Löpning, och andra idrotter där man kan mäta sig individuellt, har varit hans intresse sedan han var liten pojke. Han lärde sig att gå på sina första benproteser innan han var två år. Under uppväxten brottades han, spelade vattenpolo och tennis, men i juni 2003 skadade han sitt knä i samband med rugby och påbörjade rehabilitering på Pretorias universitet. Där träffade han sin coach, Ampie Louw, som sedan introducerade honom till kortdistanslöpning.

Sex månader efter att han påbörjat sin rehabilitering, i januari 2004, ställde han upp i sin första 100-meterstävling. Senare den säsongen sprang han 100 meter på 11:72 och sprängde paraolympicsrekordet med nästan en halv sekund. Sommaren efter testade han sina första Flex-Foot Cheetahs, kolfiberproteserna från isländska Össur som idag används av 75 procent av alla funktionshindrade löpare. Under Paraolympics 2006 vann han 100, 200 och 400 meter med sina kolfiberproteser.

På 400 meter var han nu så överlägsen att han som regel sprang i mål fem sekunder innan tvåan. För att utmana sig själv började han delta i 400-meterslopp mot ordinarie löpare. Och han gjorde bra ifrån sig. De som har följt sportnyhetsflödet känner till vad som hände inför spelen i Beijing 2008. Under 2007 ändrade International Association of Athletics Federation (IAAF) reglerna och nekade tävlande som ”använde någon form av teknisk utrustning … som ger tävlande en fördel mot dem som inte använder samma typ av teknisk utrustning”.

Alla typer av proteser blev därmed underkända. efter tester hos forskaren Peter Brüggemann på Deutsche Sporthochschule i köln visade det sig att Oscars proteser sparade honom 25 procent energi i jämförelse med löpare utan proteser. IAAF förbjöd Cheethaprotesen – och Oscar – på internationella tävlingar.

Roger Kram är fysiologiforskare vid University of Colorado och han är inte blyg när det gäller Brüggemanns testresultat, som inte har blivit publicerad i någon vetenskaplig tidskrift med refereegranskning. ”ååh, det är båg”, minns han att han tänkte när han såg resultatet. ”Man kan inte mäta energi på det sättet”. Han skickade rapporten till Hugh Herr, associate professor i biomekanik vid MIT.

Hugh hade redan blivit kontaktad av advokatfirman Dewey and LeBoeuf som var anlitad av Oscar för att göra en överklagan. Ett team av nio forskare gick med på att genomföra nya tester på rice University i Houston. Roger kram förtydligar att teamet inte fick betalt av Oscar. ”Vi kom överens om att testa [Brüggemanns] resultaten på villkoren att våra egna resultat kunde leda till publikation”, säger han. ”resultaten höll inte.”

Brüggemann hade beräknat energikostnaden genom att mäta Oscars syreförbrukning under ett simulerat 400-meterslopp, en metod Hugh och hans kollegor ansåg vara absurd. ”Det finns inget pålitligt sätt att göra det på”, säger han. ”en distans på 400 meter tar slut innan syrekonsumtionen har nått max.” Standardmetoden för att mäta syreförbrukning är att ställa testpersonen på ett löpband och låta denne springa på en viss belastning under fem till sju minuter.

Så det gjorde teamet. Hugh summerar resultaten: ”Ger Cheetahproteserna supermänskliga egenskaper? Nej. Oscars proteser ger honom något bättre värden än den genomsnittlige löparen, men helt inom det spann elitoch semielitlöpare ligger. Kritikerna har också lyft fram idéer om att Oscars lätta underben kan förflyttas snabbare och ge längre löpsteg, men flertalet studier har visat att hans steg är kortare än konkurrenternas och stegfrekvensen är samma, eller lägre.

Men trots det är inte Oscar en normal idrottsman. Vi kan konstatera att han äger en utmärkt genetisk uppsättning, precis som Michael Phelps. Beviset för det är att protesen Oscar använder har funnits sedan 1997 och hittills har ingen annan paraolympier ens sprungit under 50 sekunder. Oscars personbästa är 45:07! ”Anledningen till att han springer snabbt hittar du ovanför benproteserna”, säger Hugh.

