Pris: 9 000 kronor; nishiki.se

Oscar Chalupsky, 49, har tidigare vunnit Molokai World Championship hela elva gånger, senast 2005. Frågan alla ställde sig innan start var om gammal är äldst, eller om åldern skulle vara till fördel för de, i många fall, drygt 20 år yngre motståndarna.

Svaret är att Oscar Chalupsky vann Molokai för 12:e gången, dessutom på en tid som inte är alltför långt ifrån banrekordet.
1. Oscar Chalupsky, Sydafrika, 3.24.07
2. Clint Robinson, Australien, 3.24.26
3. Patrick Dolan, USA, 3.25.42

På Tjäröfestivalen den 31/8–2/9 får du chansen att gratulera Oscar och dessutom kan du lära dig att paddla surfski med hjälp av en nybliven världsmästare.

Enligt planen skulle Petter klättra utan syrgas, men om han lyckades att nå toppen helt utan syrgas vet vi fortfarande inte.

Petter har tidigare klättrat bland annat Mount McKinley i Alaska och Damavand i Iran. Han har också gjort ett försök att klättra 7 161 meter höga Pumori utan att lyckas.

Läs mer

Tyvärr har också flera klättrare omkommit under vårens säsong. I lördags omkom tre personer, troligtivs på grund av höjdsjuka och utmattning, enligt The New York Times. Under tisdagen steg dödstalet till fyra då ytterligare en klättrare hittades uppger ABC News.

Läs om övriga svenskar på berget och tidigare Himalayaexpeditioner här.

Se våra tidigare sommarguider: 2010, 2011

Kvalitet är a och o
Du bör spendera någonstans kring tio procent av din totala cykelbudget på säkerhet. Generellt kan man säga att ett lås som kostar mindre än 500 kronor kan brytas upp med hjälp av vanliga verktyg.

Att låsa fast cykeln
Träd, byggnadsställningar och staket kan enkelt bli avsågade, isärplockade eller uppklippta. Leta efter något som sitter fast i betong till exempel en lyktstolpe. (Se bara till cykeln inte kan lyftas bort.)

Safety in Numbers
Fler cyklar på samma ställe innebär att det är fler människor i rörelse vilket avskräcker tjuvar. Men många cyklar som är dåligt låsta är också något som lockar tjuven. Se till att låsa din cykel bättre än grannens.

Ta loss och ha kvar
Skruva loss ditt framhjul och lås fast det med bakhjulet och ramen. I högriskområden, använd kabellås för att låsa fast sadeln, eller ta loss den och ta med dig den.

Använd låset maximalt
Om du låser med bygellås, se till att låsa fast så många delar som möjligt. Hjul och ram för att på så vis minimera utrymmet som tjuven har att få in sina verktyg i. För att göra det extra säkert, trä in ett kabellås i det utrymme som blev över.

Vilket lås passar dig bäst?

Bygellås
Svårt att klippa upp, hyfsat lätt att ta med
Passar bäst: I områden med ganska låg brottslighet
Leta efter detta: Ett starkt låshus som inte är lättdyrkat
Vår favorit: Blackburn San Quentin (600 kronor, blackburndesign.com)

Kättinglås
Extremt svårt att klippa av, tungt
Passar bäst: I högriskområden
Leta efter detta: Stark kedja i hållfast material
Vår favorit: OnGuard Beast 5016
(1 000 kronor, onguardlock.com)

Kabellås
Enkelt att klippa av, lätt att ta med
Passar bäst: Säkra områden och som ett komplement till ett starkare lås.
Leta efter detta: En kabel som är minst 20 millimeter tjock och se till att vajern är slitstark (undvik kombinationslås).
Vår favorit: Kryptonite Hardwire 2018 (450 kronor)

(Från Outside #2, 2012)

PÅ FILM SER DET ALLTID VÄRRE UT.
Jag hade för vana att titta på filmen där min cykel blir stulen till sent in på nätterna. Det är otroligt vilka detaljer du lägger märke till den 38:e gången du tittar på en övervakningsfilm. Jag spolar fram och tillbaka och spelar upp den gryniga filmen. Om och om igen. Paus, play. Det hände att jag backade det 17 minuter långa bandet, som förändrade mitt liv, till den punkt då jag fortfarande hade en cykel. Jag spolade tillbaka och för mitt inre såg jag alla gånger jag trampade tillbaka från lunchen i New York, spolade tillbaka och kunde förnimma luften, hotellen, människorna, gatorna. Bandet stannade och jag hade kommit tillbaka till början. Till honom: Tjuven. Där är han. Fångad. Om än bara på film. Han gick in i filmrutan en solig januarieftermiddag eller som kameran beskriver det: 13:29:36. Han var klädd som ett cykelbud men han hade ingen cykel. (Än). Han tittade på min och plockade fram sin telefon. Efter att han hade lagt på satte han sig på en brandpost och väntade. Jag var inne på Penn Club och pratade med min syster och åt en hamburgare. Nyckeln till mitt lås, ett löjligt kabellås, låg i min ficka.

Egentligen trodde jag väl aldrig att det där kabellåset skulle skydda min cykel. Jag trodde nog inte heller att någon någonsin skulle stjäla min cykel. Min blåa Novaro Metrohybrid. Tung och ful och den näst billigaste i affären. Kanske var det solskenet den där vinterdagen, eller allt folk som var i rörelse. Eller det fina området. Kanske var det den naiva tron på att det aldrig kommer att hända mig. Inte så här snabbt. Inte mitt på ljusa dagen. Klockan 13:40 rullade hans kompanjon in. Klev av sin cykel, låste fast den bredvid min. En standardmanöver. Hans lås skapade en illusion, ett litet stycke gatuteater. Två killar, två cyklar – en plan. Man ser en sågrörelse 13:41. Några minuter senare provar de att hamra sönder låset. Därefter byter de taktik till den så kallade ”Brennan-taktiken”, som fått sitt namn efter den man från San Francisco som har lagt upp en film på nätet där han visar hur man genom att trycka in den mjuka delen av en Bic-penna i låsmekanismen kan få upp låset.

