Om man låter en halvgalen Paris-Dakar-deltagare få fria händer att arrangera den mest sanslösa mountainbiketävlingen Sverige har sett, vad blir det då? Svar: Gotland Bike Battle med tävlingssträcka dragen genom ICA Maxi, Visby ringmur, en lackeringsfirma, ett glasblåseri, en motocrossbana och längs Gotlands finaste kuststräckor. Om man sedan låter en klätterskribent, utan tidigare kontakt med SPD eller MTB, genomföra loppet med minimal förberedelse, då har man en bra början till en story.

AV Alvaro Susena | FOTO Glenn Mattsing | UR Outside nr 6-2010 | Cykelspecial 2010

I en enkel dramaturgi har alla berättelser en början, en mitt och ett slut. Min väg till Gotland Bike Battle (GBB) har en tydlig början, en spännande mitt och ett oklart slut. Att jag 2009 skulle delta i en cykeltävling var det ingen som trodde på, inte ens jag. Det började en kväll på Mix Ranchen, ett par mil norr om Visby. Jag måste redan här erkänna att jag är gotlandfrälst. Kanske inte lika frälst som min bror, som till och med har köpt sig ett hus här, men det brukar bli ett par besök på ön varje år. Jag hade varit på endurosafari med Paris-Dakar-Berra som är från Gotland. Det vill säga, vi var ett gäng som kört endurohoj hela dagen, under guidning av Berra Marcusson, och nu satt vi här, trötta och nöjda med en kall en i handen. Samtalsämnet var dagens strapatser och den fantastiska terrängen vi hade kört i.

När jag skröt om att inte vara lika trött som de andra, högg Berra direkt. ”Ja, men då ska du komma hit i augusti och köra Bike Battle” sa han med den där övertygande glimten i ögat som han har. Jag låtsades inte förstå hans gotländska, men det var för sent. Resten av gänget pressade på och innan jag visste ordet av var jag anmäld till tävlingen. Jag som aldrig hade suttit på en crosscountry-cykel tidigare. Jag hade bara ett par månader på mig att komma i form till en tvådagarstävling omfattande två gånger fyra mil, ungefär. Detta var bara början.

Nu är inte GBB vilken tävling som helst. Banan är upplagd på typiskt Berra-manér så att man har hur roligt som, helst hela tiden, samtidigt som man ser det mesta som Gotland har att erbjuda. Starten går från Kneippbyn-campingen och den första sträckan leder cyklisterna från hav till skog, tillbaka till kusten för att se raukar och sen förbi Gotland Grand Nationals leriga startplatta (ett av Sveriges största endurolopp). Banan leder sedan in genom en ICA-affär, går in bland bilkarosser i ett plåtslageri och leder så småningom, dag två, in i Visby där de tävlande får ta det extra lugnt när de kör igenom en glashytta, upp och ner för trappor med vackra glassprydnader omkring. Min första MTB-tävling blir verkligen en utmaning.

Gotland Bike Battle 2010
GBB har funnits sen 2008 och startades av Berra Marcusson, gotlänningen som bland annat kört Paris-Dakar tre gånger: två gånger med motorcykel och en med lastbil.
GBB är öppet för alla och det finns flera kategorier som gör att svårigheten kan anpassas efter gruppen/individen. De två huvudklasserna är Tävling och Motion.
Övriga klasser är:
Mini Battle för barn mellan 0-9 år,
Midi Battle för barn mellan 10-14 år.
Lag Motion där lagmedlemmarna tävlar i stafettlag, en för varje specialsträcka.
Nytt för i år är att tävlingen även är öppen för löpare.
Distanser:
Fredag: prolog, 2 km.
Lördag: 42 kilometer uppdelad på fyra specialsträckor.
Söndag: 42 kilometer uppdelad på fyra specialsträckor.
Datum: 20–22 augusti.
www.gotlandbikebattle.se

Väl hemma i Göteborg igen insåg jag vad jag hade gjort och kände mig villrådig. Gus på mitt jobb cyklade racer, så han gav mig tips om bra cykelrundor på asfalt. Jag ägde en röd Crescent Fashion Line från 80-talet med tio växlar och tung som bly. Hjälmen hade min fru fått av Folksam när de gjorde ett jippo på Linnéplatsen. När det gäller kläder så var de enda funktionsplagg jag hade gjorda för klättring. T-shirten och klätterbyxor åkte på, jag dammade av 80-tals racern och började träna. Det fanns ingen återvändo. Första träningsturen till Amundön tur och retur lämnade mig med följande facit: Jag var i bättre kondis än jag trodde. Det är tråkigt att cykla på asfalt. Jag måste laga bromsarna, det var på vippen att jag körde in i en röd Volvo. Men saker och ting blir aldrig som man tror.

Efter fyra träningspass på dryga tre mil var, kom klättersäsongen igång på allvar och 80-talsracern fick vila över sommaren. Augusti är här och jag sitter nu i en fullpackad Volvo XC70 med Jonas Hollanders (vd för Go Outside Media Sweden AB) cykel till låns i bagageutrymme och en road Glenn Mattsing (chefredaktör för Outside) som coach och fotograf. Glenn kan inte låta bli att le lite lurigt när jag pressar i mig tallrik efter tallrik med pasta ombord på färjan. ”Carbo load, förklarar jag för kocken, jag laddar inför GBB” och han slevar på. På sätt och vis känner jag mig då sponsrad av färjebolaget Destination Gotland!