I ljuset av de nya resultaten genomfördes 2008 en omröstning med enhälligt ja till att ge Oscar möjligheten att kvalificera sig till OS. ”Jag trodde att jag skulle hoppa av lycka när resultatet kom, men jag satte mig ner med huvudet mellan händerna och hade en lugn stund för mig själv”, säger han. ”Det har varit en uttröttande process. Jag vill ju inte tävla i en sport där jag anses ha fördelar.”

Att IAAF har upphävt det gamla beslutet har inte direkt minskat debatten, och Oscar har väl inte heller försökt undvika att fastna på radarn. Under de senaste åren har han skrivit avtal med ett antal multinationella företag som Nike, Oakley och brittiska telecom, samt deltagit i
flera europeiska tävlingar och ställts mot icke funktionshindrade.

”Jag tänker inte springa långsammare, så jag tar inte åt mig av kritiken”, säger han. ”Men jag vill inte skapa debatt bara för att jag har möjlighet att göra det.” Oscar menar att 99 procent av dem han pratar med – funktionshindrade som icke funktionshindrade – stödjer hans satsning. Oscar är en stor inspirationskälla för väldigt många, men kritikerna finns kvar. Just nu är läget ganska lugnt, men det kan ändras om det visar sig att han utgör ett hot mot dem som vanligtvis står på prispallen.

I Daegu valde hans tränare att lyfta bort honom från stafettfinalen trots att det var han som till stor del låg bakom att de tog sig till just final, kanske för att undvika debatt. Det är en sak att applådera honom när han vandrar ut ur stadion inför en stafettfinal, en annan att göra det med vetskapen av att mannen som sprang guld inte hade några ben. Hur kommer detta hanteras under London-OS?

Men nu är vi här igen, upptagna av funderingar och frågor utan att beundra det fenomen som tagit plats på världsscenen framför oss. Oscar Pistorius, en 24-årig sydafrikan som blev benamputerad av läkare redan vid elva månaders ålder, är på väg till OS i London.

Chefredaktör Christopher keyes tävlade i 400 meter under high school, men kom aldrig under 50-sekundersgränsen.

FOTO Harry Borden

Läs även:
Drömmar av titan
De flesta som förlorar ett ben drömmer om att en dag kunna gå igen. För Jarem Frye, som har en funktionsnedsattning, är det inte tillräckligt. Han har uppfunnit ett protesknä som förändrar livet för många andra som också tvingats amputera ett ben. Men det räcker inte, han vill flyga också.
Klicka här för att fortsätta läsa artikeln.

Var ska man bo för att få fritt spelrum för sin aktiva livsstil? Var är utbudet av aktiviteter bäst, var tjänar man mest och var är det skönast att vistas efter ett träningspass? Vi har ställt 14 svenska städer mot varandra och försökt hitta de bästa sidorna hos varje stad. Snart vet du om gräset är grönare på andra sidan.

AV Niklas Östberg, UR Outside nr 8-2011

Så gjorde vi urvalet
Städerna till artikeln är valda utifrån en rad olika faktorer såsom: boende, jobb, löneläge, uteliv och framtidsutsikter samt det viktigaste, själva outsidekomponenten – utbudet av spännande aktiviteter i utemiljö. Vi börjar i norr.

Gällivare

Staden i korthet Järnvägsknuten mellan Malmbanan och Inlandsbanan har format flera framstående profiler inom vitt skilda områden: grundaren av hamburgerkedjan Max; Curt Bergfors, skidåkaren Marcus Hellner och Robinson-Robban … ja, ja. Är det närheten till landets högsta berg du vill ha är Gällivare rätt plats att sikta på.

Att det är nära till Dundret, Muddus nationalpark och Stora sjöfallet adderar bara skäl till varför flyttlasset ska gå hit. Dessutom blir årstiderna förstärkta för den som värdesätter ordentlig vinter med polarnatt, norrsken och det dämpade ljudet när snön sänker volymen på fotstegen. På ett liknande sätt blir sommaren speciell och den enkla förklaringen är midnattssolen. Den vill du inte missa.

Undrar du varför Luleå och Kiruna inte fick plats? Visst, skärgården utanför Luleå och Haparanda är fantastisk och alldeles, alldeles underbar för kajakpaddlare – men säsongen är ju så kort! Och i fallet med Kiruna oroas vi av det faktum att staden ska flyttas eller helt sonika försvinna på grund av gruvan. Vi får vänta och se.

