Orörd skidåkning, Deadliest Catch, Nordkap-romantik och otaliga väderbitna fiskare. Det är en bråkdel av det man upplever under en roadtrip genom Nordnorge. Undertecknad kysste även en kungskrabba, drog upp resans största fisk och förälskade sig i den ”gröna ön i norr”.

AV Emma V Larsson | FOTO Patrik Lindqvist | UR Outside nr 3-2011

”Det är något med ljuset där uppe”, hade jag fått sagt till mig. ”Det är något speciellt med ljuset och med människorna”.

Jag får sällan något svar när jag frågar vad detta speciella är, de flesta får bara något drömmande i blicken. Det nordligaste Norge tycks vara naturromantikernas förlovade land. Ett stycke otämjd mark som egentligen ligger så nära, men ändå så ofantligt långt från Sverige. En roadtrip genom Nordnorge står så äntligen på agendan och färdvägen är föga planerad.

Det är jag, fotografen Patrik och skidentusiasterna Fredrik Andersson, Thomas Bergemalm och Henrik Johnsson. Vi startar i Kiruna en solig aprildag och allt vi vet är att vi kör mot Finnmark i norr och att vi är sugna på äventyr. Vidar Karlstad är urtypen av nordmän. Solbränd, ljushårig och leende, med ögon lika blå som havets bränningar. Det är omöjligt att inte tycka om honom. Vi träffar honom precis vid stranden av Barents hav, där han huserar på sin vildmarkscamp.

Vi har lägligt nog hamnat i den lilla fiskebyn Mehamn, som är Europas nordligaste ort på fastlandet. Byn har cirka 900 invånare och Vidar är en av dem. Här arbetar han som äventyrsguide för sitt företag Nordkyn Nordic Safari och guidar turister i havsfiske, skotersafaris, paddling och allsköns andra aktiviteter. Det är svårt att inte bli förälskad i byn. Om det så är i Mehamns anspråkslösa enkelhet, Café Panoramas wienerbröd eller i den vilda naturen.

Fiske och äventyr – det är det man lever på här, enligt Vidar. Han växte upp i Mehamn och beskriver det som paradiset. ”Jag tycker om jakt, fiske och outdoor – därför passar Mehamn mig väldigt bra. Det här är ett paradis för friluftsintresserade”, förklarar han med en synnerligen försvenskad norska. Hos Vidar bor man på vandrarhem, i stuga eller på campingen.

Som om inte guideyrket och hotellverksamheten vore nog, så arbetar han också på den lilla flygplats som överraskande nog är utplacerad på denna nordliga utpost. Den har funnits sedan 1974 och tar emot 15 000 passagerare årligen. Under resans första dag utforskar vi havets rastlösa vintervatten med Vidars havskajaker. Men det kanske mest anmärkningsvärda med denna dag, det är Tina och Ruan. Vi träffar dem på Vidars camping.

Tina och Ruan de Flamingh har en annorlunda historia att berätta. År 2008 vandrade de genom Europa, från Norge till Grekland. Det tog dem två och ett halvt år att gå 8 000 kilometer och med endast kroppskraft bära sina förnödenheter genom tolv länder, tre vintrar och tre somrar. ”Vi upplevde allt mellan plus 40 till minus 35”, berättar Ruan. Vi sitter inhysta i deras husvagn. Tina är från Schweiz, Ruan är från Sydafrika.

De startade sin vandring i Mehamn och det var hit som de ville återvända. ”Vi kunde inte glömma den här platsen. Vi var tvungna att komma tillbaka”, förklarar Tina. Och nu bor de här, vid Europas nordligaste kant, inhysta på några kvadratmeter med två stora hundar. De har bestämt sig för att öppna ett eget vandrarhem och till våren erbjuder de aktiviteter som vandring, skidåkning, paddling och snökite.

Verksamheten genomsyras av ett miljötänk. ”I Mehamn är naturen i centrum, likaså vill vi arbeta” säger Ruan och tittar ut genom husvagnens fönster. Det har hunnit bli sen kväll och den arktiska natten är svart och öde, men stjärnorna lyser klart. Där utanför finns den vilda naturen som de älskar så.

Följande dag skimrar luften av det bleka vinterljus som är så typiskt för Nordnorge. Med båten passerar vi hackiga stränder med fallfärdiga fiskarstugor. Havet är stormigt idag. Kinnarodden uppenbarar sig, kargt och vilt. Dess siluett är ståtlig. Kinnarodden (71° 8′ 1″ N) är det europeiska fastlandets nordligaste punkt ­- ett epitet som Nordkap oberättigat har lånat i otaliga sammanhang.

Knivskjellodden vid Nordkap ligger i själva verket på en ö och inte på fastlandet. Kinnarodden är egentligen lite mer av the real deal, hur man än ser det, det är en öde plats som man endast når till fots på tio timmar från Mehamn eller med båt. Vi går i land tillsammans med Ruan och Tina. Sedan börjar vi vår vandring uppför Kinnaroddens vita slänter. Vi vandrar genom ospårad snö som når oss upp till knäna.

När vi närmar oss toppen på 234 meter kan vi se Nordkap långt där borta i dimman, inneslutet i vintersolens kalla ljus. Tina och Ruan håller varandras händer, blickar mot horisonten och minns den långa vandringen som började här. ”Nu förstår ni varför denna plats gjorde ett så starkt intryck” säger Ruan till oss. Och trots vinden som biter i mina kinder, den djupa snön som blöter ned mina kängor, så förstår jag.

Platsen är oemotståndlig med sin rymd, tystnad och ljus. Som en kontrast till den stilla vandringen blir det följande dag mer action. Det är hög tid för krabbfiske à la Deadliest Catch. Det är inte riktigt lika hardcore som grabbarna har det på Discovery, men båten gungar och kungskrabborna liknar utomjordingar när de krälar över däcket. Vidar berättar att en sådan krabba går för cirka 450 kronor i Oslo.

Klicka på siffrorna nedan för att fortsätta läsa artikeln eller läs även:
Slutstation Narvik – som att åka rakt in i ett julkort
Narvik är långt ifrån en mysig fjällby. Här hittar du inga timrade stugor med braskaminer, och glöm doften av nygräddade våfflor och hjortronsylt. Narvik är mer hardcore. Här serveras rallarkost -­ fläsklägg med rotmos. Narvik är järnmalm, betong, industri och järnvägens norra slutstation. En gång var det ockuperat och bombat av tyskarna, men idag bjuder Narvik på ett skidsystem med Skandinaviens största fallhöjd.
Klicka här för att läsa artikeln eller läs även:
Rjukan – där det frusna vattnet väger tungt
Jag lutar mig bakåt i busstolen, justerar hörlurarna och klickar på playpilen i datorn. Inledningsscenen ur filmen Hjältarna från Telemarken, med Kirk Douglas och Richard Harris i huvudrollen, är en svepande tagning över Rjukandalen. Om bara några timmar och ett par busstransfers senare kommer jag att vara där, i Norges största frysbox.
Klicka här för att läsa artikeln.