» Utanför ramarna

Vissa nöjer sig med att bestiga höga toppar och ta sig ner levande (och kanske skrävla om det). När Anneli Wester från Göteborg kom hem efter Mustagh Ata kunde vi läsa att hon också tältat på toppen av det 7 546 meter höga berget. Outside har träffat en äventyrslysten entreprenör, fjälledare och jurist som har ett stenhårt pannben, men också ett handikapp som skulle få vem som helst att undvika höga berg.

AV Linnéa Olsson, UR Outside nr 11-2011

Den lilla flickan tar några simtag och sjunker sedan till botten som en sten. Pappan drar upp sin femåriga dotter. Hon försöker igen, om och om igen. Innan dagen är över kan hon simma. Nästa dag står hennes pappa med kamerautrustning och fotar när hon hoppar från tremeterstrampolinen vid Kåsjön utanför Göteborg. ”En kavat tjej som älskade utmaningar och äventyr och det sitter i än idag”, säger Anneli Wester om sig själv.

Under gårdagen sprang hon Lidingöloppet. Hon möter upp på ett café i Stockholm och berättar om foten som gick sönder under loppet. ”Det var strax innan en skylt som sa att det var 18 km kvar till mål. Jag haltade till nästa depå där jag bad sjukvårdarna att tejpa foten stenhårt. Jag ville inte riskera att den skadades ännu mer, men däremot ville jag försöka ta mig i mål. Svårt stapplandes satte jag av.”

Hon plockar fram medaljen ur byxfickan, fingrar lite på den, och säger att det är en av de bästa medaljerna som hon har fått. Anneli gillar utmaningar och att hitta lösningar på problem, vilket hon lyckades med och det är medaljen bevis på. I efterhand kollade Anneli upp foten och fick reda på att hon hade en fraktur i framfoten.

I somras åkte hon tillbaka till Muztagh Ata i västra Kina, ett berg på 7546 meters höjd där hon året innan hade försökt tälta på toppen. Under två månader fightades hon mot en osannolik mängd problem, alltifrån lurendrejerier med hennes tillstånd att vistas på berget som i sin tur gjorde att hon blev utslängd, till extrema väderförhållanden. Anneli var till slut tvungen att ge upp.

”Jag var helt urlakad mentalt. Det tog två månader att komma ifatt igen, men samtidigt kände jag mig bara starkare, jag slickade mina sår och fokuserade på vad jag behövde göra annorlunda.” Muztagh Ata hade varit hennes tuffaste utmaning i bergen någonsin och i somras åkte hon tillbaka till berget, besteg det och tältade på toppen.

Anneli använder sig inte av bärare och har heller inte några läger eller annan utrustning på berget i förväg. Hon bär själv med sig allt som hon behöver. När hon satte av från baslägret vid Muztagh Ata vägde hennes ryggsäck 34 kg. 15 dagar senare kom hon ner från sin tälttur på toppen. Anneli säger att berget i sig inte är svårt, hon kallar det för ”promenadberg” men för att ändå kunna ge proportioner berättar hon att det inte finns någon känd högre svensk solobestigning utan utrustning på berget i förväg.

Då tältade Anneli dessutom på toppen. ”Det verkar rent av vara världsrekord i topptältning i stilen att man sköter sig själv. Det finns de som har tältat på högre toppar men de har haft hjälp, utrustning på berget i förväg och så vidare. Jag gillar att brottas med naturen utan hjälp, jag och bergsgudarna på tumanhand så att säga.” På hennes blogg har besökare kommenterat om världsrekordet.

Anneli Wester
Född 1969 Bor Göteborg
Familj Pappa, en bror i Kina och en bror med familj i Göteborg Gör Jobbar med sina böcker (om äventyr) Senaste äventyr Klättrade Muztag Ata i alpin stil och tältade på toppen Bra på Att kämpa Dold talang Att snabbt skapa ord av bokstäver på bilskyltar Rädd för Fixar inte att gå barfota i tång, det kan finna äckliga krabbor Om tio år Skriver och föreläser jag mest och jag är fortfarande ute i världen och ränner

Rekord är inget som är viktigt för henne, det kom bara som en kul bonus men framöver skippar nog Anneli att nämna sådant. Hon upplever att världsrekordsaspekten tog fokus från det som hon tycker är viktigt, själva utmaningen och att ha kul, medan världsrekord handlar mer om prestation. När Anneli berättar gestikulerar hon med sina skadade händer. Den ena handen har bara två små stumpar till fingrar, resten är amputerade.

Hon säger att händerna inte är ett stort problem, värre är det med benen. ”Jag har så dålig syresättning i dem och får väldigt lätt mjölksyra.” Som barn utsattes Anneli för övergrepp. Hon bearbetade dem aldrig utan höll tyst och mot slutet av gymnasiet kom allt ifatt henne. Hon svarade med att göra sig själv illa. På den tiden fanns inga diagnoser eller behandlingsmetoder för människor som skadade sig själva.

Anneli var sjuk i sju år och vården blev total pannkaka. ”Det var inte många övergrepp som barn men de som var hade sönder mig väldigt illa. Sedan i vården utsattes jag för fruktansvärda övergrepp. Det blev ännu värre, misshandel och i vissa avseenden ren tortyr. Jag har många skador, faktiskt har jag över 100 procent invaliditet, inre organ som är utslagna, skallen funkar inte som den ska, benen, händerna, en hel drös med skruttigheter, men det är en sak att leva med de fysiska skador jag har, det funkar bra, värre är det med minnena.”

För att kunna leva med minnena säger Anneli att hon måste fylla sin minnesbank med roliga minnen. ”Hur ska man kunna må bra om minnet bara är fullt av elände? Jag blir glad av blommor så jag ser till att pynta min tillvaro med dem, både konkret och bildligt.” Hon nämner inga detaljer om vad hon har varit med om eller hur hon har gjort sig själv illa. Hon påpekar att självskadebeteende är smittsamt och att hon först måste komma på ett bra sätt att berätta om sina erfarenheter utan att någon annan tar skada av hennes berättelse.

”Jag insåg väldigt snabbt att jag aldrig kommer få en ursäkt eller en upprättelse, jag insåg att det enda sättet att bli fri är att jobba med mina egna behov, att inte behöva en ursäkt eller en upprättelse och det kunde jag landa i. Något som jag tillämpar i hela livet numera, en livssyn som ligger nära buddismen. Folk frågar mig varför jag inte är bitter och det stämmer nog, jag är inte så värst bitter.

Det tär förfärligt illa på en men visst, jag har mina dagar och då gäller det att fokusera på roliga grejer. Jag har tränat upp min förmåga att styra tankarna vilket jag också har väldigt stor nytta av i bergen.”

Klicka på siffrorna nedan för att fortsätta läsa artikeln.