Efter att tjuvarna hade misshandlat låset i 17 minuter gav det modiga kabellåset till slut vika. Jag räknade till 142 människor som under tiden hade gått förbi medan denna scen utspelade sig. Endast en, den sista personen som passerade, försökte ingripa. När låset gick upp och tjuvarna hoppade upp på cyklarna försökte en äldre svart man i en Kangolhatt få fatt i dem. Men det var för sent. Den blåa Novarocykeln försvann i trafiken. Efter lunchen. när jag hade upptäckt och anmält stölden, kom det två poliser till platsen. Stölden av Novaracykeln, eller cykel ”nummer ett” som jag vid ett senare tillfälle skulle minnas den, tilldelades ett ärendenummer i polisens register. Jag såg aldrig cykeln igen. Senare på natten fick jag DVD:n. Ägaren av Penn Club hade bränt ut en kopia av övervakningsfilmen. Jag var uppe sent, bevittnade hur orättvisan spelades upp, tryckte paus, tryckte play, skrev ut skärmdumpar. Efter en stund kände jag till varje liten detalj i stölden: Upprinnelsen, telefonsamtalet, kompanjonen, attacken mot låset, hjälten i Kangolhatt som försökte stoppa tjuvarna. När jag tittade på klockan var den redan två på natten.

Jag ville ha tillbaka min cykel. Det vill alla som får sin cykel stulen. Samtida med cykel-eran är cykelstöldseran. Även om cykelpendling har ökat med 100 procent de senaste sju åren pekas den undermåliga säkerheten på cykelparkeringar ut som den viktigaste orsaken till att den inte ökar ännu mer. Allt kretsar kring (den stulna) cykeln, till och med Lance Armstrong fick sin specialutrustade cykel stulen direkt från flaket på sin bil. Nu är inte alla cyklar lika eftertraktade som just den men enligt beräkningar som FBI har gjort tillsammans med det nationella cykelregistret uppskattar man att det varje år stjäls cyklar till ett värde av mer än två miljarder kronor. Det är mycket cykel. Stulna cyklar har blivit valuta på den svarta marknaden där drogmissbrukare och småtjuvar verkar. Cyklar flyttas utan problem och kan lätt växlas till pengar och de försvinner ofta spårlöst, på vissa platser anmäls endast fem procent av cykelstölderna. En cykelstöld rubriceras inte som något allvarligt brott trots att det borde vara annorlunda då värdet på cyklar ofta överstiger det värde som krävs för att något skall klassas som ett grövre brott. Polisen brukar inte prioritera dessa brott och man tar inte gärna resurser från rån och mordutredningar för att jaga cykeltjuvar. Även när de gör det leder sällan några gripanden till åtal.

”Ska jag vara helt ärlig så är det inget vi prioriterar”, säger polisbefälet Joe McCloskey som är specialist på den typen av brott och arbetar på cykelstöldsavdelningen i San Francisco. Joe uppskattar att av alla som han har gripit för cykelstöld så är det ingen som har fått ett fängelsestraff. Ofta krävs det att polisen själv, som Joe McCloskey, är en cykelentusiast för att man ska fokusera på cykelstölder. Och Joe är onekligen en entusiast, något som inte minst visar sig när han pratar om sin cykel, en Pivot Mach 5. Han berättade att den fick sitt namn ”eftersom skaparen själv körde en Mach 5”. På vissa håll där man kan hantera ett stort antal cykelstölder, som till exempel San Francisco, Portland och Oregon, jobbar man generellt mer förebyggande. Men i New York är man mindre villig att ta emot anmälningar av stulna cyklar. Orsaken är troligtvis att dessa distrikt blir bedömda efter den statistik de visar upp.

Det är trevligt att som jag, leva i vill-farelsen av att det bara är en fråga om att bli kvitt ett och annat rötägg i cykelbranschen; att det enda som krävs är att sätta dit en korrupt grossist så är hela problemet ur världen. Men gång efter annan har det uppdagats exempel på hur svårt det är att komma åt handeln med stulna cyklar. På 1980-talet hittade Miamipolisen hundratals cyklar som troligtvis var på väg att skeppas till Haiti. Många av de cyklar som blir stulna i Oregon dyker senare upp i San Francisco vilket tyder på ett omfattande kriminellt nätverk. I Kalifornien har gränsbevakningen många gånger stannat mindre lastbilar som är fyllda med dyra cyklar som har stulits i Santa Cruz. De lokala knarkhandlarna tar betalt i cyklar och säljer dem i sin tur till de mer välbeställda människorna i Mexiko. Cykeltjuven med stort c har dock utan tvivel redan hittats. Det visade sig att den till sättet lite märklige cykelhand-laren Igor Kenk i Toronto under 2008 hade hamstrat undan 2 865 cyklar i sin butik och på diverse lager. Kenk, som anses vara den mesta cykeltjuven i världen, är en ostädad intellektuell slarver med magproblem som innan han greps bodde i ett tjusigt hus och hade kopplingar till den klassiska musikscenen. Trots sitt intresse för kultur var hans metoder överraskande okultiverade. Kenk kunde till slut gripas då han anlitade en mentalt sjuk person för att stjäla cyklar. Han betalade med droger. Han fick bara sitta lite drygt ett år i fängelse innan han försattes på fri fot. Jag är på jakt efter en Kenk-figur för att på så sätt komma åt killarna som stal min cykel. Under mina nattliga grubblerier trodde jag mig ha funnit lösningen. Tänk om jag hade följt efter dem den där dagen då de tog min cykel? Tänk om jag hade skuggat dem, dag efter dag tills de sålde den vidare? Tänk om jag hade kartlagt varje steg de tagit och visste var min stulna cykel fanns? Min vendetta som i all sin enkelhet tog form den natten blev allt mer omfattande och innefattade till slut tre städer, sju cyklar och ledde vid upprepade tillfällen till möten med den kriminella världen.

