Om de mot all förmodan var tillräckligt tjocka för att hålla dig varm i kalla vatten, hindrade de dina rörelser. På senare år har stora designförbättringar gjorts vilket har ändrat förutsättningarna för kallvattensurfing. Geopren till exempel ­ ett våtdräktsmaterial, tillverkat av kalksten, som är mer motståndskraftigt än neopren, även vid halva tjockleken. Men det betyder inte att det känns bra. I ansiktet sticker vattnet som nålar, ditt huvud pulserar med varje hjärtslag och dina tår och fingrar tappar känseln efter en halvtimme, oavsett hur tjocka dina skor och handskar är. Viljan att göra det måste vara stark. Men vad är det som lockar?

”Jag tror att det kan vara ensamheten, det var därför jag ville komma tillbaka hit”, sa Millin och sörplade i sig en torsk tunga, grimaserade, och sörplade i sig en till. ”Hur många surfar på Hawaii just nu? Hur många tusen?”
Wach nickade och tog en sipp på sin öl. ”Kylan och snön, vet du, den känns renande”, sa han. ”Och vetskapen om att du kan vara ute och surfa en helt sjuk våg ensam, det finns inte så många platser på jorden där man kan göra det idag.”

6:30 nästa morgon packade vi in våra brädor i bilen för vår första surftripp.
”Torkad torsksnack?” frågade Millin samtidigt som han satte igång en technolåt på bilstereon.
”Meat is murder, mate”, sa Whitehead. ”Och den här skitmusiken mördar mina öron. Sänk!”
Millin höjde retsamt samtidigt som han proppade munnen full av salttorkad fisk. Samtidigt höll Ouhilal ögonen på den istäckta vägen, vilken Millin färdades på med dubbla tillåtna hastigheten, fast besluten om att vi skulle hinna fram innan tidvattnet nått ut för långt. Jag kunde inte låta bli att tänka på att vi var på en blinddejt arrangerad över Internet.

Satellitbilderna, statistiken och vägkartorna utskrivna från webben och nertryckta i en mapp på instrumentbrädan tillhandahöll en fantastisk datoriserad avbild av resmålet, men allt detta betydde ingenting förrän vi fått en verklig känsla för stället. Det var detta som hade attraherat Millin, Wach och resten av oss till detta vinterlandskap; den nervösa omtumlande känslan av förväntning, av att hitta ett isigt Waimea här på surfingvärldens yttersta front. Men det blev inget Waimea. Under vår första vecka surfade vi mikroskopiska sönderblåsta vågor som bröt rätt upp på stranden. Ibland var vädret så dåligt att vi stannade inomhus och lånade gitarrer och trummor från ett lokalt death-metal-band.

Veckan därpå vandrade vi fem kilometer över en fjord för att tälta på den frusna sanden i en halvmåneformad vik. Det var så kallt att vattenrester i Millins öra frös på natten och expanderade i hans hörselgång. Han vaknade, skrek av smärta och höll sitt öra över elden för att försöka smälta isen.
Under den två timmar långa vandringen genom en piskande snöstorm kunde jag svära på att jag hörde Odens röst säga, ”Åk hem till Kalifornien, era fårskallar.”

Vi kom fram till att det fanns dussintals med perfekta stränder i Norge och jo, det var det mest fantastiska ställe vi någonsin sett. Men efter två veckor kom den kalla verkligheten ikapp oss. Vågorna sög! Bistert väder verkade nästan vara en regel och de flesta dagar förvandlade kulingvindar och plötsliga regn- eller snöskurar havet till ett skummande kaos. Allt som allt hade vi endast lyckats skrapa ihop en handfull misslyckade sessions. Under vår tolfte kväll på Lofoten samlades vi återigen kring vårt bord för att äta den dagliga ransonen torsk, men även för att diskutera en ny strategi. En lokal karta visade ett ställe som hette Senja. En ö norr om Lofoten som såg lovande ut. Där, i Troms fylke, sköt fjordarna ut i norska havet på ett sätt som garanterade skydd från nordanvinden.

Däruppe måste vi hitta surfbara vågor. Och till skillnad från Lofoten var det mesta av kusten tillgängligt med bil från en riktig motorväg, som skulle ge oss konstant utsikt mot havet. Så fort en våg visade sig skulle vi kunna stanna, dra på oss dräkterna och hoppa i. Enligt Ouhilal hade inte någon surfat Senja förut. Vi åkte redan samma kväll. Till vår förvåning upptäckte vi att även i april var de flesta snövallarna längs Troms motorvägar över en och en halv meter höga. Och när det inte var snövallar, ja då var det tunnlar. Fönstren på bilen växlade mellan att lysa blått och vitt, ena stunden en vit vägg av snö, och nästa, overkliga vyer över fjordarna, neonblå himmel, eller ytterligare en perfekt strand.

