Föreställ dig att du fötts utan ben. Föreställ dig sedan att du använt din blygsamma längd för att bli en framgångsrik författare, X Games-skidåkare och banbrytande nyhetsfotograf innan du ens fyllt 25. Möt den mest grymma, meterlånge killen i världen.

AV Christopher Solomon | FOTO Paolo Marchesi | UR Outside nr 3-2011, I värsta fall

Morgonsolens strålar slickar bergskedjan Spanish Peaks i Montana när Cyborgen styr sitt fordon mot backarna.
Cyborgen är exalterad. När han kör pickupen genom en kurva som skymmer Lone Peak i Big Sky pressar han sig mot vindrutan. Visst, han vill åka skidor. Men vid det här laget har du tillbringat tillräckligt med tid med Cyborgen för att förstå att det är något annat som ligger bakom hans iver.

Han ser fram emot att krossa dig på berget idag. Inte bara för att han känner att han måste bevisa något, även om man förstås kan förvänta sig att en snubbe som fötts utan ben har något att bevisa. Nej, det handlar snarare om att Cyborgen är grabb in i ryggmärgen och likt de flesta grabbar i tjugoårsåldern är hans favorithobby att pulvrisera självförtroendet hos de andra hanarna i flocken.

Idag är det du som råkar vara hans flock. Vi närmar oss skidortens parkeringsplats och han kör in sin Toyota RAV4, som är specialutrustad med handkontroller för gaspedalen och bromsen. Han parkerar jämte skidstugan och sträcker sig sedan efter sin handikappskylt som ligger på golvet. Men för Cyborgen, också känd som Kevin Michael Connolly, är det inte mycket av ett handikapp att inte ha några ben.

Men det betyder inte att han tänker ge upp privilegierna som hans öde fört med sig, inklusive den bästa parkeringsplatsen på en av Nordamerikas främsta skidorter. Han klättrar ner från förarsätet och går till den bakre delen av bilen på händer och rumpa. Han öppnar flaket och lastar av utrustningen för dagen: en monoskida i kolfiber och titan, komplett med en snöskoterkolv som skulle kunna ha tagits rakt från Terminators garderob.

Connolly designade den förra året med hjälp av ett företag i Bozeman som specialiserar sig på att göra bindningar till splitboards. Han knäpper fast sig i kolfibersitsen och klickar i hela mojängen i en fet puderskida. Nu är Cyborgen redo: hälften människa, hälften maskin. Hundra procent grym skidåkare. Snart kommer du att få reda på precis hur grym han är. Ni åker lift ihop till toppen av Big Sky, där du böjer dig ner för att spänna dina pjäxor.

Det är ett misstag. Connolly har redan försvunnit i ett vitt moln. Han sväljer pisten nedanför i en klunk. Precis som de bästa tävlingsskidåkarna verkar det faktiskt som att han accelererar i svängarna och lutar sig så aggressivt att han nästan skrapar i med sitsen i snön. Efter sig lämnar han en enda djup, kalligrafisk båge. Själv tror du att du är en ganska hyfsad skidåkare och jobbar hårt för att hänga med.

Men snart är du ensam på berget med gummiaktiga ben och skidor som olydigt går i kors. För ett ögonblick avundas du den benlösa skidåkaren som väntar långt där nere. När du äntligen hinner ikapp honom, viker du dig dubbel. ”Jag har kramp i låren” sluddrar du fram. ”Det har inte Cyborgs” skojar Cyborgen, halvt fnittrande och halvt tjutande. ”Är du redo för andra omgången?” frågar han. Sedan drar Cyborgen ner mellan träden och slår dig igen.

Varje dag föds bebisar med det som i den medicinska världen kallas för dysmeli. Ungefär ett barn på 2 000 saknar till exempel ett finger eller ett ben i armen när de föds. Barn som saknar ett helt ben eller en hel arm är betydligt ovanligare. En färsk studie som gjorts av forskare i Spanien visade att naturen bara spelar det här grymma sprattet med 15 av 1,3 miljoner födslar, ungefär en på 100 000.

Men att födas utan båda benen, utan någon uppenbar anledning? Det är så ovanligt att den medicinska världen inte ens vet vad oddsen är. Man skulle kunna säga att ett sånt barn är en på miljonen. Men det kanske är en underdrift. Han är kanske en på tio miljoner. Vilket för oss tillbaka till det enastående fallet Kevin Connolly, som har åstadkommit mer utan ben vid 25 års ålder än de flesta personer med två dugliga lemmar klarar av på en hel livstid.

Connolly, som i övrigt är vid god vigör, har för skojs skull åkt skidor i Winter X Games fem gånger. Han vann silver 2007 och brons 2009 i klassen MonoSkier X, vilket är skicross för handikappade. Förra hösten publicerade han en kritikerrosad biografi, Double Take, som nu finns i handeln i pocketform. Han har rest jorden runt som dokumentärfotograf och ställt ut sina bilder på Smithsonian Institution och Kennedy Center.

