Kategorier | Resor

Slutstation Narvik – som att åka rakt in i ett julkort

Slutstation Narvik – som att åka rakt in i ett julkort

Narvik är långt ifrån en mysig fjällby. Här hittar du inga timrade stugor med braskaminer, och glöm doften av nygräddade våfflor och hjortronsylt. Narvik är mer hardcore. Här serveras rallarkost -­ fläsklägg med rotmos. Narvik är järnmalm, betong, industri och järnvägens norra slutstation. En gång var det ockuperat och bombat av tyskarna, men idag bjuder Narvik på ett skidsystem med Skandinaviens största fallhöjd.

AV Magnus Wiström | FOTO Per Ola Andersson | UR Outside nr 2-2010

- ­It has always been my dream to ski in Narvik, säger den finske snowboardåkare vi möter utanför restaurangen.
- Något han knappast är ensam om. Vi har sett bilderna, vi har hört historierna. Nu har dock dimman svept in över berget och det är snö i luften. Han och kompisarna tar sig över räcket och börjar åka rakt ner i fallinjen.
- ­Är det bra ner där, ropar vi efter honom.

narvik-2- ­I don’t know, never skied here before, får vi till svar.
De störtar ut från restaurangen rakt ner mot den fjord som vi härifrån inte kan se. Helt utan fruktan, likt sina backhoppande landsmän. De försvinner ner i dimman och vi tar på oss skidorna för att åka ner samma linje.
- ­Åk inte för långt ner här. Det är ett stup längre ner, säger en norrman som precis kommit ut från restaurangen.

narvik-3Järnmalm och dålig sikt
Tack vare Golfströmmen är Narviks hamn vid Ofotfjorden isfri året runt. Det var därför man i början av 1900-talet byggde ut järnvägen från Kiruna till Narvik. LKAB kunde frakta järnmalmen via tåg ända ut till hamnen för vidare transport med båt, något som har haft stor betydelse för Narvik. Till rallarnas minne arrangeras varje år en vinterfestvecka. Ett arrangemang som har vuxit sig till ett av Norges största. Narvik välkomnar oss i ett mörker av blåst och regn. Som göteborgare känner man sig hemma. Vi tröstar oss med att det förhoppningsvis snöar högre upp. Vi har bestämt träff med Martin från Narviksfjellet nästa morgon. Liftarna öppnar först klockan 13 på vardagar, men Martin skjutsar upp oss med pistmaskinen.
Det blåser och snön yr i luften. Han släpper av oss i höjd med restaurangen.

narvik-1Sikten är obefintlig.
- ­Ta sikte på liftstolpen där nere, säger Martin och pekar i en riktning som jag antar är neråt.
- ­OK, visst, säger jag utan att se något.
Vi glider sakta neråt. Balanssinnet rubbas när man inte ser något och jag får en lätt känsla av illamående. Så småningom kommer vi ner mot skogen. Äntligen får vi referenser att gå efter. Det har kommit en del snö och skogsåkningen är riktigt bra.
­- Kan vi inte hoppa mellan granarna här?
- ­Där nere i ravinen ser det fint ut.
Efter en timme i skogen äter vi lunch på Norlandia hotell nedanför dalstationen.

Slaget om Narvik
Våren 1940 anföll tyskarna Narvik ­ järnmalmen till vapenindustrin skulle säkras. I slaget sänktes 50 flyg, 46 fartyg och bomberna ödelade större delen av staden. Flera av vraken ligger kvar i hamnområdet och är idag ett eldorado för vrakdykare. På torget vid Kongens gate ligger Krigsminnesmuseet i en av de få byggnader som överlevde bombningarna. Historierna om de nordnorska fiskarsönernas motstånd mot Hitlers elitsoldater lever vidare. Det har kommit snö under natten och Torje, en kille från skidgymnasiet i Narvik, ska guida oss. Trots en knäskada, som har fått honom att istället satsa på fotboll, missar han inte en bra dag på fjället. Sikten varierar. Ena stunden sveper dimman in över berget för att sedan glida ut över fjorden. Solen visar sig korta stunder.

Vi bestämmer oss för att försöka ta oss upp mot Mörkhåla, men stolliften är som dränkt i glasyr. I väntan på avisning tar vi en tidig lunch. I restaurangen träffar vi Fabrizio och Vanessa. De har kommit hela vägen från Rom för att se norrsken. Vi är här av olika anledningar men dimman som åter igen lagt sig som ett täcke över berget ger ingen av oss bra förutsättningar. Trots den ihärdiga dimman tar vi sittliften upp efter lunch. Vi beslutar oss för att gå upp mot Mörkhåla i hopp om att det ändrar sig. Torje och Poa tar på stighudar medan Jocke och jag spänner fast skidorna på ryggsäcken.

Dimman biter sig fast
Vinden kommer in från nordväst. Snön yr i luften. Torje tar täten och vi följer efter in i dimman. Narvikfjellet känner han sedan barnsben. Det är bitvis mycket snö och jag sjunker ner till knäna på vissa ställen. Efter en halvtimmes promenad står vi uppe på kammen och tittar ner. Vi ser klipporna och att det stupar rakt ner, men inte mycket mer. Vi avvaktar ett tag men dimman har bitit sig fast. Vi ger upp vårt försök att ta oss till Mörkhåla och istället åker vi efter Torje den väg han kallar ”En och ett halvt toppen” Den nyfallna snön är orörd. Från att ha åkt lugna kortsvängar kan vi nu öka farten och ta ut svängarna. I hög hastighet närmar vi oss skogen.