Aktiviteterna Fjällvandring och terränglöpning är givna på sommaren. Likaså skidåkning om vintern. Platser för det förra är nationalparkerna Stora sjöfallet, Muddus, eller varför inte åka till Nikkaluokta och bege sig till Sveriges tak? För skidåkningen är alternativen många. Dundret är förstås ett givet sådant med sina tio backar som ger utrymme för alla kunskapsnivåer och en plats som skidåkaren Marcus Hellner rekommenderar: ”Dundret är väldigt fint och lättillgängligt. Där brukar jag springa och åka skidor”.

Hur är då Gällivare som stad betraktat när det kommer till utomhusaktiviteter? Finns det ett brett utbud? ”Absolut, men det bygger på att man känner till lite vart man ska och så, det är lite svårare att komma hit som turist. Men vet man, då finns det mycket att göra: åka skidor, jaga, köra skoter – det är det bästa med Gällivare”, säger Marcus. ”Sedan finns alpinanläggningen som är bra och längdspåren brukar också vara bra”, säger han.

När det kommer till mountainbike, som Hellner själv kör en del, tipsar han om Nautanen. ”Det är ett gammalt gruvsamhälle norr om staden. Där finns det fina stigar och du får en hel del historia på köpet”. Själva kulturen i staden andas också friluftsliv: ”Det är en väldigt aktiv stad, skidor och skoter är väldigt stort här”, avslutar han. Om man på sommaren vill paddla ligger den stora sjön Tjautjasjaure ungefär 20 kilometer från Koskullskulle.

Som forspaddlare har man nära till landets mest vilda forsar, och inte allt för långt till Sveriges bästa vatten: Trollforsarna, och framför allt paltvalsen, i Piteälven strax norr om Moskosel. Creeking, lekvalsar, vågor och riktig ”big water”-paddling lockar svenska forspaddlare till Trollforsarna varje juni. Är det vildmark du söker är Gällivare svaret.

Fakta Gällivare
Befolkningsmängd 18 425
Medelinkomst 282 500 kronor/år
Medelålder 44,8 år
Bostadspris 6 691 kr/m2

Umeå

Staden i korthet Gore-tex-staden växer snabbare än björkarna. Umeå tillhör de snabbast växande städerna i Sverige, och har gjort så sedan 1960-talet, mycket tack vare universitetet vilket också fått till följd att medelåldern är låga 38,2. Staden har ett jazz-arv, har fostrat Lisa Miskovsky och erbjuder invånaren ett brett utbud av kultur. En stor aktör på kulturscenen i Umeå är Norrlandsoperan vars evenemang varierar från symfoniorkester till festival. Utelivet är också av den breda sorten. Här finns det något för de allra flesta.

Aktiviteterna Staden har tillväxten, kulturen och björkarna men också ett smörgåsbord av aktiviteter. Som student börjar det aktiva livet ofta på IKSU – en av Sveriges största idrottsanläggningar med cirka 17 000 medlemmar, de flesta studenter. Förutom tillgång till en mängd beachvolleybollplaner, varav fyra inomhus(!), en 400 kvadratmeter stor klättervägg och nordens största gym på över 2 000 kvadratmeter finns också sektionerna IKSU Alpin och IKSU Frilufts.

IKSU formar helt enkelt Umeås befolkning. Den nästan milslånga rundan runt Nydalasjön utgör träningsmark för många löpare och cyklister. Vill man bort från asfalten bjuder markerna runt Nydala och Röbäcksskogen på utmärkt terränglöpning och MTB-cykling. Apropå löpning, den som vill svalka sig efter en sommartur bör ta sig till badet vid Bölesholmarna som ligger nära centrum.

Ett tips på en annan plats kommer från multisportaren Josefina Wikberg: ”Tavelsesjöberget är riktigt fint, där finns det bra möjligheter för både cykling och löpning” (Tavelsesjöleden går inifrån Umeå ut till Tavelsesjöberget). Något som saknas? ”Umeå har ett väldigt brett utbud så länge man inte behöver höga höjder”, säger Josefina. Paddlar gör man bäst kring Holmsund, eller varför inte ta sig till Holmön? Umeälven längs Umeå bjuder på bra förhållanden för motionspaddling. Och när vindarna ligger rätt är Salusand söder om Nordmaling platsen Norrlandssurfarna drar till.

