Av Grayson Schaffer | FOTO Melody Deas | UR Outside nr 8-2010

Det är dags att simma, så jag slänger benen över kanten på den tvåsitsiga surfskidan och hoppar ner i de 13-gradiga bränningarna utanför sydafrikanska Godahoppsudden. Saltet svider i mina ögon när vattnet skiftar från svart till blått och jag ser kajakens roder och suddiga algremsor lösas upp i skuggor ovanför mig. Sedan kommer jag upp till ytan. ”Du får aldrig tveka” ropar Lewis Gordon Pugh, världens främsta långdistanssimmare i kallvatten, medan han trampar vatten i närheten av sin surfski. ”Simma som om du sprang genom ett minfält”.

Just det, hajarna. Vi ligger och guppar vid Kapudden, med False Bay öster om oss. Övningen är det andra av tre iskalla dopp som jag följt med Pugh på ­- ett slags introduktion till hans träningsrutin före en lång simning. Första gången simmade vi över den kyliga Silvermine-reservoaren på toppen av Taffelberget i Kapstaden. Den här gången är övningen mest symbolisk; vi ska bara simma 20 havsmeter, men vi råkar göra det på en av vithajens mest kända samlingsplatser. Om du någonsin har sett ett foto av en haj som slänger sig i luften för att slita en säl i stycken, så var det förmodligen taget i False Bay.

Dawid Mocke, min tandemkajaks bättre hälft, styr farkosten medan Pugh coachar. Om du ska simma utanför den stormiga Kapudden så kan du inte bli omhändertagen av ett bättre team. Mocke är regerande världsmästare i racing, medan Pugh, en engelsman som bott i Sydafrika från och till i hela sitt liv, och som kallas för Isbjörnen. Pugh ­- en 185 centimeter lång fyrtioåring med gråblont hår ­- har de senaste tio åren simmat turer på en kilometer eller mer på några av de kallaste platserna på jorden, allt för att skapa uppmärksamhet kring de globala klimatförändringarna.

Han har simmat över Valbukten vid Antarktis Deception Island, utmed hela den 20 mil långa Sognefjorden i Norge, runt den nordliga udden på norska Spetsbergen och, 2007, över en kilometer öppet hav vid Nordpolen. Då förfrös han händerna så att han förlorade all känsel i fingrarna i fyra månader. Det framkallade också ett tidigare okänt tillstånd som bland annat kännetecknades av en urin-istapp. ”Du har inte upplevt smärta förrän du har haft en stalaktit i kuken” berättade Pugh för mig med en rysning. När jag hälsar på i april är han i slutskedet av sin träning inför en simning över en av flera kilometerlånga sjöar vid foten av Mount Everests Khumbu-glaciär. Läs och se film från Pughs everest simning i: Så kallt, så kallt

Även om vattnet där inte kommer att vara lika kallt som det vid polhaven, så kommer han inte att flyta lika lätt heller. För att kunna andas på den höjden, nästan 5 000 meter över havsytan, blir han kanske tvungen att använda det lite långsammare bröstsimmet i stället för sin vanliga crawl. Att minimera tiden i vattnet är avgörande för Pugh, som alltid utför sina bravader i enlighet med reglerna för the English Channel Swimming Association, det vill säga enbart iförd Speedos, simmössa och simglasögon.

Jag följer samma regler som Pugh, men mina simtag får mig snarare att se ut som en handikappad säl än en tränad simmare. Kanske är det därför jag anar uppriktig oro i Pughs röst när vi simmar tillbaka till våra surfskis. I Pughs och Mockes vänkretsar känner alla någon som blivit attackerad. Till exempel har vi Hajpojken, en långdistanssimmare som saknar ett ben, och Mockes vän Lyla Maasdorp, som lånade hans kajak och fick den bakre halvan avbiten.

Det som gör mig ännu mer orolig är att Mocke och jag för 20 minuter sedan kände en fast duns mot skrovet, vilket hade kunnat vara inbillning om det inte hade varit för att vi kände en andra duns just som vi utbytte undrande blickar. Men idag är hajarna kräsna. Vi tar oss tillbaka till surfskidorna och avslutar vår sex kilometer långa tur.

Pugh bor tillsammans med sin hustru Antoinette, hennes son Finn och deras två små hundar Kanga och Nanu i den idylliska kapstadsförorten Noordhoek. Han börjar dagen med att boxas, lyfta vikter och springa i sanddyner runt berget i Hout Bay med sin fitnesstränare, Craig Scarpa, 35. En del morgnar simmar han etapper i Silvermine-reservoaren, ovanför vattnet där han började simma 1987. Vid 17 års ålder, när han jobbade som livräddare på Clifton Beach i Kapstaden, började han ta lektioner i tävlingssimning med sitt gymnasielag.

En månad senare simmade han de svåra sex kilometrarna från Robben Island ­ det ökända fängelset där Nelson Mandela hölls fången under apartheidtiden ­ tillbaka till Kapstaden. Sex år senare simmade Pugh den närmare 34 kilometer långa Engelska kanalen. ”Som simmare är jag inte mycket bättre än genomsnittet, men jag har väldigt mycket vilja” berättade han för mig. Såväl viljan som Pughs beslutsamhet att bevara platserna han älskar kommer från hans framlidne far, Patterson Pugh, som en gång var amiral i Storbritanniens Kungliga flotta och drottningens personlige ortopediske kirurg.

Den äldre Pugh var närvarande vid det första brittiska atombombsprovet utanför Australien 1952, där han ansvarade för att avgöra dödsorsakerna och strålningsnivåerna i havsdjuren som flöt upp på stränderna efter explosionen. Händelsen gjorde stort intryck på honom och han berättade senare för sina barn att han hade sett en röntgenbild av sina händer genom sina stängda ögonlock. 1980 drog sig Patterson tillbaka från flottan och flyttade till Sydafrika, där klimatet varbehagligare. På skolloven tog han med sig Lewis och hans äldre syster Caroline till många av landets berömda nationalparker.

Klicka på siffrorna nedan för att fortsätta läsa artikeln, eller läs även om långdistanssimmaren Martin Strel här.