Om man ger sig ut på jakt efter nigerianska talibaner, då kan det gå illa.

Det var en het fredagsmorgon i den nigerianska handelsstaden Maiduguri i augusti 2007. Jag satt i det trånga baksätet i en liten bil och kisade ut genom vindrutan på jakt efter en grupp gangsters som kallade sig för talibaner. Jag hade kommit till Maiduguri, som en gång i tiden var ett respekterat islamiskt lärosäte, för att undersöka framväxten av en militant grupp som terroriserade lokalbefolkningen och krävde dem på ”skyddspengar”. Sitt namn hade de tagit från Afghanistan i ett försök att befästa sin makt.

­AV Eliza Griswold | UR Outside nr 3-2011, I värsta fall

Jag hade varit här tillsammans med den irländska fotografen Seamus Murphy i tre veckor, men än så länge hade vi inte fått fram ett skvatt. Det enda jag såg genom vindrutan var hundratals män som myllrade omkring i väntan på att middagsbönen skulle börja. Jag sökte med blicken men såg inte en enda kvinna. Vår översättare, Mohamed, en lågmäld engelsklärare, hade tagit med oss till marknaden för att växla amerikanska dollar till nigerianska naira.

Det var ingen jättebra idé för två rosahyade personer att springa omkring på marknaden under den heliga fredagen, så vi stannade i bilen medan Mohamed letade efter valutaväxlaren. Seamus satt i passagerarsätet och knäppte förstrött lite bilder. Efter att ha arbetat i Afghanistan i över ett decennium var han van vid folkvimlet som nu omgav vår bil, och det var jag med. Ändå kände jag mig klaustrofobisk där vi satt i middagssolen. Jag sneglade ut genom fönstret medan Seamus fotade ­ klick, klick.

Vad var det han tittade på? Jag såg inget utöver det vanliga. Då fick jag plötsligt syn på en man i folkmassan som stirrade på vår bil. Han klev fram till det öppna passagerarfönstret. Jag sneglade på vår förare. Han hängde över ratten och hade nästan somnat. ”Ge mig filmen!” skrek främlingen, klädd i sina vita fredagskläder. Seamus försökte förklara att det inte fanns någon film men mannen hade aldrig sett en digitalkamera förut. Han stack in sitt huvud genom fönstret.

Folk började samlas bakom honom. Plötsligt sträckte sig sex händer, sedan åtta, in i bilen och försökte gripa tag i kameran. Vi stretade emot de ryckande händerna och höll den i ett fast grepp. Vi upplevde folkmassan som ett odjur som blev mer och mer agiterat för varje sekund som gick. Folk började gunga bilen och innan vi visste ordet av var varenda snubbe beväpnad med de långa machetes som nigerianerna kallar för ”cutlass”. Jag såg ett hav av knivar genom fönstret. Vi är döda, tänkte jag.

Folkmassan gungade bilen men kunde inte öppna dörrarna eftersom det inte fanns några handtag på utsidan ­ ett designfel som Seamus hade beklagat sig över tio minuter tidigare. Folkmassans ilska gick i vågor. Emellanåt ebbade blodlusten ut, för att resa sig igen i en våg som bröts över biltaket. Det kändes som om det gick en timma mellan varje andetag. Mohamed dök upp i folkmassan. Männen grep tag i honom. ”Snälla, använd era knytnävar, inte knivarna” bad han innan han försvann i ett regn av slag.

Vår förare tryckte upp sin dörr, klättrade ut och sprang iväg. Men barmhärtigt nog lämnade han nycklarna i tändningen och Seamus tog tag i dem. Bilen gungade som en jolle i en storm. Då fick vi plötsligt syn på en man i solglasögon med spegelglas som kom fram ur folkmassan tillsammans med en liten rynkig man. ”Jag är polis!” skrek solglasögonen. Folkmassan fortsatte gunga bilen. Plötsligt uppenbarade sig ett annat ansikte vid bilrutan. ”Flytta er från bilen!” kommenderade en lång, vitklädd man.

Jag såg på hans klädsel och hans lilla vita hatt att han hade varit på väg till moskén. Tillsammans med polismannen och den pyttelilla, gamla mannen ­ en byledare ­ tryckte sig den religiöse läraren upp mot bilens rutor och absorberade slagen. Med gemensamma krafter lyckades de få loss vår översättare från angriparna. Sedan öppnade Seamus dörren och alla fyra männen klättrade in i bilen. Den religiösa läraren satte sig bakom ratten och styrde långsamt bilen genom folkmassan, som höll på att lösas upp.

När vi körde iväg kände vi en stöt i ett av framdäcken. När vi befann oss på säkert avstånd, stannade vi till för att se vad som hade hänt. En av våra angripare hade kört in en machete i däcket. Polisen sa till oss att vi precis hade mött Nigerias talibaner.

SCENARIO – Du blir arresterad utomlands, trots att du inte gjort något fel
SÅ TAR DU DIG UR KNIPAN Först av allt, ta reda på vad det är du är anklagad för. Om det är en småsak, som nerskräpning, försök förklara med lugn röst. Försök aldrig erbjuda mutor. Det händer dock att lokala poliser ber om det. De flesta advokater skulle inte o ciellt råda dig att betala, men i förtroende säger många av dem att problemet kan försvinna både snabbt och billigt om man gör det, eftersom jakt på mutor sannolikt är anledningen till att du blivit antastad. Om du är anklagad för något allvarligt, till exempel smuggling, så säg inte ett ljud. I många utländska rättssystem antas man vara skyldig ­ inte oskyldig ­ tills motsatsen bevisats, och om du sjabblar med din berättelse försämrar du dina chanser i rätten. Om du ringer till svenska ambassaden kommer de förmodligen skicka dig till en lokal advokat som de inte nödvändigtvis har granskat. Ring istället till vänner och familj, be att de ringer och informerar ambassaden och sedan hittar en bra advokat åt dig. De är ditt bästa försvar mot att falla i glömska i en utländsk fängelsecell.

Läs även övriga artiklar ur ”I värsta fall”
Ensam, med bruten mast, på ett öppet hav En tonårings berättelse, Krockdockan En airbag på ället kan rädda ditt liv, Hjälmrevolutionen Att åka med hjälm i backen eller inte, Livet från ett annat per spektiv Vad är ett par ben mindre?, Tillbaka i sadeln Att överleva Tour de France, I käftarna på en isbjörn Svalbard är vackert ­ till dess det börjar röra på sig, Stekta ägg Ibland är man sin egen värsta fiende