Ett bolivianskt rehabiliteringscenter för djur erbjuder volontärer att adoptera en jaguar och göra dagliga promenader med koppel. Vågat, barmhärtigt eller bara dumt? Thayer Walker tycker alla dessa tre påståenden stämmer. Och han har rivsår som bevis.

AV Thyer Walker | UR Outside nr 5-2010

Av jordens 36 vilda kattdjur har ingen sådan kraft i bettet som jaguaren. Dess kranium, brett som en tegelsten och inbäddat i muskler, är konstruerat för att krossa. Nosen, kort och kompakt, genererar så mycket kraft att den kan knäcka ett sköldpaddskal lika lätt som om det vore ett ägg. Tills alldeles nyligen var mekaniken hos jaguarens bett inte något annat än en akademisk abstraktion för mig.

Men det ändrade sig snabbt när jag besökte en boliviansk djurrättsorganisation, Comunidad Inti Wara Yassi (CIWY). CIWY räddar vilda djur som apor, fåglar, pumor och jaguarer från Bolivias svarta marknad. Djuren kan komma från svåra missförhållanden eller från välmenande människor som inte kan ta hand om dem längre. Ett av organisationens mål är att rehabilitera djuren och sedan, när det är möjligt, släppa dem fria i parken. Dock inte de stora katterna, delvis beroende på konsekvenserna ett eventuellt missöde kan få.

En handfull bolivianer styr denna ark med hjälp av internationella volontärer, och för att göra kattens livstidsstraff mer drägligt tillämpar organisationen en ritual som kallas direktkontakt. Sex till tio timmar om dagen vallar volontärer – varav många inte har mer erfarenhet av djur än det de snappat upp från familjens hund och animal Planet – dessa rovdjur i koppel genom djungeln. Och det är vad jag ska göra de närmaste elva dagarna.

Strax efter det att jag kommit till Parque ambue ari, CIWY:s 800 hektar stora regnskogsområde i Santa Cruz-området i centrala Bolivia, blir jag tilldelad jaguarupi. Hans namn kommer från ett inhemskt ord som betyder liten jaguar – samma galghumor som när 140-kilos biffar kallas Pyret. Rupi kom som unge från en privatperson strax efter det att parken öppnats 2003, och nu är han den största katten på stället, en 120-kilos alfahanne.

Minst två volontärer har hand om rupi, så när jag skrivit under ett avtal om att jaguarbrottning ”leder till ökad risk för skador och olyckor” sammanförs jag med 23-årige adir michaeli, som avverkat en månad av sin tremånadersvistelse och därför är arbetslagets expert. Efter att har tillbringat fyra år i det israeliska försvaret som sprängexpert, har han valt jaguarpromenader för att lugna ner sig. På väg till rupis bur sammanfattar michaeli säkerhetsreglerna: rör inte jaguaren. Ryck inte i kopplet.

När han kastar sig över dig, var passiv, annars blir han bara stimulerad (och du vinner inte). Vänd aldrig ryggen till. Försök att inte släppa kopplet. Låt honom inte känna lukten av din rädsla. Och glöm aldrig någonsin: Han skulle kunna döda oss båda på ett par sekunder. Ha så kul. nu är jag utbildad för att valla jaguar.

När vi kommer till rupis inhägnad, ett 20 meter högt stängsel runt mer än 160 kvadratmeter regnskog, sitter han som en sfinx på en hög träplattform. Han ser väldig ut även på avstånd. Vi har två grindar mellan oss. Michaeli öppnar den yttersta, stänger efter sig och öppnar den inre. Rupi kommer fram till michaeli och slickar ivrigt hans hand medan han sätter på kopplet, ett rep på 20 meter med en karbinhake som fästs i halsbandet.

När michaeli signalerar öppnar jag den yttersta grinden och håller andan. Rupi nonchalerar mig totalt. Michaeli håller i kopplet nära rupis halsband och instruerar mig att följa tätt efter och sno änden på repet runt handen, ifall rupi får för sig att rusa iväg. De följande 90 minuterna förflyter lugnt med den sniffande, kissande rupi som tassar omkring på sitt revir, en åttaformad djungelstig på ungefär tre kilometer.

När jag byter plats med michaeli framme vid kopplet börjar det bli mer intressant. Rupi börjar springa och jag släpper efter på linan för att inte strypa honom, han använder genast denna frihet till att hoppa upp i ett träd för att sedan använda stammen som språngbräda, när han hoppar tillbaka mot mig. Han slänger mig i backen och varenda kantig del på hans kropp berör varje ädlare del på min.

Rupi nafsar på mitt ena lår och runt halsen; han snuddar skrevet med klorna och sedan borrar han ner ansiktet i magen som om han vädrar lukten av mina inälvor genom naveln. Så blir världen alldeles dreglande svart. Rupi vidgar sina kraniekrossande käkar och draperar dem runt mitt ansikte. Hans hörntänder pressas mot tinningarna och käkbenen, precis under ögonen. Hans heta andedräkt letar sig in under mina ögonlock.

När jaguarens halsmandlar inte skymmer solen längre ser jag honom stå på min bröstkorg med det gyllene och fläckiga huvudet högt som en segrares. Michaeli härjar och rasslar omkring tillräckligt för att distrahera katten så att jag kan sätta mig upp. Rupi förbereder sig ändå preliminärt för att utföra munkirurgi på mitt knä. ”Mitt bästa försvar” säger adir, ”är att trycka in underarmen i hans mun.

Om din arm är i hans mun betyder det att ditt huvud inte är det” efter två minuters jaguarjiujitsu rullar rupi av mig och tassar vidare som om ingenting hänt. Detta var ingen blodtörstig attack utan det handlade om lek och dominans, och trots att katten nästan svalde mitt ansikte snubblade jag iväg oskadd, förutom en liten skråma på handen.

Klicka på siffrorna nedan för att fortsätta läsa artikeln.