Den glaciärinsvepta vulkanen reser sig brant upp till 4 392 meter och de allra flesta av de hundratals amatörer som årligen försöker sig på berget börjar sin tur med att flyga till Seattle som ligger på havsnivå. Precis som med Mont Blanc sker de allra flesta toppförsöken under en weekendtur med för kort tid för att kroppen skall hinna acklimatisera sig. Min 26-årige son, Dylan, följde med och under vår första natt övernattade vi på 970 meters höjd på en campingplats alldeles vid bergets fot. Nästa dag körde vi till ledcentralen på 1650 meter och började klättra i en snöstorm som tvingade oss att bivackera över natten på 2570 meters höjd medan vi väntade på att vindarna på uppåt 22 meter per sekund skulle bedarra. Morgonen därpå följde vi vår kompassnål genom det vita virrvarret till ett vindskydd vid Camp Muir där vi mötte några andra grupper och fyra guider från International Mountain Guides, ett av de företag som guidar på Mount Rainer.

En av guiderna, Karl Rigish, uppskattade att cirka 40 procent av företagets kunder lider av åtminstone lättare höjdsjuka på Mount Rainer. Tricket för att undvika det är att ta det lugnt, sa han och de andra guiderna. Gary Talcott som guidar för Rainer Mountaineering Inc. rekommenderar max 600 höjdmeter om dagen samtidigt som man skall se till att dricka ordentligt eftersom det hjälper till att späda ut blodet genom att förlorad vätska ersätts. Medicinsk litteratur är försiktigare än så, max 300 höjdmeter om dagen över 1500 meters höjd för att undvika akut höjdsjuka (AMS). Men vem har tid med det? På Rainer skulle det betyda fem dagar bara för att komma upp till lägret som markerar halvvägs, något de flesta gör på en dag och vi på två. Guidefirmorna leder gärna långsammare turer men de flesta kunder kräver snabbare bestigningar där de förlitar sig på att de bättre acklimatiserade guiderna kan ta hand om dem om problem skulle uppstå.

Det känns inte bra nu…
> Höjdsjuka kan slå till på så låg höjd som 1800 meter men oftast är det först över 2500, och oftast hos människor som har tagit sig till denna höjd snabbt. Den första fasen är akut höjdsjuka (AMS, Acute Mountain Sickness) som alltid innebär lätt svullnad av hjärnan som, enligt den spanska forskningen, kan ge bestående skador.
> Symptomen inkluderar huvudvärk, illamående, olustkänsla. Om det känns så bör klättraren vända nedåt tills symptomen försvinner. Om svullnaden fortsätter förvärras kan det leda till allvarlig höjdsjuka (HACE, High-Altitude Cerebral Edema) som är ett mycket allvarligt tillstånd. Vanföreställningar, förvirring och emotionell instabilitet är tidiga symptom; dessa kan utvecklas till brist på koordinationsförmåga, medvetslöshet eller död.
> Detta är vad som händer: på hög höjd gör bristen på syre att hjärta och lungor får arbeta hårdare. Detta gör i sin tur att du andas ut för mycket koldioxid, vilket i sin tur stör vätske- och elektrolytbalansen i blodet. Det sistnämnda orsakar skador på kapillärerna i lung- och hjärnväggarna som gör att det läcker vätska till kringliggande vävnad och får hjärnan att svullna. Blodet blir dessutom tjockare eftersom fler röda blodkroppar produceras för att transportera syre och du blir uttorkad. I de allra allvarligaste fallen bildas klumpar i det förtjockade blodet och dessa orsakar stroke.

Det är värt att hålla i minnet att resultaten från Fayeds forskning indikerade att hjärnskador orsakade av höghöjdsklättring kan reduceras eller till och med helt elimineras med adekvat acklimatisering av just den sort som de flesta amatörer inte är så noga med. Amatörteamet på Mont Blanc klättrade drygt 2400 meter till toppen på två dagar och mer än halva gänget visade tydliga tecken på hjärnskador när de skannades ett par dagar senare. Amatörerna på Aconcagua gav sig själva sex dagar för acklimatisering inför de 2450 höjdmetrarna (att jämföra med de två till tre veckor de kommersiella grupperna brukar ha), och varenda MRI-bild visade problem. (En andra omgång bilder som togs tre år senare visade inga tecken på förbättring.) Totalt hade fem av de 23 undersökta amatörklättrarna som de spanska forskarna undersökte irreversibla skador i undre hjärnbarken ­ vilket var den allvarligaste hjärnskadan forskarna fann.

Ingen av de 12 professionella klättrarna som undersöktes hade liknande skador. Proffsen var inte särskilt fysiologiskt begåvade ­ de hade ungefär samma nivåer av syretransporterande röda blodkroppar som de övriga ­ snarare verkade det som om de acklimatiserade sig bättre tack vare bättre rutiner samtidigt som de undvek nybörjarmisstag som frestar på kroppen. ”Amatörerna vill bevisa något så de kör slut på sig redan på väg till baslägret och blir självklart sjuka” säger klättraren och fotografen Jimmy Chin. ”När vi vandrar till baslägret går ett proffs som Conrad Anker sist i ledet, tar god tid på sig och luktar på blommorna. Jag tror det hjälper. ” Under vår klättring la sig aldrig stormen så vi gick ner från Camp Muir på 2440 meters höjd. På väg ner fick vi en påminnelse om att det finns andra risker än tunn luft i bergen.

