Om du har några kronor kvar av lönen, fortfarande är sugen på mer vinter och tröttnat på Sälen så är Rjukan stället för dig! Här finns ALLT och april är bästa månaden! Dalgången där byn ligger är oerhört spektakulär och här utspelades en av 2:a världskrigets mest dramatiska sabotageaktioner när norska elitsoldater under Brittisk flagg sprängde sönder tyskarnas anläggning för framställning av ”tungt vatten” (en förutsättning för framställning av kärnvapen) 1942.

Det är inte bara fantasin som skenar när vägen brutalt viker av från Hardangervidda och nedåt mot dalgången. Det är brant, jävligt brant. Faktiskt. Med piggfria vinterdäck på hyrbilen blir nerfarten längs serpentinerna en hårresande historia och Emmas uppmuntrande ”wow”, ”kolla vad brant det är” och ”Iih, det är alldeles lodrätt” i det att hon hänger med halva kroppen ut genom bilrutan i ett fåfängt försök att se ända ner i botten, mildrar inte direkt min handsvett..

Rjukan med sina drygt 2000 invånare är självaste grundklossen i Norsk industrihistoria. Allt startade med exeptionellt goda förutsättningar för vattenkraft och framställning av konstgödsel(!). Hela byn byggdes upp under 13 år i början av 1900-talet, och det är som att vandra omkring i ett museum trots att allt är på riktigt. Det mest unika med dalgången är att den är så smal och djup att solen inte når ner till botten under vinterhalvåret. När solen så i mars åter visar sig över fjällkanten så drar man till med en stadig ”Solfest” som t.o.m. sopar banan med 17:e Maj i fråga om engagemang och party! Men byn är inte bara konstgödsel, mörker och tvivelaktiga banjospelare, här finns norra Europas absolut bästa isklättring också. Naturen har varit mycket givmild med goda förutsättningar i det fallet. Här finns därför ett antal kvalificerade och välutbildade guider som kan området och isarna på sina fem.

För stressade storstadssjälar och allmänt skidsugna rekomenderas givetvis en vistelse på det i sig självt sevärda Gaustablikk Höyfjellshotell (med tillhörande liftanläggning) en mil utanför (ovanför) Rjukan med utsikt över den spektakulära Gaustadtoppen. Hotellet byggdes 1970, och inte mycket har ändrats till det sämre sedan dess. Man har medvetet valt att behålla 70-tals designen i sällskapsutrymmen och exteriör, medan rummen varsamt förädlats till mer samtida standard, utan att tappa sin charm. Hela platsen andas Norsk fjälltradition, omtanke och kvalitet. Här gör man som man alltid har gjort. Helpension med generösa buffeér och östeuropeiskt dansband är standard. Irish Coffe i baren och vårdad klädsel till middagen är självklarheter. Månskenstur med häst och släde är det närmaste du kommer det afterskiröj vi svennar vanligen förknippar med kombinationen fjäll+hotell. Jag älskar stället.

Vi trivdes, det lär du också göra. Åk dit nu. Gör det.

Användbara adresser:

• www.gaustablikk.no
• www.visitrjukan.no
• www.varmevoll.no
• www.telemark-opplevelser.no

Skidtunneln var en upplevelse av närmast episka mått för en tvättäkta normalmotionär som undertecknad. Lite av skidvärldens ”Se och Hör”, faktiskt. ”Alla var där” brukar det heta i den tidningen, vilket också stämde bra in med tunneln. Massor av kända ansikten från Världscupen susade förbi i spåret. Det är högsäsong nu, och det kryllade av norska längdåkare överallt!

Det var i samband med mitt besök i Torsby som det slog mig att de flesta av dessa elitåkare är tämligen bortskämda och bortklemade. Säger inget om det, de lever i en priviligierad låtsasvärld där rätt temperatur på havregrynsgröten tycks vara viktigare än världspolitiken.. Och egoist måste man vara för att lyckas i en tuff individuell konditionsidrott. Men.. Det finns alltid någon som håller upp en dörr, bär skidorna, ställer fram frukost och plockar fram en torr tröja efter avslutat träningspass… OK, jag kanske är lite avundsjuk, men jag kommer inte att imponeras lika mycket längre när någon landslagsåkare myndigt förklarar att dom minsann tränar 800 timmar om året (hur många timmar om året tillbringar du själv på jobbet..?).