Cykel nummer två är egentligen bara en fotnot i det här reportaget men är på sitt sätt ändå central i sammanhanget. Det var en silverfärgad cykel av märket Trek. Tung och märkt av ett liv i storstaden. Vi hade en del minnen tillsammans: Pendling i gryningen över Brooklynbron, kyliga cykelturer mitt i kollektivtrafikstrejken i december 2005. Men kärleken var inte förbehållslös och jag hade varit lika obetänksam som jag hade varit två år tidigare då jag blev av med min blåa Novarocykel. Jag lämnade den med ett enkelt lås bakom huset där jag bor. Farväl. Men cykel nummer två fick mig att skrida till verket.

Jag råkade befinna mig i Thailand ett par månader senare och fick syn på en gatuförsäljare som sålde en liten apparat som gjorde att man kunde spåra ett objekt. Denna lilla manick, ett kärleksbarn sprungen ur en romans mellan en GPS-sändare och en mobiltelefon var ungefär lika stor som ett cigarettpaket. Monterad på min cykel skulle den sända ut en signal och när den blev uppringd skulle den skicka ett svar i form av koordinater, longitud och latitud i digital form. Enligt informationen jag fick kunde den spåras dag efter dag eller, om den inte var aktiv, stå stand-by i väntan på en signal och vid det tillfället kommunicera med satelliterna och rapportera till basen. Jag köpte med mig en enhet hem från Bangkok och monterade den på min cykel. Om sedan, eller ja, när sedan min cykel blev stulen skulle jag veta vart den tog vägen. Då skulle jag antingen kunna stjäla tillbaka den eller ringa polisen. För att genomföra min plan behövde jag en ny cykel, eller snarare en begagnad sådan. Trots allt, syftet med att stjäla en cykel är att sälja den vidare. San Franciscopolisen McCloskey uppskattade att 90 procent av cykeltjuvarna är drogberoende. På gatan i USA finns det fyra sorters valutor: pengar, sex, droger och cyklar. Av dessa är det endast en som i många fall lämnas obevakad. Så med andra ord, ett reportage om cykeltjuvar vore inte komplett om inte nästa steg i processen fick lite uppmärksamhet – själva försäljningen av de stulna cyklarna.

Stulna cyklar går olika öden till mötes. I trakterna kring Oregon, särskilt i Almeda, är det vanligt att de stulna cyklarna dyker upp på loppmarknad. I Portland kan de, bara timmar efter att de blivit stulna, finnas hos någon av de pantbanker som ligger utanför stadsgränsen där kraven på dokumentation inte är särskilt hårda. Men allra vanligast, precis som fallet är i New York, är att de hamnar på nätet, antingen på eBay eller på Craigslist som är något av ett svart hål i sammanhanget. Men hur vet man om det är en stulen cykel eller inte? En cykelbutiksägare från Brooklyn som precis blivit bestulen på 22 cyklar hänvisade mig till ”Bobby från Bay Ridge”, en av de flitigaste aktörerna i området. När jag pratade med honom per telefon sa Bobby att han skulle kunna hitta den cykel jag sökte inom några dagar vilket lät som om han skulle ut och stjäla den på beställning. Men när jag tog tunnelbanan till Brooklyns utkanter och träffade honom, ja, han heter egentligen inte Bobby och egentligen bor han inte i Bay Ridge, insåg jag att han i själva verket var en hygglig typ. Han var i medelåldern och bodde i ett nedgånget kvarter och hade ett garage fullt med gamla cyklar. ”Jag köper de flesta när polisen har cykelauktion”, sa han, ”Mest i New Jersey”. Jag valde en tioväxlad Schwinn Continental från 1970-talet till att bli min cykel nummer tre. Den hade knappt en repa på ramen, inte någon ”New York-cykel” med andra ord. Jag vände cykeln upp och ned för att kolla ramnumret som oftast är bortfilat. Bobby bleknade men återfick snart tillbaka färgen i ansiktet. ”Den är laglig”, sa han. ”Polisen kollar alltid upp dem innan auktionen”. Det stämmer att polisen kör alla cyklar mot en databas innan auktionen men det är sällan det får någon effekt eftersom de flesta stölder inte anmäls och i många andra fall finns det inget ramnummer att tillgå. Bobby var bara en kugge i maskineriet. Jag tog med mig cykel nummer tre hem och monterade fast den svarta lilla GPS-sändaren under sadeln med hjälp av lite epoxylim och lämnade den låst utanför min lägenhet i närheten av en övervakningskamera. En månad senare försvann min Schwinncykel. Men min GPS-sändare fungerade inte. När jag ringde fick jag inget svar. Den hade fungerat klockrent när jag testade den men kanske hade den fått kortslutning på grund av regnet. Kanske var min cykel undangömd långt in i en mörk källare dit ingen satellitsignal kunde nå. Kanske hade den kopplats ur av en listig tjuv. Lika omöjligt att förklara som GPS-sändarens haveri var också det som hade hänt med övervakningskameran. Det var ett svart tomrum på elva timmar vid tidpunkten för cykelstölden. Kvar var endast en liten kabel, klippt itu.

