Tonåringen Abby Sunderland var på god väg att bli den yngsta personen som seglat runt jorden solo. Men havet hade andra planer.

AV Matt Higgins | UR Outside nr 3-2011, I värsta fall

Jag var 16 år och ensam i södra Indiska oceanen, exakt halvvägs igenom mitt försök att bli den yngsta personen som någonsin seglat ensam runt jorden. Min bror Zac hade satt rekordet året innan, när han var 17. Och om han kunde göra det, så kunde jag. När man är så långt söderut räknar man med att det kan bli dåligt väder.

Men min 40 fot långa kappseglingsbåt Wild Eyes klarade sig bra i vågorna och jag höll mig under däck, där jag läste böcker och lyssnade på musik fastsurrad i sängen. En av dagens höjdpunkter var att kolla mejlen. Stormen slog till ungefär tre veckor efter att jag passerat Kapstaden. Det slog över mängder av vatten, hela dagen. Båten kantrade fyra gånger men lyckades räta upp sig varje gång tack vare den tunga ballasten.

Det blir kväll tidigt så här långt söderut. Klockan fyra på eftermiddagen var det redan mörkt, men vid halv sex hade stormen mojnat, så jag ringde hem. Jag hade haft lite problem med motorn och pappa hjälpte mig att få igång den igen. Sedan bröts samtalet. Jag satte ner min telefon på navigationsbordet. Medan jag satte på en ny motorhuv slog en förrädisk våg till. Jag flög tvärs över hytten och slog i huvudet.

I en sekund blev allt svart. När jag kvicknade till satt jag på innertaket i en halvmeter vatten. Överallt omkring mig ramlade saker ner. Det var beckmörkt. Efter 20 sekunder rullade båten långsamt runt igen. Masten var borta. Jag kände att den saknades när båten rätade på sig. Jag kröp under några vajrar som blockerade dörren och gick ut för att se om skrovet var skadat.

Trämasten låg och dinglade i vattnet och bommen, som också var i trä, hade brutits av på mitten. Det fanns ingenting kvar för mig att laga. Jag satt ute på däck i mina jeans och min t-shirt en stund och tänkte att det inte fanns något jag kunde göra. Vågorna spolade över båten. Jag skakade av rädsla och köld. Inne i hytten hade båda mina Iridiumtelefoner blivit dyngsura och kortslutits.

Jag visste att en stor räddningsoperation skulle sättas igång hemifrån om jag aktiverade min nödsändare. Jag satt där, genomvåt och fortfarande lite yr och illamående från mitt fall, och funderade på vad som skulle hända om jag tryckte på knappen. Till slut gjorde jag det. Det var som att erkänna nederlaget. Sedan satte jag igång min lilla handhållna EPIRB (radiosändare som skickar ut nödmeddelande till sjöräddningscentraler, övers. anm.) så att de skulle förstå att jag inte hade signalerat av misstag.

Det som oroade mig mest var den dinglande masten, som skulle kunna slå hål i skrovet. Men jag visste att jag skulle hamna i vattnet om jag försökte såga av den medan jag fortfarande var yr. Jag lät den vara över natten. Jag kunde inte sova. Jag hade mardrömmar. När det blev morgon hade bommen börjat skava ett hål i ballasttanken. Jag letade rätt på min såg och kröp ut på däck. Det fanns inte mycket att hålla sig fast i och båten rullade från reling till reling.

Jag knöt fast mig i det trasiga relingsräcket och började såga. Varje gång jag såg en våg komma, lossade jag på mig och gick in. Jag sågade och bad till Gud. Tio sekunder efter att jag började be flög ett stort plan över båten. Jag sprang ner under däck och slog på radion. Rösten var väldigt knastrig. ”Wild Eyes … Wild Eyes”, anropade de.

”Wild Eyes här” svarade jag. De sa till mig att ett räddningsskepp skulle komma om ett dygn. Jag sågade av masten. När bommen gled ner i vattnet, slog den till VHFantennen. 24 timmar senare slog jag på radion och väntade på att skeppet skulle anropa mig. Tre timmar senare hade inget hänt. Jag började bli orolig, men då flög ett nytt plan över mig.

Jag hörde dem anropa mig, men de kunde inte höra mig. Jag började skjuta upp nödraketer. Räddningsskeppet kom från ingenstans. Det var en 150 fot lång fransk fiskebåt. De åkte intill mig och sänkte ner en jolle i vattnet. Jag hoppade i den och de drog in mig. Egentligen skulle jag ha klättrat upp på en lång stege, men just som jag skulle ställa mig på den kom en stor våg och lyfte upp jollen till båtens reling, och då lyfte killarna upp mig på däck.

En dag kommer jag att segla runt jorden solo, nonstop och utan hjälp. Jag behöver inte göra det med en gång. Först ska jag gå ut gymnasiet och ta körkort ­- alla de där normala grejerna. Jag måste jobba hårt för att hålla igång. Jag börjar dagdrömma när jag egentligen ska göra mina läxor. Jag blir lätt uttråkad och då börjar jag tänka på båten.

Läs även övriga artiklar ur ”I värsta fall”
Krockdockan En airbag på ället kan rädda ditt liv, Hjälmrevolutionen Att åka med hjälm i backen eller inte, Livet från ett annat per spektiv Vad är ett par ben mindre?, Tillbaka i sadeln Att överleva Tour de France, I käftarna på en isbjörn Svalbard är vackert ­ till dess det börjar röra på sig, Stekta ägg Ibland är man sin egen värsta fiende, Mäktiga machetes Nigerias talibaner använder stora knivar