Fakta Umeå
Befokningsmängd 115 473
Medelinkomst 247 900 kronor/år
Medelålder 38,2 år
Bostadspris 13 125 kr/m2

Åre

Staden i korthet Pulsen finns här, inte minst vintertid. Men faktum är att staden börjar bli riktigt het även när snön försvunnit, och en sak till: Du kan bo här – där alla andra drömmer om att ha semester! Och som sagt, den som söker ett utbud som sträcker sig över alla säsonger letar på rätt ställe. För är man beredd att skippa lite av det smala kulturutbudet och den stora stadskärnan finns det på aktivitetsfronten gott om guld att vaska fram – året runt.

Aktiviteterna Vinter är givetvis synonymt med skidor – all typ av skidor ska tilläggas. Fakta behöver inte nämnas men om någon har glömt pratar vi över 100 nerfarter och en maximal fallhöjd på 890 meter. På vägen ner har du en schysst utsikt och pulsen på byn ökar i takt med turisterna på besök. Men hur bra är Åre sett i ett internationellt perspektiv?

”Vårt mål är att vi ska vara Skandinaviens bästa skidanläggning”, säger Anders Fahlén, pistmaskinsveteran och brorsa till TV-profilen Hans Fahlén. ”Det jag hör från världscupåkarna är att de tycker att Åre är topp tio. Det finns dessutom så mycket mer än bara skidåkningen”. Hans favoriter? ”Personligen gillar jag mest Gästrappet, störtloppsområdet och lundsrappet”, säger han. ”Bra fallinje och bred, och bra nedfart”. På sommaren är det inte direkt fattigare ställt med sysselsättningar.

Varför inte fjällvandra i Vålådalen eller cykla mountainbike i Åre Bike Park? Just cykel har Teodor Malmborg, ansvarig för Crosscountry- och landsvägsverksamheten i Åre Bergscyklister, stenkoll på. ”Cyklingen vid Storulvån är makalös, det har ju tidigare varit vandrarnas mecka men det är också cykling i världsklass”,säger Teodor.” Du har också bra cykel i Vålådalen, Bäverkroken och Blanktjärnsrundan till exempel.

Men också bra landsvägscykel. Jag kör mycket hellre Tour of Jämtland än Vätternrundan och här finns riktig klättring”, säger han. Teodor berättar att han ursprungligen flyttade till Åre för snowboardens skull men att det nästan finns ännu mer att göra på sommaren och att cyklingen i Åre Bike Park växer år för år. Även om Teodor inte själv är någon inbiten terränglöpare känner han till att det börjar bli stort med sådana aktiviteter i området, vilket är lätt att förstå med tanke på miljön och den kuperade terrängen. Sveriges svar på Chamonix ska givetvis vara med på listan.

Fakta Åre
Befokningsmängd 10 274
Medelinkomst 232 000 kronor/år
Medelålder 40,7 år
Bostadspris 34 604 kr/m2

Klicka på siffrorna nedan för att fortsätta läsa artikeln, eller läs fler guider här.

I den nya utredningen är det de sistnämnda, Ekoturismföreningen, som kan jubla. I sitt nyhetsbrev som skickades ut idag skriver de: En av deras viktigaste slutsatser är att allemansrätten även i framtiden ska omfatta kommersiella aktörer. En viktig seger för naturturismens fria rörlighet i skog och mark.

Utredarna slår bland annat fast att de ”inte tror på att utestänga kommersiella verksamheter från allemansrätten. I praktiken blir det svårt att avgränsa vad som är kommersiellt nyttjande av mark.”

”Det här är en skön och otroligt viktig seger för Svenska Ekoturismföreningen, våra hundratals medlemmar och inte minst för svensk naturturism som en av landsbygdens viktigaste framtidsbranscher”, säger Ulf Lovén, Ekoturismföreningens ordförande, i en första kommentar till utredningens förslag och slutsatser. ”Därför vill jag passa på att tacka alla som aktivt försvarat naturturismens rätt till fri rörlighet i skog och mark, som Svenska Turistföreningen, Naturskyddsföreningen, enskilda centerpartister och inte minst medlemmar i LRF som vågat gå mot strömmen”.

De föreslår också en regionalt baserad ombudsman för allemansrätten som ska kunna hantera klagomål kring allemansrätten hos landets länsstyrelser, att en fond för statlig markskadeersättning bildas och att mer resurser avsätts för utbildning och rådgivning kring allemansrätten.