Nästa cykel gav en djupare insyn i cykelträsket på Craigslist. Numret jag ringde för att få lite information om en mountainbike gick till en lätt förvirrad man som hette Vic. ”Ja, alltså”, förklarade han. ”Jag har inte cykeln här. Den är hos en kompis som känner en kompis på 14:e gatan som har cykeln hemma hos sig”. Stället på 14:e gatan visade sig vara en bit av trottoarkanten. Vi bestämde en tid då vi skulle ses men det gick inte många sekunder innan han ringde tillbaka och ville ses tidigare. När jag försökte pruta på utgångspriset, 1 400 kronor, sänkte han priset på en gång – med en tredjedel. Billigt, stressat, anonymt. Alla dåliga tecken på en gång. Vi träffades framför en glasögonaffär i ett av de sjabbigaste kvarteren på Manhattan. Vic och hans kompanjon dök upp välkammade och välklädda. De var stora killar till växten och bar halskedjor. Cykeln var en grönfärgad Huffy Luna. De visste inte vad de sålde. De visste inte ens vilken kombinationen till låset som satt runt sadelstolpen var eller att däcken inte hade någon luft. Cykeln var helt ny, det fanns till och med plast kvar runt framgaffeln och bromsarna hade aldrig varit ikopplade. Vic kunde inte förklara dessa saker. För 950 kronor ingick en verktygssats och en hjälm. Jag betalade och pumpade sedan däcken. Hos min lokala cykelhandlare köpte jag en kedja för att låsa fast min sadel. Under den monterade jag en lyxvariant av en Garmin-GPS. Efter debaklet med min apparat från Bangkok hade Garmin gått med på att låna ut ett gäng av deras senaste GPS-enheter. Det var GPS-sändare man använder för att hålla koll på sina allra käraste ägodelar, vare sig de är sina barn eller sin karbonfibercykel. (Och som det visar sig på olika forum, kan de också användas, olagligt förstås, till att hålla koll på sin partner när denne är på vift). GTU 10 var en smidigare variant av den thailändska motsvarigheten, bara en aning tjockare än ett tuggummipaket, praktiskt taget osynlig under sadeln och betydligt enklare att följa tack vare Garmins smidiga programvara och webbsida. Det var dags att hämnas händelsen utanför Penn Club. Jag for gatan fram med min gröna Huffy-cykel för första och sista gången. Jag trampade upp längs med 44:e gatan och låste fast den med ett 140 kronorslås på samma plats som cykel nummer ett försvann för ett antal år sedan. De kommande dagarna höll jag koll på händels-ernas utveckling hemifrån Brooklyn. Jag kunde notera att denna cykel alltjämt stod kvar på 44:e gatan. Jag hoppades, hur osannolikt det än skulle vara, att fånga just de två tjuvarna som stal min cykel den där gången, men inget hände. En vecka senare följde jag med min fru på ett jobbuppdrag i Portland men jag lät cykeln stanna där den stod. Batteriet höll en månad. Men precis då sex veckor hade passerat ringde Peter Homberg, ägaren av Penn Club. Homberg, också han en hängiven cyklist, hade fått reda på mina planer och berättade för mig att bromsarna hade stulits från min cykel. Andra delar försvann också. Sakta men säkert blev min cykel amputerad, del för del. När jag kom tillbaka på hösten väntade jag mig åtminstone att hitta en ram eller ett hjul. Men det fanns inget kvar. Inte ett spår. Cykeln hade försvunnit tillbaka dit där den kom ifrån.

De har under en lång tid pågått ett krig mellan låstillverkare och tjuvar. Märket Kryptonite som revolutionerade marknaden med sitt bygellås på 1970-talet skryter med sina förstärkta modeller som skall motstå allt, även, som deras reklam säger, de luttrade New York-tjuvarnas metoder. Men oavsett extra hårda material, löften om näst-intill-helt-ultrasäkra-lås så kommer alltid tjuvarna på en metod att bryta upp låsen. De kan med hjälp av en domkraft få upp ett bygellås. De använder flytande freon, sprejar det på låset som då fryser och sedan kan de slå sönder det. Och dessutom finns förstås den ökända Brennan-metoden. Det är något i grunden väldigt futtigt med cykellås när man ser till all den teknologi som finns på annat håll i samhället. Vi lever i en tid där övervakning är vardag, det finns DNA-kit etcetera. Finns det ingen klockren produkt, en pryl, en fix eller en teknisk lösning på det här problemet? Nej, alla kurer som finns att tillgå på marknaden lider av små fel och brister. Offer för cykelstölder har skapat register på nätet men i själva verket är det mer dödsrunor än ett steg närmare till att återse sin stulna cykel. En del cyklister har försökt att få tillverkare att förse alla cyklar de säljer med billiga chip som ska fungera lite som med stöldmärkning av kläder. Att de utrustade med en unik digital signatur ska kunna spåras. Men sådana chip kan inte spåras via en satellit, bara med en handhållen sökare. Företaget Pegasus Technologies utvecklade ett spårsystem med lång räckvidd för att leta reda på försvunna cyklar. Polisen i Sacramento använde sig av det systemet och installerade en av deras sändare i styret på en cykel. Den fick fungera som bete. Det fungerade. När den låsta cykeln blev stulen kunde polisen spåra den till andra sidan staden och gripa tjuven. Fyra månade senare försökte man igen. Samma tjuv stal samma cykel och kastade den i en pool och lämnade en lapp till Polisen: ”Nu blev ni blåsta era jävla idioter”. Pegasus säljer en variant av den enheten anpassad för privat bruk som heter Spylamp Bicycle GPS Tracker och blir din för lite drygt 1 000 kronor. För att undgå upptäckt levereras den inkapslad inuti bakljuset. Det är en bra idé till dess att tjuven får kännedom om det. Det senaste året har Kryptonite utvecklat ett slags klistermärke som ska innehålla information om vem som är ägare av cykeln. Genom att läsa av klistermärket med en mobilkamera skall man direkt kunna avgöra vems cykeln är. En god idé men i vårt test kunde man avlägsna klistermärket med hjälp av en kniv.

