I Nordnorge finns både stora och perfekta surfvågor. Men också en hake: Det ligger norr om Polcirkeln. När våra kompanjoner i USA beslutade sig för att testa de iskalla vattenväggarna skickade de iväg ett förstklassigt team av surfare, men utan erfarenhet av Norges svinkalla vatten. De kom tillbaka med isande huvudvärk, torsksmak i munnen och fantastiska historier från surfingvärldens kallaste front.

AV James Nestor | FOTO Yassine Ouhilal | UR Outside nr 2-2010

Det snöar när vi lämnar den tvåfiliga motorvägen till förmån för en lerig avtagsväg. Pat Millin gnuggar fram en öppning i imman på passagerarsidans fönster och studerar Lofotens grovhuggna kust. I horisonten skickar ett oväder kulingvindar över det gråskrynkliga havet, och fyrtiofem meter rakt nedanför oss fräser och skummar vågorna när de slår mot de svarta stenarna som utgör buktens vågbrytare.
”Det där är surfbart, deklarerar Millin,” en tjugotvåårig proffssurfare från San Diego. Han drar ner en fårskinnsmössa över öronen, tar ett djupt andetag och slänger upp dörren. Genom den iskalla vindens visslande kan jag höra honom skrika, ”Jag hoppar i!”

Havet ser inte ens vagt surfbart ut. Millin vet om det, men efter tio timmars krypkörning över isiga vägar tillsammans med vår fotograf och expeditionsledare Yassine Ouhilal, är vi desperata. Vi åkte inte 800 mil för att sitta i en bil och dricka takeaway-kaffe för femtio spänn. Vi kom för att surfa norr om Polcirkeln. Ett par minuter senare står jag och Millin och skakar utanför bilen i desperata försök att få ner våra nakna fötter i snöiga våtdräkter.
”Det här är bara dumt”, protesterar jag med hackande tänder.
”För sent”, ler Millin.

Sen tar han tag i sin bräda och joggar ner till vattnet och hoppar i. Jag vadar i bakom honom, chockad av hur det femgradiga vattnet sipprar in i dräkten och bränner mitt skinn. Jag ser på medan Millin driver söderut mot mynningen av en nittio meter bred fjord. Hans kropp guppar mot den svartvita horisonten. Medan vi kämpar mot strömmen kan jag känna hur havet suger oss ut mot öppet vatten.
”Vi paddlar tillbaka”, skriker jag.
Millin nickar. Medan vi varit ute har vinden ökat i styrka och snöflingorna förvandlats till hagel av M&M-storlek. Vi kan inte ens se stranden. Millin vänder sin bräda och paddlar in på en stökig våg. Han ställer sig upp och kör hela vägen till insidan av det lilla revet innan han försvinner upp för vågbrytaren.

Jag försöker följa efter, men blir tumlad av en vilsen våg och kastad in i vitvattnet. Vi plaskar oss upp på vågbrytaren och springer till bilen genom snön, båda med isande huvudvärk och tegelstenar till fötter och händer. Nyckeln i tändningen, full fräs på värmen, en filt, en suck, en rusning av motorn och vi är tillbaka på vägen för att leta efter nästa strand.
”Det finns världsklassvågor här”, säger Ouhilal som stod vid bilen och fotade. Vi måste bara fortsätta leta.
Genom bilrutan ser jag på medan havet försvinner bakom oss i snöfallet som en TV-bild som förlorar sändningen, den förtvinar sakta och sedan är den borta.

Vi är inga självplågare, och vi kom inte till Norge bara för att bli kalla och miserabla. Vi har rest till denna kust, som ligger på sextioåttonde breddgraden, för att leta efter vad som kan vara världens mest perfekta oupptäckta surfbryt. Ouhilal, trettiotvåårig surfare och fotograf från Nova Scotia vet. Han fick uppleva det för tre år sedan, under sin första resa till Lofoten. Bilderna han tog med sig hem avslöjade ett slags bak- och framvänt tropiskt surfparadis där varm sand var utbytt mot snö, åskådarbeklädda klipphyllor mot isklädda diton och perfekta tremetersvågor som bröt nedanför en överjordisk bakgrund av nordiskt morgonljus.

