Kategorier | Resor

Rjukan – där det frusna vattnet väger tungt

Rjukan – där det frusna vattnet väger tungt

Jag lutar mig bakåt i busstolen, justerar hörlurarna och klickar på playpilen i datorn. Inledningsscenen ur filmen Hjältarna från Telemarken, med Kirk Douglas och Richard Harris i huvudrollen, är en svepande tagning över Rjukandalen. Om bara några timmar och ett par busstransfers senare kommer jag att vara där, i Norges största frysbox.

AV Alvaro Susena | FOTO Fredrik Schlyter | UR Outside nr 02-2010

Det är utan tvekan kallt i Rjukan. Solen når inte ner i den trånga dalen på över sex månader. Det är egentligen svårt att förstå att någon överhuvudtaget vill bosätta sig här. Landskapet är brutalt, med de branta sidorna av dalen som skapar en något klaustrofobisk känsla. Rjukan är som ett sår i det annars så öppet och vackra Hardangerviddan. Byn växer fram vid sidan av huvudvägen som följer flodbädden. Höga broar hänger högt upp och kraftstationens majestätiska byggnad ser ut att bevaka allt vi gör här nere. Det var här sabotaget av tungtvattenfabriken ägde rum. Det var här ett gäng modiga ortsbor grusade Hitlers planer på att tillverka atombomben. Sabotaget har satt Rjukan på kartan, inte minst efter den fantastiska filmen från 1965.

rjukan-3Men det är inte därför jag är här och det är inte heller därför du som läser Outside vill åka hit. Jag är här för att klättra is och Rjukan är ett av världens bästa platser för isklättring. När jag anländer till Climb Inn, Jon Haukåssveens vandrarhem, sitter ett gäng och äter middag. Det är ett tungt gäng bergsguider och rutinerade isklättrare. Bland dem sitter den svenske fotografen Fredrik Schlyter. Jag hamnar bredvid den andre svensken i sällskapet, Andreas Klarström. Han märker att jag är tagen av det meriterade sällskapet och av det faktum att i morgon ska jag klättra is för första gången. Oroa dig inte, viskar Andreas till mig med en lugn och säker stämma. Det är lätt att klättra is.

rjukan-2De första darrande stegen
Morgonen efter, när vi promenerar på botten av dalen mot isfallen vi snart ska klättra, är det Jon som märker att jag är spänd inför uppgiften. Du är tyst och koncentrerad, det är bra att du samlar dig före klättringen, säger han. Det är egentligen inte så konstigt att Jon kan läsa av mitt kroppsspråk. Han har varit guide och isklätterinstruktör i många år. Han har ägnat större delen av sitt liv åt klättring. Jon är en duktig instruktör som verkligen ser eleven och får denne att känna sig trygg. Förutom Jon är den rutinerade guiden Ole Tangen med, så jag har dubbel anledning att känna mig trygg. Till min debut på is har de valt en fantastisk led, Sabotørfossen, en jämn och bred ispelare som klättrar längs ravinens vägg upp till Vemorks kraftstation, den imponerande byggnad som liksom en jätte vakar över dalen.

Men det finns andra replag på denna klassiska led (som fått sitt namn efter tungtvattensabotaget 1943) så vi nöjer oss med Bakveien WI4. Det är en fin led och börjar på ett brett draperi av is som lagt sig tungt över klipporna men som övergår i en trång ränna med fantastisk is. Jon och Ole hjälper mig med stegjärnen och ger mig en del matnyttiga tips. Jag har klättrat mix en gång tidigare, när jag klättrade La Meije i La Grave med Pierre Rizardo, för en evighet sen. Då hade jag bara en isyxa och använde mig både av isen och klippan för att klättra, därav namnet mix. Nu är det ren isklättring som gäller. Efter att Ole har lett första replängden (och fotografen solat halva replängden med kameror hängande runt halsen) är det min tur att klättra. Jag får till huggen med både yxorna och stegjärnen.

rjukan-1Isen håller grym kvalitet och jag kan ofta använda samma hugg som Ole lämnat, så det flyter på. Klättrar man på topprep avdramatiseras det hela, men det är förrädiskt. Att klättra is är, rent tekniskt, inte svårt om man redan är en någorlunda erfaren klippklättrare. Men det finns en fjärde dimension i isklättringen, det som jag tror lockar de flesta. Det är farligt, det är inget snack om det. Isbitar kommer farande, du har vassa föremål i både händer och fötter, skruvarna som mellansäkring kan lossna och dra med dig när som helst i stället för att skydda dig. Direkt vid insteget av Bakveien fick jag uppleva hur enkelt det kan gå åt pipan.