Solen lyser på de snöklädda grenarna och vi har inga spår framför oss. Det är som att åka rakt in i ett julkort. Torje visar lämplig väg in skogen. Det gäller att komma rätt där träden inte står för tätt. Efter att vi lekt oss ner bland träden börjar vi snedda åt vänster för att komma till den andra släpliften. Men då får jag syn på en ravin som jag inte kan motstå. Träden står glest och det går bra att hålla fart. Jag får betala längre ner när jag kommer ut på ett längdåkningsspår. Men det var det väl värt. Vi har fått en föraning om Narviks potential.

Japan har bästa snön men …
Jag åker liften upp med Michael från Perth, som idag är ledig från sitt jobb i skidpatrullen. Han har tidigare jobbat i australiensiska ski-patrols, i Kanada och i Japan. I höstas tog han motorcykeln och körde till Narvik för en säsong här.
- ­Japan har bästa snön, men det finns inget ställe med så storslagen natur som Narvik.
- ­Detta är helt unikt!
Molnen och dimman har nu övergett oss. På det mörkblå himlavalvet kämpar den orangefärgade solen för att hålla sig uppe.

Nu ser vi hela fjorden, vi ser Narvik och dess hamn, vi ser fjälltopparna. Vi hinner upp en sista gång med stolsliften och åker över till andra sidan berget där solen fortfarande ligger på. Vi glömmer helt av tiden. Liftarna har för länge sedan stängt när vi kommer på att vi har våra skor inne i lifthuset. Shit, ska vi behöva gå i pjäxorna ikväll? Vi ringer Martin. Ett norskt dansband för ett väldigt oväsen i bakgrunden när han svarar från Norlandias after ski. Han skrattar gott.
- ­Vad gör ni på fjället så här sent? Ring mig när ni kommer ner så kommer jag och låser upp.

Offpist i världsklass
När vi vaknar nästa morgon och tittar ut från hotellfönstret är det inte ett moln på den klarblå himlen. Efter en stadig frukost möter vi Torje och Martin vid liften. Vi är ivriga att komma upp så fort som möjligt. Trots att vi är först upp i liften ser vi två skidåkare på stighudar som redan står på toppen. De måste ha gått hela vägen. De är väl värda att få lägga det första spåret. Vi spänner skidorna på ryggsäckarna och går upp. Kontrasten till gårdagens promenad är markant. Som namnet antyder ligger Mörkhåla som i en gryta på skuggsidan och lämnar inte mycket rum för solen.

Insteget är brant och det är överhäng längs större delen av kammen. Droppa in eller sök en position där inte överhänget är så stort. Inledningen är brant men det flackar av något och jag försöker hålla linjen i solen. Jag kommer ner i botten av Mörkhåla för att fortsätta ner i ytterligare en gryta. Här är det bottenlöst. Vi cruisar i hög fart och gör inte många stopp på väg mot dalstationen. Ett åk på nära 1200 höjdmeter. Och vilket åk sedan!
- ­Många av mina gäster kan inte föreställa sig skandinavisk åkning i denna klass, säger den svenska skidguiden Anders Bergwall som idag guidar en grupp svenska skidlärare.
Anders som har varit bosatt i Narvik i 13 år hittar som i sin egen ficka. Den dalande solen speglar sig i det mörkblå vattnet och vi njuter en sista gång av utsikten.

Jag känner stor tacksamhet. Hade inte rallarna dragit järnvägen genom fjällmassivens oländiga terräng för över hundra år sedan hade vi aldrig fått uppleva detta. ><

Res
Om du bor i södra Sverige är det lättast att ta sig till Narvik med tåg eller flyg. Flyg går via Oslo. Med SJ åker du nattåg från Stockholm utan byte. Men, det är en resa på drygt 18 timmar. Åker du från Göteborg med byte i Stockholm tar det nästan ett helt dygn. Eller, gör som Michael – ta motorcykeln hit på hösten och stanna hela säsongen.

Liftar och backar
Från dalstationen tar du gondolen hela vägen upp till restaurangen, 656 meter över havet. Vid bra väder är det fantastisk utsikt över fjorden och fjällen, och det är väl värt en tur även om du inte åker skidor. Skulle det vara lång kö till gondolen kan du via tre bygelliftar ta dig upp till restaurangen. I höjd med restaurangen går en sittlift upp till toppen på Fagernesfjellet, 1007 meter över havet. Är du sedan beredd att gå lite har du nästan 1200 meters fallhöjd från Tredjetoppen. Vill du åka i pisten finns det nio preparerade nedfarter. Den längsta över 3200 meter. För barn och nybörjare finns området Startgropa. Med Artic Skipass har du tillgång till liftarna i Narvik, Abisko, Björkliden och Riksgränsen. Tåget mellan Narvik och Abisko tar en och en halv timma.

Efter åkningen
Missa inte ett besök på Rallar’n Pub og Kro på Kongens gate. Här serveras rallarkost. Fläsklägg med rotmos är utmärkt energitillskott efter en hård dag på fjället. Glöm inte kontanter då vissa restauranger endast tar norska betalkort. Gå sedan ner till torget, ta trappan upp till höger om museet så hittar du skidåkarnas vattenhål. Här hänger Narviks freerider no. 1, Ronny Dahl med vänner. (Ronny är oroväckande lik Ebbot i Soundtrack of Our Lives).
» narvikfjellet.no; narvikinfo.no

Läs även om Ramundberget i: Paradiset för puderälskare eller mer om skidor här.

Gillar du detta? Dela med dig!