Då insåg jag vad ”Weekend Warrior” egentligen står för. I mitt fall innebär det att efter avslutad 70 timmars vecka på jobbet kliva in i bilen, köra 40 mil på fredagkvällen, träna dubbla pass på lördagen för att sedan köra 4o mil tillbaka hem igen under söndagen. Det är ”Passion for Sports”! Att vara en weekend warrior är något fint, något att vara stolt över. Och vi är många!

Näste vecka tänker jag ha synpunkter på köttkonsumtionen i samhället.

Watch out !

Jag har alltid haft en stark övertygelse om att själen vandrar vidare från liv till liv, och att ditt kommande livsöde starkt påverkas av dina handlingar i ditt nuvarande. Faktum är att denna övertygelse i bland hindrat mig från att slå folk på käften, dels för att jag vet att en sådan handling dels drabbar mig själv onödigt hårt och dels för att jag vet att vederbörande får sitt straff tids nog ändå…

Men beträffande mina känslor för ansvariga inom Värmdö kommun är det tveksamt om denna övertygelse är nog.. Finns det någon övre gräns på straffskalan för dessa nidingsdåd som jag just blivit utsatt för? Jag tvivlar.. Som vän av ordning kommer detta att resultera i en insändare i lokalbladet, var så säker! Vad har då hänt, som kan få en fridsam kille som mig att ilskna till så till den milda grad frågar sig säkert den trogne läsaren? Jo, någon har valt att avverka mängder av skog längs Värmdöleden (en mycket vacker vandringsled tvärs över Värmdö, som gjord för MTB) utan att ta hänsyn till ledmarkeringar och stigar. Skandal! Jag kommer alltså cyklande helt fridfullt, med favoritmusiken i lurarna och tankarna på helt annat håll, med blicken fäst ett 10-tal meter framför framhjulet längs (hittills) välkända stigar. Efter en stund är det något som inte stämmer, jag vaknar upp ur min behagliga drömvärld och inser att jag inte alls känner igen mig längre.. Problemet är att jag inte ens minns när det välbekanta upphörde. Börjar trampa tillbaka, hittar stället men kan ändå inte riktigt förstå vad som gått snett.. Börjar om igen , bara för att strax konstatera att stigen/markeringarna försvunnit på grund av skogsavverkning.. Har plötsligt ingen aning om åt vilket håll jag ska ta vägen, terrängen är helt olik sig. Skandal! Här propagerar man för att folk skal ta sig ut i skog och mark, att det skall motioneras och jag vet inte vad, sedan beter man sig på det här viset! Va f-n…

På väg hemåt längs samma väg jag nyss cyklat börjar det att regna också.. Bra. Tack, bussigt. Vid vägkorsningen (varför kommer det alltid massor av bilar i rad när man skall korsa en väg, för att sekunderna innan och efter vara helt tomt?) lossnar sulan från min cykelsko när jag skall vrida loss foten ur pedalen. Jag faller därmed föga graciöst till vänster ner i en åker. Sulan sitter snyggt och prydligt kvar i pedalen, medan det som är kvar av dojjan känns som en bättre moccasin.

Vänta bara, här skall skrivas insändare, var så säker!

(”The art of war”, Sun Tzu, år 0 )

Vi befinner oss mitt i de allra sista och skälvande timmarna av sommaren 2008. På måndag har vi tagit klivet in i september, vilket för min del innebär att  fiskesäsongen äntligen kommer igång efter sommarens kvalmiga dvala, men också att ”fas 2″ i projekt ”From fat to Fit” inleds..

Efter en hektiskt och omtumlande vecka (vardagen har verkligen kommit ikapp på jobbet..) där träningen hamnat i skymundan är det dags att dra upp riktlinjerna inför hösten. Precis som den gamle kinesiske generalen Sun Tzu konstaterat så handlar diciplin om att ha ordning och reda på allt. Inte minst logistiken. För min del handlar logistiken om att få utrymme för den träningsmängd jag önskar inom ramen för ett normalt socialt liv och utan att göra sig allt för omöjlig på jobbet.

Under de senaste fyra månaderna, här kallat ”Fas 1″, har jag fokuserat på viktreduktion och att åter vänja kroppen vid att röra sig regelbundet samt bygga en stabil grund att stå på inför resten av mitt (förhoppningsvis) aktiva liv! Men nu börjar också tankarna på kommande Öppet Spår att göra sig påminda allt oftare. Jag har uppfyllt alla mina mål för ”Fas 1″, med råge.. Kroppen känns lätt och fin, ryggvärken är borta och axeln kommer snart att vara återställd. Benhinneinflammationen är som bortblåst.. Jag är redo!

