Hur klarar man av att gå från stenhård äventyrare till (megakänd) TV-hjälte utan att tappa förtroende? Genom att spela sig själv.

AV Hampton Sides | UR Outside nr 7-2010

Var håller du hus? Hundarna är här nu”. Det är PR-killen på Discovery Channel som ringer från inspelningsplatsen i Los Angeles centrum. ”Jag sitter fast i trafiken”, säger jag. ”det är stormarnas fel, det är långa köer”. Jag måste skynda mig – hundarna är nära att anfalla. Det är en trist dag i början av februari och det är knappt att jag kryper fram längs motorvägen, jag passerar den ena otäcka trafikolyckan efter den andra.

Den senaste av de många El Niñostormarna har förvandlat Los Angeles höjder till lervälling och hela stadsdelar kanar ner i glömskan. Flera kilometer bort, någonstans i centrum av L.A., håller Bear Grylls på att bli söndersliten av vilda hundar. Den 36-årige före detta falskärmsjägaren i UK Special Forces har under de senaste åren briljerat framför kamerorna i Discovery Channels succéprogram Man vs. Wild (i sverige kallat; Extrem Överlevnad). Nu spelar han i ytterligare en realityserie: Worst Case Scenario. Grylls för över känslan och konceptet från det makalöst populära Man vs. Wild till stadsmiljö.

Baserad på de alltid lika populära böckerna Worst Case Scenario, överlevnadstips och sällskapsspel, ställs han inför ett antal klassiska, hypotetiska, riskfyllda situationer som han sedan klarar sig från med hjälp av goda råd från experter. De senaste dagarna har han inför kamerorna visat hur man ska bära sig åt om man befinner sig i en hiss i fritt fall, om bilens bromsar slutar fungera i en brant backe eller om man plötsligt är fångad inuti en bil som börjar brinna. Jag tänkte få se inspelningen av ett avsnitt om hur man ska bete sig om en hund anfaller, men sitter nu fast i den här usla hyrbilen alltmer frustrerad av vindrutetorkarnas skrap.

En halvtimme senare svänger jag in på en regnvåt parkeringsplats utanför studion i ett industriområde nära Los Angelesfloden och hittar Grylls långtradare i vilken bara en ensam radskrivare finns. ”Vänta här”, säger hon. Medan jag lyssnar till generatorernas muller kollar jag in hans kläder, badskor, en påse nötter: spår av Bear men ingen Bear. Strax kommer en svart Yukon och skjutsar mig till inspelningsplatsen som riggats upp under 4th Street-bron i klassiskt art decostil. Skyddade från ösregnet filmar teamet en scen ur Grylls nya show i storstadsdjungeln av cementpelare randiga av duvlort. Discovery Channel, som vanligtvis hindrar folk från att komma i närheten av Grylls, har lovat mig en exklusiv titt på tagningen.

”Men där är du ju”, viskar PR-killen när han kliver fram ur skuggorna under bron. ”Det är OK. Hundarna är kvar”. En ur filmpersonalen sprayar graffititaggar på betongväggarna medan en man jobbar med en blinkande neonskylt som det står PIZZA på. Jag kan inte se Grylls – han är skymd av ett virrvarr av kameror, mikrofoner, lampor och skärmar – men jag ser hundarna: ett par hotfulla schäfrar med vargliknande nosar. Trots uppsynen är de inte alls vilda. De är mycket skickliga hollywoodskådespelare ”de bästa i branschen”, skryter tränaren. Detta till trots finns det en hel hop experter till hands för att man ska vara säker på att inga människor eller djur ska skadas under filminspelningen.

Från ena utkanten iakttar en grupp representanter från Human Society, med skrivplattor i händerna och sträng uppsyn, det pågående spektaklet. En sjukvårdare står beredd, likaså en ”en riskkonsult” som hyrts in av Discovery Channel. Bears blonda och söta fru shara, 36, är också här och strosar omkring precis utanför kamerornas räckvidd med de tre sönerna, de bedårande lintottarna Jesse 6, Marmaduke 3 och Huckleberry 1. Fastän de bor i london, i en husbåt på Themsen, har hela klanen Grylls flugit hit för att i en vecka bo i en hyrd strandvilla i Malibu och för att titta på inspelningarna av de första avsnitten av hans nya show.

Totalt står 30 människor runtomkring och alla väsnas för mycket för att regissören ska gilla det. Tystnad! Hundtränarna ger kommando till sina djur och mitt i ett våldsamt skällande och tandgnisslande dyker Grylls, i luvtröja och gympaskor, fram ur röran av kameror. Håret är kortsnaggat som alltid och ögonen uppspärrade av spelad skräck. Jag hör den bekanta rösten, flödet av pojkaktig svada, det snofsiga etonsmattret. ”Detta är inte ett ställe man vill vara på” säger han. ”Detta är inte alls bra. De här två bestarna är verkligen riktig obehagliga”.

Ännu en händelserik vecka i Grylls äventyrliga liv. För honom består dagens arbete av att mota bort några illasinnade hundrackor. ”Gör en felaktig rörelse och du åker dit”, säger han in i kameran. ”Jag förmodar att vi måste använda hjärnan i stället för musklerna”.

Klicka på siffrorna nedan för att fortsätta läsa artikeln.