Till slut kanske katharsis är det enda vi har kvar. YouTube är överöst av den typ av övervakningsfilmer jag själv har och med filmer där man väntat ut cykeltjuven, fångat, avslöjat, slagit, lurat, förnedrat och exponerat denne, men på det hela taget är det på sin höjd bara en klen tröst. För faktum kvarstår; vi saknar fortfarande våra cyklar och vår ilska har långt ifrån runnit av oss. Och när allt kommer omkring har vi inte kommit särskilt långt. Jag för min del använder teknik från 1970-talet, ett litet härdat lås som sitter fast med en klassisk kedja från byggvaruhuset. För gemene man är det inte motståndskraften i ett lås som är det viktiga, det är smidigheten. Otympliga stora lås avskräcker många att ta cykeln medan andra använder de tunga som accessoar när de sätter fast den i bältet. (Tappa inte nyckeln bara.) Lite otippat är den listigaste strategin jag har hört talas om den som musikern David Byrne förespråkar. Han föreslår i sina memoarer Bicycle Diaries att man borde tillverka ihopfällbara cyklar som kan förvaras i byrålådan. I annat fall rekommenderar han att ta bort snabbkopplingarna från fälgarna sa att de blir svårare att stjäla däcken. Ett annat tips från Byrne är att använda mindre bygellås eftersom de är svårare att bryta upp och slutligen billiga cyklar – alla blir ju ändå stulna.

Portland har utnämnts till ”Cykelstaden”. Klädsamt nog av staden själv. Precis som vilken ny medborgare som helst behövde jag en cykel. Dagen efter att jag hade kommit till Portland fick jag syn på ett gäng cykelförsäljare som alla såg lite skumma ut. I sin ”affär” hade de ett tjugotal uppenbart begagnade cyklar, diskmaskiner och diverse andra köksmaskiner. En hårt sminkad transvestit satt på trottoarkanten, halsade maltwhiskey klockan elva på förmiddagen och höll samtidigt ett öga på affärerna. Springpojken hade bar överkropp och chefen, en rullstolsburen man, plockade bland cykeldelar omkring honom, alltifrån handtag, olika kablar, fälgar – delar som alla hade tagits från andra cyklar. För att dölja cyklarnas ursprungliga identitet gör man dem till Frankensteinliknande tingestar, ihopplockade huller om buller, vilket sannolikt var vad som försegick i ”affären” som jag nu besökte. Jag spanade in en lila Yukon Giant. ”Det är helt klart din färg!”, sa transvestiten. Deras säljtaktik var enkel: Sälj, oavsett pris. Utgångspriset på 1 200 kronor blev så snart jag rynkade på näsan 1 000 kronor. När jag var på väg därifrån kostade den 500 kronor. Giantcykeln var en skrothög men inom en timme hade jag tejpat fast en Garminsändare under sadeln och var på väg ner mot city. Jag hann också med en sväng förbi ett område som jag blivit tipsad om av polisen Joe Luiz. När jag träffade Joe, som själv var en hängiven cyklist, hade han i samband med att vi pratade om cykellåsens otillräcklighet, pratat om ett ställe under passagen under Willamettefloden. Nu hade jag hittat platsen, ett tillhåll där hemlösa höll till mer eller mindre permanent. De flesta hade en cykel, många hade tre. Men Luiz och hans kollegor hade i princip inga befogenheter här. Av pr-mässiga skäl brukade man alltid varna de boende innan man gjorde ett tillslag här vilket gjorde att man inte fick särskilt mycket uträttat vid sådana manövrar.

Luiz hade också tipsat om ytterligare en plats; Portlands stadsbibliotek som låg nere i centrum på andra sidan floden. Här försvann cyklar på löpande band. Jag parkerade min lila cykel olåst vid en postlåda ungefär två kvarter bort från biblioteket. Jag gick över gatan till Governor hotell, beställde en kaffe och satte mig vid fönstret med utsikt mot gatan. På bordet hade jag min laptop uppfälld och kameran var redo. Efter två timmar tappade jag för ett ögonblick koncentrationen. När jag tittade upp var cykeln borta. Inne på Governor var min blick klistrad på datorskärmen när jag följde loggen efter min stulna cykel som färdades i nordlig riktning för att sedan byta riktning österut ner mot centrum. Jag tog ut en positionsbestämmelse var femte minut på GPS:en för att få en överblick om tjuvens färdväg. Nu skulle de snart åka dit! Mitt framför mig spelades nu mitt drömscenario för hur jag skulle sätta dit cykeltjuvarna upp. Med satelliter kunde jag, utan att de hade en aning, följa efter dem och varje rörelse fångades i realtid:

17:05 – på 303:e gatan, sjätte avenyn i riktning sydväst, för mindre än minut sedan
17:11 – på 426:e gatan, Burnside, i västlig riktning, för mindre än en minut sedan
17:13 – på 201:a gatan, Burnside, i västlig riktning, för mindre än en minut sedan
17:16 – på Naito Parway, Couchgatan, i nordvästlig riktning för mindre än en minut sedan

Till slut bestämde sig tjuven för att lämna centrum och cyklade över stålbron, den fula dubbeldeckaren byggd 1912, med sina extra breda cykelbanor. Men 17:23 ändrade han sig och cyklade tillbaka. När klockan visade 17:40 var han i makligt tempo (1,6 kilometer i timmen enligt GPS:en) på väg söderut mot Morrisonbron. På andra sidan bron fanns det tillhåll för hemlösa som jag tidigare hade besökt men tjuven tycktes inte av hastighetsmätaren att döma ha särskilt bråttom.