Det såg ut som Hawaii, instoppat i en frys. Vår plan var att reka några vågor på Lofoten, röra oss norrut in i det osurfade Troms Fylke, och sedan, om tiden tillät, utforska den ryska kusten närmast Norge. (Vi tog oss till Ryssland, men kunde inte surfa där då den största delen av Rysslands nordvästra kust visade sig vara militärt territorium.) Svallstatistiken visade att nordnorge fick sina största vågor under vintern, men det verkade vara självmord att surfa under årets mörkaste och kallaste tid. Så vi bestämde oss för att åka dit under tidig vår då svallstatistiken fortfarande var okej (om än oregelbunden), dagarna längre och temperaturen, åtminstone med arktiska mått mätt, uthärdlig: omkring nollan.

Sista april packade vi långkalsonger, ullstrumpor, ansiktsfett och tretton kilo utrustning för kallvattensurf i våra väskor och styrde norrut. Långt norrut. Att flyga in över Lofoten från norska fastlandet är som att befinna sig mitt i vilken äventyrsfilm som helst. Där sitter du i baksätet på ett propellerplan och far fram genom lågt hängande moln, mellan bergstoppar och ovanför gapande fjordar med kristallklart blått vatten. Genom det lilla fönstret ser de omkringliggande bergen ut som EKG-kurvor mot horisonten. Plötsligt klonkar det till mot den frusna landningsbanan och några minuter senare står du i snön med en surfbräda under din arm och undrar om det hela verkligen är en sådan bra idé.

Åtminstone var det så jag kände mig efter att Ouhilal hade plockat upp mig på flygplatsen och kört mig längs kustvägen till hamnen i byn Ballstad. Byn har 700 invånare och är belägen på ön Vestvågøj, den mittersta av Lofotens fem huvudöar. De 150 år gamla stugorna vid stranden var upphöjda på trästyltor och de skulle utgöra vårt basläger de närmaste veckorna.

Den kvällen träffade jag de andra medlemmarna i vår expedition: vid min högra sida satt Millin och bredvid honom moppfriserade Christian Wach, 20, professionell longboardsurfare från San Clemente som förra året blev utnämnd till topp-100 i kategorin världens bästa unga surfare av Surfer Magazine. Mitt emot dem satt Matt Whitehead, 29-årig vegan med dreadlocks som bokstavligt talat bor under en buske i Byron Bay på Australiens ostkust. Medan ett gäng fiskare drack öl och stirrade på oss från de höga stolarna vid baren samlades vi kring en karta för att planera vår månadslånga resa. Ouhilal var inte den första person att surfa här.

För fyrtio år sedan paddlade ett lokalt original som hette Thor ut med sin hemmagjorda surfbräda från den lilla fiskebyn Unstad på Vestvågøjs västkust. Inspirationen hade han fått från omslaget till ett Beach Boys-album. Han fortsatte sedan att surfa ­ mestadels ensam ­ men främst de mindre vågorna, och under sommarens varmare dagar. Men 2007 började bilder på Unstads enorma vintervågor dyka upp på den internationella surfradarn, och intresset växte snabbt. Här fanns nämligen ett rev som producerade en 90 meter lång dubbelgubbe-tub som rullade hela vägen in till den vita sanden längst in i bukten. Och ingen var där. Millin hade surfat vid Unstad 2007 och menar att det då hade blivit hans favoritvåg ­ trots att den så sällan fungerar.

I april 2008 hade ett team från Rip Curl rest till platsen, men de fick smaka på nordnorges hårda sida. I två veckor satt de i sina fiskestugor, frös i snöblandat regn, åt torsksoppa och väntade på att vågorna skulle komma. Vågorna kom till sist, men efter en väldigt lång väntan. Norge, sade man, var alldeles för nyckfullt för surfresor. Och än värre, det var iskallt. Det var kanske sant. Men vi hade kommit hit för att se det med egna ögon. För att hålla oss varma på land hade vi med oss underställ och dunjackor från Eddie Bauer First Ascent, som sponsrade resan. För att överleva i vattnet använde vi de varmaste våtdräkterna vi kunde få tag i. För tio år sedan hade det inte varit möjligt att surfa timtals i nollgradigt vatten för äldre våtdräkter tillverkades av tjock neopren som var både klumpigt och otätt.

Klicka på siffrorna nedan för att fortsätta läsa artikeln.