För närvarande håller han på att planera ett nytt fotoprojekt ­ en jakt på handikappade människor över hela världen som har kommit på sina egna MacGyver-lösningar. Inkomsterna från skrivandet och fotograferandet, plus arvodena som han får för diverse talaruppdrag, gör att den här skidnarkomanen kan leva ganska gott. Det är lätt att tro att Connolly har blivit framgångsrik för att han envist har försökt ”bemästra” sitt tillstånd, men det stämmer inte riktigt.

Vad han har gjort är att förvandla ett brutalt handikapp till en tillgång. Fotona från hans projekt från 2007, The Rolling Exhibition, är uppseendeväckande för att de är så fulla av konfrontation. De utmanar publiken med allmänhetens reaktioner på en man utan ben på en skateboard ­ de överraskade blickarna, de förfärade minerna, bild efter bild med förvirrade stirranden.

”Kevin har aldrig velat ha hjälp med något” säger Kevin Jardine, före detta tränare för USA:s handikapplandslag i skidor. ”Han är förmodligen mer kapabel än de flesta, just på grund av sin attityd till livet”.

Jag mötte Connolly för första gången en varm eftermiddag i oktober. Han var på besök i Manhattan och föreslog en afghansk restaurang i Midtown. När jag kom dit hade han redan slagit sig ner. När man sitter mitt emot honom ser man inget ovanligt. Först ler han brett under sin stora, slaviska panna. Sedan säger han ”Hej” med en röst som fyller rummet.

Man får intrycket att han är en vältalig och mogen kille. Och han ser ut att vara två meter lång. När vi skakade hand märkte jag att han hans underarmar var muskulösa som en hantverkares och hans handflator var valkiga som en baseballhandske. Av anledningar som jag ännu inte helt hade förstått, var de praktiskt taget ingrodda med smuts. Efter lunch föreslog jag att vi skulle ta en fika på ett annat ställe och jag hade delvis själviska motiv.

Connollys foton och biografi handlar om hur man lever med andras konstanta stirrande. Jag ville få lite inblick i det livet. Han lutade sig fram, placerade sin skateboard på restauranggolvet och sänkte ner sig själv på den. Plötsligt var han inte där längre. Eller rättare sagt, han var där nere, med sina 94 centimeter. Det blev knäpptyst på restaurangen.

Männen från mellanöstern vid bordet jämte oss stannade upp mitt i en klunk. Trots att vi var i New York ­ där folk redan har sett allt och låter andra sköta sig själva ­ tittade de förstulet. De kunde inte hjälpa det. Killen på skateboarden var inte längre bara Kevin Connolly, en av Manhattans åtta miljoner, utan Herregud, titta på den killen som inte har några ben! Hans avsågade utseende är det enda man ser.

Han ser ut som ett trolleritrick. Connolly sköt sig fram med händerna mot dörren och ljuset från Manhattan vid lunchtid. Han visste precis vad de tänkte på, för han har hört det många gånger förr. De tänkte: Irak? Afghanistan? Hajattack? Neurosedyn? De tänkte: Drömmer han om att kunna springa? Kan han ha sex? Ute på trottoaren kom Connolly igång.

Han rörde sig snabbt och strök asfalten först till vänster, sedan till höger, sedan till vänster igen, som om han höll på att paddla ut till ett surfbreak. Nu förstod jag var smutsen kom från. I korsningen mellan 55:e gatan och och Broadway, knackade en östeuropeisk man mig på axeln. ”Hur blev han sån där?” frågade han och tittade ner på Connolly. ”Öh, han föddes så” stammade jag fram. Om Connolly märkte något, så visade han det inte.

Han riktade sina solglasögon rakt framåt, likt en kändis som är härdad av uppmärksamheten. Medan han rullade vidare i östlig riktning, lutade sig en man ut från en van och ropade: ”You da man!” Connolly fortsatte att paddla framåt medan han letade efter ett kafé med uteservering. Han var törstig, men det var inte kaffe han var sugen på. Det var en varm höstdag ­ det vill säga ölväder. ”Kom så tittar vi på folk” sa han. Han , försökte inte vara ironisk. Inte alls.

Det finns ingen instruktionsbok för hur man uppfostrar ett barn utan ben. Inga av läkarna på St. Peter’s
Hospital i Helena, Montana, kunde förklara för Brian och Marie Connolly varför det hade blivit så här. Men när Kevin väl kom ut halv den där augustidagen 1985, spelade ordet ”varför” inte längre någon roll. Det enda paret Connolly visste säkert när de bar hem sitt förstfödda barn var att de inte skulle klema bort honom.

Klicka på siffrorna nedan för att fortsätta läsa artikeln.