Nu skall jag öka intensiteten på passen, behålla/fokusera ännu mer på långpasset och börja slipa på skidtekniken ordentligt. Viktiga ”mål” för hösten ser ut så här:

September: 

Teknikträning/hitta rätt utrustning (skidtunneln  i Torsby)

Långpass, löpning (Oxberg – Mora, Vasaloppsleden)

Oktober:

Teknikträning (Torsby igen..)

”Åre Extreme Challange” (Hela banan, fel säsong..)

November/december:

Längdåkning, distans/teknik, minst 4 långhelger. (Härjedalen)

Sedan i går genomförs också en ny långtidstest av mina blodsockervärden, har vissa förhoppningar om att det skall se lite snyggare ut den här gången..

Ut och njut av sommaren nu, vänner

Mina egna misstankar om benhinneinflammation har bekräftats och diagnostiserats. Det tråkiga är att det krävs minst tre veckors vila från löpningen, det positiva är att jag redan avverkat två av dom veckorna. Samtidigt har avsaknaden av löpning givit mig möjligheten att cykla mer, ett faktum jag utnyttjat flitigt.

Jag har fått en ny hjälte också, min sjukgymnast Pär Mattsson vid ”MåBra Hälsa” i Mörby!

I åtta års tid har jag från samtliga terapeuter/läkare/experter (jag har besökt några stycken..) fått höra att min onda högeraxel varit i princip obotlig och att alla former av belastning och ansträngning absolut skall undvikas. Hoppet var således inte särskilt stort när jag för första gången träffade herr Mattsson. Döm om min skepsis när han tvärt emot alla odds ger mig ett tufft styrkeprogram för sagda axel! Allt tidigare prat om ”mjuk vattengymnastik” och andra mesigheter var som bortblåst! I dag, ett par veckor senare, utför jag relativt obesvärat djupa armhävningar och smärtan blir mindre dag för dag. Se där; ett lysande exempel på ”civil olydnad” när den är som bäst. Heja Pär, du e bäst!!

I övrigt synes mig livet denna ovanligt vackra sensommardag betydligt ljusare/trevligare än på länge. Själen har fått ett härligt tillskott av näring och den spontana glädjen över att finnas till är i allra högsta grad påtaglig. Hösten blir ingen Sisyfosvandring i år, den saken är klar .

(PS: 98 – 12 = 86 kg!! )

Upplever att det här med träningsstrategi inte är helt lätt heller, hittills har jag kört mest på känsla och gott humör, men börjar misstänka att det inte funkar så bra längre – trots allt.

Skit dag.

Att ön dras med ett delvis berättigat dåligt rykte är fullt förståeligt, men för den naturälskande Outside-läsaren finns otroligt mycket att hämta. Den senaste trippen har jag i huvudsak ägnat åt löpning/vandring längs lederna i bergen. Att avnjuta sin lunch-Powerbar på dryga 2000 meters över havet och utsikt över Teneriffa är inte fy skam! Klimatet på GC under sommare är helt perfekt, det är varmt (bitvis hett) men pga ständig vind från Atlanten upplevs värmen aldrig som besvärande, inte ens mitt på dagen.

Vill man ha max utbyte av ett par aktiva charterveckor rekomenderas (om man bor på södra GC) att kontakta öns absolut bästa och mest kunniga cykelbutik/uthyrare/äventyrscentral/guide, ”Free-Motion”. Ligger centralt mitt i Playa Del Inglés. Vill man inte släpa på egen cykel så finns det att hyra här, i alla kategorier. Gemensamt är att grejorna håller mycket hög klass rakt igenom (Cannondale).

För den som framåt hösten är sugen på att testa resultatet efter sommarens aktiva(?) ledighet så kanske ett nätt litet terränglopp över 70 km kunde vara något? Den 18/10 arrangeras ett bergslopp (löpning) tvärs över ön, där öns högsta punkt skall passeras på vägen ner mot målet i Las Palmas. Eftersom det är en minikontinent man springer på så passeras ett antal klimatzoner under vägen och en mycket krävande dag under solen garanteras! Skulle någon vara intresserad av att delta så kan ni höra av er till mig så hjälper jag gärna till med att förmedla kontakt direkt med arrangören. Deras hemsida kan vara lite knölig för den som (liksom jag) saknar goda kunskaper i spanska..

www.free-motion.net

www.burbujita.com

Hasta luego!

