Jens Voigts deltagande i Tour de France 2009 slutade i en brutal krasch. Men han trodde inte att han skulle råka ut för samma sak året därpå.

AV Ryan Krogh | UR Outside nr 3-2011, I värsta fall

Som du säkert kan förstå, är det ingen cyklist som gillar att avbryta Tour de France. Man får en fruktansvärd bismak i munnen av det. Så 2009, när jag fortfarande låg på sjukhus med brutet käkben och hjärnskakning efter min krasch, tänkte jag Okej, det här ska inte bli slutet på mitt deltagande i Tour de France. Jag vill avsluta det här med äran i behåll.

Men, jag tror att jag var på den 16:e etappen igen det här året när jag fick punktering på framdäcket. När du kör i 95 eller 110 kilometer i timmen, är det inte mycket du kan göra åt den saken, förutom att tänka Ajaj, det här kommer att gå åt skogen. Och sedan, pang, ligger du på marken. Så där ligger jag på vägen och det gör ont överallt, fast inget är brutet. Jag har 20 skrubbsår. Min arm blöder.

Det rinner blod från armbågen till fingertopparna och det droppar på marken. Det är som en dålig skräckfilm. Den främre fälgen på min cykel har gått sönder. Växelföraren har trillat av. Ramen är i spillror. Sedan ser jag alla som kör förbi. Fem cyklister. Tjugo. Trettio cyklister. Långt bak ser jag en kille som är alldeles själv och jag tänker att Fan, han ligger sist och nu kommer jag att göra det.

Jag ligger bara här och blöder. Sedan börjar jag tänka att Nej, jag tänker inte låta det här hända en gång till. Jag ska klara det. Det här får inte komma emellan mig och Paris. Men vid det här laget fanns det ingen bil från vårt lag bakom mig, för de hade följt Andy Schleck, vår lagkapten. Så jag går fram till läkaren och en polis som står i närheten och säger: ”Jag behöver en cykel. Kan någon fixa en cykel till mig?”

Strax därefter kommer det en bil med en reservcykel från juniorklassen. Den är gul som en kanariefågel och liten som en killing. Den hade tåskydd. Precis när jag hoppar på, stannar bilen som plockar upp eftersläntrare jämte mig. ”Vill du ha skjuts?” frågar föraren med huvudet utstucket som en jävla gam. ”Nej, jag måste ge mig iväg. Jag måste klara det” säger jag.

Efter 15 eller 20 kilometer får jag min normala reservcykel, som min lagledare har lämnat hos en polis, och till slut hinner jag ifatt den sista pelotonen. En av mina lagkamrater tittar på mig och säger: ”Jens, vad i helvete har du råkat ut för?” Jag blöder fortfarande. Baksidan av min tröja är bortriven. Men jag är överlycklig över att vara i den sista klungan.

Jag hade kunnat ge varenda en av cyklisterna en kyss. Jag kände bara: Åh, herregud, jag älskar er allihop. Det var en sådan lättnad att veta att vi skulle gå i mål på den sista etappen. Jag kommer att klara mig till Paris!

SCENARIO – Du råkar ut för en naturkatastrof utomlands.
SÅ TAR DU DIG UR KNIPAN: Smarta förberedelser, till exempel att packa en satellitbaserad nödsändare som SPOT (findmespot.com) eller att anmäla sig till Global Rescue (globalrescue.com), kan rädda dig i de flesta situationer, särskilt i vildmarken. Struntade du i det? Ta med dig telefonnumret till närmsta svenska ambassad (sverigesambassad.com); de kan uppmärksamma de lokala myndigheterna på din situation eller skicka personal från försvaret som kan plocka upp dig från spillrorna. Annars kan du alltid ta dig till ställena där utvandrade utlänningar brukar hänga, till exempel kända hotell, även om de ligger i ruiner. Oavsett om de är oskadda eller inte, så brukar de ställena vara bland de första att få undsättning från myndigheterna.

Läs även övriga artiklar ur ”I värsta fall”
Ensam, med bruten mast, på ett öppet hav En tonårings berättelse, Krockdockan En airbag på ället kan rädda ditt liv, Hjälmrevolutionen Att åka med hjälm i backen eller inte, Livet från ett annat per spektiv Vad är ett par ben mindre?, I käftarna på en isbjörn Svalbard är vackert ­ till dess det börjar röra på sig, Stekta ägg Ibland är man sin egen värsta fiende, Mäktiga machetes Nigerias talibaner använder stora knivar