Bild: Vildmark i Värmland

Att bestiga Mount Everest var inget litet steg för sherpakvinnan Pasang Lhamu Sherpa, men heller inget större steg för mänskligheten. Däremot var det definitivt ett avgörande steg för sherpakvinnor. Med Pasang Lhamus toppbestigning, fyrtio år efter förstagångsbestigningen av Världens tak, kom synen på vad en sherpakvinna kan, får och förmår att gradvis förändras.

AV Annika Ringstedt, UR Outside nr 10-2011

Nepal är ett av jordens fattigaste länder, och till de fattigaste bland nepaleserna räknas sherpafolket från de övre regionerna i Himalaya. Ett folkslag omtalat och välkänt för sina oöverträffade talanger inom höghöjdsalpinism. Födda med en genetisk uppsättning av fler röda blodkroppar än vi vanliga dödliga kan de uthärda den tunna luften på extrema höjder lättare. Lägg därtill att de dessutom utrustats med ovanligt stark fysik, så är det lätt att förstå varför just deras tjänster i årtionden tagits i anspråk av klätterexpeditioner.

Det är svårt att hitta någon bättre lämpad att bära tung utrustning, sätta fasta rep och guida den säkraste vägen. Men för sherpas är många berg besjälade, Mount Everest är för dem så mycket mer än ett berg att bestiga, eller en topp att erövra. Everest är en helig plats, en gudinna. Mer än något annat är hon för sherpafolket ”Chomolongma” – universums heliga moder. Ironiskt nog har just sherpakvinnor i alla tider hindrats från att bestiga det mäktiga och avskräckande berget och i stället förpassats till mer traditionella roller i hemmet.

Att guida och klättra har varit reserverat för männen. Kvinnorna jobbade sällan utanför hemmet, hade inga egna inkomster och inte mycket att säga till om. För dem som trots allt lyckats ta sig in i den mansdominerade lukrativa klätternäringen har det fortfarande varit könsstereotypa – naturligtvis betydligt lägre avlönade – uppgifter som väntat; bärare, köksa, kock. Men Pasang Lhamu Sherpa vägrade acceptera lotten som passiv kvinna. Tillsammans med sin man hade hon bestigit både Mont Blanc, och Cho Oyo.

Två försök på Mount Everest hade hon också i bagaget innan hon 32 år gammal, i strålande sol morgonen den 22 april 1993 via sydsidan äntligen kunde njuta av utsikten 8 848 meter över havet! Att hon var den första sherpakvinnan att klättra världens högsta berg visade inte bara att kvinnor kan vara lika starka och modiga som männen, utan att det hos dem också finns en drivkraft och en beslutsamhet större och kanske starkare än hos männen; genom sin fysiska prestation blev Pasang Lhamu Sherpa den första kvinna som offentligt utmanade den könsmaktordning som mer eller mindre uttalad gjorde gällande att kvinnor inte hade på berget att göra.

Desto mer tragiskt då att hennes stordåd slutade i nationell sorg – inte nog med att den fem man starka expeditionen förlorade sin mest erfarne klättrare redan uppe på toppen, när den stukade gruppen sen långsamt påbörjade sin nedstigning slog vädret hastigt om till rytande storm och Pasang Lhamu Sherpa föll ned i en glaciärspricka och omkom. I dag står hon staty vid ingången till nationalparken, genom vilken vägen till Everest Base Camp går, som en hyllning till områdets kvinnor.

Och genom hennes dröm att använda sina klätterframgångar för att göra något för sitt folk föddes också Pasang Lhamu Mountaineering Foundation med målet att förbättra tillvaron för kvinnor och barn i bergsregionerna. Inspirerade av Pasang Lhamu Sherpa började nu fler kvinnor ta för sig av vad klätternäringen hade att erbjuda. En av dem är Mingma Sherpa, 44 år. Hon kan varken läsa eller skriva, hon sätter sitt tumavtryck i stället för namnteckning.

Sherpa
Sherpa är en etnisk grupp som de senaste 500 åren invandrat från Tibet till de högre regionerna i Himalaya i Nepal. En kvinnlig sherpa kallas för ”sherpani”. Termen ”sherpa” används ofta felaktigt för att syfta på lokalbefolkning som vanligtvis är anställda som bärare eller guider åt klättringsexpeditioner i Himalaya.