Ungefär en timme efter att vi lämnat lägret gick Dylan igenom en snöbrygga över en spricka. Han hasade sig i säkerhet samtidigt som ett stort block rasade ner i evigheten under honom. Några dagar senare flög jag till Spanien för att få min hjärna undersökt. Taket försvann utom synhåll samtidigt som mitt huvud gled in i MRI-apparaten på ett sjukhus i Zaragoza. När allt var klart bläddrade Fayed och Modrego magiskt bland lager efter lager av min hjärna. ”Ett litet VR-mellanrum” sa Fayed. Bläddrade lite igen, ”Här är ett till”. ”Alldeles normalt” försäkrade Modrego. ”För din ålder. ” Fayed brände 3D-bilderna av min hjärna på en CD och gav den till mig med ett leende. Jag hade passerat testet men kände mig inte lugnad.

Här är resultaten (och de är lite läskiga)
> Den spanska forskningen är inte den enda som undersöker hjärnskador hos annars friska höghöjdsklättrare.
> Genom att jämföra bilder av nio klättrares hjärnor före turer till K2 eller Everest fann Dr Margherita Di Paola och hennes kollegor vid Roms universitet att klättrarna förlorade både grå och vit hjärnsubstans. Studien visade dessutom att skadorna var mer omfattande på de delar av hjärnan som kontrollerade kroppens dominanta sida ­ antagligen beroende på att de de delar som kontrollerar rörelser kräver mer syre.
> En studie som 1996 publicerades i brittiska Clinical Science jämförde 21 skannade hjärnor från elitklättrare som varit uppe över 7900 meter med 21 dito från en kontrollgrupp som aldrig befunnit sig på hög höjd. Sextio procent av proffsklättrarna visade spår av mild atrofi av de frontala loberna eller skador i den vita hjärnsubstansen långt in i hjärnan. Anmärkningsvärt var att man även undersökte sju professionella sherpas som klättrade lika högt och dessutom bodde på hög höjd. Bara en av dessa visade liknande skador. Rapportens författare rekommenderade långsam acklimatisering.

Detta är vetenskap som fortfarande är i sin linda. Det har inte gjorts många studier av hur hjärnan påverkas av klättring på måttlig höjd, delvis beror det på att det är knepigt att få genomföra forskning på människor när det innebär att de utsätts för risk men mestadels beror det på att bergsklättrare som kommer tillbaka från den typen av utflykter oftast verkar friska snarare än i behov av en 25 000-kronors MRI-undersökning. Men det fåtal höghöjdsstudier som genomförts tycks stödja vad det spanska forskarlaget kommit fram till. Det som fortfarande är oklart är hur högt och hur snabbt du behöver komma upp för att dina neuroner skall börja dö i rask takt. De största farorna lurar över 4500 meters höjd men det finns inget skäl att tro att det inte kan hända på lägre höjd.

Resultatet av min egen undersökning är naturligtvis inte något tillräckligt underlag för svepande slutsatser om att klättring på lägre höjd skulle vara ofarligt om man bara acklimatiserar sig ordentligt. Samtidigt är det alldeles tydligt så att klättring på högre höjd kan ge skador. Före bestigningen av Kilimanjaro gjordes en undersökning som bekräftade att ingen av de sju klättrarna i Fayeds studie hade några hjärnskador innan de gav sig iväg; efteråt visade MRI-bilderna hagel-mönstret som betyder förstorade VR mellanrum i hjärnan. Och, eftersom skadorna kan finnas där utan tecken på höjdsjuka kan vi bara anta att risken ökar i takt med att du känner dig sämre. Vi vet också att ju äldre du är desto större är riskerna med höghöjds syrebrist.

Enligt Fayeds senaste studie, som publicerades online i Neurological Research i maj i fjol, ökar riskerna med höjdsjuka och potentiella hjärnskador med ökad ålder ­ klättrare i fyrtioårsåldern löper större risk att råka ut för höjdsjuka eller hjärnskador än klättrare i tjugo- eller trettioårsåldern. Du kanske tror att detta skulle avskräcka människor vars passion är att resa till de allra högsta bergen. Men jag frågade Fayed om några av klättrarna i hans studie lagt av efter att ha sett skadorna på sina hjärnor. ”Alla klättrar fortfarande” sa han. ”Vårt mål är inte att övertyga folk att sluta klättra. Det är att göra människor medvetna om riskerna och om behovet av att acklimatisera sig ordentligt.”

De flesta klättrare jag pratade med verkade inte låta sig bekommas av riskerna. Bergsklättrare låter sig inte avskräckas av betydligt mer omedelbara och dödliga faror. Många har dessutom redan misstänkt att klättring på hög höjd påverkar hjärnan. ”Klättring på hög höjd dödar hjärnceller ­ utan tvekan” säger RMI guiden Melissa Arnot. ”Men det är det här jag jobbar med. Det är mitt yrke. En internationellt välkänd klättrare anför” trodde sig och berättade att han inte var helt säker på att hans kognitiva förmågor blev helt återställda efter de stora expeditionerna, eller om det kanske var så att han vande sig vid den gradvis försämrade förmågan.

En annan RMI guide, Alex Van Steen, berättade en gång, ”Ibland står det inte riktigt rätt till efteråt. ” För egen del tänker jag inte sluta med klättringen. Men, Fayeds forskning verkar sund och den har gjort att jag förändrat mitt sätt att klättra. Jag är inte lika frestad att pressa mig förbi höjdsjuka för att nå toppen. Klättrare är alltid uppmärksamma på externa varningssignaler som antyder att de skall vända: väderomslag, försvagade klätterkamrater, instabil snö. Det är alldeles tydligt att höjdsjuka är en intern varningssignal som skall behandlas med precis lika stor respekt.

Neurobiologen Douglas Fields är redaktör för tidskriften Neuron glia biology och författare till boken the Other brain.

Läs även: Det här är Din hjärna på äventyr om vad som gör oss till risktagare och äventyrare.