17:46 – på 82:a gatan, Naito Parkway, sydvästlig riktning
17.50 – på 28:e gatan, första gatan, sydvästlig riktning

Han cyklade i cirklar kring helgmarknaden, en plats där gatuförsäljare har sina stånd, men runt sextiden visade GPS:en ett tydligt mönster. Han cyklade längs med esplanaden vid Waterfront som låg mellan broarna. När jag såg mönstret: Nord, syd, nord, i 1,6 kilometer i timmen befarade jag att han var på jakt efter köpare. Jag betalade notan och hoppade in i en taxi. När vi hade kommit till floden hade jag inte längre någon upp-koppling. Garminenheten fungerar tillsammans med vissa mobiltelefoner men inte med min så jag pekade slumpmässigt på en plats och sa åt taxichauffören att släppa av mig. Det första jag såg, bara sekunder efter att jag hade stigit ur taxin, var en man med vitt skägg på en cykel som minst sagt såg bekant ut. Han höll på att cykla rakt in i mig. Men då han lyckades svänga för att inte krocka med mig var det nära att mannen jag pratade med blev påkörd. När jag berättade för Luiz och hans kollegor vad jag hade för planer fick jag ett sms från en av polisman: ”Om du skulle behöva polisassistans ring 112 så ska vi försöka att ordna lite undercover-hjälp. Ha det bra och var försiktig”. Jag är normalt sett inte den som tar lagen i egna händer och om man hittar sin stulna cykel bör man ringa polisen på en gång så att de kan ta hand om saken. Men jag var inte förberedd. I stället för att vara försiktig så bestämde jag mig för att ha lite roligt.

Tjuven höll på att prata med någon och det enda jag kunde höra dem prata om var ”silver”. Så jag avbröt deras samtal genom att säga: ”Tjena, håller ni på med silver?” Han blev tyst och jag satte nervöst igång med att hålla en lång monolog. Om silver. Om kolloidalt silver, silverpriser, silverfärg. Allt som hade med silver att göra pratade jag om. Det var givetvis idiotiskt men framgångsrikt. ”Ja”, han höll på med silver berättade han och ja, han sa ”ja” oavsett vad jag sa. Han var helt och hållet överens med allt jag sa. Och efter lite mer goddag yxskaft-dialog insåg jag att galenskapen från tjuvens sida inte var spelad. ”Silvret är gömt någon annanstans”, sa han. Närmare bestämt på havets botten. Han hade nästan dött på havets botten när han var med i flottan. Tro det eller ej men han var också släkt och arvtagare till kung Richard den 3:e. En triljon i silver och guldpengar – ”hela USA:s statskassa” – tillhörde denna man, enligt honom själv. Han pratade vidare någon minut innan jag först pekade på cykelhjälmen och sedan på Giant-cykeln som han cyklade på. ”Jag har en hjälm”, jag tittade på honom, ”men ingen cykel”. ”Åh”, sa han och sjönk ihop. ”Hur kunde du hitta mig så snabbt? Det är GPS:en va, visst är det?” Han menade inte min GPS, som fortfarande skickade signaler till satelliterna under sadeln där han satt. Nej, han verkade vara schizofren och antog troligtvis därför att han alltid var förföljd. Han klev av cykeln och gav den till mig. Vi skildes åt utan några yviga gester.

Jag cyklade i sydlig riktning från platsen och ljudet från pedalerna hjälpte mig att tänka. Richard den 4:e var förvisso en tjuv men inte den sorten jag letade efter. Han behövde hjälp, inte min hämnd och tillrättavisningar. Lösningen på cykel-stölder stavades inte GPS-enheter och tjocka kedjor. Den dystra insikten blev förstärkt när jag senare släppte ut cykel nummer fem på gatan igen. Den här gången låste jag den för att undvika att en Richard den 4:e-figur skulle störa mina planer igen. Men trots det dök det varken upp någon i stil med Kenkian eller de kriminella typerna från 44:e gatan. Cykeln bara stod där. Dagarna gick. Veckorna passerade:

Latitude: 45.51983498968184
Longitude: 122.68337331712246
Hastighet: 0 Km/h

Efter en månad hade någon stulit fälgarna. Några dagar senare hade någon, precis efter att jag hade tagit bort sändaren, tagit sadeln. Sedan när någon behövde droger försvann bromsarna. Av cykel nummer fem finns nu inget mer kvar än ramen som i skrivande stund står i mitt garage.

Cykel nummer sex, dig älskade jag redan vid första ögonkastet. Jag hittade dig på en marknad i San Francisco och du var den finaste jag någonsin har haft. Vilket inte säger alltför mycket. Under sina år som polischef hade McCloskey efter dussintals av spaningsuppdrag, tillslag och operationer blivit lite av en legend i kriget mot cykeltjuvarna. Han var ett levande uppslagsverk när det gällde cykelbrott. En gång höll han ett föredrag på temat ”De bästa metoderna för att fånga cykeltjuvar”, det tog drygt en timme. Den mest lämpliga platsen för att fånga cykeltjuvar var utanför San Franciscos stadsbibliotek. ”Vi tog en schysst Cannondalecykel och låste fast den i cykelstället där borta och hade en polisenhet på span i närheten som kunde se när tjuvarna tog den”, förklarade han. ”Den fungerade alldeles utmärkt. De är väldigt skickliga. De cyklar dit med sin egen cykel och parkerar bredvid. De har bultsaxen i en snodd runt halsen och böjde sig ned för att klippa av kedjan och det går fort. Det här upplägget körde vi med ett tjugotal gånger och det var riktigt framgångsrikt. Vi blev bara blåsta en gång. Tjuvarna som vi fångar är i 90 procent av fallen knarkare”.