Men med sin styrka och envishet har hon skapat sig ett namn bland vandrare och klättrare i Himalaya och blivit ännu en förebild för många sherpakvinnor. För tio år sen var hon också med och skrev om historien. Som en av fyra sherpakvinnor ingick hon i den allra första helt kvinnliga nepalesiska Everest expeditionen: Millennium Everest Expedition.

”Före år 2000 var intresset för kvinnliga nepalesiska klättrare inte särskilt stort. Alla visste vem Pasang Lhamu Sherpa var, men att hon dog på vägen ner tyckte en del bara bevisade att kvinnor inte hade något på Everest att göra, man släppte inte gärna in oss. Men vårt kvinnoteam ändrade på det”, berättar Mingma Sherpa över en kopp ingefärste på egna tehuset Snowlion lodge i Dingboche. ”Vi bevisade om igen att även kvinnor kan bestiga Everest”.

Här i lodgen 4 410 meter över havet, strategiskt beläget längs med vandringsleden till Everest Base Camp med utsikt mot Ama Dablams vita toppar, har hon genom åren träffat och umgåtts med de flesta ur den internationella klättereliten. Många av dem hon kallat sina vänner är sedan länge döda; Scott Fischer, Rob Hall, Göran Kropp för att nämna några, men deras minnen lever kvar i signerade foton på väggarna, små personliga dedikationer och framför allt i Mingmas hjärta.

”Deras mod och skicklighet på berget hjälpte till att inspirera mig, en del av dem bidrog definitivt till mitt beslut att ingå i Millennium Everest Expedition, att visa att sherpakvinnor också kunde bestiga berg, inte bara laga mat och bära utrustning”, säger Mingma som är ett levande bevis på sin egen övertygelse. Yngst i en syskonskara av åtta döttrar var det osäkert om hon ens skulle få leva.

Mingmas åttiosexåriga mamma berättar: ”Hon var så liten och tanig när hon föddes. Gjorde inget väsen av sig. När min man såg att det blivit ytterligare en flicka sa han bara ’låt henne dö’, så jag lät henne ligga. Men så märkte jag att hon öppnade sitt ena öga och liksom kikade på mig, och den blicken kunde jag inte motstå, den var så stark. Jag la henne till mitt bröst och hon började suga med en styrka och intensitet så full av liv att jag förstod att hon skulle leva för att ta hand om mig”.

”Jag fick ju inte gå i skola förstås”, berättar Mingma om sin uppväxt i den lilla byn Khunde på 3 500 meters höjd. ”Jag hjälpte till hemma, och så snart jag kunde fick jag börja som bärare. Jag var så stolt när jag fraktade min första last till Everest Base Camp. Den var inte tung, kanske tio kilo, jag var ju bara en sju-åtta år”. Men snart ökade antalet kilo, ju fler desto bättre betalt, och hon märkte att hon hade en fallenhet – hon var stark av naturen och kunde både bära tyngre och gå fortare än många av pojkarna.

Mingma fortsatte som bärare och med tiden avancerade hon till yakförare och fick så småningom arbete som köksa på internationella expeditioner. På en av dem, nitton år gammal, träffade hon sin man, en framgångsrik höghöjdsguide som hade varit på Everest ett par gånger redan. Han ägde en stor och fin lodge dit Mingma flyttade och snart fick de två barn, en pojke och en flicka. Mannen beundrade Mingmas styrka och menade att de två tillsammans skulle klättra Everest och på så sätt bli ännu lyckligare ihop.

Klicka på siffrorna nedan för att fortsätta läsa artikeln.

AV David Holbrooke, UR Outside nr 10-2011

Med ryggen mot filmkameran och stora hörlurar över öronen kan man se hur den tyske filmproducenten Werner Herzog lyssnar på inspelningen då björnfanatikern Timothy Treadwell och hans flickvän, Amie Huguenard, blir uppätna av grizzlybjörnar. klippet kommer från filmen Grizzly Man och kort därefter lämnade Werner tillbaka bandet till Timothys vän och uppmanade henne att förstöra det.

Werner Herzog, 68, är känd för sina extrema filmer, och framför allt för att han filmar på udda platser: i filmen Fitzcarraldo från 1982 drog han en enorm ångbåt över en landremsa i Peru och 2006 levde han 44 dagar i Thailands regnskog för att göra Rescue Down. Han är intresserad av det ibland komplicerade förhållandet mellan människa och natur, som i Oscar-nominerade antarktisdokumentären Encounter at the end of the World (2007) och den nya Cave of Forgotten Dreams.