Jag ska hugga och sätter taggarna från stegjärnet rätt in i min eget vad. Jag hinner känna stegjärnet innan det gör skada och drar tillbaka foten. Det blir inte mer än två små blodprickar och trasiga Paclite-byxor. Bakveien var en riktig bra start och jag är klart sugen att klättra mer. Men Rjukans Isklättringsfestival pågår för fullt så vi åker över till Krokan där festivalen hålls.

Isklättringsfestival
Krokan är som ett isklättergym, med massor av korta isfall intill varandra i en trång dal. På festivalområdet är stämningen grym, folk klättrar, testar prylar, värmer upp sig med kaffe och berättar om stordåd. Efter en stund blir det speedclimbing-tävling och till vår stolthet är det svensken Andreas Klarström som vinner den. Kvällen avslutas med bildvisning i festivaltältet mitt i byn. På festen, över en öl, lyckas Andreas övertyga mig om att testa Lipton dagen efter. Lipton är en av de svåraste lederna i området och flera avråder mig från att testa, även på topprep. Men Andreas lugnar mig. Det är lätt, säger han. Andreas är värd ett stycke för sig i denna berättelse. Första gången jag hörde talas om honom var då han ”solade” de fyra klassikerna i Bohuslän. (Fyra vackra leder i grad 6- som ligger på fyra av Sveriges bästa klippor).

Han cyklade mellan klipporna på en gammal damcykel, med klätterskor och granitpåse som enda bagage. Det hela fångades av Jonas Paulssons kamera och kommer med i filmen Crackoholic. Här i Rjukan är Andreas ökänd för sina solobestigningar. Han solar allt, men han anser inte att det handlar om dödsångest eller extra risker. ”När man klättrar is är de objektiva farorna ungefär desamma om du solar eller klättrar med rep. Det är alltid farligt att falla på is, men har man rep så lurar man sig själv att tro att det är säkrare. Det är de subjektiva farorna som är svårast att kontrollera. När jag solar så vet jag att det inte får gå fel, dessutom behöver jag inte slösa en massa energi på att flippa med isskruvar” säger Andreas alltid lika lugn.

Om det inte hade varit så farligt …
På morgonen bestämmer vi oss för att åka till Lipton, men på vägen dit ändras planerna och fotograf Fredrik övertygar oss att sätta upp ett topprep på Juvsøyla, förmodligen en av de mest fotogeniska lederna och bara ett snäpp lättare än Lipton. Så vi pulsar i snö genom skogen, riggar upp topprep och när Andreas firar över kanten ser han att andra replag är på väg upp. Så det är bara att packa ihop och gå runt dalen för att ta oss till Lipton. Rjukanfossen och Lipton ligger båda vid en avkrok där dalen bildar en amfiteater med en frusen sjö i mitten. Det är det vackraste landskap jag sett hittills i Rjukan. Liptons is är gulaktig på grund av sediment och det ryktas att namnet anspelar just på tefärgen isen får. Det är en mäktig, till viss del frihängande, pelare som går i två replängder.

Traversen mellan replängderna är lite mixad och svår. Graden på Lipton är WI7. Framför oss kämpar ett italienskt replag på fyra man för att ta sig över traversen. De verkar inte så erfarna och gör många skumma grejer. Isflak haglar från deras klumpiga hugg. När de väl tar sig förbi går Andreas fram till ispelaren. Knyter in sig i ett rep som han tar med sig för att sätta topprep åt mig och sedan solar han upp första replängden, lätt och graciöst. Han bygger ett fint toppankare vid traversen och låter mig fira ner honom. Det har gått så lång tid och italienarna kämpar fortfarande på andra replängden. Vi har insett att det blir mörkt innan de blir färdiga så jag får nöja mig med att topprepa den fina pelaren som utgör första replängden. Det är brant men isens kvalitet är suverän så jag får fina hugg igen.

Det här är riktigt kul, hade det inte varit så farligt skulle jag utan tvekan börja isklättra. Men de objektiva farorna är för mycket för mig och när jag lämnar tillbaka isyxorna till Jon på kvällen vet jag att det kommer att dröja innan jag hugger is igen.

FOTO Daniel Rönnbäck

Läs fler artiklar ur vår norgespecial här eller fler artiklar om klättring här.

Gillar du detta? Dela med dig!