Om jag säger ”Sälen” vad tänker du då på? En inte helt vild gissning är att du tänker på gapiga barnfamiljer, motorvägsbreda, händelselösa och välpreparerade pister, uppblåst och överreklamerad after ski, hutlösa priser och allmän ”skidindustri” över hela anrättningen? Om du instämmer i detta så har du sannolikt bara varit här under sportlovet. Stackars dig. Åk hit på sommaren istället!

AV Magnus Karlsson | UR Outside nr 6-2010 | Cykelspecial 2010

Ett glesbefolkat Sälen i fager högsommarskrud står i skarp kontrast till ett överbefolkat dito under vinterns mest intensiva ”08-veckor” och har man en , gång besökt platsen under högsäsong är det svårt att förstå att det här skulle vara samma ställe. På sommaren inser man att man, faktiskt, befinner sig i ett kulturlandskap med turisttraditioner sedan tidigt 1800-tal och man förstår varför folk valde att bege sig hit en gång i tiden. Något som kan tyckas helt obegripligt under exempelvis vecka 9. För den som i likhet med mig själv anser att vintern gör sig bäst på sommaren, har mycket att bli glad över en sommardag i Lindvallen.

I Sälen i allmänhet, och Lindvallen i synnerhet, har Skistar byggt upp sin image och affärsidé kring att vara barnfamiljernas eldorado. Att det stämmer vintertid kan vi konstatera, men hur är det egentligen på sommaren? Jodå, man har lyckats rätt bra då också, även om trängsel och liftköer lyser med sin ljuvliga frånvaro. Här kan man traska omkring bland (förvisso artificiella) fäbodvallar, våffelstugor och getter. Det mesta som behövs är öppet, servicen är lite lagom sommardåsig och det vilar något genuint mysigt över alltsammans även om man som jag, inte har några egna ungar att skylla vistelsen på.

Jag är här för att cykla. Ryktet talar nämligen om kort och effektiv downhillåkning utan långa transportsträckor och, som sagt, helt obefintliga liftköer. Som cykeldestination har Lindvallen utvecklats snabbt. För när Skistar väl bestämt sig för att satsa på något så gör man det ordentligt och cykelåkningen utgör inget undantag. Allt andas perfektion, utvecklat processtänk och grundliga affärsanalyser. Med Skistar som huvudman lämnas heller inget åt slumpen beträffande nedfarternas beskaffenhet, och trots den senaste tidens ihållande regn syns inte ett spår i form av försämrad bankvalitet.

Men överdriven nit och flit har också en baksida, och i fallet med cykelåkningen i Lindvallen visar den sig i form av att man byggt bort den spontana lekfullheten i terrängen, man har ansat, putsat och fejat så till den milda grad att backarnas naturliga variationer i princip helt ersatts med maskingrävda och perfekt doserade kurvor. Till och med North shore-banan känns trygg och säker, en insikt som normalt borde väcka viss skepsis i ett gammalt DH-hjärta. Men varför gnälla över detaljer när helheten är desto bättre? Lindvallen vill locka barnfamiljer, turister på genomresa, unga par och en lite ”snällare” cykelpublik än den man hittar i exempelvis Åre.

Nitbälten, och gällivarehäng återfinns här därför företrädesvis på åttaåringarna i bikeparken och som pittoreskt inslag på delar av lokalbefolkningen. Som nära destination för någon/några dagars utförscykling är stället perfekt. Här finns något för nästan alla och saknar du erfarenhet från utförsåkning på cykel, eller vill utvecklas vidare så finns mycket duktiga instruktörer att anlita. Totalt finns här sju downhillspår i svårighetsgrad från blått till svart, med 2010 års nyhet ”Rosa leden” någonstans i mitten, tänkt att vara något för alla. Längden på spåren 2,5 till 3 kilometer och med tanke på hur begränsad terrängen trots allt är, så har banbyggarna verkligen lyckats krama det gottaste ur varenda meter fallhöjd.

Den som söker extrema utmaningar och svårare/mer tekniskt utmanande åkning har kanske inte så mycket att hämta här, men alla vi andra har helt klart fullt upp ett par dagar. Skulle man vilja göra något annat så finns förutom ett par skateparker även en perfekt arrangerad bikepark samt en mini-bikepark med hinder där även de allra minsta cykelterroristerna kan trivas. Om jag hade egna barn med cykelambitioner (självklart skulle de ha det) vore det här vi tillbringade våra sommarsemestrar! Högsäsongen sträcker sig från 24 juni till 15 augusti, med öppna helger fram till slutet av september.

Men är stället verkligen så familjevänligt som man vill göra gällande? Och helt ärligt, hur familjevänligt kan det vara att köra downhill? Är det värt att lägga en dryg 1000-lapp per person och dag på liftkort och hyrgrejor? För att ta reda på saken anlitade jag en hyggligt cykelvan elvaåring med tillhörande morsa, tillika komplett novis på fulldämpat, utförsåkning och fullface. Jag själv ikläder mig vant rollen som besserwisser-40+ med sedan länge passerat ”bäst före datum” avseende meriter i cykelsadeln, men som gärna skryter om ”den gamla goda tiden” Således representerar vi en hyggligt schablon. mässig sammansättning av Lindvallens genomsnittliga kunder en helt vanlig sommardag.

Efter några snabba (och i mitt tycke helt onödiga) instruktioner i cykeluthyrningen så infinner sig dagens första och faktiskt största utmaning för delar av vår lilla grupp; hur i hela friden får man med sig cykeln upp i liften?! Efter en del palaver sammanstrålar vi på toppen av berget och enas om att ta det lugnt i början för att öka mot slutet. Det skulle visa sig vara det sista vi ser av varandra fram till lunch. Elvaåringen brände omedelbart och respektlöst nerför ”rodelbanan” behagligt omedveten om , att han just krossat mitt självförtroende fullständigt.

Då liftköer som sagt är mycket sällsynta och banorna relativt korta/snabba hinner man med flera repor på en dag. Det är kul, tekniken infinner sig och man vågar mer och mer ­ cyklingen blir roligare ju längre dagen lider. Framåt stängningsdags värker det i underarmarna och egot återtar äntligen sin svunna glans efter att jag lyckades knäcka elvaåringen i ett par sista desperata åk som gränsar till fulkörning, då han helt enkelt tröttnar och börjar tjata om glass istället. Sammanfattningsvis har alla haft en bra dag. Nybörjar-morsan har utmanat (och övervunnit) sina rädslor för allt som är brantare än garageuppfarter, och jag har fått mina farhågor besannade; det var INTE bättre förr!

FOTO Glenn Mattsing

Läs fler artiklar ur serien försökskaninen här.