Joe Luiz i Portland berättade för mig att han aldrig hade lyckats lista ut vart alla cyklarna tog vägen men i San Francisco var inte det något man behövde lägga särskilt mycket tankeverksamhet på. Detta eftersom cyklarna såldes öppet på en gata bara ett kvarter bort från platsen där polisen McCloskey gillrade fällor för cykeltjuvar. Jag hade kommit till San Francisco för att närvara på min svärfars begravning. På väg för att hämta urnan passade jag på att hinna med ytterligare ett ärende; köpa en stulen cykel nere vid Market street. Jag parkerade vid korsningen vid sjunde gatan, där det var marknad och stöldgods av olika slag bytte ägare, alltifrån jeans till batterier. Inom en minut kom en yngling på en enväxlad cykel och log mot mig. Han ville ha 1 200 kronor. När jag började pruta sa han: ”Den är värd 5 000 kronor, jag har kollat upp det”. Vi skakade hand på 850 kronor. Medan jag räknade mina pengar såg jag att det samtidigt var två andra cyklar höll på att byta ägare. I det ena fallet som var en budcykel där cykelkorgen var fastsurrad i styret såg det ut att gå snett, smockan hängde i luften. Jag betalade grabben och cyklade iväg på cykel nummer sex. Några minuter senare körde jag omkring i min bil i San Francisco med min svärfars urna i framsätet och en stulen cykel i bakluckan. Cykeln var en vacker skapelse, en racermodell av märket IRO, designad och byggd i Pennsylvania med ett flip-flopnav, slimmat styre, och en liten lädersadel. Det fanns ett serienummer på ramen men ingen hade stöldanmält den. Marknaden för stulna cyklar i San Francisco är en plats för de moraliskt depraverade och en skamfläck för staden som helhet. Men det var inte den enda platsen där det såldes stulna cyklar. Även loppmarknaden i Almeda var ökänd för sitt utbud av stulna cyklar och i Golden Gate-parken fanns det en verkstad där hobbymekaniker bytte delar på stulna cyklar och sålde dem vidare. Jag cyklade på min IRO-cykel genom San Franciscos grönområden och njöt av att cykla på min nya cykel. Att cykla enväxlat hade jag alltid avfärdat som obekvämt och trögt men min IRO var motsatsen, den var skön och rullade löjligt lätt. När jag ställde mig upp för att trampa cyklade jag om andra cyklister som hade femton växlar, men jag bara en. Det var som att ha en yngre, vackrare flickvän än alla andra. Jag hittade aldrig den där verkstaden där man plockade isär stulna cyklar så min plan att sälja min IRO-cykel blev aldrig verklighet. Senare ringde jag till polischefen McCloskey och berättade om mitt inköp. ”Du blev blåst”, sa han. ”Du betalade 200 för mycket”.

Jag ägde aldrig cykel nummer sju, även kallad den sista cykeln som (fortfarande) tillhör Portlandpolisens stöldenhet. Men det var en imponerande cykel, en silverfärgad Trekcykel avsedd för triathlonbruk och kostade minst 10 000 kronor. Det var ingen slump att värdet på cykeln var samma summa som krävdes för att något skulle klassas som grov stöld i Oregon. Trots ett styre med stöd för armbågarna och växelreglage var den lätt som bomull. Nere på polisstationen lämnade polisbefälet Hillary Scott och en av Luiz poliskollegor över cykel nummer sju till mig och jag kunde lätt montera en GPS-sänd-are under sadeln. En bekant, Scott, också han en cykelentusiast gav mig en exakt plats där jag skulle låsa fast min cykel och jag begav mig ut i trafiken med min buggade cykel redo för operation Stjäl min cykel. Jag hade aldrig tidigare cyklat med tempobåge och jag höll på att cykla rätt in i en polisbil när jag upptäckte att den inte fanns några bromsar uppe på styret. Det var bara en växel som fungerade. Polisen använder tämligen enkla cyklar och hade kopplat ur de andra växlarna, de ville undvika att bli avhängda av någon påtänd typ som hade samma energi som Mario Cipollini. Slutligen hade jag kämpat mig fram till den plats som Scott hade valt ut. Det var bara ett kvarter från den plats där min Giantcykel hade blivit stulen av Richard den 4:e. Ungefär 1 100 cyklar hade stöldanmälts hittills i Portland detta år, runt 600 av dem i det distrikt där jag befann mig, de allra flesta precis i närheten av där jag nu stod. Jag låste fast cykeln lite halvhjärtat. Det var sex poliser som hade span på platsen, alla civilklädda. Men den enda jag mötte var Scott. Så var någonstans fanns de poliser som skulle fungera som min back-up? På andra sidan gatan stod en sjömanslik man i en blå vindjacka. Han väntade vid en spårvagnshållplats. En spårvagn kom och åkte men mannen stod kvar. Mobilen ringde. Det var Scott, hon hade iakttagit mig på håll när jag låste cykeln. Hon sa åt mig att flytta cykeln. Sedan sa hon åt mig att jag skulle ta mig till ett Starbucks en bit därifrån där hon tillsammans med ett team av poliser i uniform, alla ivriga att fånga en cykeltjuv, stod och väntade.

Några timmar passerade. Jag drack alldeles för mycket kaffe. Då och då tittade jag ut mot gatan eller så gick jag på en liten promenad runt kvarteret. Sjömannen i blått stod fortfarande kvar. Vilka mer var inblandade i denna operation? Killen med det vita butiksförklädet? Kanske paret som skrattade medan de justerade sina cykelhjälmar? Jag kopplade upp mig mot kaféets trådlösa nätverk och fick upp sändarens position som var ett kvarter bort. Jag ställde in mjukvaran från Garmin att uppdatera en gång i halvminuten och skicka mig ett meddelande. Scott ringde. Poliserna skulle gå på lunchrast och vi gjorde ett uppehåll på 90 minuter. Jag cyklade till min bil. På vägen dit såg jag att det skrattande paret var på väg åt samma håll. De svängde av mot polisstationen. Vår jaktlycka uteblev också på eftermiddagen. Vi testade ytterligare en gång, den här gången på lite olika platser runt omkring i staden och hamnade slutligen under bron i Portland. En av de sjabbigaste platserna i staden. Ute på gatan var det fullt av hemlösa, knarkare, folk från kyrkan som predikade, alkoholister samt de nyfikna och de galna. Jag låste cykeln med ett barnlås för 50 kronor. Sjömannen kom cyklande förbi, hoppade av och låtsades ringa ett mobilsamtal. Jag tog en kaffe och kollade sändaren och kastade en blick ut över gatan. De skrattande paret var där nu. En timme senare hade de delat upp sig och fru Skratt gjorde nu sällskap med sjömannen. Alltjämt väntade poliscykeln tålmodigt på att bli stulen. Ett öde som den delade med alla andra cyklar. Innan cykel nummer fyra föll offer för cykelkannibalism var jag fortfarande optimistisk och trodde att man med teknologins hjälp skulle kunna komma tillrätta med cykelstölderna. Efter missödet med cykel nummer fem hade jag väldigt lite kvar av min optimism. Cykel nummer sex gav mig tillbaka glädjen och med cykel nummer sju hade jag fått tillbaka min beslutsamhet. Det här slaget handlade om envishet. För oavsett om vårt motstånd är litet i det stora hela är det viktigt att vi uthärdar. Än idag cyklar jag runt på min svarta IRO-cykel och mitt fem kilo tunga kedjelås runt midjan och fasta muttrar på fälgarna. Alla delarna tillsammans: Det nationella cykelregistret, bättre uppmärkning, säkrare parkering, kamouflerade GPS-sändare, utgör ett bättre skydd och de blir hela tiden bättre. Vi kämpar vidare, vi fortsätter att göra motstånd.