Det är fredag kväll, i morgon smäller det. Vi åker till Tors Gård där min vän Martin bor. Han ska också delta i GBB, i elitklassen. Jag får tillgång till äventyrscentret på Tors Gård för att leka av mig. Glenn hjälper mig att plocka ihop cykeln och jag grenslar en riktig MTB för första gången i mitt liv. ”Var har du SPD-skorna?”, undrar Glenn och skakar på huvudet med det där luriga leendet på läpparna igen. Men det är kul och det känns bra. Det är inte så stor skillnad mot att köra enduro så imorgon sparkar vi rumpa på GBB, tänker jag. På kvällen är det brorsan som slevar pasta på min tallrik. Fyra portioner och några öl senare somnar jag gott.

Nu har vi lämnat upptakten och kommit till mitten av berättelsen. Det är drygt 180 startande som har delats i två huvudgrupper: elit och motionärer. Det trettiotal elitcyklister som står längst fram är taggade till tusen. Men även motionärsklassen är på spänn och alla ser proffsiga ut. Jag är en av de få utan tights och med en cykel som har sett sina bästa dagar. I klungan ser jag Börje Salming och hans barn. Hockeylegenden ser extremt vältränad ut, man kan se muskelfibrerna genom huden. Jag håller mig ganska långt bak för att inte stå i vägen, men när starten går och vi kommer till första uppförsbacken börjar jag köra om folk.

Jag hänger på en ung grabb som håller bra tempo och allt känns rätt. Tävlingen är upplagd som en rallytävling. I dag ska vi köra 42 kilometer delade i fyra specialsträckor. Mellan specialsträckorna har man 20 minuter på sig att avverka en transporsträcka på cirka två kilometer. Då finns det möjlighet att ladda med dricka, bananer, bullar och godis. Jag kommer till första depån och känner mig oförskämt fräsch. Gruppen som har tagit täten har redan vilat och druckit tillräckligt så de gör sig redo. Jag pressar i mig en banan snabbt, dricker lite saft och hakar på. Nu är det skillnad på tempo och jag får ta i för att hänga med, men det känns bra.

Jag tappar ofta pedalerna i de tekniska partierna och det går åt en del energi i onödan, var har jag SPD-skorna någonstans? När vi kommer till Storklinten slänger vi upp cyklarna på axeln och springer upp för den branta och smala stigen. Där uppe på toppen står Glenn och hejar. ”Det går bra Alvaro, du har bara ett tjugotal framför dig” skriker han och fortsätter att fota. Uppe på klinten är låren stumma som stockar av klättringen men det känns direkt bättre när jag sätter mig på cykeln. Efter en flack stig kommer vi till en brant och stenig utförsbacke där alla slänger upp cykeln på axeln igen.

Men jag har kört brantare på endurohoj, så jag brötar på. Det går fint och det är kul tills jag kommer ut på flacken igen. Kedjan tålde inte alla stötar, den har vrängt sig och jag får lägga av. Det är inte sant. Det är slut. Over. Finito. Ja, men inte riktigt. Jag får tag på Glenn och vi slänger in cykeln i Volvon. Sen tar vi oss runt till olika platser där vi kan se tävlingen passera. Det är kul, särskilt att se ledarna i elitklassen, snacka om tempo. Och på kvällen är det middag och fest. Stämningen är på topp och alla har haft en fantastisk dag.

På söndag står jag där igen, vid starten i Kneippby-campingen, där Villavillekulla finns. Cykeln är fixad och mitt självförtroende betydligt bättre än gårdagens. I dag är jag i mitten av fållan, fast utom tävlan eftersom jag inte fick någon tid i går. När starten går hakar jag på de snabba cyklisterna direkt. Tävlingen blir annorlunda. Vi är ett gäng som håller ihop och hjälper varandra, turas om att dra på grusvägarna, peppar varandra i skogen. När jag gör en jättevurpa över ett dike, stannar de andra och hjälper mig upp. Vi åker genom ICA-Maxi och det är rätt rolig att full med lera få köra inne i affären. Landskapet längs banan är vackert och varierat.

Krokiga tallar böjda av vinden, kalkbrott fyllda med vatten, stranden och havet alltid närvarande även om man inte ser det. Men, vid ett vägskäl där eliten skulle höger och vi vänster har skylten körts omkull så vi är ett tjugotal som kör fel. Dagens 38 kilometer blir nästan en mil längre. När jag kommer igenom Visbys ringmur är vägen kantad av folk som hejar och ropar ”bra jobbat” ”kämpa på” och det känns underbart. Slutetappen i stan, upp för smala gränder och genom ett glasmästeri, ner mot stranden för en sista spurt bland applåderande åskådare känns bara som en perfekt avslutning för dagen. Men inte för min berättelse, för i år kommer jag igen och sagan fortsätter …

Läs fler artiklar ur vår cykelspecial här, eller läs även:
Vinn inte om du inte vill ha tatueringen – SSWC om planetens vildaste mtb-tävling,
Martin Stenmarck på stenhård mark om musikalstjärnans deltagande i tävlingen Yak Attack, eller
Ditt mtb-mecka är närmare än du tror om mtb/lederna i Skottland.