Den nya filmen krävde ett aldrig tidigare utgivet specialtillstånd från den franska regeringen. annars hade han aldrig fått filma Chauvetgrottans unika och 32 000 år gamla förhistoriska konst. med sin 3D-kamera får han stenåldersmänniskornas inristningar i grottan att vakna till liv. Arrangören av den amerikanska filmfestivalen mountainfilm, David Holbrooke, har träffat Werner och tagit reda på varför han filmade i 3D, och om det är sant att han tänkte göra en film på K2.

DAVID Det måste ha varit fantastiskt att gå ner i Chauvetgrottan?
HERZOG Ja, för att fransmännen är väldigt måna om sitt eget. Jag fick tillåtelse för att jag sedan länge fördjupat mig i grottor. Jag fick dem att förstå att jag var väldigt seriös med detta projekt.

Hur var det i grottorna?
Jag var fokuserad på att få fantastiska bilder, men jag fick bara tillträde fyra timmar om dagen, under en veckas tid. Vi fick vara tre personer i grottan samtidigt och aldrig gå utanför den smala gångstigen. Andra grottor, som Lascauxgrottan, har blivit förstörda av människor. Nu finns det en svamp i grottan som kan förstöra. För att skydda grottmålningarna tillåter de inga människor.

Finns det inte farlig gas i grottorna?
Jo, i en del av grottan är nivåerna av koldioxid höga. I en annan del väldigt höga värden av radon. Så vi kunde bara stanna en stund innan vi började känna oss snurriga.

Varför 3D?
Jag är inte jätteförtjust i 3D när det gäller bio. Det är okej i filmer som Avatar. Jag har varit skeptisk, men när jag för första gången fick se grottorna med sina målningar, hålor och formationer, insåg jag att det skulle bli bäst i 3D. Faktum är att stenåldersmänniskorna har dragit nytta av ojämnheterna i grottan: en ojämnhet blev till exempel ryggen på en bison eller en häst.

Kommer du att jobba med 3D igen?
Det var att föredra i den här filmen, men jag skulle inte göra en film om livstidsdömda fångar i 3D.

Var det svårt att avstå från att ta med ljudinspelningen i Grizzly Man?
Det fanns inga tveksamheter där. Det var inte gjort för att publiceras. Det finns en slags värdighet och intimitet med döden. Det var bara hemskt.

Förhållandet mellan människa och natur är något du har undersökt mycket. I Grizzly Man säger du, ”Jag tror att en gemensam nämnare i världen är kaos, ogästvänlighet och mord–inteharmoni”.
Det jag försöker komma åt, genom Timothy, är new age-romantiseringen av vår vilda natur. Jag håller inte med. När du tittar ut i universum på natten och ser stjärnorna ser du också kaos. Det är fientligt och ogästvänligt. Jag köper inte det här new age-skräpet.

Du driver Rogue Film School där man bland annat lär sig att ”dyrka lås utan nyckel”. Behöver man kunna det för att bli en bra filmproducent?
Det är inte en filmskola där man lär sig att använda en filmkamera eller ta upp ljud. Det är något helt annorlunda. Något vildare. Om du jobbar i en filmstudio behöver du inte kunna det här, men om du siktar på något annorlunda, ja, då behöver du skaffa dig vissa grundläggande kunskaper.

Finns det filmer som du tänkte göra, men inte lyckats med? Visst jobbade du med en dokumentär om K2?
Jag gjorde en dokumentärfilm som test, för att se om det gick att göra en långfilm där uppe. Svaret efter några få dagar blev: Nej. Man gör inte en långfilm på K2. Punkt slut.

Finns det några filmmakare du gillar?
Jean Rouch, en fransk filmmakare som gjorde 50-talsfilmen Les maîtres fous – en av få riktigt bra filmer som gjorts.

Finns det några bra filmmakare idag som är värda att ge uppmärksamhet?
Nej.

FOTO Chris Buck

Läs även:
En klassiker på 8000 meter
Alpinisterna Conrad Anker och Leo Houlding gjorde nog den mest uppseendeväckande klättringen på Everest under den gångna säsongen då de försökte lösa gåtan om Mallorys och Irvins expedition från 1924, tidvis iklädda traditionella kläder för att samla material till en ny film.
Klicka här för att fortsätta läsa artikeln.