”Åh Gud, jag tror vi har hittat vad vi letar efter”, sa Ouhilal när vi passerade ytterligare en perfekt strand. ”Det här är rena rama guldgruvan.”
Efter tolv timmar nådde vi Senjas nordvästra kust i närheten av byn Hamm. Vi var framme omkring tre på eftermiddagen och kisade ut över en kristallklar bukt där rena, små vågor bildade ett manchesterliknande mönster, spände upp sig i det blå vattnet innan de smulades sönder i vita linjer närmast stranden. På stranden var tidvattenlinjen från senaste stormsvallet fruset i sanden. Genom att mäta linjerna bedömde Ouhilal att minst huvudhöga vågor måste ha brutit på den här stranden för bara ett par dagar sedan.
”Det här stället skulle kunna vara fantastiskt”, sa Whitehead och sköt undan sina blonda dreadlocks från ögonen och blickade ut över havet.

Och bortom denna fjordmynning avslöjade sig en lika perfekt set up, och ytterligare en. Efter ett tag slutade vi räkna. Whitehead bytte kläder på den smutsiga snön vid strandbädden och paddlade ut till en blinkande boj som markerade ett grunt rev. Trots total avsaknad av nordligt svall bröt en brösthög våg med ett par minuters mellanrum vid det inkommande tidvattnet. Det var ingen grym våg, det var inte ens en bra våg ­ men den var surfbar, och det var tillräckligt. Efter att ha paddlat ut vid tiotiden på kvällen, med endast de sista strimmorna ljus kvar i den marinblå himlen, blev Whitehead den första (tror amerikanerna i alla fall, haha. reds. anm.) att surfa på ön Senja. Han döpte vågen till ”Discos” för att ära för den blinkande bojen som höll honom sällskap.

Klockan är ungefär 21:30 och vi var på väg tillbaka till Ballstad. Skymningen hade satt en mörkblå färg på både hav och land. I slutet av april går solen aldrig riktigt ner, den glider liksom längs horisonten, följer dig under dagtid som en ständigt närvarande spotlight. På natten förvandlas den till rött scenljus, som på en nattklubb, och badar himlen i stämningsfulla färgtoner av blått, lila och mörk orange. Vi har kört fjorton timmar i sträck. Precis när vi håller på att ge upp surfingen får Whitehead syn på självlysande vitvattenlinjer som slingrar sig in i en vik. Ouhilal stoppar bilen i vägrenen.

”Jepp, det där är surfbart”, säger han. Whitehead hoppar in i bakluckan och rotar ivrigt runt i nästet av våtdräkter. Några minuter senare försvinner han ombytt in genom ett snår av buskar och skuttar vidare ner för de snö- och mossbeklädda stenarna som leder honom till stranden. När jag och Ouhilal kommer ner till vattnet tio minuter senare paddlar Whitehead för sin första våg. Det är en axelhög pointbreak-våg som lättjefullt reser sig längs en exponerad svart stenkista och kastar honom längs en glasig vägg av vatten. Han passerar bara ett par meter framför oss, vågens framsida reflekterar månskärvan för ett ögonblick innan den skickar honom vidare in i bläcksvart mörker.

Under denna session fanns inga kameror, ingen posering, inget att bevisa. Vi var bara tre personer som flöt runt i det arktiska havet och surfade en våg som brutit på samma ställe i tiotusentals år. En timme senare tar vi oss upp ur vattnet och följer våra spår tillbaka till bilen. Alla ler. Whitehead döper brytet till Broken Hearts efter en lokal ballstadstjej som dragit sig undan från hans uppvaktning förra veckan.
”För mig var detta värt allt slit”, säger Ouhilal. ”Att få göra detta är väldigt speciellt.”

En vecka senare förvandlas Lofotens upprörda och vindpiskade vatten till silkeslen keramik när ett nytt sydligt svall sätter fart på dussintals olika vågor, vissa med upp mot tre meters face. Lofoten har till sist bjudit oss en titt på Norges verkliga surfpotential. Nyckfullt, visst, men när det väl fungerar är det en surfupplevelse som saknar motstycke på denna planet. Några dagar innan vi lämnar Norge åker vi tillbaka till Broken Hearts med Millin och Wach och får av en lokal familj bekräftelse på att vi var de första som surfade stället. En tioårig pojke, HansGeorg, iakttar oss med fascination. Han har aldrig rört en surfbräda, och när vi drar iväg tjatar han om att vi måste komma tillbaka.
”Vågorna nu på våren ­ är så små”, säger han. ”Kom tillbaka igen på vintern. Då är de stora som berg.”

Läs fler artiklar om Surfing här, eller fler om norge här.