Ibland är man sin egen värsta fiende.

Det här är en kort, omänskligt grym berättelse som slutar med ett fruktansvärt vrål. Den utspelar sig i en mörk skog på Kamtjatkahalvön i östra Ryssland. Det är ett ogästvänligt område som är känt för sina vulkanutbrott, myggsvärmar och, mest skräckinjagande av allt, björnar.

AV Bob Shacochis | UR Outside nr 3-2011, I värsta fall

I berättelsen figurerar en kosmonaut, fler björnar än det finns någon annanstans på jorden, en brottsligt intresserad hustru, och berättarens, det vill säga undertecknads, ofattbara skräck. Det är lika bra att vi får det överstökat. Jag hade kommit till Kamtjatka för att få kontakt med den ryska maffian, som i sin vanliga, beundransvärda entreprenörsanda hade börjat stjäla hela floder, där de fångade vild lax för att sedan skicka illegal kaviar till Moskva.

Min fru hade följt med på resan, eftersom hon var besatt av tanken på att fånga en av Kamtjatkas legendariska, 10-kilosmonster. Vilket hon naturligtvis gjorde och vägrade sluta skryta om. Innan vi gav oss iväg på vår expedition in i det vilda hade vi en lugn dag, så vi tryckte in oss i vår guides pickup och körde till en nationalpark som låg vid foten av en Mount Fuji-lik vulkan en timma norr om huvudstaden Petropavlosk.

Vägen tog slut vid en klunga datjas som låg vid en skummande flod. Parkkontoret, som var tydligt utmärkt på vår karta, existerade inte och själva parken, som låg på andra sidan floden, var en stor, tät gran- och björkskog som man tog sig till via en sjabbig hängbro. ”Kom så går vi över bron och går en långpromenad” föreslog jag. Hustrun sa ja direkt.

Men guiden, Rinat, sa: ”Absolut inte. Vi kommer garanterat att bli uppätna av björnar” och sjönk ner i pickupens säte där han tänkte vänta tills våra söndertuggade kroppar hade återfunnits. Till saken hör att jag hade en flaska med 200 milliliter pepparsprej nedstoppad i min vänstra jeansficka, och tyckte därför inte att det var irrationellt att vara lite nonchalant i björnfrågan.

Hustrun och jag knatade över den rangliga bron och följde en skogsväg som ledde djupt in i den solspräckliga skogen. Vi vandrade på och njöt av ensamheten i skogen, tills en rostig, blå van från sovjettiden körde upp jämte oss. Föraren, en smal, blond man, skakade ogillande på huvudet när han såg oss och sa något på ryska. Hans fru och tonåriga son nickade allvarligt. ”Vi förstår inte ryska” sa jag och man, nen bytte till engelska.

”Vänd om” sa han. ”Är ni alldeles från vettet? Ni kommer garanterat bli uppätna av björnar. Ni kan inte gå här utan stort vapen, okej?” ”Det är lugnt” sa jag. ”Jag har pep, parsprej”. ”Du har pepparsprej?” fnyste han. ”Varför då? För att göra så att björnen gråter innan han äter upp dig? Vänd tillbaka med en gång”. Tio minuter senare stötte vi på dem igen, efter att de hade parkerat i en glänta. De bar alla på varsitt gevär och en hink.

Än en gång blev vi uppläxade av föraren. Sedan suckade han och sa: ”Okej, eftersom ni ändå är här kan ni lika gärna följa med oss” De var på väg till en äng för att plocka bär. ”Därifrån har ni en fantastisk utsikt över vulkanen” sa föraren. Jag frågade honom var han hade lärt sig engelska någonstans och han avslöjade att han var en kosmonaut som var på semester med sin familj. Vi följde med dem genom skogen till en rasande flod som korsades av ett nerfallet träd.

Dess våta stam var precis tillräckligt bred för att man skulle kunna gå på den en och en, långsamt och försiktigt. Min fru tittade på forsen under stammen och sa att hon inte tänkte göra det. ”Kom igen nu, vid toppen av strandbanken kan ni se vulkanen” sa kosmonauten. Jag sa till hustrun att jag skulle komma tillbaka alldeles strax. Men strandbanken på andra sidan ledde bara till en trädlös platå som var så övervuxen med snår att det inte gick att se något överhuvudtaget.

Bara tio minuter till, sa kosmonauten, men jag visste att jag inte kunde överge min försvarslösa fru, så jag vände om och gick tillbaka nerför den branta strandbanken. Så fort jag hade tagit ett par steg på trädstammen, tappade jag balansen och hukade mig instinktivt för att försöka räta på mig. Vad som hände därnäst kommer för alltid att vara inpräntat på min näthinna.

Där står min fru och väntar på strandbanken med ett frågande uttryck, vilket snart ska förvandlas till storögd, gapande bestörtning då hon ser mig resa mig upp från min hukande position ovanför floden med ett vrål. Efter frenetiskt grävande i min ficka får jag fram ett objekt som ser ut som en rökgranat, och slänger det ner i forsen. När jag hade böjt mig ner för att återfå balansen, hade jag aktiverat flaskan med pepparsprej som sköts ut med full kraft rakt mot mitt skrev. Tänk dig att ha en liten jetmotor i dina boxershorts.

Tänk dig sedan att den motorn gasade på tills den glödde av hetta. Hur tar man hand om en sådan allvarlig skada, något som skulle kunna ändra livet i ett slag? Hur lindrar man lidandet? Det skulle bara den snällaste, mest osjälviska sjuksköterskan ha en aning om. När jag äntligen slutade skrika och darrande och kobent började gå tillbaka genom skogen, hade min fru svårt för att hålla sig för skratt.

Tydligen får kvinnor en slags glädjekänsla av att beskåda en man tortera sina egna testiklar. Det kändes som om jag just hade ridit fem mil naken på en noshörning. Hustrun påminde mig gång på gång om att pepparsprej, när svidandet väl har gått över, faktiskt kan attrahera björnar, eftersom det luktar ungefär som en måltid från en mexikansk snabbmatsrestaurang. Låter som en väldigt sönderkokad burrito med två stekta ägg.

Läs även övriga artiklar ur ”I värsta fall”
Ensam, med bruten mast, på ett öppet hav En tonårings berättelse, Krockdockan En airbag på ället kan rädda ditt liv, Hjälmrevolutionen Att åka med hjälm i backen eller inte, Livet från ett annat per spektiv Vad är ett par ben mindre?, Tillbaka i sadeln Att överleva Tour de France, I käftarna på en isbjörn Svalbard är vackert ­ till dess det börjar röra på sig, Mäktiga machetes Nigerias talibaner använder stora knivar