Den chilenska delen av Patagonien är ett paradis för de som söker äventyr. Ett land med våldsamma forsar, väldiga glaciärer och vilda öringar. Så hur kommer det att se ut med fem dammar och en enormt lång kraftledning? Medan marken skakar under Chiles energiplan reste Patrick Symmes ut i vildmarken i jakt på ett alternativ.

UR Outside nr 8-2010

Allah åkallades den här dagen, efter en frukost på lägerelden i den minus-8-gradiga gryningen. Marken var åter täckt, rimfrosten knastrade under mina kängor. Vinden skingrade Daniel González utandningsmoln. Det var vinter i södra Chile, en av de sydligast belägna platserna på jorden. Pickupen, som redan brummade strax intill i halvmörkret, gav mig en statisk stöt så stark att jag skulle kunnat tända en cigarett. På den vita fyradörrarsbilen satt dekaler med texten Patagonia sin represas – Patagonien Utan dammar ­- föreningen som González, kampanjens sympatiskt ovårdade samordnare, kämpade för.

Ett antal nya dammar planeras som kommer att strypa Chiles största flod, Baker, här i djupaste södern. I den frostiga gryningen gav vi oss iväg in i den avsides belägna dalgången, på jakt efter en enögd cowboy som inte hade så stor makt över sin framtid. De närmaste fyra timmarna körde, skumpade, kanade, vandrade, isklättrade och träskklafsade vi, för att slutligen komma till de oförstörda betesmarkerna i den isolerade nadisdalen. Denna region, aysén, är det Patagonien man drömmer om, ett porlande landskap som till och med förstummar sådana trägna besökare som gonzález. Det finns skäl till att våra föregångare tillbad bergen.

Det finns skäl till att nutidsmänniskan bär på kastspön. man kommer, vimsig som en drömmare, in i ett hänförande rike av ren granit och förföriska vyer, allt omgivet av andernas toppar som omfattar 33000 kvadratkilometer glaciärer. norra och södra Patagoniens isområden är, efter polerna och grönland, världens största och de utgör planetens lättast åtkomliga färskvattenreserver. Vid lunch träffade vi på den ensamme, gamle huason eller cowboyen. arturo Quinto verkade inte särskilt förvånad över att det kommit folk för att besöka honom, denna vinters första frostdag.

Han hade buskiga, sammanväxta ögonbryn, två tröjor, hängiga blåbyxor nedstoppade i svarta gummistövlar och en raggig brun häst. Quinto slängde upp lite diverse på sin bredfotade criolloponny – en skumgummidyna, en filt, två fårskinn, fler dynor och filtar och till sist en tunn skinnbit ­ tills han hade en chilensk sadel. Det var först när han klättrade upp i sadeln som jag insåg hur gammal han var: denna ludna, kraftfulla varelse, med ett öga utgrävt av en gren och en väldig kniv instucken över korsryggen, var över sjuttio.

Med en barsk uppmaning till oss att följa efter, började han galoppera mot sin puesto eller stuga, medan hans hundar skällande sprang runt honom. Cowboys är tystlåtna. Det beror på fåren. Quinto var en av ett halvt dussin uthålliga längs Bakerfloden som vägrat sälja sina betesmarker till det multinationella konglomeratet Hidroaysén som står redo att bygga fem dammar i området. Tre ska byggas en bit söderut i den korta, vilda rio Pascua, en klass vi-favorit för kanotister, medan de två första ska uppföras här i Bakerfloden, varav den ena kommer att täppa till utloppet från Quintos dal.

Baker är en kall, skräckinjagande orm som fötts i den väldiga sjön, lago general Carrera, vid gränsen till argentina. Den gräver sig s-formad genom aysén i 17 mil, beskattar glaciärerna och dånar fram med 850 kubikmeter i sekunden redan vid källan. Forsarna, som nu bär flottar och kajaker, skulle bli en evig guldgruva för energibolagen i detta land, som har bland de högsta elpriserna i latinamerika. Hidroaysén har redan större delen av vattenrättigheterna i Baker och Pascua.

Klicka på kartan ovan till höger för att förstora den.

Landrättigheterna är en bagatell, de fem dammarna kommer att dränka mindre än totalt 60 kvadratkilometer, och om Quinto vägrar sälja sina ängar kan en kommitté med ”hombres buenos” det vill säga framstående medborgare, träda in och göra upp. När vi till slut slapp undan blåsten kändes Quintos koja på 13 kvadratmeter som ett slott. Rummet var dekorerat med bikinibrudar och fullt av hängande kött.

Han satte fyr i spisen och gonzález gav honom en påse grönt mate-te och en låda santa rita 120, ett vidrigt chilenskt vin som smakar underbart när man dricker det kallt nedanför de hänförande bergen i kylan och dessutom sitter nära en eld med bröd, skinka och ost. Varje dag, på en plats som denna, är en bra dag. Quinto spelade gitarr och vi drack vin och beskt te hela eftermiddagen, tills den tjutande vinden påminde oss om att vi skulle ge oss iväg innan det blev mörkt.

Till slut sa Quinto till mig, precis som om jag ställt en fråga, ”där de bygger dammar, där blir det ett helvete”. González grymtade. Äntligen kom vi till saken. ”Är det någon som djävlas med dig?” sa han. Det var frågan som vi kommit så långt för att ställa. ”inte sedan förra vintern” svarade Quinto. ”de pratade med mig men jag lyssnade inte”. För att vara mer specifik, hade representanter för Hidroaysén landat med helikopter och erbjudit Quinto nästan $500 000 för hans betesmarker.

Klicka på siffrorna nedan för att fortsätta läsa artikeln eller läs även: Islossning – nya möjligheter för Grönland om hur avsmältningen på grund av klimatförändringarna frigör nya olje- och mineralfyndigheter och skapar nya möjligheter för Görnland.