Bortsett från det så njuter jag av fantastisk traillöpning i bergen, fullt i klass med de bästa lederna i alperna! I bergen på dryga 2000 meters höjd är det svalt, vackert tyst och tomt. Kontrasten mellan gyttret här i Playa Del Inglés är enorm. Jag längtar upp, hela tiden!

Hasta La vista!

Det var alltså återigen dags för det årliga ”segla/simma/surfa/vadfansomhelstbaravikommeröver” projektet till Åland. Vi har hållit på sedan 2005. Varje år har något mer eller mindre force majeur betonat kommit emellan oss grabbar och drömmen om att korsa havet. OK, förra året var ett undantag. P.g.a att kompisen (vars båt vi avsåg att nyttja) ämnade bli pappa för första gången i sitt liv, mitt under seglingssäsongen, och efter noggrant kalkylerande kommit fram till att det nog var läge att prioritera den tilldragelsen. Om inte annat var det med facit i hand ett klokt beslut i fråga om framtida förtroende från hans hustru..

Nåväl. I år kunde som sagt inget gå fel. Vi hade t.o.m lyckats planera semestrarna utifrån årets evenemang. Först upp till Arholma, sova några timmar innan vi gav oss ut på det stora äventyret! Fulla av (enbart) tillförsikt drog vi i oss en stadig pastamiddag ombord innan det vankades tidig kojning för att kunna komma iväg med morgonbrisen (alla riktiga sjömän gör så). Det var då början till 2008 års ursäkt uppdagades. Kylskåpet var varmt.. En lätt känsla av panik spred sig ombord, och ganska snabbt konstaterades att batterierna var tomma. Fanns inte ens tillräckligt för att dra runt startmotorn. Beslutet att ställa in var lika självklart som enhälligt. Trist, absolut. Klokt? Ja, enligt sjöfartsverket. Enligt oss ombord? Tja, jag vet inte.. På ett sätt får man vara glad att vi inte kom i väg i år heller, för man har ju hört talas om vilka gruvligheter som väntar toppatleter och äventyrare som efter år av slit och vedermödor äntligen nått sitt stora mål. Tomhet. Varken mer eller mindre. En enda stor och tom känsla av ”jaha- och nu då?”. Vem vill ha det så egentligen? Bättre då att lyss till den sträng som brast och att alltid (på nytt) spänna sin båge!

Ytterligare en erfarenhet kan adderas på pluskontot och nästa år då djä..

Jag kunde inte annat än le lite åt diabetessköterskans bekymrade men omtänksamma uppsyn i det att vi tillsammans analyserade de senaste dagarnas blodsockerkurvor. Jag hade just genomgått ett långtidstest av mina blodsockervärden, dvs nivåerna dokumenteras kontinuerligt dygnet runt via en sensor under huden som i sin tur står i förbindelse med en mätare fäst i byxlinningen. Kände mig lite som Ivan Drago i ”Rocky 5″, ni vet ryssen som tränade ständigt iförd diverse sladdar och mätutrustning, alltid i motljus och alltid inoljad..

Nåväl. Kurvorna (som mest påminde om Himalaya) var tydligen inte helt OK.. Orden blev att äta mer på kvällen, ta lite mindre insulin och ta egna blodprover lite oftare. OCH en ny mätning i slutet av sommaren för att följa upp min (enligt henne) gravt eftersatta hälsa. Ja ja.. Det blir nog bra. Det märkliga är att jag aldrig mått bättre. Känner mig toppen! Men det gjorde jag ju i och för sig redan innan jag började ”sköta mig” igen för ett par månader sedan. Ju tjockare jag var desto mer sällan var jag sjuk.

Nu vill jag ändå inte byta bort det jag upplever idag mot den jag var då. Kläderna börjar bli för stora, mitt lufsande kan börja kallas för jogg och snart väntar två veckors träning längs vandringslederna i bergen på Gran Canaria, allt i syfte att komma så väl förberedd som möjligt till fjällorienteringen i Funäsdalen. Livet är härligt! Och vad blodsockerkurvorna beträffar så skall dom snart anta samma profil som mina framtida pulsvärden, dvs låga, jämna och fina

PS: Salomon XT Wings är världens bästa löparsko. DS.