Vad händer när en bergsklättrare som älskar det naturliga ruset från sin sport blir beroende av starka, receptbelagda lugnande medel som hjälper honom att komma över rädslan och ångesten? Väldigt otäcka saker. Matt Samet avslöjar allt om sitt långa, livshotande beroende som tog honom på en tur från bergets topp till ett mentalt och fysiskt fritt fall som nästan kostade honom livet.

UR Outside 9-2010

Jag har sett min gamla psykiater två gånger på ett café i Boulder, Colorado. Det är svårt att inte lägga märke till honom, eftersom det var han som försökte ta livet av mig. Eller kanske var han den som stod bredvid och frånvarande tittade på medan jag nästan tog död på mig själv med receptbelagda lugnande medel, och sedan gjorde nada för att hjälpa mig att sluta. Varje gång har han köpt sig en morgonbrygd och slunkit in i sin bil, smuttande på kaffet medan han spanar in kvinnor.

Det går upp för mig att jag borde gå över till honom och säga något spydigt. Men tre år efter att jag började min plågsamma avvänjning från psykofarmaka är jag fortfarande illamående, rosslig och skakig, och dessutom är det alldeles för tidigt på morgonen för att vara mödan värt. Han är den han är, och jag är i helvetet. Aldrig skall de två mötas. Mitt namn är Matt och jag är en missbrukare som håller på att tillfriskna. Jag är 38 år och bor i Boulder, där jag tills nyligen var redaktör för tidskriften Climbing.

Jag har klättrat i 22 år, ibland på halvprofessionell nivå men mest bara för att det är kul. Jag älskar det och jag har ett sug efter det. Klättringen är orsaken till och botemedlet för alla mina krämpor. Det var klättringen som gjorde mig manisk, anorektisk och så ångestfylld att jag verkligen trodde att jag behövde alla de där tabletterna, framförallt snabbverkande lugnande medel med bensodiazepiner (”benso”), som Atvian, Klonopin och Xanax.

Under åren som gått har jag sargat kropp och själ med gifter och lindringsmedel och sedan svettats ut skiten: benso, sprit, marijuana, muskelavslappnande, opiater, lugnande och antidepressiva medel, antipsykotika, kaffe, socker, dataspel, mat, kräk, skit, piss, blod. Driven av mitt behov av klättringen ­ och min rädsla för den ­ ville jag ta för mig av allt för att fylla det gapande tomrummet.

Under resans gång har jag sett insidan på fyra psyksjukhus (första gången 1986, när jag var 15 år), gått av och på psykmedicinerna Atvian, Depakote, desipramin, Klonopin, Lexapro, litium, Neurotonin, Nortriptyline, Paxil, Serzone, Trileptal, Valium, Wellbutrin och Zoloft, samt förstört min bils rattstång och stereo, en köksbänk, en mobiltelefon, ett lillfinger och två datorer i kemiskt utlösta vredesutbrott.

Jag har också rört vid himmelriket ­ klättrat 5,14, tagit mig fram över långa bergskrön helt solo och rivit upp fingrarna på höga överhäng utan rep. Klättring och missbruk. När allt kommer omkring är de en och samma sjukdom, ett enda briljant, blodsprutande, patologiskt sammanbrott. Men grejen är att jag är fullkomligt mentalt frisk. Det har jag alltid varit. Och trots att jag hade problem redan innan jag fastnade i missbruk ­ kalla det en ungdomlig jakt på alltför många ytterligheter ­ så var det benso som nästan tog livet av mig.

Jag var tolv när jag klättrade för första gången. Jag var i Kaskadbergen med Bob, en vän till familjen som inte hade något emot att släpa upp en överambitiös stadsunge på de mjuka men ojämna topparna. När jag var 15 och bodde i Albuquerque, New Mexico, flyttade mina föräldrar mig (de hade varit skilda i fem år men var fortfarande vänner) från en glidig privatskola till vårt distrikts skattefinansierade skola i centrala stan.

På privatskolan hade jag som nykläckt skate-punkare hela tiden ställt till problem. När jag nu gick i de högljudda korridorerna i min nya skola var jag alltid på helspänn och drabbades av en förlamande paranoia. Med min lilla tuppkam, säkerhetsnålar till örhängen och borgerliga ”street smarts” var jag ingen match för de riktiga hårdingarna. De hade redan hade gett sig på oss skatare i stora gäng på gatorna.

Jag kunde inte komma över min starka ångest och slutade att gå på lektionerna. Mina föräldrar gjorde i sin tur revolt mot min revolt. Två veckor på ett mentalsjukhus (och fem månader som öppenvårdspatient) omvandlade min skräck till hanterbar panik men jag såg fortfarande världen som en plats där våldsamt, elementärt kaos regerade. Det var då jag började klättra regelbundet genom den lokala bergsklubben och ett av sjukhusets friluftsprogram. Jag älskade det.

På berget var reglerna klara och rättvisa; målsättningarna var omedelbara. Trots det försvann aldrig ångesten och i många år närde jag den genom att beröva min kropp mat. När jag var i tjugoårsåldern ville jag hålla mig smal för bergsklättring, för jag hade blivit tillräckligt duktig för att avancera och gjorde snart rutter på 5,13 och uppåt. 1991 flyttade jag till Boulder ­ samlingsplatsen för allt som är kroppsfixerat och vertikalt ­ och höll mig till en spartansk kost: fettfri varm choklad, tre äpplen och 20 saltade kex per dag.

Klicka på siffrorna nedan för att fortsätta läsa artikeln eller läs även: Medicin vinner inga tävlingar.