Dessvärre försvinner inte heller cykeltjuvarna. När jag kom tillbaka till polisstationen träffade jag på den andra halvan i cykelparet, herr Skratt, och han verkade ha roligt åt någonting där han stod och tog av sig sina svettiga kläder. Precis då han skulle bege sig från cykelfällan hade en upprörd man hojtat efter honom. ”Hörru du”, hade han ropat. ”Någon snodde precis min cykel!” Jag vet hur det känns kompis. Så många cyklar, så lite tid.

Everest
JOHANNA ENELING
ÅLDER: 29
BOR: Linköping
VAR: Sydsidan
SYRGAS: Ja
MED: Peak Promotion och Wilderness Medical Society
MERITER: Aconcagua, Mt Blanc, The Grand Teton (Upper Exum Route), Mt Moran (CMC Route), Schilthorn, Mt Washington, Kebnekaise
BLOGG/SAJT: facebook.com/JohannasEverest och peakpromotionnepal.com/wms

BENGT-GÖRAN HÅKANSSON
ÅLDER: 55
BOR: Lilla Lomma, Malmö
VAR: Sydsidan
SYRGAS: Ja
MED: Peak Freaks (sponsorpengar till SOS Barnbyar)
MERITER: Nepal mountaineering school, Yala peak och Kallapatthar i Nepal, Kilimanjaro, Alperna, Everest (7 700 m.)
BLOGG/SAJT: -

LARS SANDELIUS
ÅLDER: 39
BOR: Mönsterås
VAR: Nordsidan
SYRGAS: Ja
MED: Rolwaling
MERITER: Everest (7600 m.), Kilimanjaro, Mont Blanc
BLOGG/SAJT: -

TEAM PROMOTEQ
Jesper Hartelius, Gabriel Westin, Thomas Ericsson och Alexander Riddermark
ÅLDER: 28-29
BOR: Stockholm, Göteborg
VAR: Nordsidan
SYRGAS: Ja
MED: Adventure Peaks
MERITER: Denali, Mont Blanc, Skandinaviska toppar (allt utan guide)
BLOGG/SAJT: 4everest.se; twitter.com/foureverest

Gasherbrum II
ANNELI WESTER
ÅLDER: 43
BOR: Göteborg
VAR: Från Pakistanska sidan, led beroende på lavinfara
SYRGAS: Nej
MED: Köper in sig på någon annans tillstånd
MERITER: Klättrade och tältade senast Muztagh Ata solo och i alpin stil
BLOGG/SAJT: anneliwester.se, utsidan.se/blogs/anneli

K2
FREDRIK STRÄNG
ÅLDER: 35
BOR: Stockholm
VAR: Längs South East Ridge (Förackl. på Broad Peak)
SYRGAS: Nej
MED: ATP
MERITER: Seven Summits på rekordtid bl.a.
BLOGG/SAJT: strang.se

FOTO FREDRIK SCHYLTER

”Vi har gjort 19 av 25”, säger han och syftar på de högsta topparna i Sveriges 25 landskap. ”Nu är det bara de sex nordligaste kvar och de ska jag ta tillsammans med barnen (Sebastian 19, Viktor 14) i sommar.”

De började redan 2005, men tonåren och andra intressen kom i vägen.

”Vi har ännu inte hört talas om någon som ha gjort det”, säger Anders.

LANDSKAP
Blekinge Boafallsbacke 180 m klar
Bohuslän Björnerödspiggen 222 m klar
Dalarna Storvätteshågna 1 204 m klar
Dalsland Baljåsen 302 m klar
Gotland Lojstahajd 84 m klar
Gästrikland Lustigknopp 402 m klar
Halland Högalteknall 226 m klar
Hälsingland Granåsen, Garpkölen 671 m klar
Härjedalen Helagsfjället 1 796 m ej klar
Jämtland Lillsylen 1 704 m ej klar
Lappland Kebnekaise 2 117 m ej klar
Medelpad Myckelmyrberget 578 m klar
Norrbotten Vitberget 594 m ej klar
Närke Kilsbergen, Tomasbodahöjden 298 m klar
Skåne Magleröd, Söderåsen 212 m klar
Småland Tomtabacken 377 m klar
Södermanland Sörmlandsleden 124 m klar
Uppland Tallmossen 118 m klar
Värmland Granberget, Höljes 701 m klar
Västerbotten Åmliden 551 m ej klar
Västergötland Galtåsen 362 m klar
Västmanland Fjällberget 466 m klar
Ångermanland Tåsjöberget 635 m ej klar
Öland Rösslösa 58 m klar
Östergötland Stenabohöjden 328 m klar